243/1954

Denna lag avser sådana för den allmänna samfärdseln upplåtna vägar, som hållas genom det allmännas försorg på sätt nedan stadgas. Dessa vägar äro allmänna vägar.

Allmän väg kan även vara allenast för samfärdsel av visst slag avsedd körväg eller gångstig eller väg, som begagnas endast vintertid (särskild vinterväg). Om dessa gälla i tillämpliga delar stadgandena i denna lag.

Angående gatuhållning gäller vad därom är särskilt stadgat.

Allmänna vägar äro landsvägar eller bygdevägar.

Till väg höra körbana och övriga trafikbanor, såsom gång- och cykelbana, samt de områden, anläggningar och anordningar, som varaktigt erfordras för deras bestånd och begagnande, såsom vägren, slänt, bankett, dike, mitt-, skilje- och gränsremsa, omkörnings-, vänd- eller hållplats, mindre upplags- eller parkeringsområde, som ansluter sig omedelbart till väg, så ock skyddsvärn, trumma, bro, färja med färjläge och färjled, brygga, som förklarats ansluten till väg, ävensom vägmärke.

Till väg såsom dess biområden höra plats, som varaktigt erfordras för uttagning av väghållningsämnen, ävensom för väghållningen nödiga byggnads- eller upplagsområden samt till trafikanternas begagnande upplåtna allmänna parkerings- och lastningsområden.

Område, som avses i 1 mom., utgör vägområdet. Vägområde, vars gränser icke fastställts vid lantmäteriförrättning, sträcker sig till ett avstånd av en meter från yttre kanten av diket eller, där dike icke finnes, vägslänten eller -skärningen.

Väghållning omfattar byggande och underhåll av väg.

Väghållaren ombesörjer väghållningen och därtill hörande angelägenheter, svarar i första hand för kostnader, som föranledas av väghållningen, samt utövar de rättigheter, som erhållits för densamma.

Väghållare är staten eller kommun.

Väghållningen beträffande landsväg bekostas av staten i enlighet med stadgandena i 10 kapitlet med däri angivna undantag. I fråga om bygdeväg fördelas väghållningskostnaderna mellan staten och kommunerna enligt vad i nämnda kapitel stadgas.

Med byggande av väg avses anläggning av ny väg samt förbättring av väg.

Vad om förbättring av väg är stadgat gäller i tillämpliga delar jämväl om flyttning av väg.

Ny landsväg må anläggas:

Ny bygdeväg må anläggas, om den är nödig huvudsakligen för kommunens inre samfärdsel eller för annan sådan allmän samfärdsel, som är av allenast lokal betydelse.

Biområde till väg må anordnas och väg förbättras, då allmänt behov sådant kräver.

Väg skall till sträckning, höjdläge och bredd samt även i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen vinnes så förmånligt som möjligt, utan att annan tillskyndas större skada eller olägenhet än nödigt är.

Inom område, för vilket stadsplan eller annan i stadsplanelagstiftningen avsedd plan för områdets begagnande är gällande, må väg ej läggas så, att förverkligandet av planen eller därtill hörande bestämmelser försvåras.

Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick. Till underhåll av väg räknas:

I 2 mom. avsedd åtgärd, som företages i samband med vägens byggande, hänföres till vägbyggnad.

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat äger icke tillämpning i fråga om underhåll av lastningsområde, som upplåtits till trafikanternas begagnande.

Vintertid skall landsväg hållas fri från hinder av snö och is i den utsträckning, som erfordras för motorfordonstrafik, där ej väg- och vattenbyggnadsstyrelsen på grund av samfärdselns ringa omfattning eller av andra särskilda skäl bestämmer, att väg skall hållas i skick allenast för samfärdsel med hästfordon eller att åtgärder för avlägsnande av sådana hinder ej skola vidtagas.

Bygdeväg skall vintertid hållas i farbart skick för samfärdsel med hästfordon, såvitt väghållningsmyndigheten icke bestämmer, att vägen skall öppenhållas jämväl för trafik med motorfordon eller att snö- och ishinder icke behöva avlägsnas.

Blir väg obehövlig för samfärdseln vintertid genom att särskild vinterväg anordnats, vare dess hållande i farbart skick ej nödigt under den tid vintervägen kan användas.

Har till följd av snöfall eller av annan orsak tillfällig farväg anordnats vid sidan av väg, må med vägens försättande i farbart skick anstå, så länge hindret varar och den tillfälliga farvägen hålles farbar.

Bygdeväg skall förändras till landsväg, om den till följd av förändrade förhållanden eller av annan orsak uppenbarligen erhållit den betydelse, som i 7 § 1 punkten avses.

Bygdeväg må förändras till landsväg under samma förutsättningar, under vilka ny landsväg enligt 7 § 2 punkten må anläggas.

Landsväg må förändras till bygdeväg, om den till följd av förändrade förhållanden eller av annan orsak uppenbarligen icke längre fyller de förutsättningar, under vilka väg jämlikt 7 § må byggas såsom landsväg, men vägen dock är nödig för sådan allmän samfärdsel, som har lokal betydelse.

Enskild väg må förändras till landsväg eller bygdeväg under de förutsättningar, som enligt 7 och 8 §§ fordras för anläggning av ny landsväg eller bygdeväg.

Allmän väg må indragas eller begagnande av mark såsom vägs biområde förklaras hava upphört, om vägen eller biområdet till följd av att ny väg anlagts eller eljest icke längre anses behövlig med hänsyn till allmän fördel.

Genom förordning bestämmes, huruvida och under vilka villkor avgift må uppbäras för begagnande av till bygdeväg hörande färja. Denna avgift, som jämväl må bestämmas att utgå såsom arvode åt färjans förare, må icke vara högre än kostnaderna för färjans underhåll förutsätta.

Vid väghållning skall iakttagas vad om forntida minnesmärkens fredande och om naturskydd samt om flyttande av rösen och andra fasta råmärken är särskilt stadgat.

Såvitt av stadgandena nedan i denna paragraf icke annat följer, är staten väghållare beträffande såväl landsvägar som bygdevägar, dock så, att ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, med vederbörande kommuns samtycke, må förordna, att stad eller köpingskommun helt eller delvis skall vara väghållare i fråga om landsvägarna och bygdevägarna inom stadens eller köpingens område eller att landskommun likaså helt eller delvis skall ombesörja väghållningen med avseende å bygdevägarna inom kommunen.

Där annan än väghållare enligt bestämmelse i denna lag eller annat särskilt stadgande eller med stöd härav utfärdad föreskrift är pliktig att svara för till väghållning hörande åliggande, lände detta till efterrättelse. Statsrådet må dock förordna, att åliggandet skall tills vidare eller varaktigt handhavas av vederbörande väghållningsmyndighet. Av särskild orsak må statsrådet befria den ansvarige, helt eller delvis, från kostnaderna för åliggandets handhavande.

Där kommun är väghållare, må ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena med vederbörande kommuners samtycke förordna, att kommunen i den utsträckning, som påkallas av särskilda ortsförhållanden, skall vara väghållare även inom annan kommuns område.

Är staten väghållare, handhar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen jämte underlydande distriktsförvaltning såsom väghållningsmyndighet de på väghållaren ankommande uppgifterna samt utför talan i ärenden rörande väghållningen, såvitt av särskilda skäl ej genom förordning annorlunda bestämts.

Där kommun är väghållare, är kommunens vägnämnd eller den kommunala myndighet, som ombesörjer de vägnämnden enligt denna lag tillkommande göromålen, väghållningsmyndighet under väg- och vattenbyggnadsförvaltningens inseende.

Underlåter kommun, som är väghållare, att bygga eller underhålla landsväg eller bygdeväg, och sker ej rättelse efter tillsägelse av vederbörande distriktsingenjör vid väg- och vattenbyggnadsförvaltningen, äger väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rätt att förelägga kommunen viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder av kommunen skola vidtagas, vid äventyr att de i annat fall utföras på kommunens bekostnad.

Är i fall, som avses i 1 mom., brådskande åtgärd nödig för avlägsnande av omedelbart hotande fara eller hinder för samfärdseln eller yppad brist i vägs underhåll, må distriktsingenjören, utan hinder av vad i nämnda moment är stadgat, draga försorg om att sådan åtgärd utan dröjsmål vidtages på kommunens bekostnad.

