Lag angående ändring av språklagen den 1 juni 1922.
- Type of statute
- Lag
- Date of Issue
Text of original statute
Amendments and corrections are made to the up-to-date statute, not to the statute’s original text. Corrections are also published in the PDF version of the statute in the Statute Book.
I enlighet med Riksdagens beslut stadgas, att 2, 3, 5, 6, 9, 10, 12, 13, 16, 17, 18. 20 samt 21 §§ i språklagen av den 1 juni 1922, av dessa 20 § sådan den lyder i lagen den 28 maj 1927, skola erhålla följande ändrade lydelse:
I. Allmänna bestämmelser.
2 §.
Ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde, som omfattar en kommun, är att anse såsom enspråkigt, om i kommunen endast finnas inbyggare med samma språk eller om antalet av dem, som tillhöra landets andra språkgrupp, understiger tio procent av hela folkmängden, men såsom tvåspråkigt, därest antalet av dem, vilka tillhöra den andra språkgruppen, stiger till detta procenttal. Detsamma gäller ämbetsdistrikt, vilket är mindre än en kommun.
Ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde, som omfattar flere kommuner, är att anse såsom enspråkigt, därest detsamma omfattar endast kommuner med samma språk. Distrikt, vilket omfattar kommuner med olika språk eller tvåspråkiga kommuner, anses beträffande varje kommun hava samma språk som vederbörande kommun.
Med stöd av den officiella statistiken bestämmer statsrådet vart tionde år, vilka ämbetsdistrikt och självstyrelseområden enligt dessa grunder äro att anse såsom finsk- eller svenskspråkiga och vilka såsom tvåspråkiga. Dock må kommun, som enligt denna lag varit tvåspråkig, icke förklaras lör enspråkig, därest icke inom distriktet antalet av dem, som tillhöra landets andra språkgrupp, nedgått till åtta procent eller därunder. Ej heller må distrikt, som varit enspråkigt, förklaras för tvåspråkigt, där icke antalet av dem, som tillhöra den andra språkgruppen, stigit till tolv procent av distriktets folkmängd. Oberoende härav skall varje gång, då ändring vidtages beträffande ämbetsdistrikts eller självstyrelseområdes gränser, tillika jämlikt de i 1 och 2 mom. stadgade grunder bestämmas, vilken ställning nyreglerat område i språkligt hänseende intager.
II. Om sakägares språk och expeditionsspråket.
3 §.
Vid domstol och annan statsmyndighet skall användas distriktets språk och i tvåspråkigt distrikt någotdera av distriktets språk. Finsk medborgare äge dock rätt att i egen sak eller i sak, vari han höres, använda sitt språk, finska eller svenska, samt kommun och annat självstyrelsesamhälle, religionssamfund, så ock inhemsk förening, andelslag, stiftelse och anstalt sitt protokollspråk ävensom läro- och uppfostringsanstalt sitt undervisningsspråk.
Är till domstol eller annan statsmyndighet inlämnad handling i strid med bestämmelserna i 1 momentet avfattad på det andra inhemska språket, skall ifrågavarande myndighet på sakägarens bekostnad ombesörja laggill översättning av handlingen.
5 §.
I enspråkigt ämbetsdistrikt skall domstol och annan myndighet utfärda expedition på ämbetsdistriktets språk.
Statsrådet, ministerium, centralt ämbetsverk, domstol eller länsstyrelse vare dock skyldig att i de fall, då originala expeditionen enligt 6 § borde utfärdas på det andra språket, till expeditionen foga laggill översättning, då sakägare, som enligt 3 § äger rätt att använda annat språk än ämbetsdistriktets, därom anhållit.
6 §.
I tvåspråkigt ämbetsdistrikt skall domstol och annan myndighet utfärda expedition på det språk sakägaren eller, där de äro flere, sakägarna använt eller om vars användande i expeditionen de enats.
Hava sakägarna använt olika språk och enas de icke om samma språks användande i expeditionen, skola följande stadganden iakttagas:
I brottmål skall svarandens språk användas.
I annat ärende, så ock i brottmål, där svarandena äro av olika språk, skall användas flertalets inom ämbetsdistriktet språk, så framt oj myndigheten med beaktande av sakägarnas rätt och fördel annorlunda förordnar.
9 §.
Infordras i tjänsteväg enspråkig kommuns eller annat enspråkigt självstyrelsesamhälles utlåtande eller förklaring i ärende, i vilket använts annat än kommunens eller samhällets språk, skola handlingarna genom vederbörande myndighets åtgärd i officiellt bestyrkt översättning tillställas kommunen eller samhället. Lag samma vare beträffande expedition i sådant ärende.
10 §.
