19.2.2010

Helsingfors tingsrätts mellandom 31.5.2006

I egenskap av innehavare av de registrerade varumärkena VOIMARIINI, MARIINI och OIVARIINI yrkade aktiebolaget Valio Oy genom talan att det skulle fastställas att aktiebolaget Ingman Foods Oy Ab gjorde intrång i varumärkesrätten genom att som beteckning på sina bredbara fetter använda det registrerade varumärket ”Ingmariini”. Valio grundade sina yrkanden på 6 § 1 och 2 mom. varumärkeslagen.

Tingsrätten yttrade att Valio, som var den mest kända finländska tillverkaren av mjölkhushållningsprodukter, redan i mer än 25 år hade använt sitt år 1980 registrerade varumärke VOIMARIINI som beteckning på ett bredbart fett. Till följd av en EU-bestämmelse, enligt vilken endast en produkt vars fett består uteslutande av mjölkfett får kallas smör (”voi” = smör), hade Valio inte längre använt detta märke efter år 2004. VOIMARIINI hade varit ett känt varumärke och ledande på marknaden bland bredbara fetter.

Den fettblandning som tidigare var känd under varumärket VOIMARIINI hade Valio från år 2005 börjat marknadsföra under varumärket OIVARIINI, vilket hade registrerats år 2004. År 1996 hade Valio också fått varumärket MARIINI registrerat. Beteckningen MARIINI hade Valio använt sedan sommaren 2005 på ett bredbart fett som marknadsfördes under märket Enilett.

Ingman, som var den efter Valio mest kända finländska tillverkaren av mjölkhushållningsprodukter, hade under ett par år i slutet av 1980-talet använt varumärket INGMARIINI, som registrerats år 2005, och på nytt lanserat det på marknaden i september 2005.

Efter att ha undersökt varumärkenas förväxlingsbarhet ansåg tingsrätten att varumärket INGMARIINI inte på det sätt som avses i 6 § 1 mom. varumärkeslagen var förväxlingsbart med varumärkena VOIMARIINI, MARIINI och OIVARIINI.

Vid bedömningen av frågan om varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI åtnjöt skydd enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen yttrade tingsrätten att enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen kan förväxlingsbarhet utan hinder av 1 mom. åberopas till förmån för ett kännetecken som är väl känt här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken utan godtagbara skäl innebär ett otillbörligt utnyttjande av det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga och goodwill eller är till förfång för det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga eller goodwill.

Bestämmelsen i 6 § 2 mom. varumärkeslagen byggde på varumärkesdirektivet till den del den gällde väl kända varumärken, och skulle tolkas i enlighet med varumärkesdirektivet och EG-domstolens rättspraxis.

Bestämmelsen i 6 § 2 mom. varumärkeslagen byggde på artikel 5.2 i varumärkesdirektivet, enligt vilken en medlemsstat får besluta att innehavaren av ett registrerat varumärke ska ha rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, från att i näringsverksamhet använda ett tecken som är identiskt med eller liknar varumärket med avseende på varor och tjänster av annan art än dem för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé.

EG-domstolen hade slagit fast att för att ett registrerat varumärke ska uppfylla villkoret att det ska vara känt krävs det att varumärket är känt för en betydande andel av den allmänhet som berörs. Vid bedömningen av detta villkor ska den nationella domstolen beakta samtliga relevanta omständigheter i målet, särskilt varumärkets marknadsandel, i hur stor omfattning, i vilket geografiskt område och hur länge varumärket har använts samt hur stora investeringar företaget har gjort för att marknadsföra varumärket (C-375/97).

Ordalydelsen i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och artikel 5.2 i varumärkesdirektivet tydde på att det särskilda skyddet för kända varumärken enbart skulle gälla situationer där det inte var fråga om identiska eller liknande varor. EG-domstolen hade ansett att artikel 5.2 i varumärkesdirektivet också skulle tillämpas i situationer där varumärken används för identiska eller för liknande varor eller tjänster (C-292/00, C-408/01).

EG-domstolen hade inte ansett att skyddet för kända varumärken är villkorat av att det konstateras att det föreligger en sådan grad av likhet mellan det kända varumärket och tecknet att det hos den berörda allmänheten finns en risk för förväxling mellan dessa. Det räcker att graden av likhet mellan det kända varumärket och tecknet får till följd att den berörda allmänheten får uppfattningen att det finns ett samband mellan tecknet och varumärket (C-408/01).

För att få skydd för ett känt märke krävdes utöver likhet att användning av det senare varumärket innebar ett otillbörligt utnyttjande av det kända varumärkets särskiljningsförmåga och renommé eller var till förfång för dess särskiljningsförmåga eller goodwill. Innehavaren av det äldre, kända märket behövde inte visa att ett sådant förfång hade inträffat, utan det ansågs tillräckligt att bevisa att det fanns risk för sådant förfång. EG-domstolen hade ansett att förfånget berodde på en viss likhet mellan det varumärke som ansöktes och det äldre varumärket, vilket medförde att den berörda allmänheten förknippade dessa två varumärken med varandra, dvs. fick uppfattningen att det fanns ett samband mellan dem. För att fastställa om det finns ett sådant samband skulle det göras en helhetsbedömning med hänsyn till samtliga relevanta fakta i det enskilda fallet (C-408/01). EG-domstolen hade konstaterat att ju bättre det äldre varumärket kunde särskiljas och ju bättre renommé det hade, desto lättare var det att anse att det uppkom förfång för varumärket (C-375/97).

