16.12.2013

Förrättningen enligt lagen om enskilda vägar

A ansökte om förrättning enligt lagen om enskilda vägar för att grunda en vägförbindelse mellan sin fastighet på ön Algrundet och Leikarslotvägen på fastlandet. Vägen skulle gå från skärgården över sundet Tomsäcken till Häggören på fastlandssidan i Ytter- och Övermalax byars skärgård i Malax kommun. Förrättning ansöktes senare av sammanlagt 149 sökande som ägde fastigheter i skärgården.

Förrättningsmännen beslöt grunda vägrätt så att en 12 meter bred väg från Leikarslotvägen går över ett område på Häggören på samma plats som en tidigare 4 meter bred vägrätt. Vägen går via bron över sundet Tomsäcken till det så kallade huvudvägnät som förbinder öarna, vilket hade byggts utifrån ett inbördes avtal mellan fastighetsägarna. Vägrätten grundades för de 67 fastigheter på öarna som då hörde till huvudvägnätet.

Förrättningsmännen ansåg att man med den vägsträckning som bestämdes bäst uppnådde syftet att ordna vägförbindelse till fastigheterna på öarna utan att orsaka någon fastighet större olägenhet eller skada än vad behovet krävde. Förrättningsmännen ansåg att vägen inte försvårar genomförandet av den gällande delgeneralplanen, inte kränker allmänt intresse och inte föranleder betydande förstörelse i naturen eller hotar skyddade arter.

Förrättningsmännen motiverade vikten av en vägförbindelse bland annat med att fritidsfastigheterna på detta sätt kan utnyttjas under en längre tid på året. Sjötransport kan åtminstone för en del av ägarna vara betungande och besvärligt. Även i händelse av brand och sjukdomsfall ökar tryggheten, och skogsbruket och virkestransporterna i skärgården underlättas.

En breddning av vägrätten på Häggören, ett ökat antal användare eller nya vägförbindelser söder om Tomsäcken orsakade inte enligt förrättningsmännen betydande olägenhet för någon fastighet. I beslutet hade beaktats att alla sökande kan använda sig av vägrätten.

Dom 31.12.2010 av Österbottens tingsrätt i egenskap av jorddomstol

B och C, vilka ägde lägenheterna X och Y, samt D som hade ett ca 3000 m2 stort arrendeområde på lägenheten X, överklagade förrättningsmännens beslut till den del det gällde beviljande av vägrätt genom de nämnda fastigheterna. I andra hand yrkade de att vägens sträckning skulle ändras.

Jorddomstolen anförde i sin dom bland annat att en väg är viktig för ett ändamålsenligt nyttjande av en fastighet närmast då fastigheten inte alls kan användas utan vägförbindelse eller detta är möjligt endast till orimliga kostnader. Kravet att vägen ska vara viktig uppfylls vanligen inte enbart av att vägalternativet skulle vara snabbare, billigare eller för övrigt bekvämare ur användarens synvinkel.

Enligt jorddomstolen ska man i bedömningen beakta att sedan gammalt har virke transporterats under vintertiden och till villorna har man färdats med båt. Först under de senaste åren har man kunnat notera en stor förändring då byggnaderna har blivit större och inredda för åretruntboende. Den ökade användningen talade för effektiva och snabba räddningstjänster.

Vid köp av en fritidsfastighet på en holme är köparen medveten om att vägförbindelse saknas, vilket i allmänhet syns i anskaffningspriset. Att en väg saknas har så att säga kompenserats genom ett lägre pris. Huvudfrågan är om utvecklingen i samhället har lett till att en enskild fritidsfastighet har rätt att få en väg, fastän fastigheten medvetet har förvärvats och bebyggts utan vägförbindelse.

I föreliggande fall hade det inte skett några yttre förändringar i förhållandena utan det var fortfarande möjligt att nå fastigheterna med båt. Eftersom fritidsbostäderna i skärgården kunde användas enligt det ursprungliga syftet, var en fast vägförbindelse inte viktig för ett ändamålsenligt nyttjande av fastigheterna.

