233/1988

Vid skatteklassificeringen av brukningsenheter särskiljs följande markanvändningsslag:

Till jordbruksjord hänförs mark som är i varaktig jordbruksanvändning. Såsom ägoslag av jordbruksjord särskiljs vid skatteklassificeringen åker, trädgård samt naturäng och naturbete. Varaktig jordbruksanvändning anses ha upphört på området, om inte annat påvisas, då ett område har varit oanvänt i tio år.

Obeskogad jordbruksjord, för vilken har ingåtts avtal med staten enligt lagen om begränsning av nyttjande av åker (216/69), lagen om styrning av lantbruksproduktionen (446/77) eller lagen om styrning och balansering av lantbruksproduktionen (81/83) eller annat motsvarande avtal, som gäller begränsning av nyttjande av åker för bestämd tid, anses vara i jordbruksanvändning den tid avtalet gäller. Har jordbruksanvändningen på något område frångåtts helt genom ett ovan avsett avtal, kan områdets markanvändningsslag ändras efter det att området har tagits i annan användning eller då minst tio år förflutit sedan avtalet ingicks.

Till skogsmark hänförs mark som används för eller är avsedd att användas för odling av träd och där den årliga tillväxten hos fullslutet trädbestånd, som är lämpat för ståndorten, i medeltal är minst 1 kubikmeter stamved med bark per hektar under den omloppstid som ger den största medelavkastningen. Mark med sämre avkastningsförmåga hänförs till impediment.

Till byggnadsmark hänförs tomtmark, som behövs för bostad, annat privatbruk eller för näringsverksamhet samt byggnadsplats som behövs för gårdsbrukets ekonomibyggnader.

Till annan mark hänförs sådana områden som inte regelbundet ger skattepliktig avkastning. Sådana områden är impediment som hänför sig till jord- och skogsbruket, kraftlinjegata vars bredd är minst tio meter och hälften av kraftlinjegatans randområde, områden med minst fem meter breda diken, rörnät eller byggda vägar, som är försedda med behövliga diken, samt marktäktsområden och andra särskilda områden. Till vägområde för enskild väg hänförs de områden som motsvarar den verkliga markanvändningen såsom körbana, vägrenar, sidodiken samt kantområden med en bredd av minst 0,5 meter, mätt från yttre kanten av sidodiket till väg som gränsar till skogsmark.

För beskattningen hänförs skogsmarkers ståndorter till olika skatteklasser som följer:

klass II lundar, lundartade moar, friska moar och torrare moar samt ört-, blåbärs- och lingontorvmoar,

klass III torra moar, lavmoar och kärr, som hänför sig till skogsmark, samt ristorvmoar,

klass IV myrar som hänför sig till skogsmark.

klass I lundar, lundartade moar, friska moar samt örttorv- och blåbärstorvmoar;

klass II torrare moar samt lingontorvmoar;

klass III torra moar och lavmoar samt kärr, som hänför sig till skogsmark och ristorvmoar;

klass IV myrar som hänför sig till skogsmark.

Utöver vad som nämns i 6 § beaktas vid skatteklassificeringen de speciella egenskaper hos ståndorten och begränsningar av användningen som väsentligt förändrar ståndortstypens genomsnittliga avkastningsförmåga, så att skogsmark hänförs till den skatteklass som dess avkastningsförmåga närmast motsvarar eller till impediment.

Såsom faktorer vilka sänker skatteklassen beaktas dessutom följande egenskaper hos ståndorten:

Såsom faktorer, vilka höjer skatteklassen, beaktas sådana verkningar av utdikning vilka varaktigt har förbättrat ståndortens avkastningsförmåga.

I samband med skatteklassificeringen uppgörs en beskattningskarta över kommunens område. Som bas för skatteklassificeringskartan används den mest tillförlitliga tillgängliga kartan över området i enlighet med vad skattestyrelsen närmare bestämmer. På tätortsområden verkställs klassificeringen i skala 1:2000 och i glesbygder i skala 1:4000, 1:5000 eller 1:10000 med beaktande av de kartor som står till förfogande, lägenhetsarealen och hur mycket terrängen varierar.

Fastighetsindelningen på skatteklassificeringskartan utreds med hjälp av registerkartan och kartor som har uppgjorts vid lantmäteriförrättningarna samt vid behov även andra tillförlitliga kartor, genom att granskningar efter behov utförs i terrängen. Registernumren skall kontrolleras enligt jordregistret.