Vad i denna paragraf är sagt om kommun äger motsvarande tillämpning i fråga om den, som på grund av särskild, i 20 § 2 mom. avsedd förpliktelse är skyldig att ombesörja till väghållningen hörande åliggande.

Beslut om byggande av allmän väg, om förändring av bygdeväg till landsväg, av landsväg till bygdeväg eller av enskild väg till allmän, så ock beslut om indragning av allmän väg eller om att marks begagnande såsom vägs biområde skall upphöra, fattas av ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena, där ej beslutanderätten i särskilda fall genom förordning ombetrotts väg- och vattenbyggnadsstyrelsen eller annan myndighet.

Innan väg bygges, skall vägplan upprättas och fastställas. Sådan vägplan erfordras dock ej i fråga om vägförbättring av mindre omfattning, såvitt för företaget tillskottsmark från fastighet ej avhändes eller, där mark avhändes, fastighetens ägare eller med ägare jämförlig innehavare därtill skriftligen samtyckt.

Vägplan fastställes av myndighet, som avses i 24 §, sedan ägare av fastighet och andra, vilkas fördel eller rätt kan beröras av planen, beretts tillfälle att framställa påminnelser.

I vägplan för anläggning av ny väg skall vägens egenskap av landsväg eller bygdeväg angivas. Är vägen avsedd allenast för samfärdsel av visst slag, skall även därom bestämmas i vägplanen.

I vägplan, som avser anläggning av ny väg, skola vägens sträckning och tvärprofil angivas så, att vägområdet vid behov kan med ledning av planen utmärkas å marken. I vägplanen skall jämväl angivas, huruvida och på vilket sätt mark förbehålles för framtida breddning av vägen.

Vad i 2 mom. är stadgat skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse jämväl i fråga om upprättande av vägplan för sådan vägförbättring, som föranleder ändring av vägområdet. Kommer vid ändring av vägs sträckning vägen i sin gamla sträckning fortfarande att förbliva allmän väg, bör bestämmelse därom upptagas i vägplanen.

Där i samband med vägs byggande erfordras grundande av vägrätt i avseende å vägs biområde eller rätt att från visst område taga väghållningsämne i begränsad mängd eller ock rätt till enskild, för väghållningen nödig väg, må om grundandet av sådan rätt bestämmas i vägplanen, och skall härvid för avsett ändamål erforderligt område angivas i planen.

Vid vägplan skall fogas beräkning av kostnaderna för vägens byggande.

Vägplan bör uppgöras så, att den vid byggande av vägen kan följas utan väsentliga avvikelser.

Beslut om fastställelse av vägplan förfaller, därest vägens sträckning ej utmärkts i terrängen och vägarbetet ej påbörjats inom fyra år från utgången av det år, varunder beslutet meddelades. Statsrådet må, då särskilda skäl därtill föreligga, förlänga giltighetstiden varje gång med högst fyra år.

Har vägplan fastställts genom beslut, vilket vunnit laga kraft eller vilket må verkställas, ändå att besvär anförts, och beslut fattats om vägföretagets utförande, vare väghållaren berättigad att taga i besittning område, som erfordras för vägen. Efter besittningstagandet må området nyttjas för i 3 § avsedda vägändamål utan hinder av den rätt annan äger med avseende å fastigheten. Denna nyttjanderätt kallas vägrätt.

Vågrätt föreligge ock, om för vägändamål erforderligt område tagits i besittning enligt medgivande av fastighetens ägare eller med ägare jämförlig innehavare i sådant fall, där upprättande av vägplan ej jämlikt 25 § 1 mom. är nödigt, eller om enskild väg förändras till allmän.

Vägrätten medför jämväl befogenhet att från det i besittning tagna området undanröja byggnader, upplag och anordningar samt växande gröda och annan växtlighet.

Område anses hava tagits i besittning, då vägens sträckning eller, där fråga är om vägområdets utvidgning eller om vägs biområde, sådant område till sitt läge utmärkts i terrängen och arbetet påbörjats å vägen eller viss del därav.

Är väghållare på annan grund än vad i 29 § föreskrives i behov av vägrätt till område, erforderligt för vägs biområde, må länsstyrelsen, där ej åtgärden åsamkar fastigheten betydande skada eller olägenhet, på ansökan av väghållningsmyndighet bestämma, att väghållaren skall tillkomma sådan rätt.

Är väghållaren i behov av rätt att från visst område taga väghållningsämne i begränsad mängd eller av rätt till enskild, för väghållningen nödig väg, må sådan rätt grundas i samma ordning, som gäller i fråga om rätt till vägs biområde.

Där det för torrläggning av väg- eller Biområde är nödvändigt att leda utloppsdike över annans mark, är väghållaren berättigad att lägga sådant dike med iakttagande av vad jämlikt vattenrättslagstiftningen i detta hänseende är gällande.

Sådan vägrätt, varom stadgas i 29 §, tillkommer väghållaren jämväl i avseende å vägområde och vägs biområde, som höra till sådan redan befintlig allmän eller såsom allmän ansedd väg, å vilken bestämmelserna i denna lag skola tillämpas.

Vad ovan i detta kapitel stadgats utgör icke hinder för väghållare att, såframt särskilda skäl därtill äro, i den ordning, som angives i lagen om expropriation av fast egendom för allmänt behov, förvärva nyttjanderätt eller äganderätt till mark, som är erforderlig för vägområde eller vägs biområde. Har området bestämts genom vägplan, anses beslutet om vägplanens fastställelse lika med expropriationstillstånd.

Om nyttjanderätt, som förvärvats i den i 1 mom. omförmälda ordningen, gäller vad om vägrätt är stadgat.

Indrages allmän väg i annat än nedan i 2 mom. avsett fall, upphöre vägrätten med avseende å vägområdet, såvitt ej bestämmes, att området skall tagas i bruk för annat vägändamål.

Har vid vägförbättring sträckningen av väg ändrats, upphör, där ej i vägplanen bestämts, att vägen i sin gamla sträckning fortfarande skall förbliva allmän, vägen till denna del att vara allmän väg. Utan hinder härav må väghållaren nyttja vägområdet för andra vägändamål enligt vad därom i vägplanen bestämts eller eljest bestämmes. Där sådan bestämmelse icke meddelats, upphöre såväl användandet av vägområdet för vägändamål som ock vägrätten, efter det i 36 § avsedd vägförrättning avslutats eller, där vägförrättning icke äger rum, enligt vad därom särskilt beslutes.

Då användande av mark såsom vägs biområde förklarats hava upphört, upphöre vägrätten med avseende å området.

Sedan vägrätt upphört, skall iakttagas vad i lagen om rätt till förutvarande vägområde är stadgat.

Väghållare vare berättigad att inom ett år efter det vägrätt upphört eller inom av länsstyrelsen vid behov fastställd längre tid bortföra från förutvarande vägområde vad å detsamma för väghållning uppförts eller anbragts. Område, som är erforderligt för gata eller enskild väg, bör dock lämnas i sådant skick, att dess användande för dylikt ändamål icke vållar svårighet. Har det, som får bortföras, icke avlägsnats från området inom förenämnd tid, tillfalle det områdets ägare.

Lägges väg eller tages mark i besittning för vägs biområde så, att synnerligen betydande olägenhet vid nyttjandet av fastighet eller del därav föranledes genom splittring av ägoskiften eller genom annan dylik omständighet eller till följd av förbud, om vilka stadgas i 41 §, eller orsakas sådan olägenhet av förordnande, som i samband med byggande av väg meddelats enligt 50 §, må, om olägenheten därigenom lämpligen kan avlägsnas utan betydande skada eller men för andra sakägare och utan att försvåra förverkligandet av enligt stadsplanelagstiftningen fastställda planer och till dessa hörande bestämmelser, utbyte av ägor mellan fastigheter företagas eller till fastighet, från vilken ägoområde upplåtits för vägändamål eller vartill hörande mark omförmälda förbud eller förordnande berör, mot fullt vederlag i penningar ägor i motsvarande mån överföras från annan fastighet. Motsvara graderingsvärdena av de områden, som skola utbytas, icke varandra, ersättes skillnaden i penningar.

För ägoreglering, som här avses, erfordras ej ägares eller dens samtycke, som i avseende å fastighet är innehavare av panträtt, arrenderätt eller annan dylik särskild rättighet. Område, som undergått reglering, vare fritaget från panträtt, varav det varit besvärat, samt, där så bestämmes vid regleringen, jämväl från annan rätt, som belastat området. Ägoreglering verkställas utan ändring av lägenheternas mantal.

