1234/2010

I denna förordning avses med

Det regionala skogsprogram som nämns i 4 § 2 mom. i skogslagen (1093/1996) ska innehålla

När programmet utarbetas ska skogscentralen samarbeta med de viktigaste skogsbruksaktörerna inom området, med landskapsförbunden samt med miljövårdsmyndigheterna och andra intressenter som behövs för utarbetandet av programmet. Forststyrelsen ska delta i utarbetandet av programmet beträffande den mark som är i dess besittning.

Programmet ses över vid behov, dock minst vart femte år.

Skogsbruksplanen som nämns i 4 a § i skogslagen ska innehålla

Med uppdaterad skogbruksplan avses en plan för vilken uppgifter samlats in för mindre än 20 år sedan i övre Lappland, för mindre än 15 år sedan i övriga Norra Finland och för mindre än tio år sedan i övriga Finland. Med övre Lappland avses det område som bildas av Enontekis, Utsjoki och Enare. Också en äldre skogsbruksplan anses vara uppdaterad, om uppgifterna i planen uppdaterats efter det att åtgärder utförts i skogen, om nya behov av åtgärder antecknas i planen och om trädbeståndets tillväxt årligen uppdateras.

Vid beståndsvårdande avverkning ska i första hand välväxande träd av god kvalitet i huvudsakligen de högsta kronskikten lämnas att växa. Efter beståndsvårdande avverkning ska det i skogsbeståndet finnas ett utvecklingsdugligt och tillräckligt jämnt fördelat trädbestånd åtminstone i den omfattning som avses i punkt 3 i bilagan. I de fall som punkt 3 i bilagan inte gäller, bestäms minimitätheten för ett utvecklingsdugligt trädbestånd enligt ståndortens och de utvecklingsdugliga trädslagens egenskaper.

Minimigrundytan för det trädbestånd som vid beståndsvårdande avverkning lämnas att växa i det skyddsskogsområde som avses i 4 kap. i skogslagen samt i Enare, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski och Sodankylä är en kvadratmeter mindre per hektar än minimigrundytan i Norra Finland enligt punkt 3 i bilagan. I områdena ovan är minimistamantalet enligt punkt 3 i bilagan för under 12 meter långa barrträdsbestånd 100 stammar lägre än stamantalet i Norra Finland enligt punkt 3 i bilagan.

Körstråk som dragits med tanke på virkestransport samt diken och dikeslinjer inräknas i skogsbeståndets areal när tätheten för ett utvecklingsdugligt trädbestånd beräknas. På ett dikat område kan tätheten för ett utvecklingsdugligt trädbestånd efter beståndsvårdande avverkning vara högst 10 procent lägre än tätheten enligt punkt 3 i bilagan.

Den minimitäthet för utvecklingsdugliga trädbestånd som anges i punkt 3 i bilagan får underskridas, om ståndorten är bergig eller där uppdrivs tvåsiktad skog eller skog som på något annat sätt avviker från jämnårig skog, eller av annan särskild anledning.

Den särskilda anledning som avses 1 mom. ska anges i anmälan om användning av skog.

Skadade eller sjuka träd räknas inte in i det utvecklingsdugliga trädbestånd som avses i 4 och 5 §. En skada anses ha uppstått till följd av drivning, om veden skadats eller om barken på ett eller flera ställen är skadad ända in till basten på ett område som är större än sammanlagt 12 kvadratcentimeter. Skador på rötterna beaktas bara, om de finns på ett avstånd av högst en meter från stammens mittpunkt. Skador på rötter som är mindre än två centimeter tjocka beaktas dock inte.

Den skyldighet att åstadkomma återväxt som avses i 8 § 1 mom. i skogslagen anses ha uppkommit efter beståndsvårdande avverkning, om det utvecklingsdugliga trädbeståndet till följd av avverkning understiger minimitätheten för ett utvecklingsdugligt trädbestånd i punkt 3 i bilagan och åstadkommandet av ett nytt trädbestånd är ändamålsenligare i ekonomiskt hänseende än att låta trädbeståndet fortsätta växa.

Trädbeståndet är tillräckligt grovt för förnyelseavverkning, om dess medeldiameter uttryckt i centimeter är minst den som anges i punkt 4 i bilagan. Kraven på grovlek beaktas emellertid inte om medelåldern för ett skogsbestånd är minst den som anges i punkt 5 i bilagan.

När man bedömer om en förnyelseavverkning får vidtas beaktas inte de träd som skulle gå att avlägsna genom beståndsvårdande avverkning.

I skyddsskogsområdet och i Enare, Kittilä, Muonio, Salla, Savukoski och Sodankylä ska medelåldern enligt 1 mom. vara tio år högre än i Norra Finland i övrigt. I ovannämnda områden är trädbeståndets minimigrovlek en centimeter mindre än i Norra Finland i övrigt enligt punkt 4 i bilagan.

