633/1982

Om ränta på penninggäld stadgas i denna lag.

Denna lag tillämpas inte på

(16.12.1983/943)

Skyldigheten att betala ränta bestäms enligt denna lag, om inte något annat följer av gäldenärens förbindelse eller av handelsbruk eller något annat föreskrivs.

Om gäldenärens förbindelse anknyter till ett avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument i fråga om en konsumentkredit eller någon annan konsumtionsnyttighet, eller till ett avtal på grundval av vilket gäldenären genom köp eller hyra anskaffar bostad för sig eller sin familjemedlem, är förbindelsen utan verkan till den del gäldenären vore skyldig att betala dröjsmålsränta utöver vad som föreskrivs i 4 eller 5–11 §. Om gäldenären i dessa fall i händelse av dröjsmål har förbundit sig att i stället för dröjsmålsränta eller utöver den betala provision, premie eller motsvarande prestation, är förbindelsen utan verkan till den del dröjsmålsräntans och den nämnda prestationens sammanlagda belopp överstiger ränta som beräknats enligt 4 eller 5–11 §.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i denna lag likställs med konsumentkrediter också sådan kredit som någon annan än en näringsidkare lämnar eller utfäster sig att lämna en konsument som lån, betalningsanstånd eller som något annat motsvarande ekonomiskt arrangemang, om krediten förmedlas till konsumenten av en näringsidkare.

Gäldenären är inte skyldig att betala ränta för tiden före gäldens förfallodag.

Om det har avtalats att ränta skall betalas på en gäld utan att räntefoten har bestämts, skall gäldenären betala en årlig ränta som svarar mot den i 12 § avsedda referensränta som gäller vid tidpunkten i fråga.

Gäldenären ska vid dröjsmål med betalning av gäld på det försenade beloppet betala en årlig dröjsmålsränta som är sju procentenheter högre än den i 12 § avsedda referensränta som gäller vid tidpunkten i fråga.

Om dröjsmålsräntan enligt 1 mom. är lägre än den ränta som skulle betalas på gälden för tiden före förfallodagen, ska dröjsmålsräntan betalas enligt samma grund som före förfallodagen. Om gäldenärens förbindelse ansluter sig till ett konsumentkreditavtal eller ett annat avtal enligt 2 § 2 mom. ska dröjsmålsränta dock betalas enligt samma grund som före förfallodagen i högst 180 dagar från det att gälden i dess helhet har förfallit till betalning. Om en domstol meddelar en dom i fråga om gälden innan nämnda tid löper ut, ska ränta betalas enligt samma grund som före förfallodagen till dess domen meddelats.

Om dröjsmålet gäller en betalning enligt 1 § i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal (30/2013) , ska gäldenären på det försenade beloppet betala en årlig dröjsmålsränta som är åtta procentenheter högre än den referensränta enligt 12 § i denna lag som gäller vid tidpunkten i fråga.

Om dröjsmålsräntan enligt 1 mom. är lägre än den ränta som skulle betalas på gälden för tiden före förfallodagen, ska dröjsmålsräntan betalas enligt samma grund som före förfallodagen.

Är gäldens förfallodag på ett för gäldenären bindande sätt bestämd i förväg, skall dröjsmålsränta betalas från förfallodagen.

På sysslomans eller annans gäld som grundar sig på dennes redovisningsskyldighet skall dröjsmålsränta betalas från dagen för redovisningen. Om redovisning inte avgivits i rätt tid, skall dröjsmålsränta betalas från den dag redovisning senast bort avges.

Är förfallodagen inte på ett för gäldenären bindande sätt bestämd i förväg, skall dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären sände en räkning till gäldenären eller på något annat sätt krävde att ett bestämt penningbelopp skall betalas. Gäldenären är dock inte skyldig att betala dröjsmålsränta för tiden innan räkningen eller kravet kom gäldenären till handa.

