1806/2009

I enlighet med social- och hälsovårdsministeriets beslut föreskrivs med stöd av 7 § 3 mom. i lagen av den 11 maj 2007 om bostadsbidrag för pensionstagare (571/2007) , 2 kap. 4 § 3 mom. i sjukförsäkringslagen av den 21 december 2004 (1224/2004) , 11 § 4 mom. i lagen av den 15 juli 2005 om Folkpensionsanstaltens rehabiliteringsförmåner och rehabiliteringspenningförmåner (566/2005) , 24 a § i socialvårdslagen av den 17 september 1982 (710/1982) , sådant detta lagrum lyder i lag 122/1995, 18 § i folkhälsolagen av den 28 januari 1972 (66/1972) , sådant detta lagrum lyder i lag 124/1995, 18 § 2 mom. i lagen av den 3 augusti 1992 om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) , sådant detta lagrum lyder i lag 125/1995 samt 35 a § i lagen av den 1 december 1989 om specialiserad sjukvård (1062/1989) , sådant detta lagrum lyder i lag 126/1995:

Bilaga

ÖPPENVÅRD OCH INSTITUTIONSVÅRD SAMT GRÄNSDRAGNINGEN MELLAN PRIVAT OCH OFFENTLIG SERVICE

1. Institutionsvård

Vård som ordnas för en person är alltid institutionsvård då vården har ordnats på ett sjukhus eller en hälsocentrals bäddavdelning. Till institutionsvården räknas också vård på motsvarande socialvårdsinstitutioner, bl.a. åldringshem, centralinstitutioner för specialomsorger för utvecklingsstörda och institutioner för missbrukarvård. För en socialvårdsinstitution är det kännetecknande att där tillhandahålls vård, rehabilitering och underhåll för personer som behöver speciell omsorg och som inte behöver sjukhusvård, men som inte klarar sig hemma eller i annan öppenvård, trots att regelbundna social- och hälsovårdstjänster har ordnats.

I följande fall är det alltid fråga om institutionsvård:

1) den ansvariga läkaren vid en hälsovårdscentral har fattat ett beslut som avses i 16 och 17 § i folkhälsolagen om intagande av patienten på en vårdplats i hälsovårdscentralen,

2) en läkare vid ett sjukhus har med stöd av 33 § 1 mom. i lagen om specialiserad sjukvård fattat beslut om att inleda patientens sjukvård och på basis av beslutet inleds vården på en bäddavdelning, samt

3) då det är fråga om institutionsvård som avses i 24 § i socialvårdslagen (607/1983) och i 11 § i socialvårdsförordningen (607/1983) .

I situationer som avses i punkt 1 och 2 skrivs patienten in på sjukhus då vården inleds och skrivs ut då vården avslutas. Enligt socialvårdslagen verkställs inskrivningen av klienter eller fattas beslutet om intagning på institution på det sätt som förutsätts i instruktionerna för kommunens socialväsende eller enligt något annat beslut.

Institutionsvård ordnas också enligt lagen angående specialomsorg för utvecklingsstörda (519/1977) och lagen om missbrukarvård (41/1986) . I dessa lagar ingår inte bestämmelser om institutionsvårdens innehåll eller om intagning till institutionsvård. I allmänhet förutsätter institutionsvården i praktiken dock alltid inskrivning eller beslut om intagning till institutionen, liksom i fråga om institutionsvård som sker med stöd av socialvårdslagen.

I de ovan nämnda fallen i punkterna 1–3 kan av en person i institutionsvård tas ut en sådan avgift för kortvarig eller långvarig institutionsvård som föreskrivs i 12 och 15 § i förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården (912/1992, nedan förordningen om klientavgifter). Om det för vård som ges i en verksamhetsenhet tas ut en avgift som avses i 12 eller 15 § i förordningen om klientavgifter är det ett tecken på att kommunen själv anser att vården i denna verksamhetsenhet är institutionsvård, trots att det för personen i fråga inte hade fattats ett beslut som avses ovan i punkterna 1–3.

2. Öppenvård

Tjänster som ordnats i andra verksamhetsenheter än de som nämnts i det förra avsnittet anses vara öppenvård, om det inte finns tungt vägande skäl för att betrakta verksamheten som institutionsvård.

Inom den öppna vården betonas klientens egna möjligheter att ordna tjänsterna och boendet. Öppenvård kan även ordnas för en person som på grund av handikapp eller sjukdom behöver mycket stöd eller vård och som på grund av sin sjukdom eller sitt handikapp inte själv kan delta i beslutsfattandet gällande sig själv eller sin vård.

