Statsrådets förordning om avfallsförbränning
Not valid- Keywords
- Avfallshantering, Avfallsförbränning
- Type of statute
- Förordning
- Administrative sector
- Miljöministeriet
- Date of Issue
- Date of publication
- Entry into force
- Remark
- Innehåller bilagor I-VI
- ELI identifier
- http://data.finlex.fi/eli/sd/2003/362/ajantasa/2003-05-15/swe
I enlighet med statsrådets beslut, fattat på föredragning från miljöministeriet, föreskrivs med stöd av 11 och 16 § miljöskyddslagen av den 4 februari 2000 (86/2000) samt 18 § 1 mom. avfallslagen av den 3 december 1993 (1072/1993) sådant det lyder delvis ändrat i lag 605/1997:
1 §Tillämpningsområde
Denna förordning tillämpas på förbrännings- och samförbränningsanläggningar som förbränner fast eller flytande avfall enligt avfallslagen (1072/1993) .
Förordningen tillämpas dock inte på
förbrännings- och samförbränningsanläggningar som enbart förbränner följande slags avfall:
vegetabiliskt jord- och skogsbruksavfall,
vegetabiliskt avfall från livsmedelsindustrin, om den värme som alstras vid förbränningen återvinns,
vegetabiliskt fiberhaltigt avfall som uppstått vid produktion av nyfiberpappersmassa eller vid pappersproduktion från massa, om avfallet förbränns på produktionsplatsen i en samförbränningsanläggning och om den värme som alstras återvinns,
träavfall, med undantag för träavfall som kan innehålla organiska halogenföreningar eller tungmetaller till följd av behandling med träskyddsmedel eller till följd av ytbehandling samt motsvarande träavfall från bygg- och rivningsavfall,
korkavfall,
radioaktivt avfall,
djurkroppar, som förbränns så som föreskrivs separat om behandlingen av dem i syfte att förebygga djursjukdomar,
avfall som uppkommer vid prospektering och utvinning av olje- och gasfyndigheter från offshoreplattformar och som förbränns på dessa,
försöksanläggningar som används för forskning och provning i syfte att förbättra förbränningsprocessen och som förbränner mindre än 50 ton avfall per år.
De särskilda krav som i denna förordning ställs i fråga om problemavfall tillämpas inte på följande problemavfall:
brännbart flytande avfall inklusive det oljeavfall som definieras i statsrådets beslut om oljeavfallshantering (101/1997) , då det uppfyller följande krav:
massainnehållet av polyklorerade aromatiska kolväten, såsom polyklorerade bifenyler (PCB) eller pentaklorfenol (PCP), uppgår till koncentrationer som inte överstiger vad som anges i statsrådets beslut om oljeavfallshantering,
avfallet innehåller inte ämnen som räknas upp i bilaga 3 till avfallsförordningen (1390/1993) i sådana mängder eller koncentrationer att förbränning av avfallet strider mot 1 och 6 § avfallslagen, och
avfallets effektiva värmevärde uppgår till minst 30 MJ per kg,
brännbart flytande avfall som inte i den rökgas som är det direkta resultatet av dess förbränning kan orsaka andra föroreningar eller större mängder av föroreningar än de som uppstår vid förbränning av bränslen som avses i statsrådets förordning om svavelhalten i tung brännolja och lätt brännolja (766/2000) .