Vid bedömningen av likheten mellan produkterna konstaterade tingsrätten att det i målet var ostridigt att de produkter som varumärkena avsåg var av samma eller av liknande slag. I enlighet med EG-domstolens rättspraxis skulle 6 § 2 mom. varumärkeslagen tolkas så att det skydd som avses i bestämmelsen även gällde produkter av samma eller av liknande slag.

Vid bedömningen av frågan om hur kända varumärkena var konstaterade tingsrätten att enligt EG-domstolens rättspraxis skulle ett varumärke anses vara väl känt i den mening som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen, om det kändes igen av en betydande del av den berörda allmänheten.

Åren 1980-2004 hade varumärket VOIMARIINI i hela landet använts som kännetecken för en dagligvara. Produkten hade i sitt slag varit ledande på marknaden. Valio hade sedan 2004 marknadsfört samma produkt under varumärket OIVARIINI. Enligt en marknadsundersökning som Valio låtit göra 2006 kände 87 procent på något sätt till märket VOIMARIINI och 79 procent märket OIVARIINI.

Med beaktande av de ovan nämnda omständigheterna skulle varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI anses vara sådana väl kända varumärken som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen trots att varumärket VOIMARIINI hade varit ur bruk sedan år 2005 och varumärket OIVARIINI hade använts endast en rätt kort tid. Av Valios marknadsundersökning framgick att en betydande del av den berörda allmänheten kände till märkena trots de ovan nämna omständigheter som i allmänhet minskar väländheten.

Vid bedömningen av hur mycket märkena liknade varandra konstaterade tingsrätten, så som ovan nämndes, att EG-domstolen hade ansett att det inte är ett villkor för att ett väl känt varumärke ska åtnjuta skydd att märkena är förväxlingsbara. Det räcker att graden av likhet mellan tecknet och det kända varumärket får till följd att den berörda allmänheten förknippar tecknen med varandra.

Gemensamt för varumärkena INGMARIINI och VOIMARIINI var det identiska slutledet MARIINI. I varumärkena INGMARIINI och OIVARIINI var slutledet RIINI likadant. Till följd av det identiska slutledet skulle varumärket INGMARIINI anses till den grad likna varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI att den berörda allmänheten förknippade märkena med varandra.

Vid bedömningen av om Ingman hade haft i 6 § 2 mom. varumärkeslagen avsedda godtagbara skäl att använda varumärket INGMARIINI ansåg tingsrätten att Ingman hade haft sådana skäl, eftersom varumärket INGMARIINI innefattade en förkortning av bolagets firma och var i linje med bolagets tidigare registrerade varumärken och eftersom slutledet MARIINI eller RIINI, vilket associerade till margarin, borde få användas fritt av alla näringsidkare.

På de ovan refererade grunderna fick varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI inte skydd med stöd av 6 § 2 mom. varumärkeslagen.

Tingsrätten förkastade käromålet på de nämnda grunderna.

Målet har avgjorts av tingsdomarna Anna-Mari Porkkala-Hietala, Björn Hellman och Riitta Mutanen.

Helsingfors hovrätts dom 1.3.2007

Valio överklagade hos hovrätten och yrkade att tingsrättens mellandom skulle upphävas. Bolaget upprepade sina yrkanden i tingsrätten.

Hovrätten godkände tingsrättens mellandom jämte motiveringar till den del tingsrätten hade ansett att varumärkena VOIMARIINI, MARIINI och OIVARIINI, som Valio registrerat i klass 29, inte var förväxlingsbara med varumärket INGMARIINI, som Ingman senare hade registrerat i samma klass.

Till övriga delar yttrade hovrätten att enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen kan förväxlingsbarhet beträffande varor som inte är av likadant eller liknande varuslag åberopas endast till förmån för ett sådant kännetecken som är väl känt här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken utan godtagbara skäl innebär ett otillbörligt utnyttjande av det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga och goodwill eller är till förfång för det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga eller goodwill. En motsvarande bestämmelse fanns i artikel 5.2 i varumärkesdirektivet.

