40/1965

Arv kan tagas endast av den som lever vid arvlåtarens död; barn, som är avlat dessförinnan, tage dock arv, om det sedermera födes levande.

Är arvinge död och kan bevis ej förebringas, att han överlevat arvlåtaren, skall han anses hava avlidit före arvlåtaren.

Utlänning äger i Finland samma rätt till arv som finsk medborgare.

Beträffande medborgare i stat, där finsk medborgare icke äger rätt att taga arv, eller där han såsom arvtagare intager sämre ställning än inlänning, må motsvarande begränsning stadgas genom förordning.

Närmast tillkommer arv bröstarvingarna.

Arvlåtarens barn taga lika lott. Är barn dött, skola dess avkomlingar träda i dess ställe, och tage var gren lika lott.

Finns det inga bröstarvingar, tar arvlåtarens föräldrar hälften var av arvet.

Är någon av föräldrarna död, delar arvlåtarens syskon den förälderns lott. I ett avlidet syskons ställe träder dess avkomlingar, och varje gren tar lika lott. Finns det inga syskon eller avkomlingar till dem, men lever någon av arvlåtarens föräldrar, tar den föräldern hela arvet.

Finns det halvsyskon efter arvlåtaren, tar de tillsammans med helsyskon del i den lott som skulle ha tillfallit deras förälder. Finns det inga helsyskon eller avkomlingar till dem, och är båda föräldrarna döda, tar halvsyskonen hela arvet. I ett avlidet halvsyskons ställe träder dess avkomlingar.

Finns det inga sådana arvingar som nämns i 1 och 2 §, tillfaller hela arvet arvlåtarens farföräldrar och morföräldrar. (20.4.2018/258)

Är en farförälder eller morförälder död, tar den dödes barn den del av arvet som skulle ha tillfallit honom eller henne. (20.4.2018/258)

Finnas icke barn efter den av faderns eller moderns föräldrar, som skulle hava tagit arvet, om han hade levat, tager den andra av faderns eller moderns föräldrar, eller, om även denna är död, men efterlämnar barn från annat gifte, dessa den avlidnas lott. Finnas ej arvingar på ena sidan, taga andra sidans arvingar hela arvet.

4 § har upphävts genom L 5.9.1975/710 .

Andra än i detta kapitel nämnda skyldemän äga ej ärva.

Var arvlåtaren gift och lämnar han ej efter sig bröstarvinge, tillfaller kvarlåtenskapen efterlevande maken.

Lever vid efterlevande makens död den först avlidne makens fader, moder, syskon eller syskons avkomling, äga de, som då äro närmast till arv efter den först avlidne, taga hälften av efterlevande makens bo, om ej nedan i detta kapitel annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

Efterlämnade den sist avlidne maken inte arvinge, tillfaller hans andel den först avlidne makens i 2 mom. avsedda arvingar. (25.2.1983/209)

Efterlevande make får hålla den avlidne makens kvarlåtenskap oskiftad i sin besittning, om annat inte följer av bröstarvinges krav på skifte eller av testamente som upprättats av arvlåtaren.

Utan hinder av bröstarvinges krav på skifte och testamentstagares rätt får efterlevande make hålla bostad, som använts som makarnas gemensamma hem, eller annan sådan bostad, som ingår i kvarlåtenskapen och som är lämplig som hem för den efterlevande maken, oskiftad i sin besittning, om det inte i den efterlevande makens förmögenhet ingår en bostad som är lämplig som hem. Sedvanligt bohag som finns i det gemensamma hemmet skall alltid lämnas oskiftat i den efterlevande makens besittning.

Vad i 12 kap. är stadgat om nyttjanderätt på grund av testamente skall på motsvarande sätt tillämpas på efterlevande makes rätt att hålla i 1 och 2 mom. avsedd egendom i sin besittning.

Om efterlevande makes rätt till bidrag, då han till följd av stadgandena i 25 kap. eller av annat skäl inte kan tryggas tillräcklig bostad och tillräckligt bohag, stadgas i 8 kap. 2 §.

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller den ena av dem sådan egendom, i vilken den andra ej hade giftorätt, eller var den först avlidnes kvarlåtenskap av annan orsak större eller mindre än hälften av makarnas egendom, skall kvarlåtenskapen vid efterlevande makens död anses motsvara en lika stor del av dennes bo.

Har den först avlidne maken genom testamente förordnat, att något av hans kvarlåtenskap skall tillfalla annan än efterlevande maken, skall dess värde avdragas vid bestämmandet av den del, som av efterlevande makens bo tillhör den först avlidne makens arvingar.

Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidne makens arvingars rätt, förorsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall vid skifte av efterlevande makens bo av den lott, som tillkommer hans arvingar, utgå vederlag till arvingarna efter den först avlidne maken för minskningen av deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall gåvan eller dess värde återbäras, såframt den som mottog gåvan insåg eller bort inse, att den gjorde intrång i den först avlidne makens rätt. Talan om återbäring skall väckas inom ett år från det bouppteckning efter den efterlevande maken förrättades, dock senast inom tio år från gåvans fullgörande.

Var utfästelse om gåva icke infriad vid efterlevande makens död, må gåvan icke göras gällande, i den mån den skulle göra intrång i den först avlidnes arvingars rätt.

Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess värde vid den först avlidne makens frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevande makens arvingar, såvitt det visas, att egendom till motsvarande värde tillfallit den efterlevande i arv, testamente eller gåva eller att förkovran härrör från förvärvsverksamhet, som den efterlevande bedrivit efter den först avlidne makens död.

Har egendomen efter den först avlidne makens död minskats på sätt i 3 § nämnes, skall detta beaktas, då arvinge till efterlevande maken i stöd av 1 mom. påyrkar tillägg till sin lott.

Vid skifte av boet efter den sist avlidne maken äga den först avlidne makens arvingar rätt att på sin lott erhålla vad de önska av den egendom, som under äktenskapet tillhört denna make. Motsvarande rätt, även beträffande den egendom, som tillförts boet efter den först avlidne makens död, äger sist avlidne makens arvingar. Fastighet må, även om den i värde överstiger vad på lotten sig belöper, uttagas ur boet, om penningar lämnas till fyllnad av andra sidans lott.

I övrigt skall beträffande skiftesförrättningen i tillämpliga delar gälla vad om avvitring är stadgat.

På yrkande av efterlevande make skall skifte förrättas mellan honom och den först avlidne makens arvingar. På skifte tillämpas detta kapitels stadganden om skifte, och skiftet är bindande också för de arvingar till den först avlidne maken som vore berättigade till arv sedan den efterlevande maken avlidit.

Har efterlevande maken ingått nytt äktenskap, skall vid hans död skifte av hans behållna giftorättsgods och enskilda egendom äga rum enligt detta kapitel, innan avvitring förrättas.

Förrättas i efterlevande makens livstid avvittring mellan honom och hans make i nytt äktenskap eller dennes arvingar, skall av efterlevande makens behållna giftorättsgods och enskilda egendom för den först avlidne makens arvingar uttagas egendom till ett värde, motsvarande vad enligt 1–4 §§ belöper sig på dem.

Vad i 4 § är stadgat för det fall, att egendom tillfallit efterlevande maken i arv, testamente eller gåva, skall äga motsvarande tillämpning, därest han, till följd av nytt äktenskap, vid avvittring erhållit egendom utöver vad förut tillhört honom.

Följer inte annat av särskilda omständigheter, har make inte i detta kapitel angiven rätt till kvarlåtenskap, om talan om hem- eller äktenskapsskillnad var anhängig vid arvlåtarens död eller om makarna då hade ansökt om upplösning av äktenskapet eller om hemskillnad. Detsamma gäller om makarna har dömts till hemskillnad, såvida hemskillnadsdomen inte vid arvlåtarens död har förfallit. (25.2.1983/209)

Lag vare samma, om den först avlidne maken vid sin död ägde rätt att yrka äktenskapets återgång.

Finnes ej arvinge, tillfaller arvet staten.

Om det med hänsyn till omständigheterna anses vara skäligt, kan statskontoret besluta att egendom, som har tillfallit staten, helt eller delvis skall överlåtas till en person som har stått arvlåtaren nära. Egendomen kan också överlåtas till den kommun där arvlåtaren sist var bosatt. Fast egendom kan även överlåtas till den kommun där egendomen finns. (26.3.1993/282)

Egendom får inte överlåtas så som stadgas i 1 mom., om det finns särskilda skäl att behålla den i statens ägo eller att använda den på något annat sätt. Detta hindrar dock inte att egendom överlåts till någon som har stått arvlåtaren nära, om det med fog kan antas att överlåtelsen skulle motsvara arvlåtarens yttersta vilja.

Vad som stadgas i 1 och 2 mom. tillämpas också på egendom som har överlåtits till staten enligt 63 § självstyrelselagen för Åland (1144/91) .

Ett beslut som avses i 2 § får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) .

Staten har rätt att klandra arvlåtarens testamente så som stadgas i 14 kap. 5 §. Även om staten har anledning att klandra testamentet får statskontoret besluta att testamentet inte skall klandras, såvida det inte finns något tvivel om testators verkliga avsikt.

Närmare stadganden om överlåtelse av egendom som har tillfallit staten utfärdas genom förordning.

Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge, skall såsom förskott avräknas på dennes arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren av förskott annan arvinge, skall avräkning ske allenast om detta förordnats eller på grund av omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

Är till makars gemensamma bröstarvinge förskott på arv givet av enderas giftorättsgods, skall avräkning därför äga rum på arvet efter den först avlidne. Kan förskottets hela värde icke avräknas därpå, avräknas återstoden på arvet efter andra maken.

Kostnader, som fader eller moder nedlagt på barns uppehälle, uppfostran och utbildning, skola ej avräknas på barnets arv.

Hava på barns utbildning med beaktande av familjens förhållanden särskilda kostnader nedlagts, må för dem sådant avdrag göras, som med hänsyn till förhållandena finnes skäligt.

Har arvlåtaren genom testamente förordnat, att på bröstarvinges arv avräkning skall äga rum på grund därav, att på hans underhåll, uppfostran och utbildning nedlagts särskilda kostnader, skall förordnandet, även om arvinges laglott därigenom inskränkes, lända till efterrättelse, såvitt avräkningen med hänsyn till förhållandena finnes skälig.

Med anledning av sådan sedvanlig gåva, vars värde icke står i missförhållande till givarens villkor, skall avdrag på bröstarvinges arv icke göras.

Avräkning av förskott skall ske efter egendomens värde vid mottagandet, såframt icke av omständigheterna annat följer.

Kan vad arvinge mottagit i förskott ej till fullo avräknas på hans arvslott, är han ej skyldig återbära överskottet, med mindre så bestämts, då förskottet gavs.

För bestämmande av arvslotternas storlek skall den behållna kvarlåtenskapen före arvskiftet ökas med förskottsarvets värde eller, om avräkning ej kan till fullo ske på förskottstagarens arvslott, med vad därpå kan avräknas.

Har arvinge, som mottagit förskott, avlidit före arvlåtaren, skall förskottet avräknas på hans avkomlingars arvslotter.

Skall arv delas mellan flera grenar och har arvinge i en gren mottagit förskott, skall detta, om han avlidit före arvlåtaren utan att efterlämna bröstarvingar, som skulle äga rätt att träda i hans ställe, avräknas från övriga arvingars inom samma gren arvslotter; dock må dem ej tillkomma mindre del i kvarlåtenskapen än de ägt erhålla, om förskottstagaren levat.

Vad make av sitt giftorättsgods givit sitt styvbarn eller dess bröstarvinge skall avräknas på mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett.

Under samma förutsättning skall vad efterlevande make givit sådan arvinge eller testamentstagare, som enligt 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § tillkommer andel i efterlevande makens bo, avräknas på mottagarens lott däri. Även i dessa fall skola bestämmelserna i 2 § samt i 4–8 §§ äga tillämpning.

Vad i detta kapitel är stadgat om bröstarvinge skall äga motsvarande tillämpning på adoptivbarn eller dettas avkomling.

Bröstarvinge samt adoptivbarn och dess avkomling tillkommer laglott efter arvlåtaren.

Laglotten utgör hälften av värdet av den arvslott, som enligt laga arvsföljd tillkommer i 1 mom. nämnd arvinge.

Vid bestämmandet av laglotten skall beaktas även den, som arvlåtaren i testamente gjort arvlös eller som på grund av annat laga skäl icke skall bliva delaktig av arvet.

2 mom. har upphävts genom L 19.1.1979/32 .

Vid bestämmandet av laglotten skall beaktas värdet av den egendom, som enligt äktenskapslagen skall tillkomma den avlidne makens arvingar av den efterlevande maken eller erläggas åt denne.

Från boets tillgångar skall ej avdragas utfästelse om gåva, ej heller det belopp, vilket bör erläggas för framtida uppfyllande av försörjningsplikt, som enligt lag åvilat arvlåtaren.

Till boets tillgångar skola läggas av arvlåtaren givet förskott på arv samt, om ej särskilda skäl äro däremot, vad han i livstiden bortgivit under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att gåvan till syftet är att likställa med testamente, så ock sådan av honom till hans avkomling eller adoptivbarn eller dettas avkomling eller dessas makar given sådan gåva, som uppenbarligen givits i syfte att gynna mottagaren till skada för till laglott berättigad arvinge. Egendomen skall, där ej omständigheterna annat föranleda, uppskattas till det värde den hade vid den tidpunkt, då den mottogs.

Har arvlåtaren i för dödsfall tagen livförsäkring insatt tredje man såsom förmånstagare eller överfört sin livförsäkring på tredje man, skola de av arvlåtaren erlagda försäkringspremierna, såvitt de ej stått i skäligt förhållande till hans villkor och tillgångar, vid bestämmandet av arvslotten räknas som tillägg till boets tillgångar, dock icke utöver försäkringsbeloppet. Har arvlåtaren erhållit vederlag för att förmånstagare insatts eller försäkring överförts, skall vederlaget avdragas från premierna.

