1017/2002

Syftet med denna förordning är att förebygga förorening av miljön genom att minska de partikelutsläpp och försurande utsläpp som släpps ut i luften från förbränningsanläggningar och gasturbiner. För att syftet skall uppnås skall utsläpp av dessa luftföroreningar begränsas åtminstone till den mängd som bestäms nedan.

Syftet med denna förordning är också att i fråga om förbränningsanläggningar som erhållit tillstånd före den 1 juli 1987 minska utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider på ett sådant sätt att utsläppen är mindre än den mängd som fastställs i bilagorna I och II till Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar.

Denna förordning tillämpas på förbränningsanläggningar och gasturbiner med en bränsleeffekt (P) på minst 50 megawatt (MW) som använder fast, flytande eller gasformigt bränsle och vilkas uppgift är att producera energi.

Denna förordning tillämpas dock inte på

I denna förordning avses med

Om det vid en förbränningsanläggning vars drift har inletts enligt ett tillstånd som beviljats den 1 juli 1987 eller senare, har installerats eller skall installeras två eller flera separata anläggningar på ett sådant sätt att rökgaserna från dessa, med beaktande av de tekniska och ekonomiska förutsättningarna, enligt miljötillståndsmyndighetens bedömning kan ledas ut genom en gemensam skorsten, skall en sådan kombination av anläggningar betraktas som en förbränningsanläggning.

I miljötillståndet för en förbränningsanläggning och gasturbin skall föreskrivas att rökgaser förs ut i luften genom en skorsten. Skorstenshöjden skall beräknas på ett sådant sätt att människors hälsa och miljön skyddas.

Utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider samt partikelutsläpp från nya förbränningsanläggningar och gasturbiner får inte överstiga de gränsvärden som fastställs i tabellerna 1―8 i bilaga 1, och som anges i milligram per normalkubikmeter (mg/m ³ (n)) med ett syreinnehåll på 6 volymprocent vid förbränning av fasta bränslen och 3 volymprocent vid förbränning av flytande och gasformiga bränslen samt 15 volymprocent vid förbränning i gasturbin.

Utsläppsgränsvärdena skall anses ha följts då inte något med gränsvärdet jämförbart dygnsmedelvärde för utsläppen överskrider gränsvärdena och då 95 procent av alla med gränsvärdet jämförbara timmedelvärden för utsläppen under året inte överstiger 200 procent av gränsvärdet.

De dygnsmedelvärden och timmedelvärden som är jämförbara med gränsvärdet fastställs utgående från de uppmätta timmedelvärden som är jämförbara med gränsvärdet, och som fås genom att man från det uppmätta värdet drar av en andel som beräknad utifrån gränsvärdeskoncentrationen anger tillförlitligheten av mätresultatet till 95 procent. Detta 95-procentiga konfidensintervall är för svaveldioxid och kväveoxider 20 procent och för partikelutsläpp 30 procent av utsläppsgränsvärdet.

Avsvavlingsgraden skall anses ha följts då de mätningar som gjorts enligt bilaga 3 visar att den avsvavlingsgrad som krävs uppnås enligt samtliga medelvärden för en kalendermånad eller samtliga glidande 30-dagarsmedelvärden.

Varken start- eller stopperioder eller störningar i driften vid förbränningsanläggningen eller gasturbinen beaktas då man granskar hur utsläppsgränsvärden eller avsvavlingsgraden följts.

Utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider samt partikelutsläpp från befintliga förbränningsanläggningar och gasturbiner får efter den 1 januari 2008 inte överstiga de gränsvärden som fastställs i tabellerna 9―15 i bilaga 2, och som anges i milligram per normalkubikmeter (mg/m ³ (n)) med ett syreinnehåll på 6 volymprocent vid förbränning av fasta bränslen och 3 volymprocent vid förbränning av flytande och gasformiga bränslen samt 15 volymprocent vid förbränning i gasturbin.

Utsläppen av kväveoxider vid anläggningar med en bränsleeffekt på över 500 megawatt vilka använder fast bränsle skall minskas från och med den 1 januari 2016 enligt etapp II i tabell 12 i bilaga 2.

I miljötillståndet kan bestämmas att en befintlig förbränningsanläggning vars drift har inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 juli 1987 kan låta bli att följa utsläppsgränsvärdena enligt 8 §, om verksamhetsutövaren förbinder sig att driva anläggningen högst 20 000 timmar mellan den 1 januari 2008 och den 31 december 2015. Verksamhetsutövaren skall senast den 30 juni 2004 skriftligen underrätta den behöriga miljötillståndsmyndigheten samt tillsynsmyndigheten om detta.

