270/1960

I enlighet med denna lag må den, som uppehåller sig i Finland och som i Danmark, Island, Norge eller Sverige är misstänkt, åtalad eller dömd för brott, på framställning därom utlämnas från Finland till nämnd stat samt den, som uppehåller sig i Danmark, Island, Norge eller Sverige och som i Finland är misstänkt, åtalad eller dömd för brott, begäras utlämnad till Finland.

En finsk medborgare får inte utlämnas för ett politiskt brott eller för ett brott som har begåtts i Finland. (16.8.1996/628)

En finsk medborgare får inte heller annars utlämnas, om han inte när brottet begicks minst två år stadigvarande vistats i det land till vilket utlämning begärs, eller om gärningen inte är ett brott för vilket det strängaste straffet enligt finsk lag är minst fyra års fängelse eller som, ifall det hade begåtts i Finland under motsvarande förhållanden, vore att anse som ett sådant brott.

Den som inte är finsk medborgare får utlämnas för ett politiskt brott endast om den brottsliga gärningen eller en gärning av motsvarande beskaffenhet är straffbar enligt finsk rätt.

För brott, för vilket enligt den utlämning begärande statens lag icke kan ådömas svårare straff än böter, må utlämning icke ske.

För verkställighet av dom må utlämning ske endast om framställningen därom avser i den utlämning begärande staten för brott ådömt frihetsstraff eller annat omhändertagande på anstalt. (11.12.1970/762)

Begäres utlämning på grund av två eller flera brott eller straff och bifalles utlämning för ett av brotten eller straffen, må utan hinder av vad i 1 och 2 mom. sägs utlämning tillika ske även för brott, på vilket enligt den utlämning begärande statens lag icke kan följa svårare straff än böter, och för verkställighet jämväl av i sagda stat ådömt bötesstraff.

Har i Finland meddelats dom angående det brott, som framställningen avser, må utlämning ej äga rum.

Den, som i Finland dömts till frihetsstraff, må icke utlämnas, innan han blivit frigiven från straffanstalt efter avtjänande av straffet eller han bör anses hava till fullo utstått sitt straff i straffanstalt. Ej heller må den utlämnas, som i Finland står under åtal för brott, varpå kan följa frihetsstraff i två år eller därutöver.

Utan hinder av vad i 1 mom. sägs må begäran om utlämning likväl bifallas för rättegång på villkor, att den utlämnade därefter ofördröjligen återsändes.

När samtycke till framställning om utlämning ges, skall följande villkor uppställas:

(2.2.1979/115)

Då utlämning medgives, må i varje enskilt fall nödigbefunna villkor uppställas.

Framställning om utlämning får göras av en polis- eller åklagarmyndighet i den stat som begär utlämning. Den skall riktas till inrikesministeriet eller alternativt till chefen för polisdistriktet, om den ort där den som begärs utlämnad uppehåller sig är känd. (30.4.1987/466)

Framställningen skall upptaga personuppgifter om den, vars utlämning begäres, samt upplysning om hans medborgarskap och hans uppehållsort i Finland, om de äro kända, samt om brottets beskaffenhet ävensom tid och plats för detta, så ock, därest framställningen avser för brott misstänkt eller åtalad, om den straffbestämmelse, som anses bliva tillämplig på brottet. Signalement skall om möjligt företes.

Med anledning av framställning skall undersökning skyndsamt verkställas.

Efter slutförd undersökning skola därvid uppgjorda protokoll och övriga handlingar ofördröjligen tillställas ministeriet för inrikesärendena.

Ministeriet för inrikesärendena avgör, huruvida framställning skall bifallas eller icke.

Ändring må icke sökas i ministeriets för inrikesärendena beslut.

Om inrikesministeriet konstaterar att utlämning till en i 1 § nämnd stat som också är medlemsstat i Europeiska unionen inte är möjlig med stöd av denna lag, skall ministeriet överföra saken till den behöriga åklagaren för behandling i den ordning som föreskrivs i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1286/2003) .

Har den, vars utlämning begäres, vid undersökningen eller i skrivelse, som före sakens avgörande tillställts ministeriet för inrikesärendena, motsatt sig utlämningen, må begäran om utlämning icke bifallas, såframt icke till grund för framställningen företetts av domstol i den stat, som begär utlämning, meddelad fällande dom eller sådant beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl föreligga till misstanke, att den, som begäres utlämnad, begått det i framställningen uppgivna brottet.