Ett testamente är utan verkan gentemot en arvinge till den del det hindrar honom att få ut sin laglott ur kvarlåtenskapen eller inskränker hans rätt att förfoga över egendom som tillkommer honom som laglott.

Utan hinder av 1 mom. är ett testamente dock giltigt, om testamentstagaren till en till laglott berättigad arvinge i pengar betalar ett belopp som motsvarar laglotten eller vad som brister i den. En förutsättning är att beloppet betalas inom en skälig tid som arvingen har satt ut och att betalning i pengar inte har förbjudits genom testamente.

Vill en arvinge göra gällande att ett testamente är utan verkan skall han tillkännage testamentstagaren sitt anspråk på laglott genom stämningsman eller på något annat bevisligt sätt inom sex månader efter att testamentet delgivits arvingen på det sätt som anges i 14 kap. 4 § 1 mom. Har anspråket på laglott inte kunnat delges testamentstagaren på grund av att denne enligt vad som framkommit i saken kan antas hålla sig undan delgivningen eller på grund av att testamentstagarens adress är okänd, kan anspråket på laglott också framställas så att ett meddelande om det publiceras i den officiella tidningen inom nämnda tid.

En arvinge kan inte göra gällande att ett testamente är utan verkan, om arvingen efter arvlåtarens död har avsagt sig sin laglott. Angående avsägelse av laglott under arvlåtarens livstid bestäms i 17 kap. 1 § 2 mom.

Var utfästelse om gåva icke infriad vid arvlåtarens död, må den ej göras gällande, såvitt den skulle göra intrång i arvinges laglott.

Har arvinge erhållit egendom, som bör tagas i beaktande vid bestämmandet av arvslotten, skall sådan egendom avräknas från hans laglott. Har till laglott berättigad arvinge blivit arvinge i stället för den, som mottagit dylik egendom, skall egendomen avräknas från hans laglott.

Kan arvinge, ehuru testamente och gåvoutfästelse lämnats obeaktade, icke utfå sin laglott, är den, till vilken arvlåtaren i livstiden bortgivit i 3 § 3 mom. avsedd egendom, eller den, som mottagit i 4 § nämnt försäkringsbelopp, pliktig att ansvara för fyllandet av det, som brister i laglotten, högst med det belopp, som vid bestämmandet av arvslotten skall räknas såsom tillägg till boets tillgångar.

Har den, som är skyldig att ansvara för utfyllnad av laglott, utan eget vållande förlorat i 1 mom. åsyftad egendom, är han ansvarig blott intill värdet av den egendom, som han har kvar.

Äro de i 1 mom. åsyftade ansvarsskyldiga flere, bestämmes deras ansvar proportionellt i enlighet med det belopp, för vilket envar ansvarar.

Framställes anspråk på utfyllnad av laglott gentemot den, som själv har rätt till laglott, må han behålla, vad till hans egen laglott erfordras.

Anspråk på utfyllnad av laglott skall framställas genom talan inom ett år från det arvinge erhållit kännedom om arvlåtarens död och om sådant förordnande i av arvlåtaren given gåva eller i annan av denne företagen rättshandling, som gör intrång i hans rätt till laglott, likväl senast inom tio år från arvlåtarens död.

En arvinges anspråk på laglott övergår inte till hans borgenärer.

Erfordras medel för uppfostran och utbildning av arvlåtarens barn utöver vad som tillfaller det i arv, skall efter vad med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt av det behållna boet för barnet ett bidrag i ett för allt överst undantagas, dock högst för tiden till dess barnet fyllt tjugoett år.

Bidrag, som nämnes i 1 mom., skall uttagas ur kvarlåtenskapen före arv och testamente. Genom utgivandet av sådant bidrag må likväl icke annan arvinges arvslott minskas, om denne på grund av sjukdom eller av annan dylik orsak är oförmögen att själv försörja sig och arvet erfordras för att bereda honom en skälig utkomst eller för fullgörande av honom åvilande underhållsplikt.

Arvlåtares trolovade, efterlevande make eller maka i de fall som avses i 3 kap. 7 § eller arvlåtares sambo kan ur kvarlåtenskapen få bidrag i pengar, i form av någon annan egendom eller rätt att använda egendom efter vad som bedöms skäligt, om hans eller hennes försörjning har försämrats till följd av arvlåtarens död och bidraget behövs för att trygga försörjningen.

Bidrag kan ges efterlevande make eller maka även i det fall att den efterlevande inte med stöd av 3 eller 25 kap. kan få egendom som behövs för en tillräcklig försörjning.

Genom utgivande av bidrag får det inte utan vägande skäl göras intrång i arvinges rätt till laglott.

När bidragsbehovet och bidragsbeloppet prövas ska hänsyn tas till den trolovades, den efterlevande makens, makans eller sambons möjligheter att trygga sin försörjning genom sina egna tillgångar och förvärvsinkomster eller andra inkomster samt till hans eller hennes ålder, parförhållandets varaktighet och andra jämförbara omständigheter.

Med sambo avses i detta kapitel en person som tillsammans med arvlåtaren vid dennes död lever i ett samboförhållande som avses i lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll (26/2011) .

Är arvlåtarens barn till följd av sjukdom eller av annan dylik orsak ur stånd att själv försörja sig, äger det rätt att intill värdet av egendom, som genom testamente bortgivits till annan, av testamentstagaren erhålla bidrag, om det är av nöden för barnets skäliga utkomst.

Har testamente gjorts till förmån för arvinge, som äger rätt till laglott, är denne pliktig att erlägga bidrag endast i den mån han genom testamentet erhållit egendom utöver sin arvslott.

Har arvlåtaren i livstiden bortgivit egendom under sådana omständigheter eller på sådana villkor, att gåvan till sitt syfte är att likställa med testamente, skall beträffande gåvan och gåvotagaren äga motsvarande tillämpning vad i 1 och 2 mom. om testamente och testamentstagare är stadgat.

Vad i 3 § sagts om arvlåtarens barn äger motsvarande tillämpning på arvlåtarens föräldrar, då de äga rätt till arv.

Har arvinge efter uppnådd 18 års ålder fortgående genom eget arbete bistått arvlåtaren i hans närings- eller yrkesutövning eller i hans hushåll utan att erhålla skälig ersättning, har han rätt att på yrkande få gottgörelse ur kvarlåtenskapen, även om arbetet inte grundat sig på avtal mellan parterna.

Gottgörelse kan yrkas för sammanlagt högst fem år, dock inte för arbete som utförts tidigare än tio år före arvlåtarens död.

Då gottgörelsens belopp prövas skall kvarlåtenskapens storlek, det utförda arbetets art och mängd, yrkesskickligheten hos den som utfört arbetet, vederlag som han i form av naturaförmån eller på annat sätt erhållit av arvlåtaren samt andra särskilda omständigheter beaktas. Genom utgivandet av gottgörelse får intrång likväl inte göras i arvinges rätt till laglott.

I 3 och 4 §§ avsett bidrag samt i 5 § avsedd gottgörelse utges ur kvarlåtenskapen med ett belopp i ett för allt. Testamente är utan verkan till den del det gör intrång i rätten att erhålla sådant bidrag eller sådan gottgörelse som avses i 1 och 2 §§.

Bidrag och gottgörelse får inte kränka efterlevande makes rätt till sådan förmån som avses i 3 kap. 1 a § 2 mom.

Såvida utfästelse om gåva inte var infriad vid arvlåtarens död, kan den inte göras gällande till den del den hindrar att bidrag eller gottgörelse erhålls till fullt belopp.

Har flera rätt till bidrag eller gottgörelse och förslår tillgångarna inte till erläggande av samtliga bidrag och gottgörelser till fullt belopp, skall jämkning ske mellan de berättigade efter vad som med hänsyn till deras behov och omständigheterna i övrigt är skäligt.

Anspråk på bidrag som avses i 1 och 2 § och på gottgörelse som avses i 5 § ska framställas senast vid arvskiftet. Om arvskifte inte ska förrättas, ska bidrag som avses i 2 § yrkas senast vid avvittringen av makarnas egendom eller vid åtskiljandet av sambornas egendom. (14.1.2011/27)

Sådant anspråk på bidrag som grundar sig på 3 eller 4 § skall, om det riktar sig mot testamentstagare, framställas inom ett år från det testamentet på nedan i 14 kap. 4 § stadgat sätt delgavs den till bidrag berättigade eller, om testamentet inte skall delges den till bidrag berättigade, inom ett år från bouppteckningen. Sådant anspråk på bidrag som riktas mot gåvotagare skall framställas inom ett år från det den till bidrag berättigade erhöll vetskap om arvlåtarens död och om gåvan, dock senast inom tio år efter arvlåtarens död.

9 § har upphävts genom L 25.2.1983/209 .

Den som fyllt aderton år får genom testamente förordna om sin kvarlåtenskap. Testamente får även göras av minderårig, som är eller varit gift, och av den som fyllt femton år även eljest beträffande egendom, över vilken han själv har rätt att råda.

Testamente till förmån för annan än den, som lever vid testators död eller är avlad därförinnan och sedermera födes levande, är utan verkan.

I testamente må dock bestämmas, att barn, vilka framdeles födas sådan person, som enligt 1 mom. äger rätt att taga testamente, skola erhålla egendom med full äganderätt senast vid dennes död eller då den rätt, som annan kan hava till egendomen, upphör.

Om utlännings rätt att genom testamente erhålla egendom i Finland gäller, vad om utlännings rätt att taga arv är stadgat.

Testamente skall upprättas skriftligen i två vittnens samtidiga närvaro; de skola, sedan testator underskrivit testamentshandlingen eller vidkänts sin underskrift därpå, bestyrka handlingen med sina namnteckningar. De skola äga kännedom om handlingens egenskap av testamente, men det står testater fritt att låta dem veta dess innehåll eller ej.

Vittnena böra vid sina namnteckningar anteckna yrke och hemvist ävensom ort och tid för bevittnandet, så ock andra omständigheter, vilka de anse inverka på testamentets giltighet.

Vittnenas intyg på testamentshandlingen om att vid testamentets upprättande så tillgått, som i 1 § är stadgat, skall, där talan väckes, äga tilltro, såframt omständigheter ej yppa sig, som förringa intygets trovärdighet.

Den som av sjukdom eller annat tvingande skäl är förhindrad att upprätta testamente på sätt i 1 § är stadgat må göra det muntligen inför två samtidigt närvarande vittnen eller ock utan vittnen genom egenhändigt skriven och undertecknad handling.

I 1 mom. avsett testamente skall anses hava förfallit, om testator efter hindrets upphörande i tre månaders tid varit i tillfälle att förordna om sin kvarlåtenskap på sätt i 1 § är stadgat.

Till testamentsvittne må ej tagas den som är under femton år eller på grund av rubbning av själsverksamheten är oförmögen att vittna, ej heller testators make eller den som med honom är i rätt upp- eller nedstigande skyldskap eller svågerlag eller är hans syskon eller syskons make eller ock hans adoptant eller adoptivbarn.

Ej må någon tagas till vittne vid förordnande till honom själv, hans make eller någon, vilken till honom står i sådant förhållande som i 1 mom. är sagt. Förordnande i testamente att vara testamentsexekutor medför dock ej i och för sig hinder att vara vittne.

Har testator i den ordning, som gäller för upprättande av testamente, återkallat sitt förordnande eller har han förstört testamentshandlingen eller eljest klart givit tillkänna, att förordnandet ej längre motsvarar hans yttersta vilja, är förordnandet utan verkan.

Utfästelse att ej återkalla testamente är icke bindande.

Göres i samband med återkallande av visst förordnande i testamente eller eljest tillägg till testamentet, gälle vad om upprättande av testamente är stadgat.

Den som genom att ensidigt återkalla eller ändra inbördes testamente uppenbarligen handlar i strid med de väsentliga förutsättningarna för det ömsesidiga förordnandet, vare förlustig sin rätt på grund av testamentet.

Åt testamente skall givas den tolkning, som kan antagas överensstämma med testators vilja. Fördenskull skola stadgandena i detta kapitel lända till efterrättelse allenast såvitt icke av förordnandet med hänsyn till dess syfte och övriga omständigheter annat bör anses följa.

Har testamente till följd av felskrivning eller felaktig avfattning fått annat innehåll än testator åsyftat, skall det likväl verkställas, såvitt rätta meningen kan utrönas.

Legat skall utgå av oskiftat bo.

Kunna samtliga legat ej utgå, skall legat som avser viss egendom verkställas framom annat, men skall i övrigt ifråga om vart legat nedsättning ske efter dess värde.

Avser förordnande viss egendom och finnes den ej i kvarlåtenskapen, är förordnandet till denna del utan verkan.

Är viss egendom, varom förordnande gjorts, på grund av inteckning eller eljest besvärad av panträtt eller annan rättighet, medför detta för testamentstagaren icke rätt att erhålla annan egendom.

Dör testamentstagare innan hans rätt på grund av testamentet inträtt eller kan testamentet eljest ej verkställas för hans vidkommande, skola hans avkomlingar träda i hans ställe, såframt de i fråga om arv efter testator skulle hava haft sådan rätt.

Har förordnande gjorts om hela kvarlåtenskapen eller om allt, som ej utgör arvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas beträffande viss testamentstagare, skola, där av 6 § ej annat följer, universella testamentstagares lotter i motsvarande mån ökas.

Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make och upplöses därefter trolovningen eller äktenskapet av annan orsak än testators död, är förordnandet utan verkan. Lag vare samma, där någon i ovan uti 3 kap. 7 § avsett fall gjort testamente till sin make.