Ett tillståndsvillkor kan dock inte meddelas för en sådan förbränningsanläggning med en bränsleeffekt på över 200 megawatt, vars drift har inletts före den 1 juli 1987 och på vars verksamhet har tillämpats 4 § 2 mom. statsrådets beslut om begränsande av svaveldioxidutsläpp från kraftverk och pannanläggningar som använder stenkol (256/1990) som gäller när denna förordning träder i kraft.

Verksamhetsutövaren skall årligen före utgången av februari månad till den regionala miljöcentralen och till den kommunala miljövårdsmyndigheten lämna uppgifter om hur mycket tid som före utgången av föregående kalenderår har använts och hur mycket tid som återstår av förbränningsanläggningens återstående tillåtna drifttid enligt 1 mom.

En befintlig förbränningsanläggning med en bränsleeffekt på minst 400 megawatt som använder fast bränsle kan iaktta ett gränsvärde på 800 mg/m ³ (n) för svaveldioxidutsläpp, om anläggningen drivs högst 2 000 timmar per år beräknat enligt ett glidande medelvärde på fem år fram till och med den 31 december 2015, och högst 1 500 timmar per år beräknat enligt ett glidande medelvärde på fem år från och med den 1 januari 2016.

En befintlig förbränningsanläggning med en bränsleeffekt på över 500 megawatt som använder fast bränsle och vars drift inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 juli 1987, kan fram till den 31 december 2015 iaktta ett gränsvärde på 600 mg/m ³ (n) för kväveoxidutsläpp, uttryckt som kvävedioxid (NO ₂ ), om anläggningen från och med den 1 januari 2008 drivs högst 2 000 timmar per år beräknat enligt ett glidande medelvärde på fem år.

En befintlig förbränningsanläggning med en bränsleeffekt på över 500 megawatt som använder fast bränsle och vars drift inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 juli 1987, kan från och med den 1 januari 2016 iaktta ett gränsvärde på 450 mg/m ³ (n) för kväveoxidutsläpp, uttryckt som kvävedioxid, om anläggningen från och med den 1 januari 2016 drivs högst 1 500 timmar per år beräknat enligt ett glidande medelvärde på fem år.

En befintlig gasturbin med en bränsleeffekt på över 100 megawatt vars drift inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 april 1991 kan låta bli att följa utsläppsgränsvärdena för kväveoxider enligt 8 §, om verksamhetsutövaren senast den 30 juni 2003 underrättar den regionala miljöcentralen om att anläggningen beräknad efter ingången av år 1995 kommer att drivas med toppeffekt högst 15 000 timmar.

Utsläppsgränsvärdena skall, när kontinuerliga mätningar utförs, anses ha följts när under kalenderåret inte ett enda medelvärde för en kalendermånad överstiger utsläppsgränsvärdena, och när 97 procent av samtliga 48-timmarsmedelvärden för svaveldioxid och partiklar och 95 procent av samtliga 48-timmarsmedelvärden för kväveoxider uppgår till högst 110 procent av utsläppsgränsvärdena.

Utsläppsgränsvärdena skall, när icke-kontinuerliga mätningar utförs, anses ha följts om det av resultaten från varje serie mätningar eller från de andra förfaranden som godkänts av tillståndsmyndigheten framgår att utsläppsgränsvärdena inte överskrids.

Varken start- eller stopperioder eller störningar i driften vid förbränningsanläggningen eller gasturbinen beaktas då man granskar hur utsläppsgränsvärdena följs.

Vid befintliga förbränningsanläggningar som var i drift år 2000 och vars drift inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 juli 1987 kan svaveldioxid- och kväveoxidutsläppen samt partikelutsläppen minskas genom ett i 110 a § miljöskyddslagen (86/2000) avsett beslut av statsrådet. Beslutet gäller inte anläggningar på vilka tillämpas den bestämmelse om återstående drifttid som avses i 9 § ovan. De anläggningar som omfattas av statsrådets beslut förpliktas genom beslutet att minska sina utsläpp åtminstone i samma grad som utsläppen skulle minska ifall man följde de utsläppsgränsvärden som avses i 8 och 10 §, i en inledande etapp från och med den 1 januari 2008 och i en följande etapp från och med den 1 januari 2016. Nedläggning av en av de anläggningar som statsrådets beslut gäller får inte leda till en ökning av den totala mängden årliga utsläpp från de andra anläggningarna.