Jorddomstolen ansåg dessutom att skärgården och dess karaktär förändras då en fast vägförbindelse byggs. Inte heller i generalplanen hade några vägförbindelser eller broar fastställts, utan man hade utgått från att förbindelsen till fastigheterna sker sjövägen. En så här omfattande fritidsbebyggelse innebar redan med hänsyn till allmänt intresse att vägförbindelser borde ha planerats redan i planläggningsskedet.

Jorddomstolen ansåg att beviljande av vägrätt inte skulle orsaka någon fastighet betydande olägenhet.

Jorddomstolen upphävde besluten i förrättningen till den del de gällde beviljande av vägrätt över fastigheterna X och Y.

Målet har avgjorts av tingsdomare, jordrättsansvarig domare Jorma Väyrynen (skilj.), jordrättsingenjör Simo Mikkola samt av nämndemännen.

Tingsdomare Väyrynen, som var skiljaktig, ansåg att ändringssökandenas fastigheter med beaktande av läget, ändamålet som rekreationssyfte och antalet lägenheter som skulle använda vägrätten, skulle orsakas betydande olägenhet och att förrättningsmännens beslut skulle upphävas även på denna grund.

Skäl

Grundande av vägrätt

Bakgrunden i målet

1. I målet är det fråga om en vägförbindelse till tre öar i Malax kommun i ett skärgårdsområde i Bottniska viken. Öarna som i riktning mot havet ligger efter varandra avskiljs från fastlandet av sundet Tomsäcken. På öarna har uppkommit en omfattande fritidsbebyggelse. Öarna omfattas av en år 1995 godkänd delgeneralplan för Malax kommuns strandområden. På öarna finns för närvarande ca 200 fastigheter och på en del av fastigheterna finns det flera byggnader.

2. Sammanlagt 149 ägare till fastigheter på öarna har med stöd av lagen om enskilda vägar ansökt om vägrätt från öarna längs bron över sundet Tomsäcken till Leikarslotvägen på fastlandssidan så, att vägen på fastlandet först skulle gå via fastigheten Z, som ägs av Föreningen E (nedan föreningen) vilken bildats av fastighetsägarna på öarna, och därefter genom fastigheterna X och Y som ägs gemensamt av makarna B ja C. På fastigheten X finns B:s och C:s fritidsbostad samt hyresrättsinnehavaren D:s fritidsbostad.

3. Vägförrättningen har anhängiggjorts år 2000, men förrättningen har avbrutits fram till år 2008 på grund av brobygget över sundet Tomsäcken och det tillståndsförfarande som detta krävde. Högsta förvaltningsdomstolen har 28.8.2006 fastställt ett beslut enligt vilket tillstånd för vattenhushållningsprojekt med stöd av 2 kap. vattenlagen (264/1961) har beviljats för byggande av en bro och brobankar. Bron liksom även största delen av de planerade vägarna på öarna hade byggts innan beslut om grundande av vägrätt och vägens dragning fattats år 2009 vid vägförrättningen. Vid den tidpunkten fanns det två parallella byggda vägar mellan föreningens fastighet Z och Leikarslotvägen. På fastigheterna X och Y gick dessa vägar delvis bara några tiotal meter från varandra. Den så kallade avtalsvägen hade i slutet av 1990-talet byggts utgående från ett inbördes avtal mellan ägare till fritidsfastigheter på fastlandssidan (avtalsvägen). Eftersom föreningen och de som ägde fastigheter på öarna inte hade getts rätt att använda avtalsvägen, har för föreningens fastighet Z år 2008 byggts en fyra meter bred servitutsväg för skogsbruk med stöd av en servitutsrätt som redan tidigare stiftats (servitutsvägen).