Är ändamålsbestämmelse meddelad beträffande egendom, som tillkommer viss arvinge eller testamentstagare, åligger det denne att verkställa förordnandet. I andra fall skall ändamålsbestämmelse verkställas ur oskiftat bo.

Är genom testamente förordnat, att egendom, som tillkommer efterlevande make såsom arvinge eller universell testamentstagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, äger vad i 3 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, såvitt av testamentet ej annat följer.

Har någon genom testamente erhållit nyttjanderätten till testators kvarlåtenskap eller därtill hörande egendom, till vilken äganderätten vid testators död eller senare skall tillfalla annan, skall vad nedan i detta kapitel stadgas lända till efterrättelse, såvitt av testamentet ej annat följer.

Den, som genom testamente erhållit nyttjanderätten till egendom, äger befogenhet att förvalta egendomen och njuta avkastningen därav. Vid förvaltningen skall han beakta jämväl ägarens rätt och fördel. Egendomen må ej sammanblandas med annan, såframt ej dess ändamålsenliga användning giver anledning därtill.

Nyttjanderättshavaren skall svara för alla nödiga kostnader för egendomen, vilka äro av den art att de böra gäldas med avkastningen under hans besittningstid.

Nyttjanderätt på grund av testamente må icke överlåtas.

Egendom, som är underkastad nyttjanderätt, må av innehavaren överlåtas eller pantsättas endast med ägarens samtycke. Även utan sådant samtycke må nyttjanderättshavaren överlåta lösöre, därest överlåtelsen betingas av nödig förnyelse av nyttjanderätt underkastad egendom eller egendomen hör till industriellt, kommersiellt eller annat företag och överlåtelsen ingår i företagets regelbundna varuomsättning eller överlåtelsen eljest fyller kraven på en rationell hushållning. I annat fall må rätten på ansökan, om synnerliga skäl föreligga, medgiva överlåtelse eller pantsättning av lös egendom, dock ej om föremålet är av särskilt värde för ägaren.

Nyttjanderättshavaren är berättigad att uppsäga fordran till betalning och att på ägarens vägnar uppbära betalningen.

Vad som i 18 kap. 2 § 2 mom. är stadgat skall på motsvarande sätt tillämpas om efterlevande make, som inte är dödsbodelägare, väcker talan eller svarar i mål som gäller hans nyttjanderätt. (25.2.1983/209)

Penningtillgångar skola av nyttjanderättshavaren på säkert och lönsamt sätt placeras i ägarens namn, såframt ej ägaren eller, när hans samtycke ej erhålles, rätten medgivit annat. Utan sådant tillstånd må dock vad som varit placerat i jordbruk eller annan näring ånyo tagas i anspråk för samma ändamål samt mindre belopp, som eljest influtit för avyttrat lösöre, användas till inköp av egendom av samma slag.

Ej må ägaren utan nyttjanderättshavarens samtycke överlåta eller pantsätta egendom, som är underkastad nyttjanderätt, ej heller eljest förfoga däröver. Beträffande fast egendom och sådan anläggning på annans grund, som jämte besittningsrätten till grunden utan grundägarens hörande kan överlåtas till tredje man, skall samtycke lämnas i skrift, styrkt av två ojäviga personer. Kan samtycke ej erhållas, äger rätten befogenhet att på ansökan tillåta den tilltänkta åtgärden, när skäl därtill föreligger.

Har ägaren utan samtycke eller tillstånd förfogat över egendom, är åtgärden ogill gentemot nyttjanderättshavaren.

Om överlåtelse av fast egendom eller anläggning sker på elektronisk väg, kan det samtycke som avses i 1 mom. lämnas också som ett elektroniskt dokument i fastighetsöverlåtelsesystemet på det sätt som föreskrivs i 9 a kap. i jordabalken (540/1995) . (4.2.2011/98)

Egendom, som är underkastad nyttjanderätt, må ej tagas i mät för ägarens gäld, med mindre den på grund av inteckning eller eljest häftar därför eller fråga är om gäld, för vilken ägaren svarar enligt vad i 21 kap. stadgas.

Vad i detta kapitel är stadgat om egendom, som är underkastad nyttjanderätt, gäller även egendom, som trätt i dess ställe.

Om nyttjanderättshavaren genom vanvård av egendomen eller genom annat otillbörligt förfarande uppenbarligen äventyrar ägarens fördel, må rätten på ansökan ålägga honom att ställa säkerhet för egendomen eller ock förordna, att den skall ställas under av rätten förordnad god mans vård och förvaltning.

För skada, som nyttjanderättshavaren uppsåtligen eller av vårdslöshet förorsakat agaren, skall ersättning erläggas, då nyttjanderätten upphör eller egendomen ställes under god mans vård och förvaltning. Om vårdslösheten dock varit ringa, må ersättning ej fastställas att utgå.

Testamente må med anledning av klandertalan förklaras ogiltigt:

Har beträffande något i testamente ingående förordnande stadgandet i 10 kap. 4 § 2 mom. ej iakttagits, är testamentet till denna del ogillt.

1 § har upphävts genom L 17.8.1990/700 .

2 § har upphävts genom L 17.8.1990/700 .

3 § har upphävts genom L 17.8.1990/700 .

Efter testators död skall testamentstagaren delge arvingarna testamentet genom stämningsman eller på annat sätt bevisligen. Till arvingarna skall samtidigt överlämnas en bestyrkt avskrift av testamentet. Om testamentet har gjorts muntligen, skall till arvingarna överlämnas en bestyrkt avskrift av domstolens protokoll över förhör med testamentsvittnena eller någon annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll. (17.8.1990/700)

Om testators efterlevande make är arvinge, skall testamentet även delges sådana i 3 kap. 1 § 2 mom. nämnda arvingar som vid tiden för delgivningen är närmast till arv efter testator. Har testator inte efterlämnat några arvingar, skall testamentet delges statskontoret. (17.8.1990/700)

Äro testamentstagarna flera, gäller delgivning, som en av dem verkställt, jämväl för de övriga.

Vill en arvinge klandra ett testamente på någon grund som nämns i 13 kap., skall han väcka talan inom sex månader från det han fick del av testamentet enligt 4 §. En arvinge har likväl inte rätt att väcka klandertalan, om han har godkänt testamentet eller på något annat sätt bevisligen har avsagt sig sin klanderrätt.

En arvinges rätt att klandra testamente övergår inte till hans borgenärer.

Ej må någon taga arv eller testamente efter den som han genom brottslig gärning uppsåtligen bragt om livet.

Är brott, som avses i 1 mom., förövat mot den som är arvinge eller testamentstagare efter arvlåtaren, äger den brottslige ej bättre rätt än han skulle hava haft om den dräpte levat.

Har någon uppsåtligen förstört eller undanhållit arvlåtarens testamente må rätten förklara, att han "helt eller delvis förverkat sin rätt att taga arv eller testamente efter arvlåtaren.

Vad i 1 och 2 §§ är sagt gäller jämväl den som medverkat till gärning, vilken avses i sagda paragrafer.

Utan hinder av vad om arvinges rätt till laglott är stadgat, må arvlåtaren göra arvinge arvlös, om denne genom uppsåtligt brott djupt kränkt arvlåtaren, dennes skyldeman i arvsled, adoptivbarn eller dettas avkomling. Lag vare samma, om arvinge fortgående för ett vanhedrande eller osedligt liv.

Förordnande om att någon göres arvlös skall givas i testamente med angivande av grunden till förordnandet. Grunden bör ledas i bevis av den, som åberopar förordnandet.

Arv, som arvinge förverkat på sätt i 1–4 §§ stadgats, tillfaller den som skulle ägt rätt till arvet i det fall, att arvingen hade dött före arvlåtaren.

Den som tagit arv eller testamente, skall göra sin rätt gällande på sätt i detta kapitel sägs inom tio år från arvlåtarens död, eller, om den på testamentet grundade rätten inträder senare, från denna tidpunkt.

Rätten må dock på ansökan av den, som jämte eller närmast efter arvinge eller testamentstagare äger rätt till kvarlåtenskapen, förordna, att denne skall göra sin rätt gällande inom viss tid, som icke må överstiga ett år, efter det förordnandet delgivits honom.

Arvinge, som vill göra sin arvsrätt gällande, skall tillträda arvet eller anmäla sitt anspråk hos den eller dem, som tillträtt arvet, eller, om arvet icke är skiftat, hos den, som förvaltar boet. Sådant anspråk må även framställas hos rätten eller inom häradsrätts domkrets hos domhavanden. Har för arvinge förordnats god man att bevaka hans rätt till arvet, må arvinge göra anmälan även hos gode mannen, som utan dröjsmål bör underrätta rätten eller domhavanden därom.

Arvinge skall anses hava tillträtt arv, om han ensam eller tillsammans med andra övertagit förvaltningen av boet, deltagit i bouppteckning eller arvskifte eller i egenskap av arvinge på annat sätt tagit befattning med boet.

Vad i 1 och 2 mom. är stadgat om arvinge gäller i tillämpliga delar även testamentstagare.

Har arvinge enligt stadgandena i detta kapitel gått förlustig sin rätt till arv, tillfaller arvet den som skulle hava tagit det, om arvingen hade avlidit före arvlåtaren.

Rätten eller domhavanden, hos vilken i 2 § avsedd anmälan gjorts, skall därom underrätta de bodelägare, vilkas namn och adress äro angivna i bouppteckningsinstrumentet eller vilka eljest äro kända.

Avtal om kvarlåtenskap efter den, som lever, är ogillt.

Avsäger sig arvinge, genom att godkänna testamente eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren sitt arv, vare det gällande. Arvinge äger dock utfå sin laglott, med mindre han därför erhållit skäligt vederlag eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer hans make enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag eller enligt testamente.

På utfästelse om gåva, som icke skall infrias under givarens livstid, tillämpas vad om testamente är stadgat.

En arvinge och en testamentstagare har rätt att avsäga sig sitt arv efter arvlåtarens död, om de inte redan har tagit sådan befattning med boet att de skall anses ha tillträtt arvet. Avsägelsen skall ske skriftligen. Bestämmelser om avsägelsens bindande verkan mot arvingens och testamentstagarens borgenärer finns i konkurslagen (120/2004) och utsökningsbalken (705/2007) .

Arvinge och universell testamentstagare må efter arvlåtarens död överlåta sin andel i boet till annan. Överlåtelsen skall ske skriftligen.

Delägare i dödsbo äro arvingarna och de universella testamentstagarna samt efterlevande maken. Har avvittring ägt rum eller har maken icke giftorätt i andra makens egendom, är efterlevande maken icke delägare, med mindre han är arvinge eller universell testamentstagare. Den som äger rätt att taga arv eller testamente först efter annan arvinges eller universell testamentstagares död, är delägare i dennes, men icke i arvlåtarens dödsbo.

Arvinge och universell testamentstagare anses såsom delägare även i det fall att deras rätt är tvistig.

Delägare böra, om ej särskild förvaltning av dödsboet är anordnad i enlighet med vad i denna lag är stadgat, för boets utredning gemensamt förvalta boets egendom. De företräda därvid dödsboet gentemot tredje man samt äga kära och svara i mål, som röra boet. Åtgärd, som ej tål uppskov, må företagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Delägare äger rätt att föra talan för boet; dock skall han instämma övriga delägare att höras i saken. Han äger rätt att ur boet erhålla ersättning för sina kostnader, såvitt det, som genom rättegången vinnes till boet, förslår därtill, eller detta eljest prövas skäligt.

Till dess boets egendom omhändertagits av samtliga dödsbodelägare eller av den som eljest har att förvalta boet, skall egendomen, därest den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan, vårdas av delägare, som vid arvlåtarens död bodde samman med denne eller eljest kan taga vård om egendomen. Delägaren åligger att ofördröjligen underrätta övriga delägare om dödsfallet samt, därest god man för någon av dem erfordras, hos rätten eller domhavanden göra anmälan därom såsom i lagen angående förmynderskap stadgas. Vad nu är sagt om delägare gälle ock efterlevande make, även om denna ej skulle vara delägare i boet.

Om en arvinge eller en testamentstagare är omyndig eller om dennes handlingsbehörighet har begränsats, och denne inte har en intressebevakare, skall den som omhändertagit boet göra en anmälan om saken till den förmyndarmyndighet som avses i 46 eller 47 § lagen om förmyndarverksamhet (442/1999) . (1.4.1999/463)

Tager ej någon i 3 § 1 mom. avsedd person vård om den dödes egendom, skall den, som med hänsyn till omständigheterna är därtill närmast, omhändertaga egendomen och tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polismyndighet är ock pliktig att utföra vad nu sagts, om dess bistånd begäres eller detta eljest är av nöden.

Då anmälan skett, skall rätten, därest så erfordras, förordna syssloman att ombesörja vad enligt 3 § åligger delägare. Förordnandet lände till efterrättelse oaktat att ändring sökes.

Domhavande må, om rättegångsdag ej är, utfärda i 2 mom. avsett förordnande att gälla till dess rätten fattar beslut i saken. I domhavandens förordnande må ändring icke sökas.

Av boets medel betalas enligt bestämmelserna i 21 kap. 1 § skäliga kostnader för begravning och bouppteckning samt kostnader som är nödvändiga för boets vård, förvaltning och utredning ( boutredningsskulder ).

Delägare, som för sin försörjning var beroende av arvlåtaren, äger rätt att såsom förskott på sin lott utfå vad för nämnda ändamål erfordras, såvitt lotten uppenbarligen förslår därtill och förskottet kan lämnas utan olägenhet för boutredningen.

Efterlevande make samt oförsörjda barn och adoptivbarn äga rätt att njuta nödigt underhåll ur boet så länge det är under utredning.