2 §Definitioner
I denna förordning avses med
avfall fast eller flytande avfall enligt avfallslagen,
problemavfall fast eller flytande problemavfall enligt avfallslagen,
blandat kommunalt avfall sådant avfall från boende eller från handel, industrier eller övriga anläggningar som till sina egenskaper och sin sammansättning liknar avfall från boende, men som inte utgör de slag av avfall som anges under rubrik 20 01 i den förteckning som utgör bilaga till miljöministeriets förordning om en förteckning över de vanligaste typerna av avfall och över problemavfall (1129/2001) och inte heller sådant avfall som nämns under rubrik 20 02 i förteckningen,
förbränningsanläggning en stationär eller mobil teknisk enhet eller utrustning för förbränning av avfall genom oxidering eller annan termisk behandling såsom pyrolys, förgasning eller plasmaprocess, om de ämnen som uppstår vid behandlingen sedan förbränns, inklusive alla förbränningslinjer inom anläggningens område, utrymmen för mottagning och förvaring av avfall, utrustning för förbehandling vid anläggningen, anläggningens system för tillförsel av avfall, bränsle och luft, värmepannor, utrustning för behandling av rökgaser, utrustning för behandling eller förvaring av förbränningsrester och avloppsvatten vid anläggningen, avloppsrör och skorstenar samt apparatur och system för reglering av förbränningen samt för registrering och övervakning av förbränningen och förbränningsförhållandena,
samförbränningsanläggning en stationär eller mobil anläggning, vars huvudsakliga bruksändamål är energialstring eller tillverkning av materiella produkter och där avfallet utnyttjas som normalt bränsle eller tillskottsbränsle, eller där avfallet annars undergår termisk behandling i syfte att behandlas, inklusive samtliga samförbränningslinjer vid anläggningen och inom anläggningens område, utrymmen för mottagning och förvaring av avfall, utrustning för förbehandling vid anläggningen, anläggningens system för tillförsel av avfall, bränsle och luft, värmepannor, utrustning för behandling av rökgaser, utrustning för behandling eller förvaring av förbränningsrester och avloppsvatten vid anläggningen, avloppsrör och skorstenar samt apparatur och system för reglering av förbränningen samt för registrering och övervakning av förbränningen och förbränningsförhållandena,
befintliga förbränningsanläggningar sådana förbränningsanläggningar
för vilkas drift miljötillstånd har beviljats före den 28 december 2002 och som har tagits i drift senast den 28 december 2003,
om vars ansökan om miljötillstånd för driften kungörelse har publicerats före den 28 december 2002 och som har tagits i drift senast den 28 december 2004,
befintliga samförbränningsanläggningar sådana samförbränningsanläggningar
för vilkas drift miljötillstånd har beviljats före den 28 december 2002 och som har tagits i drift senast den 28 december 2003,
om vars ansökan om miljötillstånd för driften kungörelse har publicerats före den 28 december 2002 och som har tagits i drift senast den 28 december 2004,
för vilkas drift miljötillstånd har beviljats och som har tagits i drift före den 28 december 2002 och som dessutom har inlett avfallsförbränningen senast den 28 december 2004,
nominell kapacitet summan av förbränningskapaciteten i förbränningsanläggningens ugnar enligt specifikation av konstruktören och bekräftelse av verksamhetsutövaren och där särskilt beaktas värmevärdet hos avfallet uttryckt i kvantiteten avfall som förbränns per timme,
utsläpp direkt eller indirekt tillförsel av ämnen, vibrationer, värme eller buller från punktbelastningskällor eller diffusa belastningskällor inom anläggningen till luft, vatten eller markgrund,
utsläppsgränsvärde den gräns som utsläppets massa, koncentration eller nivå, uttryckt i givna parametrar, inte får överskrida under en eller flera tidsperioder,
dioxiner och furaner i bilaga I till denna förordning uppräknade polyklorerade dibenso-p-dioxiner och dibensofuraner,
förbränningsrester sådant fast eller flytande avfall inklusive bottenaska och slagg, flygaska och pannaska, fasta reaktionsprodukter som uppkommer vid behandling av rökgas, slam från behandlingen av avloppsvatten som gasrening ger upphov till, förbrukade katalysatorer och förbrukat aktivt kol som uppstår vid förbränningsprocessen i förbrännings- eller samförbränningsanläggningen, vid behandling av rökgaser eller avloppsvatten eller vid andra processer i förbrännings- eller samförbränningsanläggningen,
biomassa ämnen som helt eller delvis består av vegetabiliskt material från jord- och skogsbruket och som kan användas för återvinning av dess energiinnehåll samt det avfall som avses i 1 § 2 mom. 1 punkten underpunkterna a–e.
3 §Allmänna krav på ordnandet av verksamheten
Vid avfallsförbränning skall bestämmelserna i miljöskyddslagen (86/2000) , avfallslagen och denna förordning samt vad som annars föreskrivs i miljötillståndet iakttas.
Verksamhetsutövaren vid en förbrännings- eller samförbränningsanläggning skall vidta erforderliga försiktighetsmått i fråga om avlämning och mottagning av avfall för att förhindra eller i en så stor utsträckning som det i praktiken är möjligt minska skadeverkningarna på miljön, särskilt förorening av luft, markgrund, ytvatten och grundvatten samt luktolägenheter och buller och de direkta riskerna för människors hälsa. Smittofarligt kliniskt avfall får inte blandas med avfall inom andra klasser före förbränningen, och det får inte heller behandlas på något annat sätt i anläggningen före inmatningen i brännugnen.