Avser framställning utlämning för flere brott och bifalles begäran för ett sådant brott, beträffande vilket företetts utredning om sannolik skuld hos den, som begäres utlämnad, må utlämning bifallas även för de övriga brotten, om ock dylik utredning om dem icke företetts.

På yrkan av den, vars utlämning begäres, skall ministeriet för inrikesärendena, om icke begäran omedelbart förkastas, innan saken avgöres begära utlåtande av högsta domstolen om huruvida framställningen om utlämning kan lagligen bifallas.

Finner högsta domstolen, att utlämning enligt lag icke kan ske, må begäran icke bifallas.

Vid undersökning skall den, vars utlämning begäres, underrättas om ovan i 10 § 1 och 3 mom. stadgade rättsskyddsmedel.

Den vars utlämning begärs har rätt att anlita biträde vid undersökningen. Kan han inte själv skaffa sig ett biträde, skall den myndighet som handlägger ärendet ordna ett biträde åt honom, om han begär det eller om det är påkallat för att bevaka hans rätt i ärendet. Till biträdet skall betalas en skälig ersättning av statens medel. (30.4.1987/466)

För att främja undersökningen och säkerställa utlämningen får en anhållningsberättigad polisman ta den som begärs utlämnad i förvar. Åtgärden skall utan dröjsmål meddelas tingsrätten på den ort där han förvaras samt den behöriga åklagaren och inrikesministeriet. (28.6.1993/608)

Om hållande i förvar gäller i tillämpliga delar vad som stadgas om rannsakningsfängelse.

Sedan tingsrätten fått meddelande om att någon tagits i förvar, skall den skyndsamt uppta ärendet till behandling i den ordning som är föreskriven för behandling av häktningsyrkanden och besluta om åtgärden skall förbli i kraft. För tagande i förvar behöver inte annan utredning lämnas om skuldfrågan än vad som framgår av handlingarna. Domstolen skall genast underrätta inrikesministeriet om sitt beslut. (28.6.1993/608)

Den som tagits i förvar har alltid rätt att på begäran få ärendet upptaget till ny prövning inom två veckor från det begäran därom framställdes.

Avslår inrikesministeriet framställningen om utlämning eller finner högsta domstolen att hinder mot utlämning föreligger, skall ministeriet eller domstolen förordna att den som tagits i förvar omedelbart skall friges.

Klagan över underrättens beslut om att någon som begärts utlämnad har tagits i förvar får anföras utan tidsbegränsning.

En polisman får på det sätt som stadgas särskilt verkställa beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning också i det fall att den gärning som avses i utlämningsframställningen, även om den inte är straffbar enligt finsk rätt, här vore att anse som ett brott ifall den hade begåtts i Finland under motsvarande förhållanden.

I sitt beslut om utlämning får inrikesministeriet förordna att ett föremål som tagits i beslag skall överlämnas till den myndighet som begärt utlämningen.

Beslut om utlämning skall gå i verkställighet så snart som möjligt och senast inom två veckor från beslutets utfärdande.

2 mom. har upphävts genom L 30.4.1987/466 . (30.4.1987/466)

Framställning om att den som uppehåller sig i ett annat nordiskt land skall utlämnas till Finland görs av en anhållningsberättigad tjänsteman.

Framställningen bör upptaga i 8 § 2 mom. avsedda uppgifter, och till stöd därför skall, därest omständigheterna det påkalla, företes domstols fällande dom eller sådant beslut, varav framgår, att domstolen funnit sannolika skäl föreligga till misstanke, att den, som begäres utlämnad, begått det i framställningen uppgivna brottet.

16 § har upphävts genom L 30.4.1987/466 .

17 § har upphävts genom L 30.4.1987/466 .

I fråga om den, som utlämnats till Finland, skola villkor motsvarande dem, som nämnas i 7 § 1 mom., iakttagas, så ock villkor, som uppställts i beslutet om utlämning.

För ett brott som kan föranleda utlämning enligt denna lag får, även om framställning om utlämning av en bestämd person ännu inte inkommit, denne tas i förvar ifall den främmande staten anhållit därom eller om personen i den främmande staten är efterlyst för brottet. Om sådant tagande i förvar gäller på motsvarande sätt vad som stadgas i 12-12 c §§. Begäran om tagande i förvar, som skall grundas på häktningsförordnande eller verkställbar dom, får göras av behörig myndighet i den främmande staten direkt hos en anhållningsberättigad tjänsteman i Finland.