Delägare är pliktig att ersätta skada, som han vid boets vård eller förvaltning uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat någon, vars rätt är beroende av boutredningen. Är vårdlösheten ringa, må ersättningen nedsättas eller delägaren helt och hållet befrias från ersättningsskyldigheten, där detta med hänsyn till skadans storlek och övriga omständigheter prövas skäligt.

Äro flera ersättningspliktiga, skola de svara en för alla och alla för en, dock sålunda, att den för vars del skadeståndet nedsatts i enlighet med 1 mom. endast svarar för det sålunda nedsatta beloppet. Emellan de ersättningspliktiga skall ersättningsbeloppet fördelas enligt vad som prövas skäligt med hänsyn till den större eller mindre skuld, som ligger envar ersättningspliktig till last, och till övriga omständigheter.

Om en delägare har en intressebevakare, gäller i fråga om dennes skadeståndsskyldighet vad som i 1 och 2 mom. föreskrivs om delägares ersättningsplikt. (20.8.2004/783)

På ansökan av dödsbodelägare skall rätten förordna, att boets egendom skall överlåtas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit utsedd att såsom testamentsexekutor förvalta boet i stället för arvingarna och de universella testamentstagarna, skall förordnande utfärdas även på hans ansökan. Sådant förordnande kan sökas jämväl av den som erhållit legat eller äger rätt att föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, därest det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande. Samma rätt tillkommer den, till vilken arvinge eller universell testamentstagare överlåtit sin andel i boet.

Ansökan kan göras också av sådan till bidrag berättigad person som inte är dödsbodelägare, om detta prövas vara behövligt för att krav på bidrag skall kunna uppfyllas. (25.2.1983/209)

Ansökan kan göras också av en i 2 kap. 7 § i stiftelselagen (487/2015) avsedd testamentsexekutor. (24.4.2015/489)

Skall enligt testamente egendom vara undantagen bodelägarnas förvaltning, men är testamentsexekutor ej utsedd eller tillträder den utsedde ej uppdraget, skall rätten utfärda i 1 mom. avsett förordnande på ansökan av den, vars rätt är beroende av boutredningen, eller efter att eljest hava erhållit del av saken.

Beslut enligt denna paragraf må grundas jämväl på testamente, som ej vunnit laga kraft.

Boets egendom kan dessutom överlåtas till förvaltning av boutredningsman på det sätt som avses i 1 §, om boets eller den avlidnes borgenär eller den som ansvarar för betalningen av boets eller den avlidnes skuld ansöker om det. Boet kan dock inte överlåtas till förvaltning av boutredningsman, om betalningen av sökandens fordran tryggas av en borgensförbindelse eller någon annan säkerhet eller delägarna erbjuder sökanden en sådan säkerhet. Innan ansökan görs skall borgenären framställa ett betalningsyrkande till dödsboet och bereda det en skälig tid att betala skulden eller ge en redogörelse för dödsboets ekonomiska situation, om inte detta väsentligt fördröjer behandlingen av ansökan. (20.8.2004/783)

Ansökan kan även göras av utmätningsmannen, om en gäldenärs andel i boet har utmätts för gäldenärens skulder. (8.6.2006/471)

Vid ansökan om förordnande av boutredningsman skall tillika uppgift givas om delägarna i boet och testamentsexekutor, där sådan förordnats, samt dessas hemvist. Är bouppteckningen förrättad, skall till ansökan fogas styrkt utdrag ur bouppteckningen utvisande boets ställning och tillgångarnas art.

Till boutredningsman skall rätten förordna person, som kan antagas vara skickad att verkställa utredningen med den insikt boets art kräver och som samtycker till uppdraget. Särskild uppmärksamhet bör ägnas förslag av bodelägarna och även av andra, vilkas rätt är beroende av boutredningen.

En delägare kan förordnas till boutredningsman enbart om de övriga delägarna inte motsätter sig det och särskilda skäl talar för förordnandet. (20.8.2004/783)

Har testamentsexekutor utsetts i testamente, skall han förordnas till boutredningsman, om skäl ej finnas däremot.

Befinnes det med avseende på boets art eller omfattning eller av annan särskild orsak av behovet påkallat, må flera boutredningsman förordnas. Rätten må dela förvaltningen dem emellan, och den skall tillika fastställa grunden för förvaltningens delning.

Vill boutredningsman frånträda sitt uppdrag och visar han giltig orsak, skall han av rätten entledigas.

Är boutredningsman ej lämplig, skall han skiljas från uppdraget, om någon, vars rätt är beroende av boutredningen, det yrkar. Lag vare samma, om utredningen av boet av särskild orsak bör uppdragas åt annan. Får rätten kännedom om omständigheter, på grund av vilka boutredningsman bör anses för uppdraget olämplig, må rätten självmant entlediga honom.

Göres av samtliga delägare ansökan, att boet ej längre skall förvaltas av boutredningsman, skall rätten förordna därom, såframt det kan ske utan risk för skada för någon, vars rätt är beroende av boutredningen, och tillika entlediga boutredningsmannen. Är testamentsexekutor förordnad till boutredningsman, skall hans samtycke till entledigandet inhämtas.

Avträdes dödsbos egendom till konkurs, är förordnandet för boutredningsman förfallet.

Dör boutredningsman, skall detta av den, som har hans egendom i sin vård, utan dröjsmål anmälas hos rätten. Dylik anmälan må göras jämväl av den, vars rätt är beroende av boutredningen.

Ansökan, som avses i 1, 2 eller 6 §, ävensom i 9 § nämnd anmälan, må ingivas till rätten eller dess kansli.

Har den, som gjort ansökan enligt 1 eller 2 §, ej fullgjort vad i 3 § är stadgat, skall rätten eller domhavanden förelägga honom viss tid därtill, vid äventyr att ansökningen kan anses förfallen, därest den felande utredningen ej föreligger, då ärendet upptages till vidare behandling.

Innan domstolen meddelar ett beslut om förordnande eller entledigande av boutredningsman, skall domstolen ge delägarna tillfälle att höras, om det inte finns skäl att anta att sökandens rätt äventyras på grund av detta. Ärendet kan också avgöras utan att en delägare ges tillfälle att höras, om han eller hon inte kan nås. Domstolen kan enligt prövning också ge den avlidnes borgenärer och legatarier tillfälle att höras. I de fall som avses i 6 § 2 mom. och 7 § skall meddelande också lämnas den som ansökt om förordnande av boutredningsman. (20.8.2004/783)

Boutredningsman må icke entledigas från sitt uppdrag, innan honom beretts tillfälle att bliva hörd i saken.

Kan ärende angående förordnande eller entledigande av boutredningsman icke omedelbart slutligt avgöras, äga rätten och även domhavanden befogenhet att meddela beslut att gälla intill dess slutligt beslut föreligger. Har beslut meddelats av domhavanden, skall han anmäla detsamma till rätten vid förstkommande allmänna sammanträde.

Då fråga är om entledigande av boutredningsman, skall, innan i 1 mom. nämnt beslut meddelas, honom beredas tillfälle att bliva i saken hörd endast, om det kan ske utan avsevärd tidsutdräkt.

Boutredningsmannen skall, med iakttagande av vad som föreskrivs nedan, vidta alla åtgärder som behövs för utredning av boet. Boutredningsmannen skall sköta sin uppgift skyndsamt.

Om det kan ske utan olägenhet, skall boutredningsmannen inhämta delägarnas åsikt om avveckling av rörelse som arvlåtaren drivit, avtal eller beslut som avses i 12 a § och försäljning av egendom som är av särskilt värde för delägarna samt om andra frågor som är viktiga för dem.

Om det finns skäl att misstänka att boets tillgångar inte täcker boets och den avlidnes skulder, skall boutredningsmannen försöka träffa avtal med borgenärerna om betalning av skulderna. Kan ett avtal inte nås har boutredningsmannen, när de i 18 kap. 5 § avsedda boutredningsskulderna har betalats, rätt att fatta beslut om betalning av de övriga skulderna med iakttagande av vad som i lagen om den ordning i vilken borgenärer skall få betalning (1578/1992) och i 21 kap. 1 § 2 mom. i denna lag föreskrivs om betalning av skulder vid ett dödsbos konkurs.

Boutredningsmannen skall avfatta sitt beslut i en handling med uppgifter om boets tillgångar, boets och den avlidnes skulder samt betalning av boets skulder och den utdelning som var och en av den avlidnes borgenärer skall få. Handlingen skall dateras och den skall undertecknas av boutredningsmannen. Boutredningsmannen skall lämna en kopia av handlingen till varje borgenär samt till boets delägare.

Varje borgenär och delägare har rätt att kräva ändring av boutredningsmannens beslut. Ansökan om ändring skall inom tre månader efter att sökanden fått kännedom om beslutet lämnas till tingsrätten på den ort där den avlidne hade sitt sista hemvist. Vid behandlingen av ärendet iakttas bestämmelserna om behandling av ansökningsärenden i 8 kap. i rättegångbalken.

Om boutredningsmannen finner att ett i 2 mom. avsett beslut är felaktigt får han korrigera det genom ett nytt beslut i ärendet. När boutredningsmannens beslut har vunnit laga kraft, skall boutredningsmannen betala varje borgenär den utdelning som denne skall få.

Boutredningsmannen kan ansöka om att dödsboet skall försättas i konkurs.

Bestämmelser om förutsättningarna för försättande i konkurs finns i 2 kap. i konkurslagen (120/2004) .

Boutredningsman företräder dödsboet mot tredje man samt äger att kära och svara i mål som röra boet.

Fast egendom eller anläggning på annans; grund, som jämte besittningsrätten till grunden utan grundägarens hörande kan överlåtas till tredje man, må ej av boutredningsman överlåtas eller intecknas för gäld, utan att delägarna i handling, vars riktighet styrkts av tvenne ojäviga personer, lämnat sitt samtycke därtill eller, därest detta ej kan erhållas, rätten på ansökan tillåtit åtgärden.

Har boutredningsman utan delägarnas samtycke eller rättens tillstånd företagit åtgärd, som avses i 1 mom., är den ogill, om delägare väcker klandertalan därom. Talan skall väckas inom sex månader från det han fick kännedom om åtgärden och senast inom ett år från det lagfart eller inteckning beviljades.

Till dödsbo hörande penningmedel, som göras räntebärande genom insättning i penninginrättning, skola insättas i boets namn. Boets egendom må ej heller eljest sammanblandas med vad boutredningsmannen eller annan tillhör.

Så snart för avvittring eller arvskifte erforderlig boutredning skett och avvittring eller skifte kan äga rum utan men för någon, vars rätt är beroende av boutredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och avgiva redovisning över sin förvaltning.

Sedan avvittring eller arvskifte förrättats och vunnit laga kraft, skall boutredningsmannen till envar delägare utgiva denne tillkommande egendom.

Har boutredningsman frånträtt uppdraget utan att det blivit slutfört, är han ock redovisningsskyldig.

Kunna flera boutredningsman, som handhava förvaltningen odelad, ej enas i ärende, vari avgörandet tillkommer dem, och föreligger ej flertal för viss mening, skall saken hänskjutas till rättens avgörande.

Rätten må på ansökan av delägare i boet eller av den, vars rätt är beroende av boutredningen, ålägga boutredningsman att göra reda för sin förvaltning eller förordna någon att verkställa granskning av boets förvaltning och att däröver avgiva berättelse.

Har beslut, som avses i 1 mom., icke meddelats på gemensam ansökan av delägarna, må rätten förordna, att därav föranledda kostnader icke skola belasta boet utan erläggas av sökanden eller, om sökandena äro flera, av dem i förhållande till deras andelar i boet.

Boutredningsman skall i sitt uppdrag iakttaga all omsorg och är pliktig att ersätta den skada, som han uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskyndat dödsboet eller någon, vars rätt är beroende av boutredningen. Likväl må, om endast ringa vårdslöshet ligger boutredningsmannen till last, ersättningen nedsättas eller boutredningsmannen helt och hållet befrias från ersättningsskyldigheten, där detta med hänsyn till skadans storlek och övriga omständigheter prövas skäligt.

Äro flera utredningsmän ersättningspliktiga, skall i motsvarande mån tillämpas, vad i 18 kap. 7 § 2 mom. är sagt.

Boutredningsman är berättigad att ur boets medel erhålla ett med hänsyn till boets art och omfång samt till det på uppdragets fullgörande nedlagda arbetet skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader. Förslå ej boets tillgångar därtill, skall gottgörelsen gäldas av den, på vars ansökan förordnandet om boutredningsman meddelats. Äro flera betalningsskyldiga, svara de en för alla och alla för en.

Om talan angående boutredningsmans förvaltning gälle vad om talan mot syssloman är stadgat. Den som väckt klandertalan är berättigad att ur dödsboet erhålla ersättning för sina kostnader, i den mån de täckas av vad genom rättegången kommit boet till godo eller detta eljest prövas skäligt.

Testamentsexekutor har, om ej annat följer av testamentet, samma befogenhet som boutredningsman, dock icke att avträda boet till konkurs. Testamentsexekutors befogenheter inskränka icke efterlevande makens rätt att deltaga i boutredningen. Vad ovan är stadgat om boutredningsmans förvaltning, ansvarighet, entledigande och rätt till arvode, äge motsvarande tillämpning på testamentsexekutor.

Förordnas testamentsexekutor till boutredningsman inskränker detta icke den rätt, som kan tillkomma honom i stöd av laga kraft vunnet testamente.

I rättens eller domhavandens beslut, som avses i 11 § 1 mom., och i rättens beslut i ärende, som nämnes i 17 §, må ändring icke sökas. Ändringssökande är jämväl förbjudet i hovrättens utslag i ärenden, som avses i 1, 5–7 §§ och i 18 §.

Rättens utslag uti andra i detta kapitel än i 7 § nämnda ärenden, skola utan hinder av ändringssökande lända till efterrättelse.