4. I vägförrättningen bestämdes att en vägrätt skulle grundas i linje med den ovan nämnda servitutsväg som betjänade skogsbruket. I det skedet grundades vägrätten för 67 fritidsfastigheter på öarna i fråga, men vid bedömningen beaktades att behovet av vägförbindelse kommer att utvidgas även till andra fastigheter på öarna.

5. Jorddomstolen har upphävt förrättningsmännens beslut till den del vägrätt grundades på områden som hörde till fastigheterna X och Y. Enligt jorddomstolen var en vägförbindelse inte viktig för ett ändamålsenligt nyttjande av de fastigheter som var sökande. I sig ansågs vägrätten inte förorsaka någon fastighet betydande olägenhet.

Bestämmelserna om byggande av en enskild väg med tillhörande bro

6. Fastigheterna på öarna har inte tidigare haft vägförbindelse till vägnätet på fastlandet och fastigheternas rätt till väg har inte tidigare behandlats vid en förrättning enligt lagen om enskilda vägar. För att vägrätt ska kunna grundas förutsätts således inte en sådan väsentlig förändring som avses i 103 § lagen om enskilda vägar (jfr HD 2008:101). Eftersom de som ansökt om vägrätt inte enbart har ansökt om rätt att använda den skogsväg som tidigare grundats som servitutsväg utan en väg som lämpar sig för annat slags användning, ska förutsättningarna för att grunda vägrätt bedömas enligt 8 § lagen om enskilda vägar.

7. Enligt 5 § lagen om enskilda vägar hör till en väg de områden, anläggningar och anordningar som varaktigt behövs för dess användning, så som även en bro. Bestämmelser om byggande av broar med tillhörande anordningar finns i vattenlagen och inte i lagen om enskilda vägar. Ett tillstånd med stöd av vattenlagen att bygga en bro innebär dock inte ett avgörande av förutsättningarna att grunda vägrätt enligt lagen om enskilda vägar. Enligt båda lagarna ska man dock i bedömningarna beakta delvis liknande synpunkter som gäller å ena sidan behov och nytta och å andra sidan olägenheter.

8. Enligt 8 § lagen om enskilda vägar ska en fastighet beviljas vägrätt, om det för ett ändamålsenligt nyttjande av fastigheten är viktigt att få en vägförbindelse över en annan fastighets område och detta inte åsamkar någon fastighet betydande olägenhet. Lagen om enskilda vägar har utformats främst med tanke på enskilda fastigheters behov av vägförbindelse och den olägenhet som en väg orsakar en fastighet som upplåter vägområde. En enskild väg kan dock byggas även för ett stort antal fastigheter utan att det vore fråga om att ordna vägförbindelse för allmän trafik, vilket utanför detaljplanerat område skulle förutsätta att vägen byggs som en landsväg med staten som väghållare (jfr HD 1995:65). Högsta domstolen anser att man vid bedömningen av ett så här omfattande projekt bör beakta nyttan för samtliga fastigheter som behöver vägförbindelse liksom även den olägenhet som vägtrafikanterna orsakar var och en av de fastigheter på vilka vägrätterna grundas. Avvägningen enligt lagen om enskilda vägar avviker dock från vattenlagen, enligt vilken det avgörande är om projektets nytta för allmänt eller enskilt intresse enligt en helhetsbedömning är betydande i jämförelse med förlusterna för allmänna eller enskilda intressen.

9. Enligt 7 § 1 mom. lagen om enskilda vägar ska en väg byggas så, att ändamålet därmed på bästa sätt uppnås utan att någon åsamkas större skada eller förfång än behovet kräver. Enligt paragrafens 2 mom. ska man vid bedömningen av ändamålsenligheten även beakta omständigheter som gäller allmänt intresse, så som annan användning av vägarna och skyddet av naturen. På ett område för vilket det finns en gällande detaljplan eller vilket hör till ett område i behov av planering får en väg inte byggas så att genomförandet av en gällande plan eller framtida plan därigenom kan försvåras.