Av statsrådets beslut skall framgå skyldigheten att minska utsläppen från och med ingången av år 2008 och år 2016 för varje anläggnings vidkommande, de åtgärder som skall vidtas för att skyldigheterna skall fullgöras och tidtabellen för detta, samt skyldigheterna när det gäller att säkerställa en uppföljning av hur beslutet verkställts. Den förväntade drifttiden, bränsleförbrukningen och bränsleeffekten för anläggningar som är i drift år 2008 och år 2016 beräknas på grundval av varje anläggnings årliga drifttid, bränsleförbrukning och bränsleeffekt enligt medelvärdet för de fem senaste kalenderåren fram till och med år 2000.

Genom statsrådets beslut fastställs den myndighet till vilken verksamhetsutövarna årligen skall lämna uppgifter om uppföljningen av beslutet och som bedömer hur minskningen av utsläppen framskrider vid anläggningarna.

En anläggning som omfattas av statsrådets beslut skall ansöka om tillstånd enligt 28 § miljöskyddslagen samt följa bestämmelserna i denna förordning med undantag för de bestämmelser som gäller utsläppsgränsvärden.

Ett skriftligt förslag till beslut av statsrådet skall tillställas miljöministeriet senast den 31 maj 2003. Statsrådets beslut kan vid behov ses över på initiativ av miljöministeriet eller en miljötillståndsmyndighet eller på gemensamt initiativ av verksamhetsutövarna.

Miljöministeriet tillställer Europeiska gemenskapernas kommission statsrådets beslut senast den 27 november 2003. Kommissionen bedömer inom sex månader från det att beslutet inlämnats huruvida de uppställda kraven uppfylls. Om kommissionen meddelar en medlemsstat att beslutet inte uppfyller de uppställda kraven skall medlemsstaten inom tre månader meddela kommissionen vilka nya och reviderade åtgärder som vidtagits för att kraven skall uppfyllas.

Tillståndsmyndigheten skall i miljötillståndet, för det fall att utrustningen för rening av rökgaser vid en förbränningsanläggning eller gasturbin havererar eller fungerar dåligt, föreskriva att verksamhetsutövaren skall driva anläggningen med bränslen som förorenar mindre. Är det inte möjligt att använda bränslen som förorenar mindre, skall tillståndsmyndigheten i miljötillståndet ålägga verksamhetsutövaren att begränsa driften eller förbjuda den tills vidare eller för en viss tid, om den normala driften vid anläggningen inte kan återupptas inom 24 timmar.

I miljötillståndet skall tillståndsmyndigheten föreskriva att anläggningen utan utrustning för rening av rökgaser får drivas i högst 120 timmar under en tolvmånadersperiod.

Om utrustningen för rening av rökgaser vid en förbränningsanläggning eller gasturbin fungerar dåligt eller havererar skall verksamhetsutövaren inom 48 timmar från det att störningen eller felet uppstod göra en anmälan enligt 64 a § miljöskyddslagen till den regionala miljöcentralen och till den kommunala miljövårdsmyndigheten, och i fråga om störningar i tillgången på bränsle skall motsvarande anmälan göra genast.

Med anledning av en anmälan om en exceptionell situation kan den regionala miljöcentralen med stöd av 64 a § miljöskyddslagen föreskriva om avvikelser från de tidsangivelser som avses i 14 §, om det är nödvändigt att upprätthålla energiförsörjningen, eller om anläggningen med den havererade utrustningen under en begränsad tid skulle ersättas av en annan anläggning som skulle orsaka större utsläpp än utrustningen vid anläggningen då den fungerar dåligt.

Om man vid en anläggning som använder bränsle med låg svavelhalt inte klarar av att iaktta utsläppsgränsvärdena för att bränsleleveranserna avbrutits till följd av en allvarlig brist på bränslet i fråga, kan den regionala miljöcentralen låta den exceptionella situationen fortgå under högst sex månader.

Om man vid en anläggning som använder gasformigt bränsle inte klarar av att iaktta utsläppsgränsvärdena på grund av brister i tillgången på bränslet i fråga, och om man i anläggningen då skulle vara tvungen att installera utrustning för rening av rökgaser, kan den regionala miljöcentralen tillåta att man vid anläggningen under högst tio dygn använder någon annan typ av bränsle än gasformigt bränsle. Om det är nödvändigt att upprätthålla energiförsörjningen kan den regionala miljöcentralen tillåta att användningen av det andra bränslet fortgår även en längre period. Ett utlåtande om nödvändigheten att upprätthålla energiförsörjningen skall begäras av handels- och industriministeriet.

Verksamhetsutövaren skall varje år före utgången av februari månad till den regionala miljöcentralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten lämna de i bilaga 3 angivna uppgifterna om förbränningsanläggningar och gasturbiner samt om åtgärder genom vilka det kan bedömas hur bestämmelserna i denna förordning följs.