4 §Anläggningens ansvarige skötare
En förbrännings- eller samförbränningsanläggning skall ha en ansvarig skötare med tillräcklig utbildning och arbetserfarenhet för uppgiften. Den ansvarige skötaren skall uppges för tillsynsmyndigheten.
5 §Uppgifter om avfallet
Verksamhetsutövaren vid en förbrännings- eller samförbränningsanläggning skall se till att uppgifterna om det mottagna avfallet antecknas och att de olika avfallspartierna vägs. Avfallets vikt skall såvitt möjligt bestämmas i enlighet med klassificeringen i miljöministeriets förordning om en förteckning över de vanligaste typerna av avfall och över problemavfall.
I fråga om problemavfall skall dessutom uppgifter företes om
avfallets fysikaliska egenskaper och såvitt möjligt kemiska sammansättning samt all annan information om hur avfallet lämpar sig för förbränning i den planerade processen, samt
avfallets farliga egenskaper, de ämnen med vilka det inte får blandas och de andra försiktighetsåtgärder som skall vidtas vid behandlingen av avfallet.
Vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. behöver inte tillämpas, om avfallet har uppkommit i verksamhetsutövarens egen verksamhet och om avfallet förbränns i en samförbränningsanläggning på den plats där det uppstår, och det genom miljötillståndet för verksamheten säkerställs att denna förordning iakttas i övrigt.
6 §Krav på mottagning av problemavfall
Verksamhetsutövaren vid en förbrännings- eller samförbränningsanläggning för problemavfall skall se till att
de handlingar som krävs enligt statsrådets beslut om uppgifter som skall lämnas om problemavfall samt om förpackning och märkning av problemavfall (659/1996) och, vid behov, enligt rådets förordning (EEG) nr 259/93 om övervakning och kontroll av avfallstransporter inom, till och från Europeiska gemenskapen samt enligt bestämmelserna om transport av farliga ämnen kontrolleras, och
nödvändiga och representativa prover i mån av möjlighet tas före lossningen av ett avfallsparti för att de uppgifter som avses i 5 § skall kunna kontrolleras och arten av det avfall som förbränns skall kunna övervakas, samt att dessa prover förvaras i minst en månad efter förbränningen av avfallspartiet.
Vad som föreskrivs i 1 mom. behöver inte tillämpas, om avfallet har uppkommit i verksamhetsutövarens egen verksamhet och om avfallet förbränns i en samförbränningsanläggning på den plats där det uppstår, och det genom miljötillståndet för verksamheten säkerställs att denna förordning iakttas i övrigt.
7 §Återvinning av energi
Den värme som alstras vid förbränningsprocessen i en förbrännings- eller samförbränningsanläggning skall återvinnas så väl som det i praktiken är möjligt.
8 §Förbränningsförhållanden
Vid förbränningsanläggningar skall avfallet förbrännas så fullständigt som möjligt så att den totala mängden organiskt kol i slagget och bottenaskan är mindre än tre procent eller glödgningsförlusten är mindre än fem procent räknat på torr vikt. För säkerställande av detta skall avfallet vid behov förbehandlas.
Förbrännings- och samförbränningsanläggningar skall konstrueras, byggas, utrustas och drivas så att temperaturen hos rökgaserna höjs på ett kontrollerat och homogent sätt till 850 °C under minst två sekunder också under de mest ogynnsamma förhållandena, mätt i närheten av brännugnens innervägg eller på något annat i miljötillståndet angivet representativt ställe i förbränningskammaren. Denna temperatur skall uppnås i förbränningsanläggningen efter den sista inblåsningen av förbränningsluft.
Innehåller det problemavfall som förbränns i förbrännings- eller samförbränningsanläggningen mer än en procent organiska halogenföreningar, uttryckt som klor, skall temperaturen höjas till 1 100 °C under minst två sekunder.