Kan i 1 mom. avsedd olägenhet icke avlägsnas genom verkställande av ägoreglering, har fastighetens ägare, där han ej hellre vill erhålla ersättning för olägenheten, rätt att fordra, att väghållaren löser fastigheten eller del därav. De av inlösningen föranledda åtgärderna skola verkställas vid i 37 § nämnd vägförrättning, och fastigheten eller del därav, som skall lösas, inberäknat från fastigheten för vägändamål upplåtet område, bildar, sedan förrättningen erhållit laga kraft, en sådan fastighet, som ett enligt lagen om expropriation av fast egendom för allmänt behov inlöst område utgör, sedan expropriationen fullbordats, likväl så, att rättighet, som hänför sig därtill, fortfarande må förbliva gällande, därest vid vägförrättningen så förordnats, samt att 56 § i nämnda lag icke i detta fall är tillämplig.

Lägges allmän väg eller tages mark för vägs biområde sålunda, att tidigare förefintlig enskild väg avskäres, och måste denna till följd härav framdragas över annan fastighets område, må för reglering av den uppkomna vägfrågan sådan förrättning äga rum, som avses i 37 §.

Sedan väghållare enligt 29 § eller 30 § 1 mom. förvärvat vägrätt och gränserna för vägområdet eller vägs biområde närmare kunna bestämmas, skall vägförrättning å stället äga rum, där ej fråga är om sådan ringare förändring av område, att bestämmande av gränserna icke anses erforderligt.

Vid sådan förrättning skall:

Där det bestämts, att ägande- eller nyttjanderätt till område skall förvärvas i den ordning, som i 32 § sägs, må vägförrättning i avseende å området icke äga rum.

Förordnande om företagande av vägförrättning meddelas av länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndighet eller annan sakägare. Förrättningen utföres på väghållarens bekostnad av lantmäteriingenjör med biträde av två gode män, vilka förrättningsingenjören utser bland dem, som äro valda till gode män vid skiftesförrättningar. Där särskilda omständigheter så kräva, må dock även annan sakägare än väghållaren åläggas att helt eller delvis ersätta förrättningskostnaderna.

I avseende å ägoreglering, reglering av enskilda vägar och andra åtgärder, som skola utföras vid vägförrättning, så ock i fråga om det förfarande, som härvid är att iakttaga, och om granskning av de utförda åtgärderna samt deras anteckning i jordregistret skall, såvitt ej annat följer av stadgandena i denna lag, i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i lagen om skifte är stadgat beträffande motsvarande förhållanden.

Förutom för företagande av de i 37 § avsedda åtgärderna i däri angivna fall må förrättning å stället äga rum för bestämmande av gränserna för väg- eller biområde, hörande till redan förefintlig väg, om skäl därtill prövas föreligga, samt för utförande av ägoreglering utmed dylik väg, därest olägenhet, som omförmäles i 35 §, orsakas av i 41 § avsett förbud rörande område, vartill nyttjanderätten tidigare ej varit på motsvarande sätt inskränkt, eller till följd av förordnande, som i 50 § avses. Vid sådan förrättning skola likaså behandlas de övriga frågor, som enligt denna lag eller särskilda stadganden böra avgöras vid vägförrättning, och gälle därom i tillämpliga delar vad i 38 § är stadgat om vägförrättning.

Utanför vägområde, där detta icke sträcker sig till två meters avstånd från yttre dikeskanten eller, om dike icke finnes, till tre meters avstånd från vägsläntens eller -skärningens yttre kant, tillkommer väghållningsmyndighet rätt att intill sagda avstånd fälla träd och buskar samt avlägsna på området inskjutande grenar. Från detta område (sidoområde) må vid behov även annan, naturlig växtlighet avlägsnas, så ock markhinder, vilka skymma den fria sikten.

På sidoområdet äger väghållare rätt att uppsätta erforderliga vägmärken.

Där utanför vägområde inom det i 41 § 2 mom. avsedda området förekomma sådana träd, buskar eller annan, naturlig växtlighet eller sådana markhinder, vilka genom att inskränka den erforderliga fria sikten äro till fara för samfärdseln, äger väghållningsmyndighet rätt att vidtaga i 1 mom. nämnda åtgärder.

Byggnad må icke förekomma på vägs sidoområde. Jämväl utanför detta är det förbjudet att hålla byggnad på ett område, som sträcker sig till ett avstånd av 20 meter från landsväg eller 12 meter från bygdeväg, i båda fallen räknat från körbanans eller, där två eller flere sådana finnas, från den närmast belägna körbanans mittlinje (skyddsområde). Av särskilda skäl må i vägplan eller genom länsstyrelsens beslut sagda avstånd för viss väg eller del därav ökas till högst 30 meter.

Där väg bildar kurva eller till väg ansluter sig annan allmän väg eller allmänt trafikerad enskild väg eller vägen korsas av järnväg, spårväg eller vattenväg, må byggnad, även utanför skyddsområdet, icke förekomma inom område, vilket med hänsyn till trafiksäkerheten bör vara fritt från sikten skymmande hinder (frisiktsområde).

Det är förbjudet att inom vägs sido-, skydds- eller frisiktsområde hålla upplag, stängsel eller annan anordning, vilka eller vilkas användande medför fara för samfärdseln eller olägenhet för väghållningen.

Angående vissa eftergifter från bestämmelserna i denna paragraf stadgas i 42 §. Utöver dessa eftergifter må, när skäl därtill prövas föreligga, genom länsstyrelsens beslut tillstånd meddelas till avvikelse från de i 1 och 2 mom. nämnda förbuden och genom väghållningsmyndighets beslut från förbudet i 3 mom. Har väghållningsmyndighet vägrat tillstånd till avvikelse, vare sakägare berättigad att draga ärendet under länsstyrelsens prövning.

Om uppställande av ledningsstolpar utmed väg är särskilt stadgat.

I fråga om invid väg befintliga frukt- eller prydnadsträd eller -buske eller häck, så ock träd eller buske, som tagits under särskild omvårdnad, eller byggnad, upplag, stängsel eller annan anordning må stadgandena i 40 och 41 §§ icke tillämpas, därest träden eller buskarna planterats eller tagits under särskild omvårdnad eller byggnaden, upplaget eller anordningen tillkommit, förrän nyttjanderätten till området blivit underkastad i sagda paragrafer stadgad eller motsvarande i tidigare lag avsedd begränsning.

Föranleder träd, buske, häck, upplag eller anordning, varom i 1 mom. är nämnt, i 40 eller 41 § avsedd fara eller olägenhet, eller vållas av byggnad, som omförmäles i samma moment, fara för samfärdseln, må länsstyrelsen eller, där ej fråga är om byggnad, jämväl länsman i landskommun och köping eller magistrat i stad förordna om dess borttagande eller flyttande eller om utförande av erforderlig ändring däri. Vidtager icke ägaren åtgärden inom därför utsatt tid, är väghållningsmyndigheten befogad att utföra densamma på väghållarens bekostnad.

Jämväl i fråga om borttagande, flyttning eller ändring av byggnad, upplag eller anordning, till vars uppförande eller bibehållande tillstånd med stöd av 41 § 4 mom. meddelats, må stadgandena i 2 mom. av denna paragraf vinna motsvarande tillämpning, såvitt trafiksäkerheten så oundgängligen kräver. Utan hinder av vad ovan sagts må likväl myndighet, som meddelat tillståndet, återkalla detsamma, om därvid fogats förbehåll om återkallelse, samt ålägga ägaren att vidtaga härav föranledda åtgärder vid äventyr att de annars utföras på hans bekostnad genom väghållningsmyndighetens försorg.

Har beslut meddelats, varigenom vägplan fastställts, och har detsamma bragts till kännedom, skall vad i 41 § är stadgat om hållande av byggnad invid väg äga motsvarande tillämpning i fråga om uppförande av byggnader inom de för vägändamål erforderliga samt de i sagda paragraf avsedda områdena.

Har förslag väckts om byggande av väg, må länsstyrelsen förbjuda uppförande av byggnader utan dess tillstånd inom visst område, som kan antagas bliva taget i anspråk för vägen eller komma att ligga i dess omedelbara närhet. Sådant förbud, som medelst kungörelse skall bringas till allmän kännedom, må meddelas för en tid av högst två år. Länsstyrelsen må, då tvingande skäl därtill förekommer, föreskriva förlängning av tiden för förbudet. Beslutet härom skall dock underställas ministeriets för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena prövning.