Polis- eller åklagarmyndigheten i den stat som utfärdat efterlysningen eller den myndighet i denna stat som gjort framställning om tagande i förvar skall utan dröjsmål underrättas om åtgärden. Har begäran om utlämning inte framställts inom två veckor från det underrättelsen avsändes, skall den som tagits i förvar försättas på fri fot.

I de fall där någon får tas i förvar med stöd av denna lag kan han eller hon i stället meddelas reseförbud. Om reseförbudet gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om reseförbud i tvångsmedelslagen (450/1987) och bestämmelserna om tagande i förvar i denna lag.

Begärs utlämning av en och samma person både till en stat som nämns i 1 § så som avses i denna lag och till en annan stat, som inte är medlemsstat i Europeiska unionen, och prövar inrikesministeriet att den första och justitieministeriet att den andra framställningen kan bifallas, skall statsrådet, med beaktande av bestämmelserna i 25 § lagen den 7 juli 1970 om utlämning för brott (456/1970) , på föredragning från justitieministeriet besluta till vilken stat utlämning skall ske. Statsrådet beslutar även om ett sådant villkor som avses i nämnda 25 § 2 mom. skall tas in i beslutet om utlämning.

Begärs utlämning av en och samma person både till en stat som nämns i 1 § så som avses i denna lag och till en medlemsstat i Europeiska unionen så som avses i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen, och prövar inrikesministeriet att den första och domstolen att den andra framställningen kan bifallas, skall inrikesministeriet, med beaktande av bestämmelserna i 25 § lagen om utlämning för brott, besluta till vilken stat utlämning skall ske. Inrikesministeriet beslutar även om ett sådant villkor som avses i 25 § 2 mom. i den sistnämnda lagen skall tas in i beslutet om utlämning.

I statsrådets och inrikesministeriets beslut får ändring inte sökas genom besvär.

Inrikesministeriet får i de fall som avses i 7 § på begäran meddela tillstånd till att den som enligt denna lag utlämnats från Finland får åtalas eller straffas för något annat före utlämningen begånget brott än det som utlämningen grundat sig på, eller att personen i fråga för ett sådant brott får vidareutlämnas till någon annan stat som nämns i 1 §.

Tillstånd får meddelas endast om det finns förutsättningar för utlämning enligt denna lag, och härvid skall på motsvarande sätt iakttas vad som föreskrivs i 10 § 3 och 4 mom.

En begäran som avses i denna paragraf skall innehålla uppgifter om brottets beskaffenhet, tiden och platsen för brottet samt, om begäran avser väckande av åtal eller vidareutlämning i sådant syfte, om den straffbestämmelse som anses bli tillämplig på brottet. Av begäran skall ytterligare framgå att den som avses i begäran har blivit underrättad om det rättsmedel som nämns i 10 § 3 mom.

Om inrikesministeriet konstaterar att samtycke inte på basis av 1 och 2 mom. kan lämnas till en sådan begäran som avses i 1 mom. och som framställts av en i 1 § avsedd stat som också är medlemsstat i Europeiska unionen, skall ministeriet överföra saken till den behöriga åklagaren för behandling i den ordning som föreskrivs i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen.

I fråga om det tillstånd som krävs för utlämning till någon annan stat än en sådan som nämns i 1 § skall iakttas bestämmelserna i 32 § lagen om utlämning för brott. Om det är fråga om utlämning till någon annan medlemsstat i Europeiska unionen än en sådan stat som nämns i 1 §, skall inrikesministeriet överföra saken till den behöriga åklagaren för behandling i den ordning som föreskrivs i lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen.

Då någon utlämnas från ett nordiskt land till ett annat, må han utan särskilt tillstånd föras genom finskt territorium.

Närmare föreskrifter angående verkställigheten och tillämpningen av denna lag utfärdas genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1960.

I förordning bestämmes särskilt för varje i 1 § nämnd stat, från vilken tidpunkt denna lag skall tillämpas mellan Finland och sagda stat.

Utlämning må medgivas och i 21 § avsett tillstånd lämnas oaktat det brott, med anledning varav utlämning eller tillstånd begäres, förövats före denna lags ikraftträdande.