9 §Brännarna och användningen av dem
Varje brännugn i förbränningsanläggningen skall utrustas med minst en stödbrännare. Denna skall vara sådan att den automatiskt slås på när temperaturen hos rökgaserna efter den sista inblåsningen av förbränningsluft sjunker under 850 °C eller när temperaturen vid förbränning av problemavfall som innehåller mer än en procent organiska halogenföreningar, uttryckt som klor, sjunker under 1 100 °C eller om temperaturen sjunker under den temperatur som bestämts enligt 11 §. Stödbrännare skall också användas under anläggningens start- och stopperioder för upprätthållande av de ovan angivna temperaturerna och så länge som det finns oförbränt avfall i förbränningskammaren.
Under start- och stopperioden, eller då rökgasernas temperatur sjunker under 850 respektive 1 100 °C eller om temperaturen sjunker under den temperatur som bestämts enligt 11 §, får i stödbrännaren inte matas in sådana bränslen som kan orsaka större utsläpp än de som uppstår vid förbränning av sådana bränslen som avses i statsrådets förordning om svavelhalten i tung brännolja och lätt brännolja eller av flyt- eller naturgas.
10 §Inmatning av avfall i förbränningskammaren
Förbrännings- och samförbränningsanläggningar skall använda ett automatiskt system som hindrar att avfall matas in
vid start, till dess att rökgasernas temperatur har nått 850 °C, eller 1 100 °C vid förbränning av problemavfall som innehåller mer än en procent organiska halogenföreningar, uttryckt som klor, eller tills den temperatur som bestämts enligt 11 § har uppnåtts,
under förbränningen när temperaturen sjunker under 850 °, eller 1 100 °C vid förbränning av problemavfall som innehåller mer än en procent organiska halogenföreningar, uttryckt som klor, eller tills den temperatur som bestämts enligt 11 § har uppnåtts, och
under förbränningen när de kontinuerliga mätningar som föreskrivs i denna förordning visar att något av utsläppsgränsvärdena överskrids på grund av störningar eller fel i reningsutrustningen.
11 §Bestämmande av förbränningsförhållanden i miljötillståndet
Om enbart avfall inom vissa avfallsklasser förbränns i en förbränningsanläggning eller endast vissa processer för termisk behandling används och det kan säkerställas i övrigt att kraven i denna förordning uppfylls, kan i miljötillståndet föreskrivas andra krav på temperaturen eller uppehållstiden än de som ingår i 8–10 §, förutsatt att varken mängden av förbränningsrester eller mängden av organiska föroreningar i förbränningsresterna är större än då kraven enligt 8 och 9 § uppfylls.
Om enbart avfall inom vissa avfallsklasser förbränns i en samförbränningsanläggning och endast vissa processer för termisk behandling används i anläggningen och det kan säkerställas i övrigt att kraven i denna förordning uppfylls, kan i miljötillståndet föreskrivas andra krav på temperaturen eller uppehållstiden än de som ingår i 8 och 10 §, förutsatt att de i bilaga V till denna förordning angivna utsläppsgränsvärdena för den totala mängden organiskt kol och för kolmonoxid inte överskrids. Om den befintliga samförbränningsanläggningen är en barkpanna inom massa- och pappersindustrin, förutsätter beviljandet av miljötillstånd som innehåller sådana tillståndsföreskrifter dock att de i bilaga V till denna förordning angivna utsläppsgränsvärdena för den totala mängden organiskt kol inte överskrids.
12 §Utsläpp till luft
Förbrännings- och samförbränningsanläggningar skall konstrueras, byggas, utrustas och drivas så att man kan förhindra sådana utsläpp till luft som orsakar betydande förorening av luften på marknivå. Rökgaserna skall släppas ut på ett kontrollerat sätt genom en skorsten. Skorstenshöjden skall bestämmas så att statsrådets förordning om luftkvaliteten (711/2001) beaktas samt så att verksamheten inte orsakar men för hälsan och inte heller annan betydande miljöförorening eller risk för sådan.
SRf om luftkvaliteten har upphävts, se SRf om luftkvaliteten 38/2011 24 § .
13 §Gränsvärden för utsläpp till luft
Förbränningsanläggningar, samförbränningsanläggningar för obehandlat blandat kommunalt avfall och samförbränningsanläggningar för problemavfall skall konstrueras, byggas, utrustas och drivas så att halterna av föroreningar i rökgaserna inte överskrider de i bilaga V till denna förordning angivna utsläppsgränsvärdena.