Vad i 41, 42, 43 och 44 §§ är stadgat äger icke tillämpning i fråga om bebyggande av områden, för vilka stadsplan eller byggnadsplan är gällande.

Har förslag väckts om byggande av väg, skall det vara tillåtet att genom myndighets försorg utföra stakning, mätning, utpålning, kartläggning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd på fastighet och från denna taga till stakar och pålar erforderliga träd. Vid förrättningen skall tillses, att växande gröda eller skog icke onödigt skadas. Träd eller buske, som växer i trädgård eller som eljest tagits under särskild omvårdnad, må icke utan ägarens medgivande skadas eller fällas.

Är det vid utförandet av vägarbete nödigt att för uppläggande eller forsling av material eller i annat sådant syfte begagna annan tillhörigt område utanför den för vägändamål i anspråk tagna marken, vare väghållaren berättigad att förfoga över området högst den tid vägarbetet pågår, såframt ej därigenom nämnvärt men tillskyndas fastigheten.

Kan till följd av vägarbete, bro- eller jordras, översvämning eller annan sådan orsak samfärdsel icke utan hinder försiggå å väg, äger väghållaren rätt att anordna tillfällig farväg på annans mark för den tid sådan väg till följd av hindret är nödig.

Enahanda rätt tillkommer väghållaren, då till följd av snö- och ishinder vägs bibehållande i farbart skick föranleder särskilda svårigheter eller oproportionerligt dryga kostnader.

Tillfällig farväg bör anordnas så, att onödigt men för fastigheten undvikes.

Utanför vägområdet må snöskärm uppsättas, där detta är nödvändigt för förhindrande av anhopning av snö på vägen. Fast snöskärm må dock inom bebott område uppsättas endast efter medgivande av fastighetens innehavare eller, om överenskommelse med honom icke kan träffas, med länsstyrelsens tillstånd.

Väghållare tillkommer rätt att vid behov upplägga från vägområdet undanröjd snö jämväl utanför området.

Där så prövas nödigt för tillgodoseende av trafiksäkerheten eller av andra skäl, må länsstyrelsen i fråga om viss allmän väg eller del därav förordna, att till densamma icke må anslutas enskild väg utan länsstyrelsens tillstånd eller att därtill ansluten enskild utfartsväg icke må utan dylikt tillstånd vidare användas för sitt ändamål, eller ock meddela annat förordnande om reglering av utfarten till den allmänna vägen. Sådant förordnande må icke utsträckas att omfatta enskild väg inom område, för vilket stads- eller byggnadsplan är gällande.

Vid beviljande av tillstånd, som i 1 mom. avses, må länsstyrelsen föreskriva de villkor beträffande den enskilda vägens byggande eller underhåll, som befinnas erforderliga.

Innan i 1 mom. avsett förordnande meddelas, skall plan uppgöras för utförande av den ifrågakommande regleringen.

Kommer enskild väg till följd av förordnande, som i 50 § avses, att flyttas så, att den drages över annan fastighets område, må för ordnande av den uppkomna vägfrågan vägförrättning företagas.

Skall enskild väg anslutas till allmän väg, bör anslutningen vid vägskälet utföras på sådant sätt, att den fara för samfärdseln, som av den enskilda vägen förorsakas, i största möjliga mån förebygges.

Ansluter sig tidigare enskild väg till allmän väg så, att därav förorsakas i 1 mom. avsedd fara, är den, som håller den enskilda vägen, pliktig att vidtaga åtgärder för anslutningens utförande på sådant sätt, att faran såvitt möjligt undvikes.

De anläggningar och anordningar inom allmän vägs område, vilka erfordras för enskild vägs anslutning till allmän väg, är den, som håller den enskilda vägen, pliktig att utföra och underhålla enligt väghållningsmyndighetens anvisningar på så sätt, att de icke innebära fara för samfärdseln på den allmänna vägen eller men för dess hållande i stånd. Arbete, som härav föranledes, må väghållningsmyndigheten, om skäl därtill är, övertaga att utföra på vederbörandes bekostnad.

Erfordras anordningar för ledande av enskild väg över allmän väg till följd av att den allmänna vägen byggts så, att den avskär redan förefintlig enskild väg, ankommer det på den, som håller den allmänna vägen, att bekosta anordningarnas utförande.

Arbete, berörande vägområde, såsom upptagande av avloppsdike under vägen, anbringande av anordningar inom vägområdet eller dragande av ledningar över vägen, må ej utföras utan tillstånd av väghållningsmyndigheten, därest icke av särskilt stadgande annat följer. Där sådant tillstånd ej erfordras, skall innan arbetet påbörjas anmälan därom göras hos sagda myndighet.

I fråga om utförande och underhåll av anläggningar och anordningar, som här avses, skall för övrigt i tillämpliga delar lända till efterrättelse vad i 52 § 3 mom. är stadgat.

Grind å landsväg må ej hållas, där denna icke utgöres av gångstig. Å bygdeväg och å av landsvägs natur varande gångstig må grind icke hållas utan länsstyrelsens tillstånd. Detta må beviljas endast om samfärdseln å vägen är av ringa omfattning och synnerligen vägande skäl föreligga för hållande av grinden. Meddelat tillstånd kan återkallas.

Stadgandena i 1 mom. skola icke äga tillämpning i fråga om grind eller bom, som erfordras för trafiksäkerheten eller ren gärde eller påkallas av tull- eller gränsbevakningen.

Grind och bom skola utföras så, att de motsvara samfärdselns och säkerhetens krav, samt vederbörligen underhållas genom försorg av den, som håller anordningen.

Invid väg må ej upptagas sådan grop eller fördjupning, som kan medföra fara för samfärdseln eller vägens bestånd.

Där väg går över is, över eller utmed vatten eller på sådan höjd över eller under den angränsande marken, att därav kan uppstå särskild våda för vägfarande, skola lämpliga skyddsvärn anbringas eller andra åtgärder vidtagas för tryggande av samfärdseln. Över råk skall vid behov anordnas överfart.

Till ledning och skydd för samfärdseln samt till upplysning för vägfarande skola vid väg finnas uppsatta nödiga vägmärken.

Därest vid skeppsfart vintertid i allmän farled över denna anordnad särskild vinterväg eller annan allmän väg avskäres genom öppnande av ränna i farleden, ankommer det på väghållningsmyndigheten att såvitt möjligt å stället utlägga bro eller insätta färja eller annorledes draga försorg om de åtgärder, vilka erfordras för tryggande av samfärdseln och dennas ledande över fartygsrännan.

I annat än i 1 mom. nämnda fall må ej utan väghållningsmyndighetens tillstånd i is öppnas fartygsränna, som avskär allmän väg. Iordningställandet och underhållet av nödig anordning för överfart åligga härvid, såvitt icke ministeriet för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena annorlunda förordnar, den, genom vars åtgärd rännan öppnas eller användes.

Har fartyg olovligen brutit upp allmän väg, som för över is, skall väghållningsmyndigheten efter erhållen kännedom därom utan dröjsmål på bekostnad av den, genom vars tillskyndan vägen avskurits, iordningställa erforderlig anordning för överfart över rännan.

Är trafik med fordon ägnad att skada väg, som till följd av tjällossning, regn eller annan dylik orsak till sin byggnad försvagats, må länsstyrelsen eller, på väghållningsmyndighetens framställning, den lokala polismyndigheten tills vidare eller för viss tid förbjuda eller inskränka sådan trafik på vägen eller del av denna. Polismyndighets beslut, varigenom dylikt förbud meddelats, skall ofördröjligen underställas länsstyrelsens prövning.

Vid anbringande av affärsannonser utmed väg utanför stad eller annat tättbebyggt samhälle skall iakttagas vad därom är stadgat i lagen om naturskydd. Utmed väg må ingenstädes anslås annons- eller reklamtavla eller annan anordning, som på grund av form, färg eller eljest kan förväxlas med vägmärke, ej heller enskild väg betecknande visare, som icke överensstämmer med fastställda anvisningar.

För upplåtelse av mark samt för skada eller men, som eljest orsakas av åtgärd med stöd av denna lag, så ock för kostnader, som genom sådan åtgärd åsamkats ägare av fastighet, utgives ersättning i enlighet med vad i detta kapitel stadgas.

