1071/1990

Betalningen av arbetstagarnas löner och andra fordringar som grundar sig på arbetsförhållandet tryggas vid arbetsgivarens konkurs eller betalningsoförmåga av staten genom lönegaranti enligt denna lag. Lagen gäller också arbetstagare som är anställda hos finska arbetsgivare och som arbetar utomlands och har hemort i Finland. En arbetstagare som en utländsk arbetsgivare har sänt från utlandet till Finland för tillfälligt arbete kan inte få sina fordringar tryggade genom lönegaranti.

Lönegarantin sköts av arbetsministeriet och arbetskraftsdistriktsbyråerna. Beslut i ett lönegarantiärende fattas av den arbetskraftsdistriktsbyrå inom vars område den arbetsgivare som ansökan gäller har sin hemort. Saknas uppgift om hemorten, behandlas ärendet av den distriktsbyrå inom vars område det arbete som ansökan avser huvudsakligen har utförts.

Av särskilda skäl kan betalning enligt lönegarantin erläggas för sådana fordringar som grundar sig på arbete i utlandet och som har förfallit till betalning inom en tid som är längre än tre men dock högst sex månader innan lönegarantiansökan lämnades in.

Arbetstagaren har inte rätt att få betalning enligt lönegarantin för fordringar som grundar sig på utomlands utfört arbete, till den del han får lönegaranti eller motsvarande förmån enligt den utländska lagstiftning som skall tillämpas på arbetsförhållandet.

En lönegarantiansökan som gäller utomlands utfört arbete får där inlämnas även till en finsk legation, ett finskt konsulat eller någon annan finsk beskickning.

Statsrådet och, upp till ett i förordning stadgat belopp, arbetsministeriet eller arbetskraftsdistriktsbyrån kan av orsaker som är viktiga med tanke på tryggandet av sysselsättningen eller av därmed jämförbara skäl eller om indrivningen är oskälig med beaktande av den betalningsskyldiges ekonomiska ställning bevilja anstånd med betalningen eller helt eller delvis befria arbetsgivaren eller någon annan betalningsskyldig från hans betalningsskyldighet, oberoende av lagen om avgiftsbefrielse (529/80).

Över arbetskraftsdistriktsbyråns beslut genom vilket ansökan har avslagits på någon annan grund än en som nämns i 7 § 1 mom. får arbetstagaren anföra besvär hos arbetsministeriet enligt lagen om ändringssökande i förvaltningsärenden (154/50). I andra fall får ändring i arbetskraftsdistriktsbyråns beslut inte sökas genom besvär.

Ändring i arbetsministeriets beslut genom vilket arbetskraftsdistriktsbyrån med stöd av 2 § 4 mom., 4 § 3 mom., 6 § 3 mom. eller 12 § har avgjorts får inte sökas genom besvär.

Den i lagen om arbetslöshetskassor (603/84) nämnda centralkassan för arbetslöshetskassorna skall årligen i efterskott ersätta staten för skillnaden mellan de belopp som har betalts till arbetstagarna enligt lönegarantin och de hos arbetsgivarna enligt 5 § 1 mom. uppburna kapitalbeloppen. Från denna skillnad skall likväl dras av vad som enligt lönegarantin har betalts trots en i 4 § 3 mom. nämnd försummelse från arbetstagarens sida samt de belopp som enligt 6 § 3 mom. inte har uppburits hos arbetsgivarna. Från skillnaden skall även dras av de belopp som vid förfarande enligt 9 § eller i fall som avses i 14 eller 15 § konstateras ha blivit betalda utan grund.

Ersättningen skall betalas vid en tid som arbetsministeriet bestämmer. Försenas ersättningen, skall för dröjsmålstiden betalas en dröjsmålsränta på 16 procent.