Andra än i 1 mom. avsedda samförbränningsanläggningar skall konstrueras, byggas, utrustas och drivas så att de i bilaga II till denna förordning angivna utsläppsgränsvärdena inte överskrids i fråga om halterna av föroreningar i rökgaserna.
Resultaten av de mätningar som gjorts för kontroll av att utsläppsgränsvärdena iakttas skall räknas om enligt 19 §.
14 §Utsläpp till vatten
Utsläpp av avloppsvatten från rening av rökgaser till vattendrag skall förhindras så effektivt som möjligt så som föreskrivs i miljötillståndet. Föroreningarna i avloppsvattnet, uppmätta på basis av det avloppsvatten som reningen av rökgaserna ger upphov till, får inte överskrida utsläppsgränsvärdena enligt bilaga IV till denna förordning. Avloppsvattnet får inte spädas ut i syfte att iaktta utsläppsgränsvärdena.
Förbrännings- och samförbränningsanläggningar jämte tillhörande avfallsupplag skall konstrueras och drivas på ett sådant sätt att otillåtna och oförutsedda utsläpp till markgrund, ytvatten och grundvatten förhindras. För lagring av dagvatten från anläggningsområdet eller av förorenat vatten från läckage eller brandsläckningsåtgärder på området skall det finnas en bassäng eller behållare som är tillräckligt stor för att uppbevara vattnet. Vid behov skall avloppsvattnet analyseras och behandlas.
Om avloppsvattnet från rökgasreningen behandlas vid anläggningen tillsammans med annat avloppsvatten som uppstår där, eller vid någon annan anläggning för rening av avloppsvatten som inte finns i anslutning till förbrännings- eller samförbränningsanläggningen, skall verksamhetsutövaren göra de i 20 § avsedda mätningarna
på avloppsflödet från rökgasreningsprocessen innan det leds vidare till den gemensamma anläggningen för rening av avloppsvatten,
på ett eller flera andra avloppsflöden än de som avses i punkt 1 innan de leds till den gemensamma anläggningen för rening av avloppsvatten,
vid den punkt där avloppsvatten efter slutförd rening släpps ut från förbrännings- eller samförbränningsanläggningen.
Verksamhetsutövaren skall göra erforderliga massbalansberäkningar för att bestämma de utsläppsvolymer i utsläppet av avloppsvatten som kan anses härröra från avloppsvattnet från rökgasreningen så att det blir möjligt att klargöra huruvida de i bilaga IV till denna förordning angivna utsläppsgränsvärdena iakttas.
15 §Behandling av förbränningsrester
Mängden av förbränningsrester från driften av förbrännings- eller samförbränningsanläggningar skall begränsas så att den blir så liten som möjligt, och förbränningsresternas skadlighet skall förhindras så långt det går. Förbränningsresterna skall såvitt möjligt omedelbart återvinnas vid anläggningen eller på något annat sätt så som bestäms i miljötillståndet.
Transport och mellanlagring av torra förbränningsrester i form av stoft, såsom pannaska och torra förbränningsrester från rökgasbehandlingen, skall vid behov ske i slutna behållare så att spridning i miljön förhindras.
Innan beslut fattas om på vilka sätt de olika förbränningsresterna från en förbrännings- eller samförbränningsanläggning skall behandlas eller återvinnas skall erforderliga analyser göras för att bestämma deras fysikaliska och kemiska egenskaper samt deras skadlighet för miljön. Analysen skall gälla den totala lösliga fraktionen av förbränningsrester och den totala lösliga fraktionen av tungmetaller.
16 §Mätkrav
Innan miljötillstånd beviljas skall man säkerställa att den i tillståndsansökan föreslagna metoden för mätning av utsläppen till luft och vatten överensstämmer med bilaga III till denna förordning.
I förbrännings- och samförbränningsanläggningar skall sådan mätutrustning installeras och sådana metoder användas som gör det möjligt att kontrollera de med tanke på förbränningsprocessen relevanta parametrarna, förhållandena och utsläppen.
Tillsynsmyndigheten skall säkerställa att den automatiserade utrustningen för övervakning av utsläpp till luft och vatten är rätt installerad. Tillsynsmyndigheten skall dessutom säkerställa att utrustningen fungerar samt att utrustningen provas årligen. Kalibrering skall ske genom parallella mätningar med referensmetoder minst en gång vart tredje år.