Karaktäristiskt för öppenvården är att personen i fråga bor i en hyresbostad för vilken man ingått ett hyresavtal enligt hyreslagen eller att personen bor i en ägarbostad. Enligt 4 § 2 mom. i aravagränskningslagen (1190/1993) kan en aravalägenhet, utan att hyresavtal behövs, överlåtas som bostad till en person som behöver särskild vård och omsorg. Dessutom grundar sig boende i insatslägenheter på boenderätt. Som en person i öppenvård anses även en person som får boendeservice (service- eller stödboende) som avses i 22 § i socialvårdslagen på grunder som fastställts i 23 § samt en person som får boendeservice enligt 8 § 2 mom. i lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987) . Stödservicen som är anknuten till boendet gör det möjligt för en person att själv sköta sina personliga angelägenheter på det sätt han eller hon föredrar.

Om service som ges i hemmet och den anknutna regelbundna stödservicen för en person i öppenvård har i allmänhet en service- och vårdplan gjorts upp där den service som ges har fastställts. Den avgift som tas ut för servicen fastställs enligt vård- och serviceplanen. De avgifter som tas ut av dem som får kommunal hemvårdshjälp och hemsjukvård fastställs enligt 3, 5, 6 och 13 § i förordningen om klientavgifter. Dessutom tas separat hyra ut för boende i de servicebostäder eller inom den övriga boendeservice som kommunen ordnar.

En person i öppenvård kan också få annan kommunal service än hemservice och hemsjukvård. Han eller hon kan t.ex. regelbundet besöka ett sjukhus eller en hälsocentral för att få vård i serie eller dagvård eller nattvård.

3. Gränsdragningen mellan öppenvård och institutionsvård

Inom social- och hälsovården har under de senaste åren grundats nya verksamhetsenheter beträffande vilka det inte alltid omedelbart kan konstateras, utgående från de grunder som nämns ovan i avsnitten 1 och 2, om det i dem ordnas öppenvård eller institutionsvård. Härvid avgörs saken på basis av en bedömning av verksamhetsenhetens hela verksamhet och den vård de personer som är där erhåller och den omsorg de behöver. På grund härav kan i en och samma verksamhetsenhet ges både öppenvård och institutionsvård.

Generellt utgår man ifrån att verksamheten är institutionsvård endast då de ovan i avsnitt 1 nämnda förutsättningarna uppfylls.

För att verksamheten ska betraktas som institutionsvård i andra situationer än de som nämns i avsnitt 1 krävs det mycket vägande skäl på grundval av vilka man kan anse att avsikten har varit att ordna institutionsvård. I sådana situationer ska den ordnade verksamheten som helhet bedömas att till sitt innehåll motsvara den vård som ges på sådana institutioner som nämnts i avsnitt 1. Då man bedömer om verksamheten i fråga om innehåll och arrangemang motsvarar institutionsvård ska avseende fästas vid den helhet som består av följande faktorer:

a) kvaliteten och kvantiteten av den service som verksamhetsenheten ger,

b) verksamhetsenhetens storlek samt storleken på och utbildningen hos vårdpersonalen som arbetar där och personalens arbetstider,

c) boendearrangemangen för de personer som är i verksamhetsenheten – i enpersonsrum eller flerpersonsrum – och andra arrangemang som gäller lokaliteterna, samt

d) funktionsförmågan för de personer som är i verksamhetsenheten samt dessa personers möjlighet att självständigt påverka boendet, servicen och den personliga verksamheten.

Den omständigheten att det för en person har ordnats en personlig hjälpare med stöd av 8 § 2 mom. i lagen om service på grund av handikapp medför inte att den vård som den handikappade får ska betraktas som institutionsvård.

Boendeserviceenheter som hör till öppenvården kan även finnas i direkt anslutning till kommunens egna institutioner inom socialservicen. För att en sådan enhet ska betraktas som en enhet för öppen service ska den funktionellt sett vara tydligt separerad från verksamhetsenhetens institutionsdel. För personer som bor i sådana enheter ska kännetecknen för öppenvården realiseras: invånaren betalar hyra och svarar för sina levnadskostnader samt för de tjänster som han eller hon får. Dessutom ska den vård som ges klart avvika från den vård som ges till personer i institutionsvård.

Verksamheten är inte öppenvård t.ex. i en sådan situation där ett kommunalt åldringshem endast har namngivits på nytt som boendeserviceenhet, utan att hemmets verksamhet i praktiken har förändrats. För att en institution ska övergå till att bli en enhet för öppenvård ska även dess verksamhet förändras.