Uppgifterna om utsläpp från raffinaderiernas förbränningsanläggningar skall lämnas separat.

I miljötillståndet kan miljötillståndsmyndigheten ålägga verksamhetsutövaren att lämna även andra uppgifter om utsläpp från anläggningen och om anläggningens verksamhet än sådana som avses i bilaga 3.

Utsläpp från förbränningsanläggningar och gasturbiner skall kontrolleras i enlighet med bilaga 3.

Då fler än en typ av bränsle samtidigt bränns i en flerbränsleanläggning bestäms anläggningens utsläppsgränsvärde på basis av summan av de viktade utsläppsgränsvärdena för respektive bränsletyp. De viktade utsläppsgränsvärdena beräknas så, att den effekt som kan uppnås med varje bränsletyp multipliceras med motsvarande utsläppsgränsvärde, och produkten divideras med summan av de effekter som kan uppnås med alla bränsletyper som används.

Då olika typer av bränsle används växelvis i en flerbränsleanläggning är utsläppsgränsvärdet det som gäller för respektive bränsletyp enligt tabellerna 1―15 i bilaga 1 och 2.

Vid flerbränsleanläggningar som för egen förbrukning använder destillations- och omvandlingsrester från råoljeraffinering separat eller tillsammans med andra bränsletyper, skall bestämmelserna om den bränsletyp som har det högsta utsläppsgränsvärdet (bestämmande bränsletyp) tillämpas, om den effekt som denna bränsletyp tillför under anläggningens drift utgör minst 50 procent av summan av bränsleeffekterna från samtliga bränsletyper.

Om den bestämmande bränsletypen tillför en bränsleeffekt på mindre än 50 procent, fastställs utsläppsgränsvärdet med utgångspunkt från förhållandet mellan bränsleeffekten för var och en av bränsletyperna och summan av bränsleeffekterna från samtliga bränsletyper, genom att gränsvärdet för utsläppen för den bestämmande bränsletypen beräknas först och summan av de bränsleviktade utsläppsgränsvärdena fastställs efter det. Utsläppsgränsvärdet för den bestämmande bränsletypen beräknas genom att utsläppsgränsvärdet för detta bränsle multipliceras med två, varefter utsläppsgränsvärdet för den bränsletyp som har det lägsta värdet subtraheras från den erhållna produkten. Den bestämmande bränsletypen är det bränsle som enligt tabellerna 1―15 i bilaga 1 och 2 har det högsta utsläppsgränsvärdet, och om två bränsletyper har samma utsläppsgränsvärde, den bränsletyp som har den högsta bränsleeffekten. De viktade utsläppsgränsvärdena beräknas på det sätt som anges i 19 §.

I stället för de utsläppsgränsvärden som avses i 1 och 2 mom. kan vid ett raffinaderi i sådana nya enheter som använder flera än en typ av bränsle i genomsnitt för alla nya förbränningsanläggningar vid raffinaderiet iakttas ett gränsvärde på 600 mg/m ³ (n) för svaveldioxidutsläpp, och i befintliga enheter som använder flera än en typ av bränsle i genomsnitt för alla befintliga förbränningsanläggningar vid raffinaderiet iakttas ett gränsvärde på 1000 mg/m ³ (n) för svaveldioxidutsläpp.

Om en förbränningsanläggning eller en gasturbin ändrar sin verksamhet så, att utsläppen från verksamheten eller inverkan av utsläppen på miljön ökar, skall anläggningen iaktta de utsläppsgränsvärden som anges i tabellerna 1―8 i bilaga 1.

Om en förbränningsanläggning eller en gasturbin utökas med minst 50 megawatt, skall de utsläppsgränsvärden som anges i tabellerna 1―8 i bilaga 1 gälla för den nya delen av anläggningen. Utsläppsgränsvärdena bestäms i förhållande till anläggningens totala bränsleeffekt. Denna bestämmelse tillämpas dock inte i sådana fall som avses i 20 §.

Denna förordning träder i kraft den 9 december 2002.

Bestämmelserna i bilaga 3 tillämpas på befintliga förbränningsanläggningar och gasturbiner från och med den 27 november 2004.

Genom denna förordning upphävs

Bestämmelserna i 1, 4 och 5 § i det statsrådsbeslut som nämns i 3 mom. 1 punkten samt bestämmelserna i 2―4 § i det statsrådsbeslut som nämns i 3 mom. 2 punkten tillämpas dock fram till och med den 31 december 2007.