Bouppteckning skall förrättas inom tre månader från dödsfallet, om inte länsskatteverket på ansökan inom samma tid med hänsyn till boets art eller av någon annan särskild orsak förlänger tiden.

Delägare, som har boets egendom i sin vård, eller ock boutredningsman eller testamentsexekutor skall bestämma tid och ort för bouppteckning samt utse två gode män att förrätta den. Har egendomen ej omhändertagits av delägare, boutredningsman eller testamentsexekutor, ankommer det på annan, som enligt vad i 18 kap. 4 § sägs har egendomen i sin vård, att låta förrätta bouppteckning.

Tiden och orten för bouppteckningen skola, därest det kan ske utan nämnvärd olägenhet, i god tid tillkännagivas för delägarna och för efterlevande maken även i det fall att denne icke är delägare, samt, om andel i kvarlåtenskapen genom arv eller testamente skall tillfalla någon först sedan delägares rätt upphört, även den som vid förrättandet av bouppteckningen närmast äger rätt att taga arv eller testamente.

I bouppteckningen skola angivas tiden och orten för förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hemvist samt födelse- och dödsdag, delägarnas och övriga i 2 § 2 mom. avsedda personers namn och hemvist med uppgift tillika för minderårig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den döde. Arvinge skall uppgivas, ändå att honom icke skalle tillkomma någon del i boets egendom. Kan uppgift i visst ovannämnt hänseende icke lämnas, skola denna omständighet och orsaken därtill antecknas i bouppteckningen.

Av bouppteckningen skall framgå, vilka som varit närvarande vid förrättningen. Har någon person, som avses i 2 § 2 mom., icke underrättats om förrättningen, skola detta och orsaken därtill nämnas i bouppteckningen. Har någon, som underrättats, uteblivit, skall i bouppteckningen antecknas, när och på vilket sätt han blivit underrättad.

Boets tillgångar och skulder skall antecknas i bouppteckningsinstrumentet sådana de var vid dödsfallet. I bouppteckningsinstrumentet skall också tillgångarnas värde anges. (15.6.2007/710)

Efterlämnar den döde make, skola även dennas tillgångar och skulder antecknas i bouppteckningen. Hade någondera maken egendom, vari den andra icke ägde giftorätt, skall i bouppteckningen nämnas, varpå sagda omständighet grundar sig. Hade makarna samfälld egendom eller gäld, skall i bouppteckningen nämnas vad därav belöper sig på vardera.

I bouppteckningen skall därjämte lämnas uppgift om förskott på arv samt annan egendom, som icke hör till boet, men som skall beaktas vid bestämmandet av storleken av arvinges laglott.

Har arvlåtaren gjort testamente eller äktenskapsförord, skall det intagas i bouppteckningen eller bifogas i styrkt avskrift. Detsamma gäller om andra handlingar, vilka erfordras för utrönande av boets ställning. Till bouppteckningen skall jämväl fogas utdrag ur kyrkobok eller motsvarande register, utvisande den dödes make och arvingar.

Boet uppgives av den som vårdar egendomen eller eljest är bäst förtrogen med boets ställning. Delägare och efterlevande make åligger, ändå att han ej är delägare, att på uppmaning lämna uppgifter för bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall på bouppteckningshandlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till bouppteckningen äro riktiga och att ej något med vilja och vetskap är utelämnat. Försäkran skall av honom edligen bestyrkas, om någon, vars rätt kan bero därav, eller ock boutredningsman eller testamentsexekutor det yrkar. Edgångsplikt åligger jämväl delägare eller efterlevande make, som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med boets egendom, må ock edgång åläggas honom, om skäl därtill föreligger.

Gode männen skola på bouppteckningshandlingen teckna bevis, att de antecknat allt rätteligen och värderat tillgångarna efter bästa förstånd.

Finnes egendom på flera orter, må särskild bouppteckning förrättas på varje ort. I någon av bouppteckningarna skall intagas en sammanställning av boets tillgångar och skulder, och endast på denna bouppteckning skall tillämpas vad i 4 § 3 mom. och 5 § är stadgat.

Bouppteckningsinstrumentet skall inges till länsskatteverket så som stadgas i lagen om skatt på arv och gåva (378/40) .

Vid försummelse att förrätta bouppteckning skall tingsrätten på anmälan av länsskatteverket förordna en lämplig person att förrätta bouppteckning.

Om arvlåtaren vid sin död hade hemkommun i Finland, kan Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller i landskapet Åland Statens ämbetsverk på Åland på ansökan av en dödsbodelägare, efterlevande make, den som sköter boet, boutredningsman, skiftesman eller testamentsexekutor fastställa att alla delägare i boet och arvlåtarens make har antecknats i bouppteckningen så som föreskrivs i 3 § 1 mom.

Fastställelse ska beviljas, om det med stöd av uppgifterna i befolkningsdatasystemet eller någon annan tillgänglig utredning finns motiverade skäl att anta att bouppteckningsuppgifterna om delägarna och maken är riktiga och fullständiga.

En anteckning om beviljad fastställelse görs i en till riktigheten bestyrkt kopia av bouppteckningen.

Om fastställelse inte enligt 9 a § kan beviljas, ska den behöriga myndigheten meddela sökanden om de brister och fel den iakttagit samt återsända handlingarna till sökanden utan fastställelse. Den person som enligt bouppteckningen tar emot meddelanden som gäller boet ska också underrättas om saken.

En rättshandling som de delägare som är antecknade i en delägarförteckning i en i enlighet med 9 a § fastställd bouppteckning har ingått på boets vägnar med en annan person än en delägare är bindande, även om någon delägare inte har antecknats i bouppteckningen, om den med vilken rättshandlingen ingicks inte visste och inte heller borde ha vetat att en sådan delägare fanns i boet.

När en ansökan om inskrivning av en rättighet eller någon annan åtgärd görs hos en myndighet, ska en fastställd bouppteckning anses som tillräcklig utredning över dödsbodelägarna, om inte något annat framgår i saken.

Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller gäld, skall inom en månad uppgöras handling, innefattande tillägg eller rättelse. Om sådan handling gälle i tillämpliga delar vad ovan är stadgat om bouppteckning.

Den som vid bouppteckning något uppsåtligen undandöljer eller falskeligen uppgiver dömes till böter eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, vare straffet fängelse i högst två år.

Ändring får inte genom besvär sökas i ett beslut som länsskatteverket meddelat med stöd av 1 §.

Bouppteckningsinstrument eller teknisk upptagning därav som har ingetts till länsskatteverket skall förvaras permanent. Arkivverket meddelar närmare föreskrifter om förvaringen av bouppteckningsinstrument och bilagor till dem.

Utöver vad i detta kapitel stadgas, skall iakttagas vad om bouppteckning för fastställande av arvsskatt särskilt är stadgat.

Dödsboets och den avlidnes skulder betalas av boets medel. (15.6.2007/710)

Boutredningsskulderna betalas före övriga skulder i den ordning som de förfaller till betalning. Boets övriga skulder betalas först efter att den avlidnes skulder betalats.

Vid ett dödsbos konkurs ansvarar dödsboet för boutredningsskulderna.

Angående boutredningsskulderna föreskrivs i 18 kap. 5 §.

Delägarna svarar inte personligen för den avlidnes skulder.

Med avvikelse från vad som föreskrivs i 1 mom., svarar en bouppteckningsskyldig delägare personligen för den avlidnes skulder, om denne försummar att låta förrätta bouppteckning inom föreskriven tid. Samma ansvar har en delägare som vid bouppteckningen eller när han under ed bestyrker bouppteckningsinstrumentets riktighet äventyrar en borgenärs rättigheter genom att lämna uppgifter som han vet att är oriktiga eller genom att uppsåtligen utelämna någon uppgift.

Om en borgenär kräver en delägare på betalning av en skuld med stöd av 2 mom., befrias delägaren från skuldansvar om delägaren visar att han inte genom ett sådant förfarande, sådana åtgärder eller en sådan försummelse som avses i 2 mom. vid förvaltningen av boet har orsakat skada som skall ersättas enligt 18 kap. 7 §. Visar delägaren att den skada han orsakat borgenären är mindre till sitt penningbelopp än den avlidnes skuld, svarar delägaren för beloppet av skadan.

Vad som föreskrivs i 2 och 3 mom. om delägares ansvar tillämpas inte på en delägare som företräds av en intressebevakare.

2 a § har upphävts genom L 20.8.2004/783 .

Vad som i 2 § 2 och 3 mom. föreskrivs om en delägares skuldansvar tillämpas också om en i 20 kap. 10 § avsedd handling med tillägg till eller rättelse av bouppteckningsinstrumentet skall sättas upp efter bouppteckningen. En försummelse att låta sätta upp ett sådant bouppteckningsinstrument leder dock till att ansvar uppstår för delägaren endast om försummelsen kan anses vara särskilt klandervärd med beaktande av beloppet av de tillgångar och skulder som yppats samt övriga omständigheter.

Delägarna ansvarar personligen för en skuld som de tagit för boets räkning, om inte något annat har avtalats eller skall anses vara avsett eller föreskrivs någon annanstans.

För utredande av den avlidnes och dödsboets skulder kan efter det att bouppteckningen har förrättats en ansökan om offentlig stämning göras i enlighet med lagen om offentlig stämning (729/2003) . Ansökan kan göras av den efterlevande maken, en delägare i dödsboet, boutredningsmannen eller en testamentsexekutor. Ansökan om offentlig stämning kan göras även för utredande av den efterlevande makens skulder.

Angående boutredningsskulderna föreskrivs i 18 kap. 5 §.

Finns det skäl att misstänka att boets och den avlidnes skulder är större än boets tillgångar, skall boutredningsmannen ansöka om offentlig stämning, om det inte är uppenbart onödigt.

Avvittring eller arvskifte får inte förrättas innan boets och den avlidnes skulder har betalats eller betryggande borgen eller någon annan säkerhet har ställts för betalningen av dem.

Om avvittring eller arvskifte har förrättats i strid med 1 mom., kan domstolen på boutredningsmannens talan

En delägare som enligt 2 mom. 2 punkten har förpliktats att göra en solidarisk betalning till boet, är inte skyldig att betala mer än vad han har fått vid avvittringen eller skiftet. Om en delägare återbär all den egendom som han har erhållit vid avvittringen eller skiftet, befrias delägaren från sin betalningsskyldighet.

När egendom återbärs eller dess värde ersätts skall 8 och 8 a–8 c § tillämpas.

För den betalning som avses i 6 § 2 mom. 2 punkten ansvarar delägarna i förhållande till vad var och en av dem fått för mycket vid avvittringen eller arvskiftet.

Om någon av delägarna inte kan betala sin andel, skall de övriga delägarna fylla bristen med den egendom som de har erhållit vid avvittringen eller skiftet eller med dess värde.

En delägare som har återburit tillgångar utöver sin egen andel, har rätt att av varje annan återbäringsskyldig få det som han återburit av dennes andel.

Egendom som erhållits ur boet som legat eller enligt en ändamålsbestämmelse skall återbäras till den del egendomen behövs för att täcka skulderna. På ersättande av egendomens värde tillämpas 8 §.

Om den egendom som skall återbäras inte finns kvar eller av någon annan orsak inte kan återbäras, skall dess värde ersättas.

Har värdet av den egendom som skall återbäras minskat väsentligt till följd av slitage eller skada, skall den återbäringsskyldige ersätta värdeminskningen. Har egendomens värde minskat av någon annan orsak, skall den återbäringsskyldige betala en skälig ersättning för värdeminskningen, om det anses finnas särskilda skäl till detta.

Om olägenhet uppkommer av att den återbäringsskyldige återbär viss egendom, har han rätt att i stället för att återbära egendomen betala en ersättning som motsvarar egendomens värde.

Har den som är återbäringsskyldig erhållit pengar ur boet, skall han betala ränta enligt 3 § 2 mom. i räntelagen (633/1982) från den tidpunkt vid vilken han fick egendomen i sin besittning. Ersättning skall också betalas för avkastningen på annan egendom som skall återbäras eller för värdet på denna avkastning, och skälig ersättning skall betalas för den nytta som erhållits av egendomen. Ersättning för nytta behöver dock inte betalas, om ersättningen kan anses ingå i den ersättning som betalas för värdeminskning.

Om den egendom som skall återbäras utgörs av pengar eller om egendomens värde skall ersättas, skall den återbäringsskyldige betala ränta enligt 4 § i räntelagen från den tidpunkt vid vilken kravet på återbäring framställdes.

Den återbäringsskyldige har rätt till ersättning för de nödvändiga kostnader han haft för den egendom som skall återbäras och, om det prövas skäligt, även för andra kostnader.

Återbäringsskyldigheten kan jämkas, om det finns vägande skäl.

Innan det har gått en månad från bouppteckningen eller, om egendomen har överlåtits till förvaltning av boutredningsman, innan ett avtal har ingåtts eller ett beslut fattats av boutredningsmannen om betalning av skulderna enligt 19 kap. 12 a §, får en skuld efter den avlidne betalas med boets medel endast om det finns giltigt skäl att anta att betalningen inte orsakar övriga borgenärer skada. Bestämmelser om slutförande av utmätning av boets egendom finns i 4 kap. 76 § och 6 kap. 16 § 1 mom. i utsökningsbalken. (15.6.2007/710)

Har delägare under den tid boet varit under delägarnas förvaltning gjort gäld för ändamål, som sägs i 18 kap. 5 § eller 6 § 2 mom., är borgenären berättigad att kräva betalning för sådan fordran även ur boet. Har delägare använt egna medel till sådant ändamål, äger han rätt att utfå ersättning ur boets medel.