4. Definition på vissa serviceformer

Då en kommun ordnar service anses den person som får servicen alltid vara i öppenvård i följande fall:

a) en person som är i familjevård på ett sätt som avses i 25 § i socialvårdslagen; häri ingår även familjevård som ordnas för att ge vård enligt lagen angående specialomsorg för utvecklingsstörda, lagen om specialiserad sjukvård och mentalvårdslagen,

b) en person som får sådan närståendevård som avses i 2 § i lagen om stöd för närståendevård (937/2005) ,

c) en person som hemma får sådan dag- eller nattvård som en social- eller hälsovårdsinstitution har ordnat,

d) en person som får vård med stöd av barnskyddslagen (417/2007) ,

e) en person som får periodisk institutionsvård under tiden mellan perioderna i institutionsvård,

f) en person som är i hemsjukvård, samt

g) vård som ordnas av den specialiserade sjukvården i patientens hem. Denna vård är jämförbar med den vård som ordnas på sjukhusets poliklinik. Den läkemedelsbehandling som sjukhusets personal ger till patienten sker på sjukhusets ansvar både funktionellt och kostnadsmässigt, på samma sätt som då det är fråga om läkemedel som ges på sjukhusets poliklinik.

En andningsförlamad patient som avses i 5 § 3 punkten i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992) och i 22 § i förordningen om klientavgifter anses i enlighet med redan tidigare gällande bestämmelser fortfarande alltid vara i institutionsvård vid beviljandet av socialförsäkringsförmåner.

5. Begreppet kontinuitet i fråga om bostadsbidrag för pensionstagare

I fråga om bostadsbidrag för pensionstagare påverkar endast kontinuerlig institutionsvård utbetalningen av förmånerna. Om institutionsvården inte sker i en sammanhängande period anses den dock kontinuerlig om

- antalet vårddagar på en institution är minst 90,

- perioderna hemma pågår utan avbrott högst 15 dagar, och

- vårdperioderna på en institution är i genomsnitt längre än perioderna hemma.

När man räknar dagarna räknas den dag då vården inleddes som en vårddag och den dag då vården avslutas som hemmadag, trots att man enligt förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården med vårddag också avser den dag då personen i fråga lämnar institutionsvården. Institutionsvårdens kontinuitet avbryts då förmånstagaren utan avbrott är hemma minst 16 dagar.

Att enbart vara inskriven på en institution har inte som följd att utbetalningen av förmåner avbryts. Om förmånstagaren lämnar institutionen för en ledighet som pågår minst 16 dagar, anses vården vara avslutad även om personen i fråga fortfarande är inskriven på institutionen och vårdavgift tas ut för honom eller henne.

Vården anses inte vara fortgående och betalningen av förmånerna avbryts inte

- när det är fråga om endast dagvård eller nattvård, eller

- när förmånstagaren upprepade gånger är lika länge hemma som på en institution.

6. Köpta tjänster

När en kommun med stöd av 4 § 1 mom. 4 punkten eller 4 mom. i lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården (733/1992, nedan statsandelslagen) köper social- och/eller hälsovårdstjänster av en privat serviceproducent jämställs de köpta tjänsterna med de tjänster som kommunen ordnar. Klientavgifterna fastställs då, när det är fråga om köp av tjänster inom institutionsvården, enligt 12 och 15 § i förordningen om klientavgifter, samt enligt 3, 5, 6 och 13 § när det är fråga om köp av tjänster inom öppenvården.

När en kommun med stöd av 4 § 1 mom. 4 punkten eller 4 mom. i statsandelslagen på basis av ett avtal om köpta tjänster hänvisat en person till en privat verksamhetsenhet inom social- och hälsovården, bestäms personens rätt till förmåner som Folkpensionsanstalten beviljar på samma sätt som när det gäller en person som är i kommunens egen motsvarande verksamhetsenhet.

I avtalet mellan kommunen och den privata serviceproducenten om de tjänster som ska köpas fastställs de tjänster som ska produceras och den ersättning som kommunen betalar för dem. Endast på basis av avtalet mellan kommunen och serviceproducenten är det inte möjligt att fastställa om det är fråga om institutionsvård eller öppenvård. Gränsdragningen mellan öppenvård och institutionsvård fastställs även i fråga om de köpta tjänsterna på samma sätt som det ovan i avsnitten 1–4 har konstaterats. Om en verksamhet som kommunen själv har ordnat är öppenvård, är den öppenvård även då servicen ordnats som köpta tjänster enligt 4 § 1 mom. 4 punkten i statsandelslagen. På motsvarande sätt betraktas sådan verksamhet som är institutionsvård då kommunen själv ordnar den även som institutionsvård då verksamheten ordnas som köpta tjänster.