17 §Mätning av utsläpp till luft
I förbrännings- och samförbränningsanläggningar skall utföras mätning av utsläppen till luft enligt bilaga III till denna förordning som följer:
mätningarna skall göras kontinuerligt i fråga om följande föroreningar:
kväveoxider (NOx) om ett gränsvärde för utsläpp av dem ingår i miljötillståndet,
kolmonoxid (CO),
den totala stoftmängden,
den totala mängden organiskt kol (TOC),
saltsyra (HCl),
fluorväte (HF), och
svaveldioxid (SO 2 ),
mätningarna skall göras kontinuerligt för följande driftparametrar som har samband med processens funktion:
temperatur invid brännugnens innervägg eller på något annat representativt ställe i förbränningskammaren som anges i miljötillståndet eller i beslutet om därtill hörande kontrollplan, samt
rökgasernas syrehalt, tryck, temperatur och halt av vattenånga, och
mätningarna skall göras minst två gånger per år i fråga om tungmetaller, dioxiner och furaner, dock så att mätningen under förbrännings- eller samförbränningsanläggningens 12 första driftmånader skall göras minst var tredje månad.
Rökgasernas uppehållstid, minimitemperatur och syrehalt skall verifieras på lämpligt sätt minst en gång i samband med att förbrännings- eller samförbränningsanläggningen tas i drift och under de mest ogynnsamma driftförhållanden som kan förutses.
18 §Särskilda bestämmelser om mätning av utsläpp
De mätningar som avses i 17 § är inte nödvändiga i följande särskilda situationer:
kontinuerlig mätning av fluorväte (HF), om det i behandlingen av saltsyra (HCl) ingår skeden genom vilka man säkerställer att gränsvärdet för utsläpp av saltsyra inte överskrids och utsläppen av fluorväte i övrigt mäts periodiskt så som anges i 17 § 1 mom. 3 punkten,
kontinuerlig mätning av halten av vattenånga, om rökgasprovet torkas innan utsläppen analyseras,
kontinuerlig mätning av saltsyra (HCl), fluorväte (HF) och svaveldioxid (SO 2 ), om verksamhetsutövaren kan visa att utsläppen av dessa föroreningar inte under några omständigheter kan överskrida de gränsvärden som bestämts för utsläppen och periodiska mätningar av utsläppen av de ovan nämnda föroreningarna i övrigt görs så som anges i 17 § 1 mom. 3 punkten.
Frekvensen i de periodiska mätningar av tungmetaller som föreskrivs i 17 § 1 mom. 3 punkten kan minskas till en gång vartannat år, och frekvensen i de periodiska mätningarna av dioxiner och furaner kan minskas till en gång om året, om
det avfall som förbränns endast omfattar sådana sorterade brännbara fraktioner av annat än problemavfall som inte lämpar sig för återvinning,
det avfall som förbränns uppfyller kriterierna i allmänt använda och gällande standarder för kvalitetskontroll av avfall,
avfallsförbränningen beaktas i en i 40 § avfallslagen avsedd plan, och
verksamhetsutövaren på ett tillförlitligt sätt kan visa, utgående från kvaliteten hos avfallet och mätning av utsläppen från förbränning av motsvarande avfall, att utsläppen under alla omständigheter ligger klart under de utsläppsgränsvärden som i bilaga II eller bilaga V till denna förordning fastställts för tungmetaller, dioxiner och furaner.
I de fall som avses i 1 mom. 3 punkten skall i miljötillståndet särskilt bestämmas om mätningarna. I de fall som avses i 2 mom. skall i miljötillståndet föreskrivas särskilt om avfallets kvalitet och egenskaper samt om frekvensen i mätningarna. Det sistnämnda momentet tillämpas dock högst till utgången av 2004.
19 §Omräkning av mätresultaten för kontroll av utsläppsgränsvärden
Resultaten av utsläppsmätningarna skall räknas om så att de motsvarar nedan angivna omständigheter och i fråga om syre enligt den formel som avses i bilaga VI till denna förordning, som följer:
för rökgaser från förbränningsanläggningar (torr gas) en temperatur av 273 K, ett tryck på 101,3 kPa och en syrehalt på 11 procent,
för rökgaser (torr gas) från förbränning av sådant oljeavfall som anges i statsrådets beslut om oljeavfallshantering en temperatur av 273 K, ett tryck på 101,3 kPa och en syrehalt på 3 procent.