När det gäller gäld som avses i 2 § 2 mom. skall i räkningen eller i något annat betalningskrav nämnas den vid tidpunkten i fråga gällande dröjsmålsräntans storlek och den tidpunkt från vilken dröjsmålsränta skall betalas. Gäldenären är inte skyldig att betala dröjsmålsränta för den tid som förflutit innan han eller hon fått uppgifter om dröjsmålsräntan av borgenären.

På skadestånd eller gäld av motsvarande slag som förutsätter särskild utredning för fastställande av belopp och grund skall dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då 30 dagar förflutit från den dag då borgenären framställde sitt krav samt lade fram sådan utredning angående ersättningens grund och belopp som skäligen kan krävas av borgenären med beaktande även av gäldenärens möjligheter att skaffa utredning. Om utredningen skall anses vara otillräcklig enbart när det gäller gäldens belopp, skall dröjsmålsränta likväl betalas på den del av gälden som skäligen kan anses utredd.

Angående tidpunkten för försäkringsgivares betalningsskyldighet föreskrivs i 70 § lagen om försäkringsavtal (543/1994) .

På ersättning för skada som åstadkommits genom uppsåtligt brott skall dröjsmålsränta betalas från den tidpunkt då skadan inträffade.

I de fall som nämns i 6 och 7 § skall dröjsmålsränta likväl betalas senast från den dag då en stämning som gäller betalning av gälden delgavs gäldenären eller, om kravet framställs under rättegång, från det kravet framställdes.

Beror det av borgenären att gäld inte kunnat betalas i rätt tid, är gäldenären inte skyldig att efter förfallodagen betala ränta för längre tid än från den dag då hindret gäldenären veterligen upphörde.

Fördröjs betalning till följd av stadgande i lag eller på grund av avbrott i den allmänna samfärdseln eller i den allmänna betalningsrörelsen eller av annat liknande oöverstigligt hinder, är gäldenären för det dröjsmål som förorsakats av dylikt hinder skyldig att betala endast en sådan ränta som han var skyldig att erlägga för tiden före betalningens förfallodag.

Om gäldenären är en fysisk person och gälden inte hänför sig till näringsverksamhet som idkas av gäldenären, kan dröjsmålsräntan jämkas. Jämkning förutsätter att

Dröjsmålsräntan kan med stöd av 1 mom. 2 punkten jämkas också till den del den tidigare har fastställts genom en dom som vunnit laga kraft.

Den referensränta som avses i denna lag är den ränta som Europeiska centralbanken tillämpat vid den sista huvudsakliga refinansieringstransaktionen före den första kalenderdagen i varje halvårsperiod avrundad uppåt till närmast följande halva procentenhet. Den referensränta som gäller den första kalenderdagen i halvårsperioden i fråga skall tillämpas under de följande sex månaderna.

Finlands Bank ska i Finlands författningssamling utan dröjsmål publicera ett meddelande om den referensränta som avses i 12 § och dess giltighetstid. I meddelandet ska också nämnas storleken av de dröjsmålsräntor som avses i 4 § 1 mom. och 4 a § 1 mom.

Bestämmelser om påförande av påföljdsavgift när det i vissa fall som avses i 2 § 2 mom. yrkas högre dröjsmålsränta än vad som föreskrivs i 4 § finns i lagen om vissa befogenheter för konsumentskyddsmyndigheterna (566/2020) .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1983. Genom den upphävs 9 kap. 8 och 10 §§ handelsbalken. Lagen tillämpas likväl inte på sådan förbindelse rörande betalning av ränta som avgivits före lagens ikraftträdande, ej heller på betalning som vid lagens ikraftträdande var fördröjd.

Hänvisas i lag eller förordning till stadgande som ersatts av stadgande i denna lag, skall sistnämnda stadgande tillämpas.

Innan lagen träder i kraft skall publiceras ett meddelande som svarar mot det som avses i 12 § 1 mom.