Sådana andra motsvarande särskilda skäl enligt 5 a § 2 mom. i skogslagen som talar för en förnyelseavverkning innan det föreskrivna kravet på grovlek eller ålder har uppfyllts, är att tillväxten är dålig eller att den ekonomiska avkastningen är obetydlig på grund av olämplig ståndort eller dålig kvalitet, gleshet eller sjukdom hos trädbeståndet. Särskilda skäl anses också föreligga när det är fråga om för specialändamål anlagda skogsbestånd, såsom julgransodling, odling av energived eller produktion av specialvirke, eller när det gäller sådana bestånd där det med tanke på den ekonomiska avkastningen är ändamålsenligare att förnya skogsbeståndet än att låta det fortsätta växa.

De särskilda skäl som avses 1 mom. ska anges i anmälan om användning av skog.

Förutsättningarna för en naturlig förnyelse är att det på förnyelseytan eller vid kanten av den finns tillräckligt med träd av god kvalitet av trädslag som är utvecklingsdugliga i ekonomiskt hänseende på förnyelseytan och att träden förmår producera tillräckligt med frö eller att det på förnyelseytan finns tillräckligt med sådant plantmaterial som vid förnyelseavverkning förblir utvecklingsdugligt i ekonomiskt hänseende.

En naturlig förnyelse av bestånd med asp och hybridasp kan ske genom rotskott.

Vid naturlig förnyelse av gran ska en klar plantsättning ha skett på förnyelseytan redan innan förnyelseavverkningen företas.

Om kantskogen används för att producera frö vid naturlig förnyelse av barrträd, kan det område som förnyas naturligt sträcka sig högst 50 meter från kantskogen, om det inte på förnyelseytan redan finns tillräckligt med sådant plantmaterial som förblir utvecklingsdugligt vid förnyelseavverkning.

Åtgärder för anläggande av plantbestånd enligt 8 § 2 mom. i skogslagen både vid naturlig förnyelse och vid skogsodling är röjning av träd och buskar som hindrar anläggandet av plantbestånd samt markberedning. Om vattenhushållningen på en torvmark på grund av förnyelseavverkningen har förändrats så mycket att åstadkommandet av ett plantbestånd enligt 8 § 1 mom. i skogslagen äventyras, omfattar åtgärderna även reglering av vattenhushållningen.

Ädla lövträd och enskilda gamla träd som lämnas kvar på förnyelseytan och bibehåller den biologiska mångfalden, såsom resliga aspar, sälgar och björkar eller grupper av sådana sparade träd, murkna träd eller utvecklingsdugliga trädgrupper, betraktas inte som sådana i 1 mom. avsedda träd eller buskar som hindrar anläggandet av plantbestånd.

Om det vid naturlig förnyelse av skog inte har skett någon klar plantsättning före förnyelseavverkningen, ska på området företas markberedning, utom på försumpad momark och torvmark. På Kajanalands, Norra Österbottens och Lapplands skogscentralers verksamhetsområde ska dock markberedning företas också på försumpad momark, om ingen klar plantsättning vid naturlig förnyelse har skett före förnyelseavverkningen.

Vid naturlig skogsförnyelse är de åtgärder enligt 8 § 3 mom. i skogslagen som upprätthåller förutsättningarna för plantsättning markberedning, röjning av träd och buskar som hindrar plantsättningen samt bekämpning av örter, gräs och sly.

Vid naturlig skogsförnyelse ska det på förnyelseytan finnas en tillräcklig mängd sådana naturligt uppkomna plantor och vid behov kompletterande odlade plantor som har förutsättningar att utvecklas till ett plantbestånd som avses i 8 § 1 mom. i skogslagen

Vid förnyelse av skog genom odling hör utöver de åtgärder som avses i 11 § 1 mom. dessutom plantering och sådd till anläggningsåtgärderna. Vid förnyelse genom odling ska användas tillräckligt med skogsodlingsmaterial som till sitt ursprung samt även i fråga om kvalitet, storlek och hälsotillstånd och i fråga om övriga egenskapar lämpar sig för förhållandena på förnyelseytan.

Ett i ekonomiskt hänseende utvecklingsdugligt plantbestånd som avses i 8 § 1 mom. i skogslagen ska lämpa sig för ståndorten. Lämpliga ståndorter för trädslag som avses i 8 a § i skogslagen framgår av punkt 6 i bilagan.

Övriga i ekonomiskt hänseende utvecklingsdugliga trädslag som hör till Finlands naturliga flora enligt 8 a § 1 mom. i skogslagen är lönn, klibbal, ek, vresalm, skogsalm, lind och ask. De ovan nämnda trädslagen samt sibirisk lärk och hybridasp kan vara utvecklingsdugliga i ekonomiskt hänseende endast om de producerar allmänt marknadsgillt virke eller används för specialändamål som ger tillräcklig ekonomisk avkastning under de förhållanden som råder på ståndorten. Vid bedömningen av deras utvecklingsduglighet beaktas deras naturliga krav på ståndorten samt deras utbredningsområde.