Om avfall förbränns i syrsatt luft i en förbrännings- eller samförbränningsanläggning, kan mätresultaten bestämmas på basis av syrehalten enligt miljötillståndet, där de särskilda omständigheterna i förbränningsprocessen beaktas.
Mätresultaten för förbränning i samförbränningsanläggningar skall bestämmas enligt den totalsyrehalt som beräknas enligt bilaga II till denna förordning.
För omräkning av resultaten av mätning av föroreningar i utsläppen från en förbrännings- eller samförbränningsanläggning för problemavfall skall den i 1 mom. 1 punkten avsedda standardiseringen av syrehalten göras endast i det fall att den syrehalt som uppmätts under samma period som halten av föroreningar är högre än standardhalten för syre.
20 §Mätning av utsläpp till vatten
I förbrännings- och samförbränningsanläggningar skall de i bilaga III till denna förordning angivna mätningarna av föroreningar som släpps ut i vatten göras. Övervakningen av det behandlade avloppsvattnet skall följa miljöskyddslagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den.
Följande mätningar skall göras vid den punkt där avloppsvattnet släpps ut:
kontinuerlig mätning av avloppsvattnets surhetsgrad, temperatur och flöde,
daglig mätning av totalt suspenderat material i form av stickprov eller enligt bestämmelserna i miljötillståndet genom representativa flödesproportionella prov som tagits under ett dygn,
mätning minst en gång i månaden av ett representativt prov som är proportionellt till flödet under ett dygn på utsläpp av de i bilaga IV till denna förordning avsedda föroreningarna 2–10, och
mätning minst en gång per halvår av dioxiner och furaner; under de 12 första driftmånaderna dock minst en gång var tredje månad.
21 §Registrering av mätresultaten
Samtliga mätresultat skall registreras, bearbetas och presenteras på ett ändamålsenligt sätt så att tillsynsmyndigheten vid behov kan kontrollera att de i denna förordning bestämda kraven på driften och de i denna förordning angivna utsläppsgränsvärdena iakttas.
22 §Jämförelse mellan mätresultat och gränsvärden i fråga om utsläpp till luft
Gränsvärdena för utsläpp till luft överskrids inte, om
inget av dygnsmedelvärdena överskrider de utsläppsgränsvärden som anges i punkt 1 i bilaga V till denna förordning eller som bestämts med de metoder som avses i i bilaga II till denna förordning,
97 procent av de dygnsmedelvärden som uppmätts under året inte överskrider utsläppsgränsvärdet enligt första strecksatsen i punkt 5 i bilaga V till denna förordning,
inget av medelvärdena för en halv timme överskrider de utsläppsgränsvärden som anges i kolumn A i punkt 2 i bilaga V till denna förordning eller 97 procent av de under året uppmätta medelvärdena för en halv timme inte överskrider de utsläppsgränsvärden som anges i kolumn B i punkt 2 i bilaga V till denna förordning,
inget av mätresultaten för tungmetaller samt för dioxiner och furaner överskrider de utsläppsgränsvärden som anges i punkterna 3 och 4 i bilaga V till denna förordning eller som bestämts med de metoder som avses i bilaga II till denna förordning, och
de utsläppsgränsvärden som anges i andra strecksatsen i punkt 5 i bilaga V till denna förordning eller som bestämts med de metoder som avses i bilaga II till denna förordning följs i övrigt.
Utsläppsmedelvärdet för en halv timme och för 10 minuter skall bestämmas enligt de värden som uppmätts under den egentliga drifttiden minskade med de i bilaga III till denna förordning avsedda konfidensintervallerna. Dygnsmedelvärdena skall beräknas på basis av dessas medelvärden. Start- och stoppskedet räknas inte in i den egentliga drifttiden, om man under dessa skeden inte förbränner avfall.
För att dygnsmedelvärdet enligt 2 mom. skall vara representativt, får man under ett dygn förkasta högst fem medelvärden för en halv timme på grund av funktionsstörningar eller service i det system som används för kontinuerlig mätning. Under ett år får man av samma anledning förkasta högst tio dygnsmedelvärden vid kontinuerlig mätning.
Medelvärdena för mätningar under provtagningstiden och medelvärdena för de periodiska mätningarna av fluorväte (HF), saltsyra (HCl) och svaveldioxid (SO 2 ) skall bestämmas enligt kraven i 17 § 1 mom. 3 punkten och i bilaga III till denna förordning.