När en månad förflutit från bouppteckningen kan en borgenär kräva säkerhet för en sådan skuld efter den avlidne som inte har förfallit till betalning och för vilken tillräcklig säkerhet inte har ställts. Om säkerhet inte ställs inom tre månader från det att säkerhet krävts, anses skulden ha förfallit till betalning. (20.8.2004/783)

Efterlämnar den döde gäld, som ej förfaller inom sex månader, må denna, därest flera dödsbodelägare finnas, hos borgenären på dödsboets vägnar uppsägas till betalning efter det nämnda tid förflutit från uppsägningen. Borgenär, som för sin fordran har säkerhet i form av inteckning, är dock ej skyldig att mottaga betalning före förfallodagen, därest han inom tre månader efter uppsägningen giver tillkänna, att han för sin fordran kräver betalning allenast ur den egendom, som utgör säkerhet för fordringen.

Om en boutredningsman inte har förordnats, kan en delägare ansöka om att dödsboet försätts i konkurs.

Bestämmelser om förutsättningarna för försättande i konkurs finns i 2 kap. i konkurslagen.

12 § har upphävts genom L 20.8.2004/783 .

13 § har upphävts genom L 20.8.2004/783 .

14 § har upphävts genom L 20.8.2004/783 .

15 § har upphävts genom L 20.8.2004/783 .

16 § har upphävts genom L 20.8.2004/783 .

17 § har upphävts genom L 20.8.2004/783 .

18 § har upphävts genom L 20.8.2004/783 .

19 § har upphävts genom L 20.8.2004/783 .

Legat ur oskiftat bo skall utgivas sä snart det kan ske utan men för någon, vars rätt är beroende av utredningen av boet.

Företages arvskifte innan i 1 mom. avsett legat utgivits eller egendom, som därför erfordras, blivit ställd under särskild vård, äro delägarna en för alla och alla för en ansvariga för förordnandets verkställande såsom om skifte ej ägt rum. Vad delägarna sålunda nödgats erlägga, skall dem emellan fördelas enligt ovan i 18 kap. 7 § 2 mom. stadgade grunder.

Skall legat fullgöras av viss arvinge eller testamentstagare, är denne pliktig att verkställa förordnandet efter det han mottagit den egendom, som är avsedd för legatets fullgörande. Såvitt av hans försummelse beror, att egendomen ej utgivits till honom, skall han ersätta skadan.

Blir egendom, som tillagts någon såsom legat, vanvårdad eller testamentstagarens rätt eljest äventyrad, må rätten, om tillfredsställande säkerhet icke blivit ställd för legatets fullgörande, förordna, att sagda egendom skall sättas under särskild vård. Sådant förordnande lände till efterrättelse oberoende av ändringssökande.

Avser legat viss egendom, skall, därest ej annat följer av testamentet, avkastningen tillfalla testamentstagaren, men skall han, innan egendomen utgives åt honom, erlägga de därav föranledda nödiga kostnaderna, såvitt de ej föranletts av boutredningen.

På legat, som avser visst penningbelopp, skall åt testamentstagaren, såvitt ej annat framgår av testamentet, i ränta erläggas fem procent om året, sedan fyra månader förflutit från testators död.

Vad i detta kapitel är stadgat om legat skall äga motsvarande tillämpning på ändamålsbestämmelse.

Om verkställandet av en ändamålsbestämmelse har underlåtits, ska var och en som kan ha fördel av att bestämmelsen verkställs samt boutredningsmän, testamentsexekutorer, efterlevande make, liksom även arvingar och universella testamentstagare och arvingars eller universella testamentstagares avkomlingar ha rätt att föra talan därom. En arvinge har rätt till talan även då han eller hon inte äger del i boet.

Då det är fråga om en bestämmelse för ett allmännyttigt ändamål kan regionförvaltningsverket i det område där verkställigheten huvudsakligen ska ske förordna en lämplig person att föra talan.

Sedan dödsbo blivit utrett, äger varje delägare däri rätt att yrka skifte.

Var den döde gift, skall avvittring äga rum innan arvskifte förrättas.

Mot delägares bestridande må skifte ej företagas, innan bouppteckning skett och all veterlig gäld blivit betald eller medel till dess betalning ställts under särskild vård.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse fullgöras ur oskiftat bo, må skifte ej mot delägares bestridande äga rum, innan legatet eller bestämmelsen fullgjorts eller därför erforderlig egendom blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor, må skifte ej företagas innan denne anmält att utredningen av boet slutförts.

Delägarna får förrätta arvskifte så som de kommer överens om. Om en delägare är omyndig eller om en intressebevakare i andra fall representerar delägaren vid arvskiftet, tillämpas dock vad som föreskrivs i 34 § 1 mom. 9 punkten lagen om förmyndarverksamhet. (1.4.1999/463)

Skiftet skall förrättas av en skiftesman om en delägare det yrkar eller om någons andel i boet har blivit utmätt. Med samtycke av den borgenär vars rätt skiftet gäller får utmätningsmannen ge delägarna eller skiftesmannen tillstånd att förrätta skiftet på det sätt som delägarna avtalat. (8.6.2006/471)

Rätten skall på ansökan förordna lämplig person till skiftesman. Är det med avseende på boets art eller omfattning eller av annan särskild orsak av behovet påkallat, må flera skiftesmän förordnas. Till ansökan bör fogas avskrift av bouppteckningsinstrumentet.

Domhavanden må, då rättegångsdag ej är, giva i 1 mom. avsett förordnande, om delägarna äro ense om den, som skall förordnas till skiftesman.

Boutredningsman eller testamentsexekutor, som icke är delägare, är utan särskilt förordnande skiftesman, om delägarna anmoda honom att förrätta skiftet och annan ej blivit därtill utsedd.

Skiftesman är berättigad att med hänsyn till boets art och omfattning samt till det på uppdragets fullgörande nedlagda arbetet ur boets medel erhålla skäligt arvode samt ersättning för sina kostnader.

Befinnes skiftesman olämplig för sitt uppdrag, skall han av rätten entledigas, då det begäres av någon, vars rätt är beroende av arvskiftet. Lag vare samma om skiftesmannen av annan orsak bör entledigas.

Innan skiftesman förordnas eller entledigas, skola delägarna av rätten eller domhavanden beredas tillfälle att yttra sig i saken.

Ej må någon förordnas till skiftesman utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag utan att han beretts tillfälle att yttra sig i saken.

Skiftesmannen skall bestämma tid och ort för skifte samt bevisligen kalla delägarna till förrättningen. Skiftesmannen skall, om samtliga delägare är närvarande, försöka få dem att ingå ett avtal om skiftet. Om avtal fås till stånd, skall skiftet förrättas enligt det.

Om en intressebevakare på en delägares vägnar har ingått ett sådant avtal som avses i 1 mom. får skiftet förrättas enligt avtalet, om skiftesmannen anser att avtalet är förenligt med huvudmannens bästa. (1.4.1999/463)

Skiftesmannen skall underrätta utmätningsmannen om en förrättning enligt 1 mom., om någon delägares andel har blivit utmätt. En borgenär för vars fordran delägarens andel i boet har utmätts får på samma sätt som en delägare yrka att förskott på arv skall beaktas och framställa andra motsvarande yrkanden som påverkar andelens värde samt föra talan som gäller dem, om det behövs för tryggande av hans fordringsrätt. (8.6.2006/471)

Har delägare som i tid fått kallelse inte inställt sig till förrättningen eller skall arvskifte av annan orsak ej förrättas i enlighet med avtal delägarna emellan, skall skiftesmannen förrätta skiftet så att envar delägare tilläggs lott i varje slag av egendom. Dock bör egendom som inte lämpligen kan uppdelas eller skiljas såvitt möjligt läggas på en lott. Ingår i boets tillgångar fordran hos delägare, skall denna tillskiftas honom så långt hans lott förslår. Angående skifte av gårdsbruksenhet som hör till kvarlåtenskap gäller vad som är stadgat i 25 kap. (20.8.1982/637)

Kan skifte icke på annat sätt fås till stånd, må rätten på framställning av skiftesmannen förordna, att viss egendom eller vid behov all boets egendom på åtgärd av skiftesmannen skall säljas.

Över arvskifte skall upprättas skifteshandling. Har skiftet förrättats av skiftesman, skall skifteshandlingen undertecknas av honom. I annat fall skall skifteshandlingen undertecknas av delägarna och bestyrkas av tvenne ojäviga personer.

Skiftesmannen skall utan dröjsmål tillställa varje delägare ett exemplar av skifteshandlingen.

Vill delägare klandra skifte, som förrättats av skiftesman, skall han väcka talan mot övriga delägare inom sex månader från det skiftet förrättades.

Lag vare samma, när delägarna förrättat arvskiftet och delägare vill klandra skiftet på den grund, att det icke är uppgjort i stadgad form.

En borgenär för vars fordran en delägares andel i boet har blivit utmätt har rätt att klandra skiftet. Den domstol som prövar klandertalan skall höra utmätningsmannen i fråga, om det inte är onödigt. (8.6.2006/471)

Gör tredje man medelst talan anspråk på egendom, som tillskiftats någon delägare, skall denne underrätta övriga delägare därom. För det som delägare förlorar till käranden, må han yrka jämkning hos övriga delägare. Går delägare förlustig all honom tillskiftad egendom eller huvuddelen därav, skall arvet skiftas ånyo. Har dock någon med stora kostnader förbättrat sin andel eller har den lagligen övergått i annans ägo, må han i dess ställe giva vederlag.

Vad som i detta kapitel bestäms om delägare tillämpas även på den åt vilken en delägare har överlåtit sin andel i boet. (8.6.2006/471)

Förordnande av skiftesman kan även sökas av den som är berättigad till bidrag, men som inte är dödsbodelägare, för att kravet på bidrag skall kunna uppfyllas, liksom också av efterlevande make, som inte är dödsbodelägare, för att genomdriva sin rätt enligt 3 kap. (25.2.1983/209)

I rättens i 5 § och domhavandens i 4 § 2 mom. avsedda beslut må ändring ej sökas. Sökande av ändring är jämväl förbjudet i hovrätts utslag i ärende, som avses i 4 § 1 mom.

En arvinge eller en universell testamentstagare som inte har varit part i ett tidigare förrättat arvskifte, kan yrka omskifte, om hans eller hennes rätt till arv inte har preskriberats.

Om inte något annat följer av 3 §, är den som har fått egendom ur kvarlåtenskapen skyldig att återbära egendom till dödsboet för att omskifte ska kunna förrättas, enligt följande:

Återbäringsskyldighet enligt i 1 mom. föreligger dock inte, om det är uppenbart att egendom inte behöver återbäras för att rätten för den som yrkar omskifte ska tryggas.

Om den som yrkar omskifte har uppnått ställning av arvinge först efter det att arvskifte förrättades, kan den återbäringsskyldige i stället för att återbära egendomen betala dödsboet en penningersättning som motsvarar värdet av den egendom som han eller hon har fått för mycket. Vid beräkning av den penningersättning som ska återbäras ska egendomen ges det värde som den hade vid mottagandet, om det inte finns särskilda skäl att avvika från detta.

Om den egendom som ska återbäras inte finns kvar eller av någon annan orsak inte kan återbäras, ska dess värde ersättas. Egendomens värde bestäms på det sätt som föreskrivs i 3 §.

Om egendomen kan återbäras, men den återbäringsskyldige visar att en återbäring skulle förorsaka honom eller henne betydande olägenhet, kan den återbäringsskyldige i stället för att återbära egendomen betala dödsboet en penningersättning som motsvarar egendomens värde vid den tidpunkt då egendomen togs emot. Om egendomens värde vid den tidpunkt när ersättningen bestäms överstiger värdet vid den tidpunkt då egendomen togs emot och värdeökningen inte är en följd av den återbäringsskyldiges egen verksamhet, ska ersättning dock betalas enligt värdet vid den tidpunkt när ersättningen bestämdes.

Om värdet av den egendom som ska återbäras har minskat väsentligt till följd av slitage eller skada, ska den återbäringsskyldige ersätta värdeminskningen. Har egendomens värde minskat av någon annan orsak, ska den återbäringsskyldige betala en skälig ersättning för värdeminskningen, om det anses finnas särskilda skäl till detta.

Den återbäringsskyldige ska på den penningersättning som ska återbäras betala ränta enligt 3 § 2 mom. i räntelagen från den tidpunkt vid vilken han eller hon fick egendomen i sin besittning. Ersättning ska betalas för avkastningen på annan egendom som ska återbäras eller för värdet på denna avkastning, och skälig ersättning ska betalas för den nytta som erhållits av egendomen. Ersättning för nytta behöver dock inte betalas, om ersättningen kan anses ingå i den ersättning som betalas för värdeminskning på egendomen.

I 1 mom. avsedd ränta eller ersättning ska dock betalas tidigast från den tidpunkt då den återbäringsskyldige blev eller borde ha blivit medveten om rätten till kvarlåtenskap för den som yrkar omskifte.

Den återbäringsskyldige ska på den penningersättning som ska återbetalas betala dröjsmålsränta enligt 4 § 1 mom. i räntelagen från den tidpunkt vid vilken yrkandet på återbäring framställdes.

Den återbäringsskyldige har rätt till ersättning av dödsboets medel för de behövliga kostnader som han eller hon har haft för den egendom som ska återbäras och, om det prövas skäligt, även för andra kostnader.

Om en återbäringsskyldighet enligt 2–6 § är oskälig, kan den jämkas.

När jämkning av återbäringsskyldigheten prövas ska följande beaktas:

När jämkning av ersättningsskyldighet enligt 4 § 1 mom. och 5 § prövas ska hänsyn dessutom tas till orsakerna till att egendomen inte kan återbäras eller till att dess värde har minskat.

Avtal om återbäring av egendom kan ingås. Ett avtal ska ingås skriftligen.