Vikten av vägrätt för fastigheterna på öarna

10. Samtliga fastigheter som ägs av dem som ansöker om vägrätt är fritidsfastigheter. Vikten av en väg kan inte motiveras med skogsbruksbehov på dessa fastigheter eller på öarna i övrigt.

11. Behovet för fritidsfastigheter på en ö att få vägförbindelse har bedömts i Högsta domstolens prejudikat HD 2008:101 (punkt 12 och 14). I motiveringen till avgörandet har bland annat konstaterats att det för en ändamålsenlig användning av en fritidsfastighet redan länge i rättspraxis har ansetts viktigt att det finns bilväg ända fram till fastigheten och att sättet att använda fritidsbostäder fortgående har närmat sig åretruntboende. Även omständigheter som gäller trygghet och räddningsväsendet talar för fast vägförbindelse.

12. Det är klart att en vägförbindelse förlänger den tid under året då en fritidsfastighet kan användas och att det blir bekvämare att använda den. När fastighetens bruksvärde ökar stiger även marknadspriset. Att fastigheten stiger i värde och att det finns beredskap till omfattande väginvesteringar beskriver för sin del vägens betydelse, och kan inte anses vara omständigheter som talar mot att en väg skulle byggas. Det kan inte heller anses ha någon betydelse att en fritidsfastighet har förvärvats och eventuellt även bebyggts under antagandet att förbindelsen till ön sker sjövägen. Sättet att använda fritidsfastigheter i Österbottens skärgård skiljer sig inte från andra skärgårdsområden på ett sådant sätt att man på området i fråga borde bedöma vikten av en väg till fritidsfastigheterna på annorlunda grunder. Högsta domstolen konstaterar att vikten av en väg ska bedömas enligt nutida krav med beaktande av dagens värderingar och sätt att använda fritidsbostäder.

13. I föreliggande fall kan man i bedömningen av behovet och vikten av en väg inte beakta den gällande delgeneralplanen, eftersom den inte alls, inte ens i fråga om fastlandet, innehåller några anteckningar om vägnät. Kommunen har dock samtyckt till att en väg byggs på det område som är i behov av planläggning och som det är fråga om i detta mål.

14. I enlighet med den bedömning som gjordes i vägförrättningen anser även Högsta domstolen att det för en ändamålsenlig användning av fastigheterna på öarna är viktigt att vägrätt grundas. Nyttan av en väg är i detta fall likadan för de fastigheter som är sökande. Det finns därför inte något behov av separat bedömning för varje enskild fastighet.

Olägenheterna av en väg

15. En vägförbindelse som är viktig för en fastighet kan dock förhindras, om den skulle medföra betydande olägenhet för någon annan fastighet. Vad som i lagen om enskilda vägar avses med betydande olägenhet och vilka de viktigaste grunderna för att bedöma olägenheter är, har behandlats i det ovan nämnda avgörandet av Högsta domstolen (HD 2008:101, punkt 16). Om den väg som ska byggas kommer att gå över en fritidsfastighet, är det utifrån precis detta användningssyfte som olägenheten av att vägen byggs och av att trafiken ökar ska bedömas. En fritidsbyggnad med tillhörande gårdsområde liksom området mellan bostaden och en strand åtnjuter då särskilt skydd.

16. I föreliggande fall ska olägenheten av vägen och den anmärkningsvärt stora trafikmängden bedömas beträffande B:s och C:s fritidsfastighet X samt D:s fritidsbostad på samma fastighet. B:s och C:s andra fastighet Y består av skogsmark och vägen har dragits så att den går mitt på udden långt från stränderna. Redan av dessa omständigheter är det befogat att dra slutsatsen att placeringen av en väg på den fastigheten på planerat sätt inte medför en sådan olägenhet som utgör hinder för att vägrätterna grundas.