Rätt till ersättning föreligger dock icke, där det avtalats eller uppenbarligen förutsatts, att ersättning ej skall utgå.

Ägare av fastighet är berättigad att av väghållaren utfå ersättning:

Har någon vid reglering, som i 35, 36 eller 37 § avses, icke i enlighet med lagen om skifte njutit gottgörelse för överlåtet område eller avträdd förmån eller för honom genom regleringen eljest åsamkad skada, vare han berättigad att av väghållaren utfå ersättning i penningar för vad i sagda gottgörelse brister.

Vad i 1 mom. är sagt skall äga motsvarande tillämpning, där område vid ägoreglering fritagits från tunga, varav det varit besvärat, och innehavaren av motsvarande rättighet härigenom lidit skada.

I fall, som i 72 § avses, bedömes rätten till ersättning enligt 73 §.

Medför anläggning av ny väg eller enskild vägs förändring till allmän väg skada till följd av att ägarens rätt att nyttja fastigheten inskränkts genom stadgandena i 40 §, är väghållaren pliktig att ersätta skadan. Lag samma vare, om sådan skada uppstår vid förbättring av väg inom område, vars nyttjande ej tidigare varit på motsvarande sätt inskränkt.

Enahanda ersättningsskyldighet åligger väghållaren, om inom sådant område, som icke före denna lags ikraftträdande varit underkastat motsvarande inskränkningar, skada i andra än i 1 mom. avsedda fall vållas genom att träd, buskar, grenar eller markhinder avlägsnas med stöd av 40 § och frågan om ersättning för skadan icke tidigare ordnats.

Föranleder förbud, varom stadgas i 41 § 1, 2 eller 3 mom., synnerligen betydande men vid nyttjandet av fastighet eller del därav inom område, vars användande icke tidigare varit på motsvarande sätt inskränkt, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren för sådan olägenhet.

Där med anledning av reglering, som i 35 § omförmäles, eller till följd av förordnande enligt 50 § ny enskild väg skall anläggas eller redan förefintlig förändras och arbetet ej utföres av väghållningsmyndigheten, vare fastighetens ägare, om honom på grund därav åsamkas kostnader, berättigad till skälig ersättning av väghållaren härför. Föranleder förordnande, som i 50 § avses, betydande men vid nyttjandet av fastighet, som därförinnan haft utfartsväg till allmän väg, är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren jämväl härför.

Medför byggande av väg eller förändring av enskild väg till allmän jämväl uppenbar nytta för fastighet, skall fastighetens ägare tillkommande ersättning för upplåtande av mark samt för skada eller men jämkas med hänsyn därtill, dock utan att ägarens rätt till full ersättning inskränkes.

Staten eller kommun äger, där fråga ej är om kommunen tillhörig, utanför dess område belägen mark, icke rätt till ersättning, som ovan i detta kapitel avses eller som föranledes av i denna lag förutsatt expropriation, såvitt statsrådet för särskilt fall icke annorlunda förordnar.

Ägaren vare berättigad till ersättning av väghållaren för skada eller kostnad, som föranledes av att byggnad, upplag, anordning, träd, buske eller häck, som nämnes i 42 § 2 mom., eller i 115 § avsedd byggnad måste avlägsnas, flyttas eller ändras, såvitt ersättning därför icke tidigare erlagts.

Lag samma vare, därest skada för ägaren vållas av åtgärd, som avses i 42 § 3 mom., såframt av villkoren för däri omförmält tillstånd icke annat följer.

För skada, sam uppkommer i anledning av i 101 § avsedd åtgärd, må ägaren, om han icke har rätt till ersättning med stöd av 1 mom. i denna paragraf, enligt prövning berättigas att utfå ersättning av väghållaren, såframt synnerligen vägande skäl därtill föreligga.

Orsakas skada för fastighet genom åtgärd på grund av 46 § eller till följd av tillfällig farvägs anordnande enligt 48 § eller begagnande av sådan farväg eller ock på grund av snöskärms uppsättande eller uppläggning av snö, varom stadgas i 49 §, vare fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren för skadan.

Å ersättning, som i detta kapitel avses, erlägges sex procents ränta, beräknad i fråga om upplåtelse av område från ingången av den månad, som följer på den, under vilken väghållaren tagit området i besittning, samt i övriga fall, där icke på sakägares yrkande av särskild anledning annorlunda bestämmes, från ingången av den månad, som följer på den, under vilken ersättningen fastställdes.

Vad ovan i detta kapitel är stadgat om ägare av fastighet skall äga motsvarande tillämpning i fråga om innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt samt annan därmed jämförlig särskild rätt i avseende å fastighet.

Har genom sådan väghållaren tillkommande rätt eller genom sådan åtgärd, för vilken ersättning ovan i detta kapitel stadgats att utgå, eller i anledning av reglering, som i 5 kap. avses, fastighet undergått minskning i värde, så att den ej kan antagas utgöra full säkerhet för fordran, för vilken fastigheten på grund av inteckning eller stadgandena om ogulden köpeskillings rätt svarade före den händelse, som givit anledning till ersättningen, skall ersättningen jämte ränta nedsättas hos länsstyrelsen. Vid fördelning och utbetalning av det nedsatta beloppet skola i tillämpliga delar de bestämmelser lända till efterrättelse, vilka enligt lagen om expropriation av fast egendom för allmänt behov gälla i avseende å expropriation av fastighet, som utgör säkerhet för fordran.

Har innehavare av fordran, som i 72 § avses, gått denna förlustig helt eller delvis genom att nedsättning ej ägt rum eller till följd av att den ersättningsberättigade avstått från ersättningen eller att ersättning, som ej varit föremål för prövning vid vägförrättning eller hos länsstyrelsen, beräknats uppenbarligen för lågt, vare han berättigad att av väghållaren utfå ersättning för skadan mot avskrivning, som antecknas på fordringsbeviset.

Vad angående ersättning avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare, gälle jämväl mot den, till vilken sakägares rätt i avseende å fastigheten övergått efter den tidpunkt, som i 72 § avses.

Är fråga om ersättning, som avses i 62 §, 63 § 1 och 2 mom., 64 § 1 mom., 65 eller 66 § och varom ej överenskommelse träffats, skall vid vägförrättning prövas och avgöras, huruvida och till vilket belopp ersättning skall utgå.

Äger sådan vägförrättning icke rum, vid vilken fråga om ersättning, som i 1 mom. avses, kunde komma under behandling eller kan ersättningen bestämmas först sedan vägförrättningen avslutats, så ock då fråga är om sådan i 63 § 2 mom. avsedd ersättning, som icke varit föremål för behandling vid vägförrättning, skall ersättningsärendet avgöras av länsstyrelsen i det län, där fastigheten är belägen. Lag samma vare, när med stöd av stadgandena i detta kapitel anspråk göres på annan än i 1 mom. avsedd ersättning.

Vill någon göra anspråk på ersättning, som avses ovan i detta kapitel, skall han, om anspråket är sådant, att det kan prövas vid vägförrättning, framställa sitt yrkande vid förrättningen eller därförinnan i så god tid hos länsstyrelsen, att ansökningen kan hänskjutas till behandling vid vägförrättningen.

Annat anspråk på ersättning, som i detta kapitel avses, skall framställas hos länsstyrelsen.

Fråga om ersättning för marks upplåtelse för vägändamål eller överlåtelse vid ägoreglering, för skada och men, som i 64 § 1 mom. avses, samt för väghållare meddelad rätt till enskild väg eller till uttagning av väghållningsämne, så ock fråga om rätt till ersättning för avlägsnande av byggnad, som omförmäles i 29 § 3 mom., skall prövas och avgöras vid vägförrättning, ändå att yrkande därom ej framställts.

Väghållaren stånde jämväl öppet att i den ordning, som stadgas i denna paragraf, bringa till prövning frågan, huruvida och till vilket belopp sakägare skall tillkomma ersättning.

Länsstyrelsen må, då vägförrättning företages, till förrättningen hänskjuta avgörandet av ärende, däri ersättning kräves enligt 68 § 1 eller 2 mom.