Domstolen kan på ansökan av den som yrkar omskifte förordna en boutredningsman att sköta återbäringen av egendomen till dödsboet för att omskifte ska kunna förrättas.

Boutredningsmannen ska med dem som har fått egendom ur kvarlåtenskapen försöka nå avtal om återbäring av egendomen.

På boutredningsman tillämpas i övrigt vad som föreskrivs i 19 kap.

Om boutredningsmannen inte når avtal om återbäring av egendom med den som fått egendom eller om den som fått egendom inte återbär egendom enligt vad som avtalats, ska boutredningsmannen föra talan om återbäringsskyldighet mot honom eller henne.

Domstolen ska vid handläggningen av ärendet ge den som yrkar omskifte tillfälle att bli hörd.

För omskifte av egendomen ska ett nytt arvskifte förrättas.

Den som med stöd av 2 § 2 mom. inte har återburit egendom eller den som på det sätt som anges i 3 § har betalat dödsboet en penningersättning som motsvarar värdet av den egendom som han eller hon har fått för mycket, deltar inte i omskiftet.

Om återbäringsskyldigheten för den som har fått egendom har jämkats, ska det belopp med vilket hans eller hennes återbäringsskyldighet har sänkts på grund av jämkningen beaktas som redan erhållen arvslott vid omskiftet.

I den skifteshandling som upprättas över omskifte ska det nämnas att den ersätter den tidigare skifteshandlingen i fråga om dem som deltar i omskiftet.

På omskifte tillämpas i övrigt vad som i 23 kap. föreskrivs om arvskifte.

Om ett dödsbo vid avvittring, vid åtskiljande av egendom eller genom att lämna gottgörelse enligt 8 § i lagen om upplösning av sambors gemensamma hushåll (26/2011) efter arvlåtarens död har överlåtit avsevärt mer egendom till arvlåtarens make eller sambo eller dennes arvingar än vad dödsboet skulle ha varit skyldigt att överlåta, kan en arvinge eller en universell testamentstagare som inte har varit part vid förrättningen yrka att avvittringen, åtskiljandet av egendomen eller gottgörelsen rättas, om hans eller hennes rätt till arv inte har preskriberats.

För att avvittringen, åtskiljandet av egendomen eller gottgörelsen ska kunna rättas är arvlåtarens make eller sambo eller dennes arvinge skyldig att återbära erhållen egendom till dödsboet till den del han eller hon har fått avsevärt mer än vad han eller hon skulle ha varit berättigad till. På återbäringsskyldighet tillämpas vad som föreskrivs i 3–8 §.

Vad som i 9–11 § föreskrivs om omskifte, tillämpas också på rättelse av avvittring, åtskiljande av egendom eller gottgörelse.

Hava delägarna överenskommit om att boet till delägarnas gemensamma bästa skall förbliva oskiftat tillsvidare eller för viss tid, gälle, i den mån ej annat föranledes av avtalet, om förvaltningen av boet och dess företrädande vad i 18 kap. 2 § sägs.

Avtal om samförvaltning må ej ingås, om boet står under förvaltning av boutredningsman eller av testamentsexekutor, som enligt testamentet ej har rätt att bifalla avtal.

Såvitt boets avkastning ej skall användas till kostnader för gemensam hushållning eller eljest för gemensam räkning, är envar delägare berättigad att efter varje kalenderårs utgång fordra delning av behållen avkastning.

Har avtal ej ingåtts för bestämd tid, må varje delägare, när han så önskar, uppsäga avtalet. Har uppsägning skett, skall, därest ej annorlunda överenskommits i avtalet, detsamma upphöra att gälla tre månader efter uppsägningen. Lag vare samma därest, då avtalet ingåtts för bestämd tid, samförvaltningen fortgått efter denna tids utgång.

Ingår efterlevande make, som varit delaktig i avtal, vilket slutits för viss tid, nytt äktenskap, eller dör delägare och efterlämnar han såsom dödsbodelägare någon, som ej deltagit i avtalet, skall detta upphöra att gälla tre månader efter uppsägning. Finnas minderåriga arvingar, gälle vad i lagen angående förmynderskap är för sådant fall stadgat.

Har förmyndare eller god man deltagit i avtalet, skall vid förmynderskapets eller godmanskapets upphörande rätt till uppsägning, som i 1 mom. sägs, tillkomma den, på vars vägnar avtalet slutits.

Har avtal om samförvaltning av dödsbo ingåtts för viss tid och har väsentlig förändring inträtt i de förhållanden, som därvid voro avgörande, eller finnas eljest särskilda skäl, må rätten på delägares talan förklara, att avtalet upphört att gälla.

Avtal om samförvaltning må uppsägas på sätt i 4 § sägs, om delägare blir försatt i konkurs, och skall det förfalla, om boutredningsman blir förordnad.

På ansökan av delägare må boutredningsman icke förordnas att förvalta boet så länge avtalet är i kraft.

På ersättningsskyldigheten för en skada som en delägare orsakat under tiden för samförvaltning tillämpas 18 kap 7 §.

Detta kapitel skall tillämpas vid skifte av en gårdsbruksenhet, lägenhet eller lägenhetsdel som hör till en kvarlåtenskap och är i gårdsbruk, om inte något annat följer av ett testamente eller av en överenskommelse mellan delägarna i dödsboet.

Stadgandena i detta kapitel tillämpas inte om gårdsbruksenheten, lägenheten eller lägenhetsdelen i sin helhet eller huvudsakligen finns på ett område, för vilket stadsplan gäller eller som är belagt med byggnadsförbud för uppgörande eller ändring av stadsplan eller som i en byggnadsplan eller en fastställd generalplan har anvisats för något annat ändamål än jord- och skogsbruk.

Omfattar en plan som nämns i 2 mom. endast en del av gårdsbruksenheten, lägenheten eller lägenhetsdelen, kan detta kapitel tillämpas på den återstående delen, om den motsvarar förutsättningarna enligt 1 b §.

Om inte annat följer av 7 kap. 8 §, har arvingarna rätt att få ut sin laglott ur kvarlåtenskapen utan hinder av vad som stadgas i detta kapitel. Det belopp som motsvarar laglotten eller vad som brister i denna får betalas i pengar.

I detta kapitel avses med

En lämplig övertagare av gårdsbruk har rätt att kräva att en livsduglig gårdsbruksenhet som hör till kvarlåtenskapen eller sådana till kvarlåtenskapen hörande lägenheter eller lägenhetsdelar, som var för sig eller tillsammans med lägenheter eller lägenhetsdelar som ägs av honom eller hans make utgör en livsduglig gårdsbruksenhet, jämte därtill hörande lantbrukslösöre skall tas med oskiftade i hans lott.

En lämplig övertagare av gårdsbruk har samma rätt även då till kvarlåtenskapen hör endast en del av en livsduglig gårdsbruksenhet eller av en gårdsbruksenhet eller lägenhet, som tillsammans med lägenheter eller lägenhetsdelar som ägs av honom eller hans make utgör en livsduglig gårdsbruksenhet, och den återstående delen ägs av en efterlevande make vars arvinge den lämpliga övertagaren av gårdsbruket är. En förutsättning är dock att den efterlevande maken och den lämpliga övertagaren av gårdsbruket senast vid arvskiftet avtalar om odlingsarrangemang för minst tio år så att de brukar gårdsbruksenheten eller lägenheten för gemensam räkning eller att övertagaren får rätt att bruka den del av gårdsbruksenheten eller den lägenhetsdel som ägs av den efterlevande maken. Den efterlevande maken och den lämpliga övertagaren av gårdsbruket kan också avtala om att brukande för gemensam räkning skall ske under en del av avtalsperioden och att övertagaren för den återstående tiden av avtalsperioden skall få sådan brukningsrätt som avses ovan.

Ett sådant avtal om odlingsarrangemang som avses i 2 mom. kan ingås också för en kortare tid än tio år, om det samtidigt avtalas att den efterlevande maken omedelbart efter avtalsperiodens utgång skall sälja eller på något annat sätt överlåta sin del till den lämpliga övertagaren av gårdsbruket. Avtal om överlåtelse av fastighet skall ingås i enlighet med jordabalkens stadganden om överlåtelse av fastighet.

4 mom. har upphävts genom L 17.12.2010/1141 .

Om en gårdsbruksenhet, lägenhet eller lägenhetsdel i enlighet med 1 b § tillskiftas en lämplig övertagare av gårdsbruk och delägarna inte avtalar om något annat värde för den, skall såsom värde anses dess med stöd av 124-128 §§ lagen om skatt på inkomst och förmögenhet (1240/88) beräknade värde multiplicerat med talet 1,2, varvid beskattningsvärdet för jordbruksjord har beaktats, multiplicerat med talet 3,75. Eventuell skattefrihet för skogsmark beaktas inte som värdeminskning. Detta beräknade värde skall höjas eller sänkas i den mån särskilda förhållanden som gäller gårdsbruksenheten, lägenheten eller lägenhetsdelen, såsom trädbeståndets eller byggnadernas exceptionella värde eller andra omständigheter, ger anledning till detta. En övertagare av gårdsbruk som tillskiftas en gårdsbruksenhet, lägenhet eller lägenhetsdel i enlighet med detta kapitel skall betala ersättning i pengar till ett belopp som motsvarar de övriga arvingarnas och de universella testamentstagarnas lotter eller de belopp som brister i lotterna. Skiftesmannen skall bereda övertagaren av gårdsbruket en skälig betalningstid om högst två år för betalning av ersättningen eller ersättningsdelen. På ersättningen skall från det arvskiftet vunnit laga kraft betalas ränta enligt räntesatsen för Finlands Banks grundränta vid denna tidpunkt. På försenade belopp skall betalas lagstadgad dröjsmålsränta. (30.6.1989/612)

Då skifte vunnit laga kraft får arvinge eller universell testamentstagare som är berättigad till penningvederlag, man att höra ägaren till gårdsbruksenheten, som säkerhet för sin fordran söka inteckning i den gårdsbruksenhet eller den del därav som varit föremål för skifte.

Kräver två eller flera lämpliga övertagare av gårdsbruk att en gårdsbruksenhet, lägenhet eller lägenhetsdel skall tas med i deras lotter i enlighet med detta kapitel, skall företräde ges den som har de bästa yrkesförutsättningarna att idka gårdsbruk. (30.6.1989/612)

Lämplig övertagare av gårdsbruk, som har klart bättre möjligheter att verka i annat yrke eller att eljest få sin egen och sin familjs utkomst annorstädes än på gårdsbruksenheten, har likväl inte företräde framför den som ej har motsvarande färdigheter och utkomstmöjligheter, såvida den sistnämnde har tillräckliga yrkesmässiga förutsättningar att idka lantbruk.

En lämplig övertagare av gårdsbruk som är stadigvarande bosatt på en gårdsbruksenhet, som antingen helt eller delvis hör till kvarlåtenskapen, och som deltar i brukandet av den har dock utan hinder av 1 och 2 mom. företräde framför en sådan lämplig övertagare av gårdsbruk som inte är stadigvarande bosatt på gårdsbruksenheten. (30.6.1989/612)

Kan enligt 1–3 mom. inte bestämmas vem av de lämpliga övertagarna av gårdsbruk som har företräde, skall frågan avgöras genom lottning.

Har utom övertagaren av gårdsbruket även någon annan av de arvingar som vid tiden för skiftet har ställning av arvinge eller en universell testamentstagare tillräckliga yrkesförutsättningar att idka gårdsbruk, kan en sådan arvinge eller universell testamentstagare i samband med skiftet på de villkor som nämns i 2 § anvisas områden av gårdsbruksenheten för bildande av en självständig livsduglig gårdsbruksenhet. Detta är möjligt endast om ett avskiljande av områden inte fråntar en lämplig övertagare av gårdsbruk och den som enligt detta moment erhåller områden möjligheten till stödåtgärder enligt lagen om finansiering av landsbygdsnäringar (329/1999) och motsvarande landskapslagstiftning i landskapet Åland för de gårdsbruksenheter som bildas vid skiftet. (12.3.1999/340)

Skiftesmannen kan utan hinder av 1 b § bestämma att områden även skall tillskiftas andra delägare. Avskiljandet av områden får dock inte frånta en lämplig övertagare av gårdsbruk eller den som i enlighet med 1 mom. erhåller områden, möjligheten till stödåtgärder enligt de lagar som nämns i 1 mom. för gårdsbruksenheter som bildats vid skiftet.

5 § har upphävts genom L 30.6.1989/612 .

Den som övertar ett gårdsbruk eller en i 4 § 1 mom. nämnd arvinge eller universell testamentstagare som i enlighet med 1 b § eller 4 § 1 mom. har fått en gårdsbruksenhet, lägenhet eller lägenhetsdel på sin lott till det värde som avses i 2 §, är skyldig att bruka den och själv regelbundet delta i arbetet.

Övertagaren av ett gårdsbruk eller en i 4 § 1 mom. nämnd arvinge eller universell testamentstagare som i enlighet med 1 b § eller 4 § 1 mom. har fått en gårdsbruksenhet, lägenhet eller lägenhetsdel på sin lott till det värde som avses i 2 § och som överlåter den eller en väsentlig del av den till någon annan än en bröstarvinge eller dennes make innan tio år har förflutit från arvskiftet är skyldig att ersätta övriga arvingar och universella testamentstagare för den del av skillnaden mellan överlåtelsepriset och gårdsbruksenhetens, lägenhetens eller lägenhetsdelens enligt 2 § beräknade värde, som skulle ha kommit på deras lotter. Har överlåtelsepriset varit väsentligt lägre än det gängse värdet vid överlåtelsetidpunkten, är övertagaren av gårdsbruket och en arvinge eller universell testamentstagare som avses i 4 § 1 mom. dock skyldiga att ersätta övriga arvingar och universella testamentstagare för den del av skillnaden mellan det gängse värdet och värdet enligt 2 § som skulle ha kommit på deras lotter.