23 §Jämförelse mellan mätresultat och gränsvärden i fråga om utsläpp till vatten
Gränsvärdena för utsläpp till vatten överskrids inte, om
95 och 100 procent av mätresultaten för totalt suspenderat material inte överskrider de motsvarande utsläppsgränsvärden som anges i bilaga IV till denna förordning,
högst ett av mätresultaten för tungmetaller under året överskrider utsläppsgränsvärdena i bilaga IV till denna förordning eller, om i miljötillståndet föreskrivs fler än 20 prov om året, högst 5 procent av proverna överskrider utsläppsgränsvärdena i bilaga IV till denna förordning, och
resultaten för dioxiner och furaner, vilka uppmäts två gånger per år, inte överskrider utsläppsgränsvärdet i bilaga IV till denna förordning.
24 §Meddelande om överskridning av gränsvärdena
Om mätningarna visar att utsläppsgränsvärdena enligt denna förordning överskrids, skall verksamhetsutövaren ofördröjligen informera tillsynsmyndigheten om detta.
25 §Information
Tillsynsmyndigheten skall utarbeta en förteckning över förbrännings- och samförbränningsanläggningar och se till att allmänheten har tillgång till den.
Verksamhetsutövaren vid en förbrännings- eller samförbränningsanläggning skall årligen för tillsynsmyndigheten utarbeta en rapport om driften av anläggningen. Rapporten skall innehålla en beskrivning åtminstone av hur processen fungerar samt av utsläppen till luft och vatten i relation till utsläppsgränsvärdena enligt denna förordning. Allmänheten skall ha rätt att ta del av rapporterna. Rapporterna skall publiceras i elektronisk form.
26 §Exceptionella driftförhållanden
I miljötillståndet skall föreskrivas om den längsta tillåtna tid under vilken utsläppen till luft och vatten på grund av tekniskt nödvändiga driftstopp, störningar eller fel i reningsutrustningen får överskrida de föreskrivna utsläppsgränsvärdena samt om den tid under vilken utrustningen för mätning av utsläppen får vara ur bruk.
Vid en störning som avses i 1 mom. skall verksamhetsutövaren inskränka driften eller avbryta den så snabbt som möjligt, tills den normala driften kan återupptas.
Under inga omständigheter får avfallsförbränningen vid en förbrännings- eller samförbränningsanläggning eller en förbränningslinje oavbrutet fortsätta i mer än fyra timmar, om utsläppsgränsvärdena överskrids. Den sammanräknade tiden för sådana situationer för alla de linjer i anläggningen som anslutits till samma apparatur för rening av rökgaserna får under ett år uppgå till högst 60 timmar. I sådana situationer som avses i detta moment skall det i övrigt ses till att kravet i 10 § 1 mom. 3 punkten följs.
Den totala stofthalten i utsläppen till luft från en förbränningsanläggning får under inga omständigheter överskrida 150 mg/m 3 uttryckt som medelvärdet för en halv timme. Inte heller får gränsvärdena för kolmonoxidutsläpp och utsläpp av organiskt kol till luft överskridas. Alla övriga krav enligt 4 § och 8–12 § skall uppfyllas.
27 §Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Denna förordning träder i kraft den 1 juni 2003.
Genom denna förordning upphävs statsrådets beslut av den 23 juni 1994 om förebyggande av luftförorening från anläggningar som förbränner kommunalt avfall (626/1994) , statsrådets beslut av den 28 augusti 1997 om förbränning av problemavfall (842/1997) samt 7 § statsrådets beslut av den 30 januari 1997 om oljeavfallshantering (101/1997) .
På befintliga förbrännings- och samförbränningsanläggningar tillämpas denna förordning från och med den 29 december 2005. De författningar som upphävs genom denna förordning tillämpas till och med den 28 december 2005 på befintliga förbrännings- och samförbränningsanläggningar som hör till tillämpningsområdet för nämnda författningar. På sådana anläggningar tillämpas dock, utan hinder av vad som konstaterats ovan, de bestämmelser som nämns särskilt i bilagorna till denna förordning redan från och med den dag då förordningen träder i kraft.
Europeiska Parlaments och Rådets direktiv: 2000/76/EG, EGT nr L 332, 28.12.2000, s. 91