Ersättningsanspråk, som kan prövas vid vägförrättning, skall framställas så, som i 76 § 1 mom. är stadgat, vid äventyr att, om ersättningssökandens ansökning gjorts sentida och han icke kan visa laga förfall eller annat giltigt skäl härför, rätten till ersättning går förlorad, såvitt fråga ej är om fall, som i 63 § 2 mom. avses, eller annat ej följer av vad i 76 § 3 mom. stadgats.

Har anhängiggörandet av ansökan, varom förmäles i 1 mom., försenats till följd av laga förfall eller av annat skäl, som bör anses giltigt, eller har ansökningen av orsak, som ej beror av sakägaren, icke från länsstyrelsen i tid hänskjutits till vägförrättning, ankommer det på länsstyrelsen att avgöra frågan om den ansökta ersättningen. Är ersättningsfrågan likväl av den beskaffenhet, att dess handläggning icke lämpligen kan ske vid länsstyrelsen, må förordnas, att särskild vägförrättning skall företagas för ändamålet.

Ersättning, som i denna lag avses, skall såvitt möjligt bestämmas att utgå i ett för allt.

Den, som genom beslut enligt stadgandena i detta kapitel tillerkänts ersättning, have rätt att mot godtagbar säkerhet lyfta ersättningen, ändå att beslutet icke vunnit laga kraft.

Då sakägares rätt till ersättning är uppenbar, må väghållaren enligt prövning utbetala förskottsersättning, ehuru i 1 mom. avsett beslut ännu ej meddelats eller säkerhet ej blivit ställd.

Ersättning, som jämlikt stadgandena i 72 § skall nedsättas hos länsstyrelsen, må dock icke utgivas, med mindre ersättningstagaren ådagalägger, att innehavarna av samtliga i sagda lagrum avsedda fordringar lämnat medgivande till utbetalningen.

Väghållaren och sakägare, som gör anspråk på ersättning, äro oförhindrade att träffa avtal, att fråga om ersättning skall överlämnas till slutligt avgörande genom skiljemannaförfarande, såsom i lagen om skiljemannaförfarande är stadgat.

Kostnaderna för byggande och underhåll av landsvägar erläggas, då staten är väghållare, av statsmedel, såvitt icke nedan annorlunda stadgas.

Åligger till följd av förordnande, som beträffande väghållning meddelats med stöd av 20 § 1 mom. eller 21 §, stad eller köping att ombesörja byggande av landsväg, utgives till väghållaren ersättning av statsmedel i enlighet med den kostnadsberäkning, som godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt kommunen, såvitt icke i fråga om vissa kostnadsbelopp överenskommits, att ersättning skall utgå enligt de verkliga kostnaderna. Har ej kostnadsberäkning sålunda godkänts, utgår ersättningen enligt de verkliga kostnader, som prövas nödiga, och inräknas i dessa jämväl kostnaderna för underhåll av väg, som är under byggnad.

Är stad eller köping på grund av förordnande enligt 20 § 1 mom. eller 21 § pliktig att ombesörja landsvägs underhåll, utbetalas till densamma av statsmedel i ersättning det belopp, vartill kostnaderna för nödigt underhåll beräknas uppgå. Beloppet fastställes, efter det kommunen beretts tillfälle att framställa förslag i saken. Såsom jämförelsegrund vid beloppets fastställande skall betraktas vad vägar av motsvarande art kosta staten i underhåll. Har väg på kommunens bekostnad försetts med permanentbeläggning, inräknas i kostnaderna för underhållet, förutom de egentliga underhållsutgifterna, även skälig avskrivning samt sex procents ränta å kostnaderna för beläggningen, dock så att kostnaderna sammanlagt få utgöra högst vad en väg av motsvarande art såsom grusväg beräknas kosta i underhåll.

Är staten väghållare, vare kommun skyldig att, i enlighet med vad nedan stadgas, till staten utgiva ersättning för den kostnad, som byggandet och underhållet av bygdevägarna inom kommunens område medför.

Såsom kostnad för byggande av bygdeväg anses de nödigbefunna verkliga kostnader, som föranledas av vägens byggande. Till dem räknas även kostnad för underhåll av väg, som är under byggnad.

Såsom kostnad för underhållet av de inom kommuns område belägna bygdevägarna anses, då staten är väghållare, så stor del av de verkliga underhållskostnaderna för genom vederbörande vägmästardistrikts försorg underhållna allmänna vägar, som beloppet av de beräknade, i den för ifrågakommande år fastställda arbetsplanen upptagna kostnaderna för underhållet av bygdevägarna inom kommunen utgör av de beräknade, i den fastställda arbetsplanen ingående kostnaderna för underhållet av de genom vägmästardistriktets försorg underhållna allmänna vägarna.

För bestämmandet av den ersättning, som skall utgå för väghållningen i fråga om bygdevägar, indelas kommunerna med hänsyn till sin ekonomiska bärkraft i klasser sålunda, att de bärkraftigaste kommunerna hänföras till den högsta klassen. Klassindelningen fastställes av statsrådet för en tid av högst fem år åt gången. Av särskild anledning må statsrådet även under sagda tidrymd överföra kommun till annan klass.

Vid bildandet av ny kommun skall bestämmas, till vilken klass kommunen bör höra, intill dess ny klassindelning förrättas.

Vid bestämmandet av den ersättning, som kommun äger utgiva, skall såsom grundersättning anses 30 procent av kostnaden för vägs byggande och 40 procent av kostnaden för vägs underhåll, och skall grundersättningen minskas eller höjas, dels i överensstämmelse med den i 86 § omförmälda klassindelningen, dels med hänsyn till storleken av landsvägarnas i kommunen andel i den sammanlagda längden av de inom kommunens område befintliga landsvägarna och bygdevägarna, dels ock med beaktande av i vilket förhållande längden av bygdevägarna inom kommunen står till antalet av kommunens invånare, enligt följande grunder:

Kommun, som är väghållare, är berättigad att av statsmedel utfå kostnadsersättning för bygdevägs byggande och underhåll. Kostnaden bestämmes med iakttagande i tillämpliga delar av stadgandena i 83 §. I ersättning utbetalas det belopp, som enligt 87 § skulle stanna staten till last, om den vore väghållare.

Är kommun endast till en del väghållare i fråga om de inom dess område belägna bygdevägarna, skall ersättningen jämkas i enlighet därmed.

Ombesörjer kommun på grund av förordnande enligt 21 § väghållningen beträffande bygdeväg inom annan kommuns område, äger den rätt till ersättning av staten för väghållningskostnaden. Ersättningen bestämmes med iakttagande i tillämpliga delar av stadgandena i 83 §. Av ersättningen skall den kommun, inom vars område vägen är belägen, till staten gälda gottgörelse enligt de i 87 § stadgade grunderna.

Vid bestämmandet av de jämförelsetal, som i 87 § avses, beaktas ej gångstigar, som äro allmänna vägar, ej heller särskilda vintervägar.

Därest statsrådet icke annorlunda förordnar, är kommun icke berättigad att i fråga om väg inom stadsplaneområde erhålla ersättning av statsmedel för de utgifter, vilka åsamkas kommunen enligt stadgandena i 9 kapitlet, eller för ersättningar, som utgivits med anledning av i denna lag förutsatt expropriation. Jämväl då staten är väghållare åligger kommun att gentemot staten svara för gäldandet av sagda ersättningar, såvitt ej statsrådet annorlunda besluter.

Åsamkas staten såsom väghållare merkostnader till följd av att väg enligt kommunens beslut bygges efter högre standard än som betingas av samfärdselns behov, skall kommunen erlägga dessa kostnader.

Vid bestämmandet av kostnaden för väghållning beaktas icke allmän förvaltningskostnad eller kostnad för vägundersökningar, ej heller utgift för anskaffning och underhåll av byggnader, bilar och arbetsmaskiner, som äro erforderliga för väghållningen.

De ersättningar, vilka skola utbetalas enligt stadgandena i 9 kapitlet, men vilka icke föranledas av åtgärd i omedelbar anslutning till vägs underhåll, hänföras till kostnad för vägs byggande. Utgift för de enligt nämnda stadganden utgående ersättningarnas fastställande ävensom för utförande av vägförrättning samt verkställande av i denna lag förutsatt expropriation beaktas på motsvarande sätt antingen i kostnad för byggande eller i kostnad för underhåll av väg.