17. Högsta domstolen konstaterar att den olägenhet vägen orsakar fastigheten X ska bedömas för det första i fråga om det arrendeområde som är i D:s besittning, även om vägen inte går genom det. Från bron över sundet Tomsäcken och från vägavsnittet på fastigheten Z är sikten till arrendeområdet delvis skymd av växtlighet, men en kort sträcka finns det nästan öppen sikt därifrån mot fritidsbyggnaden och dess gårdsområde. Högsta domstolen anser att trafiken orsakar bullerolägenhet och att bron och biltrafiken på den minskar trivseln på D:s fritidsbostad. Avståndet mellan bron och byggnaden är dock nästan 100 meter och när bron byggdes har man försökt skapa lösningar som minskar bullret. Sikten kan ytterligare minskas åtminstone med växtlighet. Från byggnaden har dessutom redan tidigare funnits rätt öppen sikt mot det livligt trafikerade sundet och vissa fritidsbostäder på öarna.

18. I avvägningen mellan de ovan anförda omständigheterna anser Högsta domstolen som slutsats att vägen inte i betydande grad försämrar användningen av D:s fritidsbostad för rekreationsändamål. Olägenheten är inte, så som även förrättningsmännen och jorddomstolen har bedömt, betydande på det sätt som avses i 8 § lagen om enskilda vägar.

19. B:s och C:s fritidsbostad på fastigheten X ligger inte i närheten av bron utan på uddens andra sida. Byggnaden och dess gårdsområde liksom även bastun med badstränder öppnar sig mot havet och inte mot den servitutsväg som går mitt på udden. Servitutsvägen går bredvid de bilplatser som har byggts på fastigheten ca 40 meter från ekonomibyggnaden och 60 meter från huvudbyggnaden. Mellan vägen och huvudbyggnaden finns knappast alls någon sikt och strandområdet får skydd bakom huvudbyggnaden. Genom den alternativa dragning som behandlas nedan kan man ytterligare minska de störningar trafikbullret orsakar fritidsbostaden och gårdsområdet.

20. Av dessa skäl anser Högsta domstolen på samma sätt som förrättningsmännen och jorddomstolen att vägen inte heller i fråga om fastigheten X orsakar sådan betydande olägenhet som avses i 8 § lagen om enskilda vägar.

Vägens sträckning

21. En vägförbindelse från öarna till fastlandet kan ordnas endast genom fastigheterna X och Y. I vägförrättningen har vägens sträckning dragits längs den ovan i punkt 3 avsedda redan helt byggda servitutsvägen fastän bredare än förr. Den olägenhet som vägen orsakar fastigheten X kan dock enligt Högsta domstolens iakttagelser vid syneförrättningen bli mindre, om vägens sträckning flyttas så som B, C och D har anfört som sitt sekundära yrkande. Med hänsyn till terrängförhållandena blir kostnaderna små för det korta vägavsnitt som måste byggas för denna sträckning. De ägare av fastigheter på öarna som har ansökt om vägförrättning har i sina överklaganden till Högsta domstolen för egen del ansett att en ny sträckning är ett acceptabelt alternativ.

22. Högsta domstolen anser att ändamålsenlighetsskäl talar för att vägsträckningen justeras på ovan beskrivet sätt. Det är dock inte ändamålsenligt att den gamla servitutsväg som redan finns i terrängen och den nya enskilda väg som ska grundas skulle bli parallella på den korta sträckan.

23. Att i detalj bestämma vägens sträckning lämpar sig bäst för vägförrättningen. I den kan man med stöd av 38 § 2 mom. lagen om enskilda vägar behandla även andra frågor som gäller vägen.

Slutsats

24. Av ovan nämnda skäl ska ärendet återförvisas till förrättningen för fortsatt behandling.

Beslut

Jorddomstolens dom upphävs. Ärendet återförvisas till förrättningen. Förrättningsmännen ska på eget initiativ med beaktande av det som har sagts ovan i detta beslut fortsätta behandlingen av ärendet och däri lagligen förfara.

Målet har avgjorts av justitieråden Gustav Bygglin, Pasi Aarnio, Ilkka Rautio, Soile Poutiainen och Marjut Jokela. Heikki Heino har varit föredragande.