Ifall avtalet om köpta tjänster eller den betalningsförbindelse som kommunen gett gäller institutionsvårdtjänster inom social- och/eller hälsovården och utgör alternativ till arrangemang enligt 4 § 1 mom. 1–3 punkterna i statsandelslagen ska klienten med hänseende till förmånslagstiftningen anses vara i institutionsvård. Om det däremot är fråga om öppen socialvård, varvid även avgifterna fastställs i enlighet med 2 kap. i förordningen om klientavgifter (avgifter för öppenvård) och verksamheten även till sitt innehåll är öppenvård på det sätt som anges ovan i avsnitten 2–4 och inte institutionsvård, anses personen i fråga också med hänseende till förmånslagstiftningen vara i öppenvård.

Privata servicehem och motsvarande institutioner fungerar ofta som enheter som producerar boendeservice. Dessutom tillhandahåller de tjänster som utgör en mellanform mellan institutionsvården och öppenvården. Invånarna har möjlighet till självständigt boende och privatliv, och de kan välja vilken service de vill använda.

Av invånarna kan tas ut en avgift enligt 2 kap. i förordningen om klientavgifter eller en avgift som inkluderar kostnader för lägenheten (hyra) och avgifter för uppehälle, t.ex. måltidskostnader.

I fråga om denna typ av servicehem tillämpas vid gränsdragningen mellan öppenvård och institutionsvård samma principer som anges ovan i avsnitten 1–4. Ordnandet av tjänster genom att dessa köps från privata verksamhetsenheter avgör således inte om det är fråga om öppenvård eller institutionsvård.

7. Gränsdragningen mellan privat och offentlig institutionsvård

På erhållandet av de socialförsäkringsförmåner som Folkpensionsanstalten beviljar inverkar även om personen i institutionsvård anses vara i offentlig eller privat institutionsvård. Om den försäkrade vårdas på en kommunal institution eller med stöd av ett avtal om köpta tjänster på ett sätt som nämnts ovan i avsnitt 6 i en privat serviceproducents verksamhetsenhet är verksamheten alltid offentlig.

Kommunerna stödjer i vissa fall privata serviceproducenter genom bl.a. understöd, och de kan också medverka i stiftelser, föreningar eller bolag som producerar privat service.

I sådana situationer anses den institutionsvård som ordnats av en privat serviceproducent vara offentlig om över hälften av de totala driftskostnader som förorsakas av institutionens verksamhet täcks med finansiering av kommunen eller staten. Vid granskning av denna finansieringsandel anses understöd av Penningautomatföreningen inte vara offentlig finansiering.

En person anses vara i privat institutionsvård om han eller hon själv har ingått ett avtal med en privat serviceproducent och personen själv ansvarar för över hälften av den avgift som tas ut för servicen. Om en person däremot vårdas på en privat institution och kommunen de facto finansierar minst hälften av hans eller hennes vårdavgift, anses personen i fråga vara i offentlig institutionsvård. En sådan situation kan föreligga t.ex. om kommunen fortgående i form av utkomststöd till vårdtagaren betalar över hälften av vårdavgiften.

Om en privat institution säljer sin service även i form av köpta tjänster till kommuner är de inkomster som erhållits genom avtalen om köpta tjänster inte offentligt understöd i denna kalkyl. Exempel på en sådan situation kan vara en privat institution där 75 % av vårdplatserna är i kommunal användning med stöd av avtal om köpta tjänster. Härvid finansieras även ca 75 % av den privata institutionens totala kostnader på åtgärd av kommunen. Trots detta anses de personer som är på andra platser än de som gäller köpta tjänster vara i privat institutionsvård, eftersom den kommunala finansieringen inte gäller dessa platser.

Om en verksamhetsenhet som tillhandahåller privat institutionsvård fortgående får stöd, understöd eller ersättning av staten, en kommun eller en samkommun och en person som är i institutionsvård dessutom av kommunen får fortgående utkomststöd för vårdavgiften så, att det sammanlagda beloppet klart överskrider hälften av de totala driftskostnaderna räknat per person kan det vara fråga om arrangemang enligt 4 § 1 mom. eller 4 mom. i statsandelslagen.

Den kommunala finansieringens storlek kan inverka endast på bedömningen av om verksamheten är privat eller offentlig. Finansieringen påverkar däremot inte alls fastställandet av om verksamheten är institutionsvård eller öppenvård. Denna gränsdragning mellan öppenvård och institutionsvård görs endast på grundval av innehållet i verksamheten på det sätt som konstateras i avsnitten 1–4.