De medel, som väghållare beträffande bygdeväg uppbär i avgifter enligt 18 § för begagnande av färja eller i ersättning för upplåtelse av område eller i annan dylik gottgörelse, fördelas mellan staten och den kommun, inom vars område bygdevägen är belägen, i samma förhållande som kostnaden för sagda vägs underhåll, dock så, att, där fråga är om väg inom stads eller köpings stadsplanelagda område, medlen, med undantag av f är j avgifterna, i sin helhet tillfalla vederbörande kommun.

Vid bestämmandet av ersättningarna för väghållning beaktas landsvägarnas och bygdevägarnas i 87 § avsedda längder sådana de voro vid ingången av det år, varom fråga är.

Det ankommer på väg- och vattenbyggnadsstyrelsen att för varje år i efterhand fastställa de ersättningar, vilka kommunerna äga utbetala enligt vad ovan i detta kapitel stadgats. Ersättningarna skola inbetalas till länsstyrelsen på de tider väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utsätter. Till länsstyrelsen bör sändas förteckning över de ersättningar den äger indriva.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställer jämväl de i detta kapitel avsedda ersättningar, som staten skall utgiva till kommunerna. Dessa ersättningar utbetalas till kommunerna genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens försorg.

Är kommun väghållare, skall staten i förskottsersättning för bestridande av utgifterna för vägs byggande till kommunens förfogande ställa medel i den mån arbetet fortskrider enligt plan, som godkänts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. Ersättning, som av statens medel tillkommer kommun för underhåll av väg, utbetalas till kommunen under det löpande underhållsåret.

Beslut, varigenom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställt ersättning, som i denna paragraf avses, skall i tjänsteväg bringas till kommunens kännedom.

Utan hinder av vad ovan stadgats må kommun för särskilt fall åtaga sig att beträffande viss landsväg delvis eller helt svara för väghållningskostnaden eller i fråga om bygdevägar förbinda sig att svara för dylik kostnad i större utsträckning än ovan i detta kapitel är stadgat.

När skäl därtill är, må kommun befrias från förbindelse, som den enligt 1 mom. åtagit sig.

Statsrådet må, då det prövar särskild anledning därtill föreligga, på ansökan minska beloppet av den ersättning, som kommun enligt stadgandena i detta kapitel äger utbetala, eller befria kommun från ersättningens utgivande, så ock höja beloppet av den ersättning, som kommun enligt stadgandena i detta kapitel är berättigad att utfå av staten.

Medför utbetalningen av ersättning inom utsatt tid svårighet för kommun, må finansministeriet medgiva förlängning av betalningstiden.

I varje landskommun skall finnas vägnämnd, därest icke länsstyrelsen på framställning av kommunen förordnar, att kommunalstyrelsen äger fullgöra vägnämndens uppgifter.

Vägnämnden består av ordförande, viceordförande och tre ledamöter, vilka före januari månads utgång väljas av kommunalfullmäktige för följande tre år. Angående valbarhet samt den valdes avsägelserätt och avgång under mandattiden gäller vad om kommunala förtroendeuppdrag härutinnan är stadgat.

I fråga om ärendenas behandling och fattande av beslut samt sökande av ändring i vägnämnds beslut gäller i tillämpliga delar vad om kommunalstyrelse är stadgat.

Vägnämnden verkar som beredande och verkställande organ inom kommunens vägförvaltning. Därutöver äger nämnden handhava de uppgifter, som i lag eller förordning eller med stöd av dessa eljest uppdragits åt densamma.

Det ankommer på vägnämnden särskilt:

Är landskommun väghållare, tjänstgör vägnämnden jämväl såsom i 22 § avsedd väghållningsmyndighet.

De uppgifter, vilka enligt 98 § i landskommun ankomma på vägnämnden, handhavas i stad eller i köping, som utgör en kommun för sig, av kommunens styrelse eller av annan kommunal myndighet, som förordnats att handhava desamma. Om sökande av ändring i sådan myndighets beslut gäller i tillämpliga delar vad som är stadgat om besvär över beslut av kommunens styrelse.

Var som

straffes, såframt strängare straff därför icke är stadgat annorstädes, med högst 100 dagsböter.

Har förbud eller föreskrift, som stadgats i denna lag eller utfärdats med stöd av densamma, icke iakttagits, må länsstyrelsen medelst vite eller genom berättigande av väghållningsmyndighet eller annan, som frågan angår, att fullgöra erforderligt åliggande skrida till åtgärder för åstadkommande av rättelse i vad olagligen gjorts eller underlåtits. Dylikt åliggande skall fullgöras på bekostnad av den därtill skyldige, såvida länsstyrelsen icke av särskild anledning annorlunda förordnar.

Är i 1 mom. avsedd, av väghållningsmyndighet påyrkad rättelse sakenlig och uppenbarligen nödvändig, må vederbörande magistrat eller länsman berättiga väghållningsmyndigheten att vidtaga erforderlig åtgärd, dock icke att undanröja, flytta eller omändra byggnad.

Är i sådant fall, varom i 2 mom. stadgas, brådskande åtgärd erforderlig för avvärjande av samfärdseln omedelbart hotande fara eller är fråga om rättelse i olovlig åtgärd, som berör vägområdet, må väghållningsmyndigheten draga försorg om dess utförande.

Ovan i 2 och 3 mom. avsedd rättelse utföres på väghållarens bekostnad. Länsstyrelsen må dock på framställning av väghållningsmyndigheten ålägga den, på vilken rättelsens utförande skulle ankommit, att delvis eller helt ersätta väghållarens kostnader för åtgärderna.

För de fall, vilka avses i 23 och 42 §§, skola stadgandena i sagda paragrafer lända till efterrättelse.

Är väghållningsmyndighet berättigad att utföra i denna lag avsedd åtgärd på annans bekostnad, må kostnaderna uttagas tvångsvis i den ordning, som för utmätning av allmänna avgifter är stadgad.

Om sökande av ändring i beslut, som meddelats, eller i åtgärd, som vidtagits vid vägförrättning, gäller vad i lagen om skifte är stadgat om anförande av besvär över lantmäteriförrättning; och skall härvid iakttagas, att vid anförandet av besvär över annat beslut än sådant, som angår rätt att vara sakägare vid förrättning eller varigenom jävsanmärkning eller yrkande på förrättningens avbrytande ogillats, besvärstiden räknas från det förrättningen förklarats avslutad.

I fråga om handläggningen vid ägodelningsrätt av besvärsmål, som här avses, samt om ändringssökande i utslag, som därvid meddelats, skola desslikes bestämmelserna i lagen om skifte i tillämpliga delar lända till efterrättelse.

Kommun har rätt att söka ändring i beslut vid vägförrättning eller i därvid verkställd åtgärd, såvida den anser, att förverkligandet av enligt stadsplanelagstiftningen fastställd plan eller härtill hörande bestämmelse därigenom försvåras.

I länsstyrelsens beslut i fråga om annan enligt stadgandena i 9 kapitlet utgående ersättning än sådan, som avses i 68 § 3 mom., äger sakägare rätt att söka ändring genom att väcka talan vid underrätten på den ort, där fastigheten är belägen. Sådan talan skall vid äventyr av talans förlust anhängiggöras inom nittio dagar från den, då sakägaren erhöll del av beslutet.

Om anförande av besvär över länsstyrelsens beslut, som angår i denna lag eller i med stöd av densamma utfärdad bestämmelse avsedd annan fråga än sådan, i vilken ändring må sökas genom väckande av talan vid underrätt, gäller vad om ändringssökande i förvaltningsmål i allmänhet är stadgat.

Lag samma vare om anförande av besvär jämväl över annan myndighets beslut i fråga av den beskaffenhet, som i 1 mom. omförmäles.

Över länsstyrelsens beslut, varigenom förordnande meddelats om företagande av vägförrättning eller ersättningsyrkande hänskjutits till vägförrättning, må besvär ej anföras.

Beslut om fastställande av vägplan, förändring av enskild väg till allmän eller indragning av väg samt beslut, varigenom den i 86 § omförmälda klassindelningen fastställes, meddelas efter anslag, och besvärstiden räknas härvid från den dag, då beslutet meddelades.

Besvär över ministeriets för kommunikationsväsendet och allmänna arbetena beslut i ärende, som i denna lag avses, utgöra ej hinder för beslutets verkställande, såframt ej den myndighet, som handlägger besvären, annorlunda förordnar.

