16.2.2024

Tingsrätten hade stadfäst förlikning mellan parterna angående skadestånd på grund av brott efter det att svaranden hade dömts att till staten förverka den ekonomiska vinningen av brottet. Förverkandepåföljden hade verkställts. A ansökte med stöd av 10 kap. 11 § 2 mom. strafflagen hos Rättsregistercentralen om att ett belopp motsvarande hans skadeståndsfordran skulle betalas av statens medel. Högsta domstolen ansåg att Rättsregistercentralen när den fattade beslut om ansökan hade rätt, trots 18 § 1 mom. lagen om preskription av skulder, att pröva om skadeståndsskulden eventuellt var preskriberad.

Högsta domstolen ansåg att A hade fått kännedom om eller åtminstone borde ha känt till skadan och vem som ansvarar för den senast när brottmålet blev anhängigt och Riksåklagarämbetet samt tingsrätten hade tillkännagett saken. Eftersom A inte hade avbrutit preskriptionen av skadeståndsskulden inom tre år efter att preskriptionstiden började löpa, hade A:s skadeståndsanspråk preskriberats och ett motsvarande belopp skulle inte betalas till A av statens medel.

SL 10 kap 11 § 2 mom

PreskriptionsL 7 § 1 mom 3 punkten

PreskriptionsL 18 § 1 mom