150/1992

Denna lag innehåller stadganden om de allmänna grunderna för när statliga myndigheters prestationer skall vara avgiftsbelagda och för storleken av de avgifter som uppbärs för prestationerna samt om övriga grunder för avgifterna.

Lagen gäller också republikens presidents kansli samt, i fråga om riksdagen, riksdagens kansli, statsrevisorernas kansli, riksdagens justitieombudsmans kansli och kansliet för Finlands delegation i Nordiska rådet samt Riksdagsbiblioteket.

Lagen gäller inte statens affärsverk eller de statliga fonderna, om inte något annat stadgas om fonderna. Lagen gäller inte heller de ämbetsverk eller inrättningar i fråga om vilka det innan denna lag träder i kraft genom lag har stadgats att deras avgiftsbelagda verksamhet skall skötas enligt företagsekonomiska principer.

Om det i någon annan lag eller med stöd av ett bemyndigande i någon annan lag utfärdas stadganden som avviker från denna lag, skall de tillämpas i stället.

Genom förordning som ges med stöd av denna lag får avvikelser göras från lagen om avstående från indrivning av särskilda smärre fordringar (266/50).

I denna lag avses med

Följande prestationer skall vara avgiftsbelagda, om det inte finns grundad anledning för avgiftsfrihet:

En prestation skall i synnerhet vara avgiftsbelagd, om också någon annan än en statlig myndighet utför den eller en jämförbar prestation mot avgift eller om prestationen hänför sig till mottagarens ekonomiska verksamhet.

Följande prestationer skall vara avgiftsfria, om det inte finns särskilda skäl för att de beläggs med avgift:

Storleken på den avgift som staten uppbär för en offentligrättslig prestation skall motsvara beloppet av statens totalkostnader för prestationen ( självkostnadsvärde ).

För en eller flera myndigheters prestationer av samma slag får fastställas en lika stor avgift även om kostnaderna för utförandet är olika. När storleken av en sådan fast avgift bestäms, skall den genomsnittliga totalkostnaden för prestationen beaktas.

Det får bestämmas att en avgift allmänt uppbärs till ett lägre belopp än prestationens självkostnadsvärde eller att avgift inte alls skall uppbäras, om det finns grundad anledning till detta av orsaker som hänför sig till hälso- och sjukvård, andra sociala ändamål, rättsvård, miljövård, utbildningsverksamhet eller allmän kulturverksamhet eller av orsaker som kan jämföras med dessa. Av särskilda skäl får det för vissa grupper bestämmas att avgift skall uppbäras till ett lägre belopp än prestationens självkostnadsvärde eller att avgift inte alls skall uppbäras. Av särskilda skäl får en avgift som annars skall fastställas så att den motsvarar prestationens självkostnadsvärde fastställas till ett högre belopp.

När det bestäms att avgift skall uppbäras för en prestation, uppbärs motsvarande avgift också hos statliga myndigheter, om det inte finns särskilda skäl för något annat förfarande.

Den myndighet som utför en prestation skall se till att utförandet inte medför högre kostnader än vad en ändamålsenlig kvalitetsnivå förutsätter.

Priserna på andra myndighetsprestationer än de som nämns i 6 § bestäms enligt företagsekonomiska grunder. I statsbudgeten kan anvisas anslag för att sänka priset på prestationer som prissatts enligt företagsekonomiska grunder.

Varje ministerium beslutar om vilka prestationer eller grupper av prestationer hos myndigheterna inom dess förvaltningsområde som är avgiftsbelagda och för vilka prestationer eller grupper av prestationer avgiften bestäms enligt självkostnadsvärdet och vilka som prissätts på företagsekonomiska grunder. Med ministerium avses i denna lag också statsrådets kansli.

Ministerierna beslutar också om de fasta avgifter som nämns i 6 § 2 mom. samt vilka prestationer eller grupper av prestationer de grunder som nämns i 6 § 3 eller 4 mom. skall tillämpas på och hur avgiftens storlek kan bestämmas med avvikelse från prestationens självkostnadsvärde.

I andra fall än de som nämns i 8 § har myndigheterna själva befogenhet att besluta i ärenden som gäller avgifter och prissättning av prestationer.

Riksdagens kansli, republikens presidents kansli, justitiekanslerns kansli, statsrevisorernas kansli, riksdagens justitieombudsmans kansli och kansliet för Finlands delegation i Nordiska rådet samt Riksdagsbiblioteket, Finlands Bank och folkpensionsanstalten bestämmer själva om sina avgifter.

Avgifter för offentligrättsliga prestationer som nämns i 6 § får indrivas enligt lagen om indrivning av skatter och avgifter i utsökningsväg (367/61).

Vid indrivning av fordringar som hänför sig till andra prestationer som nämns i 7 § iakttas vad som stadgas om indrivning av privaträttsliga fordringar.

Genom förordning kan, med beaktande av 10 §, utfärdas närmare stadganden om de kostnader som ingår i självkostnadsvärdet, om dröjsmålsränta vid försenad betalning, om dröjsmålsavgift som uppbärs i stället för dröjsmålsränta, om betalningstiden och om ränta under betalningstiden, om förskott och säkerheter och om när en fordran inte behöver drivas in samt om andra omständigheter som gäller indrivningen och om verkställigheten av lagen i övrigt.