Anslag, meddelanden och kungörelser eller andra sådana handlingar, som av domstol eller annan statsmyndighet, så ock av myndighet i kommun eller annat självstyrelseområde utfärdas för befolkningen. skola i enspråkigt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde avfattas på dettas språk och inom tvåspråkigt ämbetsdistrikt eller självstyrelseområde på landets båda språk.
Rådstugu- och häradsrätternas samt domhavandenas, så ock länsstyrelsernas, magistraternas och kronofogdarnas i tvåspråkiga ämbetsdistrikt å tjänstens vägnar utfärdade kungörelser och meddelanden i ärenden, som angå enskilds rätt. såsom ärenden angående äktenskap, äktenskapsförord, boskillnad, förmynderskap, förklarande för död, lagfart, inteckning, konkurs och exekutiv auktion, kunna enligt rättens, domhavandens, landshövdingens, magistratens eller kronofogdens prövning, och där sökanden icke annat fordrar, avfattas endast på flertalets inom ämbetsdistriktet språk.
III. Om det inre ämbetsspråket.
12 §.
Domstol eller annan statsmyndighet, vars ämbetsdistrikt är tvåspråkigt eller till vars ämbetsdistrikt höra tvåspråkiga kommuner eller kommuner med olika språk, bör såsom inre ämbetsspråk begagna flertalets inom ämbetsdistriktet. språk, dock sålunda, att i ärende, uti vilket expedition skall utfärdas, expeditionens språk skall användas. I diarium skall användas språket i den handling, som skall diarieföras.
13 §.
I ärende, vari expedition skall utfärdas, bör högre myndighet avfatta skrivelse till lägre myndighet på det språk, som sist: nämnda myndighet är skyldig att i saken använda, så ock skrivelse till enspråkig kommun eller annat självstyrelsesamhälle ävensom deras myndigheter på dessas språk.
Oberoende av i 1 momentet ingående bestämmelse må lägre myndighet icke underlåta att iakttaga förfogande, som givits på det andra språket, därest myndigheten är skyldig att förstå detsamma.
16 §.
Medlem i kollegialt ämbetsverk, vars ämbetsdistrikt är tvåspråkigt eller till vars ämbetsdistrikt höra tvåspråkiga kommuner eller kommuner med olika språk, vare berättigad att vid förhandlingar inom ämbetsverket samt i sina skriftliga uttalanden till protokollet betjäna sig av det språk, finska eller svenska, som han finner lägligast.
Samma rätt tillkomme jämväl medlem av självstyrelseområdes representantförsamling samt av officiella kommittéer och nämnder. Förstår medlem av representantförsamling icke på det andra språket avgivet yttrande, skall detta i korthet för honom tolkas, om han det yrkar.
IV. Särskilda stadganden.
17 §.
Vad i denna lag stadgats om statsmyndigheternas språk, tillämpas jämväl å det språk sakägare skola använda och expeditionsspråket samt det inre ämbetsspråket vid den evangelisklutherska kyrkans domkapitel, kyrkoherdeämbeten och övriga myndigheter, där saken icke är av den beskaffenhet, att den enligt kyrkolagen bör anses höra till kyrkans egna angelägenheter. Likaså tillämpas vad som stadgats om kommuner och andra självstyrelsesamhällen å församlingar inom sagda kyrka; och skola på språklig grund bildade församlingar oberoende av befolkningens inom distriktet språk anses såsom enspråkiga.
Om grekisk-katolska kyrkans ämbetsspråk stadgas genom förordning.
18 §.
Angående myndigheternas vid statens universitet och högskolor samt övriga dylika inrättningar ämbetsspråk, så ock angående deras undervisnings- och examensspråk stadgas särskilt.
20 §.
Statsjärnvägarnas ämbetsdistrikt anses; med avvikelse från vad i 2 § 2 mom. stadgas, beträffande envar trafikplats hava samma språk som vederbörande trafikplats.
Trafikplatserna äro enspråkiga, om de kommuner, som närmast omgiva dem, hava samma språk, men tvåspråkiga, om sagda kommuner äro tvåspråkiga eller av olika språk.
21 §.
Lagberedningens lagförslag och tryckta betänkanden, så ock sådana av statens kommittéer utarbetade förslag, som i tryck utgivas och vilka enligt statsrådets prövning äro av vikt för den svenskspråkiga befolkningen, skola avfattas på finska och svenska språken. Övriga av statens kommittéer utarbetade förslag utgivas på finska språket.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1936. Statsrådet äger utfärda föreskrifter därom, vilka ämbetsdistrikt och självstyrelseområden enligt denna lag skola anses finsk- eller svenskspråkiga och vilka tvåspråkiga, att gälla intill utgången av år 1942.
Helsingfors den 5 april 1935.
Republikens President P. E. Svinhufvud.Justitieminister Eric J. Serlachius.