Överlåter övertagaren av ett gårdsbruk eller en arvinge eller universell testamentstagare som avses i 4 § 1 mom. under den tid som nämns i 1 mom. av någon annan orsak än försvagat hälsotillstånd eller motsvarande särskilda skäl rätten att bruka den ovan nämnda gårdsbruksenheten, lägenheten eller lägenhetsdelen till någon annan än sin make, bröstarvinge eller dennes make, eller fullgör övertagaren, arvingen eller den universella testamentstagaren inte annars sina skyldigheter enligt 6 §, skall han ersätta övriga arvingar och universella testamentstagare för den del av skillnaden mellan gårdsbruksenhetens, lägenhetens eller lägenhetsdelens gängse värde och värdet enligt 2 § som skulle ha kommit på deras lotter. Det gängse värdet skall bestämmas enligt den tidpunkt då ersättningsanspråket framställdes.

Vad 1 och 2 mom. stadgar om övertagare av gårdsbruk samt om sådana arvingar och universella testamentstagare som avses i 4 § 1 mom. skall på motsvarande sätt tillämpas på en sådan bröstarvinge och make till denne, till vilken övertagaren av gårdsbruket, arvingen eller den universella testamentstagaren under sin livstid antingen helt eller delvis har överlåtit den ovan angivna gårdsbruksenheten, lägenheten eller lägenhetsdelen.

Då den ersättning som nämns i 7 § beräknas, skall beaktas en värdeökning och värdeminskning som beror på odlarens åtgärder.

Vad 7 § stadgar om ersättningsskyldighet tillämpas dock inte, om överlåtelsen har grundat sig på tvångsinlösen eller något annat därmed jämförligt förfarande eller om gårdsbruksenheten, lägenheten eller lägenhetsdelen, utan att ett sådant förfarande har inletts, genom köp eller på något annat sätt frivilligt har överlåtits för ett ändamål för vilket området kunde ha inlösts.

Talan om ersättning enligt 7 § skall väckas inom sex månader från det arvingen eller den universella testamentstagaren fick kännedom om överlåtelsen eller försummelsen av den skyldighet som avses i 6 §, dock senast inom fem år från det överlåtelsen skedde eller försummelsen började.

Innan ett slutligt arvskifte enligt detta kapitel förrättas ska skiftesmannen, vid behov eller då en delägare i dödsboet yrkar det, inhämta utlåtande av den närings-, trafik- och miljöcentral inom vars område driftscentret för den gårdsbruksenhet som helt eller delvis hör till kvarlåtenskapen är beläget. Utlåtandet ska gälla följande frågor:

Om delägaren inte godkänner närings-, trafik- och miljöcentralens utlåtande, kan han inom en månad från det han bevisligen fick del av detta begära utlåtande av Landsbygdsverket om de omständigheter som nämns i 1 mom. Landsbygdsverket ska sända utlåtandet till den som har begärt det och till skiftesmannen.

Närings-, trafik- och miljöcentralen och Landsbygdsverket ska avge utlåtandena i brådskande ordning.

En efterlevande make som är delägare i ett dödsbo har vid avvittring eller avskiljande av egendom som verkställs mellan honom och de gemensamma arvingarna rätt att kräva att en gårdsbruksenhet, lägenhet eller lägenhetsdel som hör till kvarlåtenskapen läggs på hans lott, om han har tillräckliga yrkesförutsättningar att idka gårdsbruk. Vid avvittringen eller avskiljandet skall härvid, utöver vad som annars stadgas, i tillämpliga delar iakttas vad som sägs i detta kapitel.

Närmare stadganden om tillämpningen av stadgandena i 8 § i detta kapitel utfärdas vid behov genom förordning.

En finsk domstol kan förordna en boutredningsman eller skiftesman, om

En finsk domstol kan förordna en boutredningsman också om arvlåtaren efterlämnade egendom i Finland och det är nödvändigt att förordna en boutredningsman för att trygga en borgenärs eller en legattagares rätt.

En finsk domstol har behörighet i andra än i 1 § avsedda ärenden som gäller arv, om

Ett ärende som gäller utfyllnad av laglott, återbäring av förskott på arv, giltigheten av testamente eller andra därmed jämförbara yrkanden kan prövas i Finland också om svaranden är bosatt eller har hemvist här.

Även om en finsk domstol inte är behörig enligt 1 och 2 § kan den pröva ett ärende som gäller arv, om svaranden samtycker till att ärendet prövas i Finland eller avger svaromål i ärendet utan att göra en invändning om bristande behörighet och ärendet inte gäller en sådan tredje mans rätt som hade varit part i ärendet om det hade anhängiggjorts i en stat där arvlåtaren var bosatt eller hade hemvist vid sin död.

Förutom i de fall som avses i 1–3 § kan en finsk domstol vidta åtgärder, om det behövs för att skydda i Finland befintlig egendom som hör till kvarlåtenskapen.

Har arvlåtaren inte förordnat om något annat och följer något annat inte av 2 mom., skall på ärvandet tillämpas lagen i den stat där arvlåtaren hade hemvist vid sin död.

Hade arvlåtaren tidigare haft hemvist i någon annan stat, skall lagen i den stat som avses i 1 mom. dock tillämpas endast, om

Skall den lag som nämns i 1 mom. enligt 2 mom. inte tillämpas, skall lagen i den stat tillämpas vars medborgare arvlåtaren var vid sin död. Hade arvlåtaren emellertid med beaktande av alla omständigheter en väsentligt närmare anknytning till någon annan stat än den som han eller hon var medborgare i vid sin död, skall lagen i den förstnämnda staten tillämpas.

Arvlåtaren kan på det sätt som föreskrivs i 2 mom. förordna om vilken lag som skall tillämpas på ärvandet. Förordnandet skall ges i den form som gäller för testamente för att vara giltigt. Vid prövning av om förordnandet har getts i riktig form skall iakttas vad som i 9 § föreskrivs om formen för testamente.

I förordnandet kan som tillämplig lag anges

Om arvlåtaren är gift när förordnandet ges, kan dessutom den stats lag som tillämpas på makarnas förmögenhetsförhållanden anges som tillämplig lag.

Ett återkallande av förordnandet skall för att vara giltigt göras i den form som gäller för återkallande av testamente.

Den lag som tillämpas på ärvande skall iakttas vid avgörande av frågor som gäller

Gäller i den främmande stat där en fastighet är belägen särskilda bestämmelser om fast egendom för att skydda en näring eller utövandet av ett yrke eller för att bevara ärvd egendom oskiftad i en släkts ägo eller andra därmed jämförbara särskilda bestämmelser, skall dessa bestämmelser iakttas även om en annan stats lag annars skall tillämpas på ärvandet.

Ett testamente eller något annat förordnande för dödsfalls skull genom vilket en ofödd person tilldelas fast egendom skall inte iakttas om detta strider mot lagen i den stat där den fasta egendomen är belägen.

I fråga om formen för att uppsätta och återkalla ett testamente skall tillämpas lagen om godkännande av vissa bestämmelser i konventionen om lösning av lagkonflikter i fråga om formen för testamentariska förordnanden och om tillämpning av konventionen (835/1976) .

Bestämmelserna i nämnda lag skall på motsvarande sätt tillämpas också när det gäller formen för arvsavsägelse, arvsavtal samt andra rättshandlingar för dödsfalls skull.

Arvlåtaren skall anses ha varit behörig att göra testamente eller ge något annat förordnande för dödsfalls skull, om han eller hon var behörig att göra det

När det gäller rätten att göra arvsavtal och sådana avtals giltighet och rättsverkningar tillämpas lagen i den stat där arvlåtaren hade hemvist när avtalet ingicks. Hade dock vid nämnda tidpunkt lagen i någon annan stat bort tillämpas på ärvandet, skall denna lag tillämpas på arvsavtalet.

Om arvlåtaren vid sin död var gift, har den efterlevande maken rätt att i sin besittning behålla en bostad i Finland som använts som makarnas gemensamma hem eller som annars hör till kvarlåtenskapen och bohag i enlighet med vad som bestäms i 3 kap., även om en främmande stats lag borde tillämpas på ärvandet, om detta skall anses skäligt med beaktande av den egendom som tillhör maken eller som tillfaller denne vid avvittring eller som arv eller genom testamente.

Även om en främmande stats lag skall tillämpas på ärvande, kan bidrag i enlighet med 8 kap. 1 och 2 § betalas till arvlåtarens barn och make. Genom bidrag som betalas till make får också intrång göras i en arvinges rätt till laglott, om det behövs för att den efterlevande maken skall få en sådan andel av makarnas egendom som kan anses skälig. Vid bedömningen av vad som skall anses skäligt skall den egendom som tillfaller den efterlevande maken vid avvittringen, som arv, genom testamente eller med stöd av 1 mom. beaktas.

Om arvlåtaren vid sin död var gift, kan arvskiftet jämkas på yrkande av den efterlevande maken eller en arvinge, om resultatet av avvittringen eller arvskiftet annars skulle bli oskäligt på grund av att olika staters lagar skall tillämpas på avvittringen och arvskiftet.

Vid prövning av om arvskiftet skall jämkas skall särskilt beaktas vilket resultatet av avvittringen och arvskiftet hade blivit, om på ärvandet hade tillämpats den stats lag som var tillämplig på makarnas förmögenhetsförhållanden.

Om arvlåtaren vid sin död hade hemvist i Finland och kvarlåtenskapen enligt den lag som skall tillämpas på ärvandet tillfaller staten eller något annat samfund eller skall användas för allmännyttiga ändamål, skall 5 kap. tillämpas.

Hade arvlåtaren vid sin död hemvist i en främmande stat, skall bestämmelserna i 5 kap. tillämpas på egendom som finns i Finland, om en finsk domstol är behörig att förordna en boutredningsman med stöd av 1 § 1 mom. 2–4 punkten i detta kapitel.

På boutredning och arvskifte som förrättas i Finland skall finsk lag tillämpas.

En domstol kan förordna att en arvinge eller testamentstagare skall göra sin rätt gällande inom den tid som avses i 16 kap. 1 § 2 mom., även om en främmande stats lag skall tillämpas på ärvandet.

Om arvlåtaren var bosatt eller hade hemvist i Finland vid sin död, skall boutredningen förrättas i Finland. Boutredningen omfattar härvid arvlåtarens samtliga tillgångar och skulder.

Var arvlåtaren vid sin död inte bosatt eller hade han eller hon inte hemvist i Finland men boutredningen förrättas i Finland, omfattar boutredningen endast den förmögenhet som finns i Finland. Var arvlåtaren finsk medborgare, omfattar boutredningen dock också förmögenhet som finns i en främmande stat, om arvlåtaren förordnat att finsk lag skall tillämpas på kvarlåtenskapen eller arvlåtarens egendom i en främmande stat inte blir föremål för boutredning i den stat där arvlåtaren var bosatt eller hade hemvist vid sin död.

Omfattar boutredningen endast den förmögenhet som finns i Finland, beaktas vid boutredningen enbart de skulder som arvlåtaren ansvarade för gentemot en borgenär som har hemvist i Finland samt de skulder för vilka arvlåtarens förmögenhet i Finland står som säkerhet eller som en borgenär särskilt meddelat boutredningsmannen.

Om arvskifte inte förrättas i Finland, skall boutredningsmannen efter att ha slutfört sitt uppdrag redovisa för sin förvaltning för den som är behörig att företräda dödsboet enligt de bestämmelser som tillämpas i den stat där arvlåtaren var bosatt eller hade hemvist vid sin död.

Var arvlåtaren bosatt eller hade han eller hon hemvist i Finland vid sin död, omfattar arvskiftet arvlåtarens förmögenhet i sin helhet oberoende av var den finns, om inte delägarna i dödsboet kommer överens om något annat. Vid fastställande av vilken egendom som tillfaller var och en av arvingarna, kan avvikelser göras från bestämmelserna i den lag som tillämpas på ärvandet, om detta är nödvändigt för att varje arvinge skall få en lagenlig andel av egendomen.

Om förrättandet av arvskifte i Finland grundar sig enbart på att arvlåtaren här efterlämnade en sådan gårdsbruksenhet som avses i 25 kap., omfattar arvskiftet endast denna gårdsbruksenhet jämte därtill hörande tillbehör. Var arvlåtaren inte bosatt eller hade han eller hon inte hemvist i Finland vid sin död, omfattar arvskiftet endast den förmögenhet som finns i Finland. Var arvlåtaren finsk medborgare, omfattar arvskiftet dock också den förmögenhet som finns i en främmande stat, om arvlåtaren förordnat att finsk lag skall tillämpas på kvarlåtenskapen eller arvlåtarens egendom i en främmande stat inte blir föremål för arvskifte i den stat där arvlåtaren var bosatt eller hade hemvist vid sin död.

Har arvingarna genom avtal delat egendom som enligt 2 mom. inte hör till arvskiftet, kan lagfart på grundval av avtalet beviljas endast, om de som hade haft rätt till arvet enligt den tillämpliga lagen i den stat där arvlåtaren var bosatt eller hade hemvist vid sin död har godkänt avtalet.

Ett arvskifte är giltigt till formen, om det svarar mot formföreskrifterna enligt

Om inte något annat bestäms särskilt, avser en hänvisning i detta kapitel till en främmande stats lag inte de bestämmelser i den främmande statens lag som hör till området för den internationella privaträtten.

En bestämmelse i en främmande stats lag skall lämnas utan avseende, om tillämpningen av den skulle leda till ett resultat som strider mot grunderna för rättsordningen i Finland.

Bestämmelserna i detta kapitel ska iakttas endast om inte något annat följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, av någon annan lag eller ett fördrag som binder Finland.