Vid bedömning av om ett plantbestånd är utvecklingsdugligt i ekonomiskt hänseende ska man beakta förnyelseytans geografiska läge, bördighet och ytvegetation samt plantbeståndets huvudträdslag. Ett plantbestånd är utvecklingsdugligt i ekonomiskt hänseende på det sätt som avses i 8 § 1 mom. i skogslagen och det hotas inte omedelbart av annan vegetation när plantorna av plantbeståndets huvudträdslag vad kvaliteten och måtten beträffar har förutsättningar att utvecklas till ett i ekonomiskt hänseende värdefullt skogsbestånd och det på förnyelseytan finns nödvändigt antal plantor tillräckligt jämnt fördelade.

Ett plantbestånd ska per hektar ha minst tillräckligt jämnt fördelade plantor av sådana i ekonomiskt hänseende utvecklingsdugliga trädslag som avses i 8 a § i skogslagen

Vilket trädslag som är dominerande i plantbeståndet bestäms utgående från antalet utvecklingsdugliga plantor.

I de minimiantal som nämns i 2 mom. kan utöver plantor av i ekonomiskt hänseende utvecklingsdugliga trädslag inräknas 20 procent kompletterande plantor. På Lapplands skogscentrals verksamhetsområde kan som kompletterande plantor i minimiantalen inräknas 50 procent glasbjörk.

När minimiantalet ekonomiskt utvecklingsdugliga plantor räknas kan bara den ena av två plantor på mindre än 0,5 meters avstånd från varandra inräknas i minimiantalet. Skadade, sjuka eller tvinvuxna plantor och plantor som till storleken är klart olämpliga för plantbeståndet beaktas inte när antalet plantor räknas.

Om det på förnyelseytan finns trädgrupper som är utvecklingsdugliga, räknas deras växtyta inte in i förnyelseytans areal när antalet utvecklingsdugliga plantor räknas.

Vid prövning av om den skyldighet att åstadkomma återväxt som avses i 8 § 1 mom. i skogslagen förfaller, ska det beaktas om sådana åtgärder enligt 10―14 § i denna förordning som är att betrakta som rimliga har vidtagits vid en tidpunkt som ur skogsvårdssynvinkel är riktig och om tillräcklig omsorg då har iakttagits samt om en misslyckad förnyelse har berott på en sådan förödelse i naturen som det rimligtvis inte har varit möjligt att bereda sig på i förväg.

I 10 § 2 mom. i skogslagen avses med

De särskilt viktiga livsmiljöer som avses i 10 § 2 mom. i skogslagen anses befinna sig i naturtillstånd eller i ett tillstånd som påminner om detta när deras med tanke på den biologiska mångfalden väsentliga särdrag har bevarats trots människans tidigare verksamhet eller när livsmiljön har behandlats i enlighet med 19 §. Närmiljöerna för de småvatten som avses i 10 § 2 mom. 1 punkten i skogslagen kan anses vara i ett tillstånd som påminner om naturtillstånd även när vattnets kvalitet i småvattnen har försämrats eller strömförhållandena har förändrats på grund av människors verksamhet.

Skötsel och användning så att livsmiljöernas särdrag bevaras i sådana särskilt viktiga livsmiljöer som avses i 10 § 2 och 3 mom. i skogslagen är i allmänhet försiktig avverkning, fällning av enskilda träd, upptagning av enskilda fläckar med hacka, plantering av träd, sådd av frön, virkestransport vid tjäle eller på snötäckt mark samt andra åtgärder som inte skadar livsmiljöns särdrag. Sådan ovannämnd skötsel och användning så att livsmiljöernas särdrag bevaras är dock inte förnyelseavverkning, markberedning som märkbart skadar den för ståndorten utmärkande växtligheten, dikning, byggande av skogsväg, rensning av bäckar och rännilar, användning av kemiska bekämpningsmedel, odling av träd som inte hör till Finlands naturliga flora och inte heller andra åtgärder som väsentligt förändrar trädbeståndets beskuggande och skyddande inverkan.

Om trädbeståndets medeldiameter före avverkningen är högst 13 centimeter, betraktas avverkningen som en sådan avverkning av ett klent trädbestånd som avses i 14 § 2 mom. 3 punkten i skogslagen.

Denna förordning tillämpas inte på sådana avverkningar enligt 28 § i skogslagen på vilka tillämpas lagen om enskilda skogar (412/1967) och förordningen om enskilda skogar (300/1991).

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2011.

Genom denna förordning upphävs skogsförordningen (1200/1996) och jord- och skogsbruksministeriets beslut om tillämpning av skogslagen (224/1997). Skogsförordningens 12 § 1 mom. förblir dock i kraft.

Åtgärder som krävs för verkställigheten av denna förordning får vidtas innan förordningen träder i kraft.