På skatteklassificeringskartan inritas ägo- och klassificeringsfigurerna vid behov med stöd av mätningar i terrängen. Arealen av skogsmarksfigur som inritas på kartan skall vara minst 0,3 hektar. På områden med byggnadsmark uppmäts kartfigurerna med 0,01 hektars noggrannhet och på områden med andra markanvändningsslag med 0,1 hektars noggrannhet.

Kartbasen skall kompletteras och förtydligas i terrängen, varvid särskild uppmärksamhet skall fästas vid lägenhetsrårnas sträckning och områdenas läge, ägo- och klassificeringsfigurernas kanter, impediment, tomtmarker och vägområden samt vattendrag.

För lägenhet som är införd i jordregistret under skilt nummer, för outbrutet område och för område som ägs av flera gemensamt eller enligt sämjoskifte, samt för annat fristående område uppgörs i samband med skatteklassificeringen en särskild arealuträkningslista.

Skattestyrelsen för register över brukningsenheterna.

Närmaste ledare och övervakare av skatteklassificeringen av skogsmark skall vara sådan forstmästare vars ämneskombination i avlagd examen anses medföra kompetens för uppgiften (skatteklassificeringsövervakare).

För fältarbete skall, om inte skattestyrelsen i enskilt fall godkänner annat, anlitas forsttekniker, skogsbruks- eller trähushållningsingenjörer eller andra personer med motsvarande kompetens (skatteklassificerare).

Den årliga virkesavkastningen per hektar från skogsmark i de olika skatteklasserna anges i skogsskattetal.

Med skattekubikmeter avses en i fast mått uttryckt kubikmeter stamved med bark.

Med skogsskattetal avses det antal skattekubikmeter som med beaktande av trädbeståndets olika struktur i de olika skatteklasserna motsvarar den årliga virkesavkastningen i medeltal per hektar från skogsmarker, vilka hör till de i 6 § nämnda skatteklasserna.

Skogsskattetalen i de olika skatteklasserna är följande:

En skattekubikmeter anses innefatta följande mängder virke av olika slag samt spillvirke:

Taulukot

Penningvärdet av en skattekubikmeter beräknas genom att från bruttovärdet för skattekubikmetern, beräknat enligt medelrotpriset under avverkningsåret för däri ingående virkesslag, avdras såsom skogsvårds- och förvaltningskostnader som den skattskyldige har betalt, såsom kvalitetsavdrag på husbehovsvirke samt såsom avskrivning på anskaffningsutgiften för anläggningstillgångar på Åland, i Åbo och Björneborgs, Nylands, Kymmene och Tavastehus län 11 procent, i St Michels, Kuopio, Vasa och Mellersta Finlands län 13 procent, i Norra Karelens och Uleåborgs län 15 procent samt i Lapplands län 17 procent.

Om rotpriserna på trävaror i olika delar av kommunen är avsevärt olika på grund av avsättnings- och transportförhållandena för trävaror eller om en utjämning av betydande olikheter i avkastningsgrunderna mellan kommunerna förutsätter det, indelas kommunens område med avseende på skogsmarkerna i högst tre rotprisområden.

Statsrådet beslutar om indelningen av en kommun i rotprisområden efter att ha hört skattenämnden och skattestyrelsen.

I samband med fastställandet av avkastningsgrunderna för skogsbruket beslutar statsrådet om skattekubikmeterns medelpenningvärde för varje rotprisområde under det avverkningsår som utgår under skatteåret och de två närmast föregående avverkningsåren.

Skogsforskningsinstitutet avger till finansministeriet och skattestyrelsen utlåtanden och lämnar förslag i frågor som gäller grunderna för beskattningen av skogsbruksinkomster.

Skattestyrelsen skall, efter att ha hört skogsforskningsinstitutet, hos finansministeriet framlägga förslag till ändring av de värderingsgrunder som nämns i 14-16 §§, om det konstateras att en förändring vilken medför en ökning eller minskning av avkastningen med minst fem procent har skett i grunderna.

Finansministeriet utfärdar vid behov närmare bestämmelser om tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1988 och den tillämpas första gången vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen för år 1988. Genom denna förordning upphävs inkomstskatteförordningen för gårdsbruk den 24 juni 1968 (352/68) jämte senare ändringar.

Vid fastställande av intäktsgrunderna vid beskattningen av inkomster av skogsbruk tillämpas för avverkningsåren 1985/86 och 1986/87 4 § inkomstskatteförordningen den 24 juni 1968, sådan den lyder i förordning av den 26 oktober 1979 (781/79).