Lag samma vare i fråga om besvär över annan myndighets beslut, som meddelats enligt 23 eller 30 §, stadgandet i 41 § 1 mom. om ökning av där angivet avstånd, 44 §, 49 § 1 mom., 59 § eller 94 § 1 mom. eller som angår fastställande av vägplan eller byggande av väg.

Vad i 1 mom. är stadgat äger icke tillämpning på ministeriets beslut, varigenom landsväg eller enskild väg förändrats till bygdeväg eller allmän väg indragits, därest kommun är besvärande, och ej heller, med mindre statsrådet för särskilt fall annorlunda förordnar, på beslut, varmedelst ministeriet fastställt vägplan.

I beslut, som meddelas med stöd av 42 § 2 eller 3 mom. eller 101 § 1 mom., må förordnas, att beslutet går i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1958, såvida nedan ej annorlunda stadgas.

De stadganden, som avse hållande av byggnad, upplag, stängsel eller annan anordning utmed landsväg samt straffpåföljder och tvångsåtgärder vid överträdelse av dessa stadganden, träda i kraft den 1 januari 1957 i fråga om vägar, vilka då underhållas såsom landsvägar. Sagda stadganden skola dock icke äga tillämpning med avseende å uppförande av byggnad, som påbörjats före 1956 års utgång och varemot hinder icke förelåg enligt då gällande stadganden.

Redan innan denna lag träder i kraft må erforderliga förberedande åtgärder vidtagas för lagens verkställighet.

Denna lag tillämpas från och med dess ikraftträdande på vägar, som då underhållas såsom landsvägar och i vilka jämväl inbegripas de i 91 § 1 mom. väglagen av den 3 maj 1927 (165/27) omförmälda landsvägsdelarna, dock med iakttagande av stadgandena i lagen angående införande av denna lag. De områden, som för landsvägar och landsvägsdelar begagnats för sådant ändamål, som i 3 § 2 mom. omförmäles, räknas från denna lags ikraftträdande såsom vägarnas biområde.

Under vilka förutsättningar och i vilken ordning enligt äldre lag såsom kommunal- eller byvägar underhållna vägar samt vissa andra vägar, som äro att anse såsom allmänna, skola med anledning av den nya lagens trädande i kraft förklaras vara bygdevägar, därom staddas i lagen om denna lags införande.

När redan förefintlig allmän eller såsom allmän ansedd väg i stöd av lagen angående införande av denna lag förändras till bygdeväg, får den nya väghållaren utan lösen övertaga vägområdet samt de för ändamål, som i 3 § 2 mom. av denna lag omförmäles, i besittning tagna, till vägs biområde hänförliga områdena. Härvid skall till den nya väghållaren på dennes yrkande överlåtas nödigt område för uttagning av väghållningsämne, därest sådant område för ändamålet reserverats. Den rätt till på områdena befintliga, för vägändamål tillkomna byggnader, anordningar och andra anläggningar, som tillkommit den förutvarande väghållaren, övergår likaledes utan lösen till den nya väghållaren.

Har den förre väghållaren tillkommit för viss tid gällande eller eljest begränsad rätt att uttaga väghållningsämne eller rätt till enskild väg, övergår även sådan rätt utan lösen till den nya väghållaren.

Väg, som förändrats till bygdeväg, övergår till den nya väghållaren jämte den rätt till röjning av invid vägen befintliga områden, varom stadgas i 8 § förut gällande väglag.

Är företag, som avser byggande av landsväg eller dess flyttande eller annan förbättring, vid denna lags ikraftträdande under utförande och har ej inlösen av erforderligt område för vägen skett samt ersättningarna ej bestämts, skall denna lag tillämpas vid företagande av de åtgärder, vilka äro nödiga för vägföretagets fullföljande. Beträffande landsväg eller del därav, å vilken vägarbetet påbörjats förrän den nya lagen trädde i kraft, må dock 67 § 1 mom. icke tillämpas, och i fråga om kommun ej heller 67 § 2 mom.; däremot äger 93 § i förut gällande väglag tillämpning på kommun.

Har genom beslut av statsrådet före denna lags ikraftträdande fastställts plan för vägföretag, som i 1 mom. omförmäles, skall med avseende å sådan plan gälla vad i denna lag stadgas om laga kraft vunnen vägplan; sagda beslut skall dock medelst kungörelse bringas till allmän kännedom i vederbörande kommun. Har vägarbetet för planens genomförande icke påbörjats, räknas den i 28 § bestämda terminen från lagens ikraftträdande. Beträffande vägområde, å vilket vägarbetet påbörjats, skall vägrätt, som i 29 § avses, anses hava uppkommit, när denna lag trädde i kraft, men å ersättningen för områdets upplåtelse beräknas räntan från utgången av den månad, under vilken vägarbetet påbörjades.

Vad här är stadgat om landsväg avser i tillämpliga delar jämväl inom stad eller köpingskommum befintliga landsvägsdelar.

Har med stöd av 71 § förut gällande väglag beslut meddelats om förändring av kommunal- eller byväg till landsväg, men vägen icke före den nya lagens ikraftträdande blivit enligt förstnämnda lags 19 § godkänd, skall beslutet förfalla, såframt vägen icke inom två år från det den nya lagen trädde i kraft försatts i det skick, som i sagda lagrum är avsett.

Beslut om byggande eller förbättring av kommunal- eller byväg skall förfalla, ifall icke vägarbetet påbörjats före denna lags ikraftträdande. Har vägarbetet påbörjats, skall den äldre lagen äga tillämpning, såvitt icke annat följer av vad i 3 § lagen angående införande av denna lag är stadgat.

I fråga om de kommunal- och byvägar, som icke förändrats till bygdevägar enligt lagen om denna lags införande och ej heller bidragits såsom allmänna vägar, skola den äldre lagens stadganden äga tillämpning intill dess annorlunda förordnas.

Jämväl efter det beslut om kommunal- eller byvägs förändrande till bygdeväg trätt i kraft, skall äldre lag tillämpas i fråga om ersättning, som föranledes av överlåtelse av område eller inskränkning av nyttjanderätt enligt 12 § väglagen, eller vartill eljest uppkommit rätt, innan beslutet blev gällande, eller då fråga är om debitering, uppbärande och redovisning såväl av kostnaderna för avhjälpande av bristfälligheter, vilka yppats vid de i 59 § väglagen omförmälda synerna, som ock av övriga, av väghållningen beträffande byväg föranledda utbetalningar.

Därest kommunal- eller byväg eller annan redan förefintlig väg, som är att anse såsom allmän, men enligt lagen om denna lags införande icke förändrats till bygdeväg, sedermera övertages såsom landsväg eller bygdeväg, skall vad om enskild vägs förändring till allmän väg är stadgat äga tillämpning, dock så, att i 110 § avsedda rättigheter och förmåner skola överlåtas till väghållare utan ersättning.

Förekommer vid denna lags ikraftträdande byggnad på väg- eller biområde, som avses i 31 §, må den förbliva orubbad. Orsakas av sådan byggnad fara eller olägenhet för den allmänna samfärdseln eller för begagnandet av biområdet, skall vad i 42 § 2 mom. är stadgat äga tillämpning.

Tillstånd att hålla grind å bygdeväg eller å gångstig, som är av landsvägs natur, eller annat sådant särskilt tillstånd, som av vederbörande myndighet härförinnan meddelats, skall ej upphöra att gälla till följd av denna lags ikraftträdande.

Närmare bestämmelser om behandlingen av vägfrågor samt övriga föreskrifter angående verkställigheten och tillämpningen av denna lag meddelas genom förordning.

Statsrådet meddelar närmare anvisningar för bestämmandet av det område, som i 41 § 2 mom. avses, samt tekniska anvisningar för vägars byggande och underhåll.

Genom denna lag upphävas, såvitt icke ovan annorlunda är stadgat, väglagen den 3 maj 1927, förutom andra meningen i dess 20 § och dess 33 § 1 mom., 25 kap. 8 § byggningabalken, till den del sagda lagrum ännu är gällande, samt 6 § 2 mom. och 15 § 2 mom. lagen den 6 juli 1945 om byggande på landsbygden (683/45), såvitt fråga är om byggande invid landsväg, så ock övriga stadganden, som strida mot den nya lagen. Tillämpningen av 6 § 2 mom. och 15 § 2 mom. lagen om byggande på landsbygden skall upphöra med avseende å kommunal- och byvägar i den mån dessa bliva sådana bygdevägar, som avses i den nya väglagen.