I det föreliggande målet var det ostridigt att det var fråga om likadana varor, dvs. bredbara fetter. EG-domstolen hade i målet C-408/01 konstaterat att bestämmelsen om väl kända varumärken var tillämplig i situationer där varumärkena avsåg identiska eller liknande varor eller tjänster. Enligt avgörandet var det skydd som ges i artikel 5.2 i direktivet inte villkorat av att det konstateras att det föreligger en sådan grad av likhet mellan det kända varumärket och tecknet att det hos den berörda allmänheten finns en risk för förväxling mellan dessa. Det var tillräckligt att graden av likhet mellan det kända varumärket och tecknet får till följd att den berörda allmänheten får uppfattningen att det finns ett samband mellan tecknet och varumärket. Eftersom den förväxlingsbarhet mellan tecknen som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen skulle undersökas på ett annat sätt, i synnerhet med hänsyn till den större skyddssfären inom samma varukategori, än när det gällde paragrafens 1 mom., hade tingsrätten på det sätt den hade konstaterat i sin bedömning av förväxlingsbarheten med stöd av 6 § 2 mom. kunnat komma till en annan slutsats än enligt paragrafens 1 mom.

Enligt den marknadsundersökning som Valio låtit utföra och lagt fram som skriftligt bevis hade 87 procent känt till VOIMARIINI och 79 procent känt till OIVARIINI. Hovrätten ansåg liksom tingsrätten att dessa varumärken var sådana kända varumärken som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och att varumärkena på grund av de identiska eller nästan identiska slutleden i varumärkena VOIMARIINI, OIVARIINI och INGMARIINI utifrån en bedömning av förväxlingsbarheten enligt det nämnda lagrummet skulle anses till den grad liknande att den berörda allmänheten gjorde en koppling mellan dessa kännetecken. Varumärkena OIVARIINI, VOIMARIINI och INGMARIINI var således förväxlingsbara på det sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen. Därför var en användning av märket INGMARIINI enligt lag befogat endast om det fanns godtagbara skäl till detta. Hovrätten ansåg att det faktum att användningen av märket INGMARIINI i och för sig hade varit i linje med de av Ingman tidigare registrerade varumärkena INGMANTAL och INGMANDAM inte var ett i lagen avsett godtagbart skäl.

Frågan om förväxlingsbarhet enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen mellan de varumärken som avsågs i målet gällde slutledet MARIINI eller RIINI. Med beaktande av arten av de produkter som varumärkena avsåg ansåg hovrätten på samma sätt som tingsrätten att slutleden hänvisade till ordet margarin som beskrev varans art. Därför kunde ett slutled som associerade till varans art inte anses vara ett påhittat varunamn som hade särskiljningsförmåga. Av samma skäl skulle slutleden MARIINI och RIINI på det sätt som tingsrätten hade ansett kunna användas av alla näringsidkare. Därför och med beaktande av att näringsidkarens namn användes i varumärket INGMARIINI och att märket var i linje med Ingmans tidigare varumärken ansåg hovrätten att Ingman hade haft godtagbara skäl att ta i bruk varumärket INGMARIINI.

Hovrätten fastställde tingsrättens domslut på de nämnda grunderna.

Målet har avgjorts av hovrättens ledamöter Matti Rintala, Antti Miettinen (skiljaktig) och Petri Leskinen. Föredragande var Hannu Rantalainen.

Den skiljaktiga ledamoten, hovrättsrådet Antti Miettinen, yttrade att det i målet var ostridigt att de i tingsrätten nämnda varumärkena var registrerade och att Valio under 25 års tid hade inarbetat sitt registrerade varumärke VOIMARIINI. Varumärkesrättsligt var Valios VOIMARIINI och OIVARIINI samt Ingmans INGMARIINI identiska bredbara fetter, de hörde till varumärkesklass 29 och hade en likadan marknadsmiljö. Det var således fråga om likadana varor som konkurrerade sinsemellan och som hade samma målgrupp.

I målet var det närmast fråga om huruvida slutledet MARIINI i Ingmans produkt kränkte Valios registrerade varumärken. Slutledet MARIINI i Valios varumärke VOIMARIINI hörde inte till allmänspråket och enligt en undersökning associerade konsumenterna det främst till blå färg. Den skiljaktiga ledamoten ansåg att MARIINI var ett nyord som hade särskiljningsförmåga och som inte i sig var beskrivande eller suggestivt. MARIINI som ett separat ord, vilket redan från början kunde särskiljas, hade inte förändrats till ett allmänt ord för att beskriva en art. Endast i kontexten i sin marknadsföringsomgivning och i samband med en förpackning för bredbart fett kunde ordet MARIINI som namn på en mejeriproducent eller beskrivning på ett fett via benämningen VOIMARIINI ge en association till att det var fråga om ett bredbart fett. Den omständigheten att slutledet MARIINI hade använts som varumärke för en smörväxtoljeblandning och att den berörda allmänheten förknippade varumärket VOIMARIINI med detta slags produkt gjorde inte ordet MARIINI beskrivande eller suggestivt. Varumärket OIVARIINI innehöll visuellt ett liknande slutled som märket VOIMARIINI eller kännetecknet INGMARIINI. Orden eller slutleden MARIINI eller RIINI hade inte förlorat sin särskiljningsförmåga och de hade inte blivit allmänna ord för bredbara fetter eller för margarinprodukter.

På individnivå berodde förväxling vanligen på dålig iakttagelse, felaktig identifiering till följd av små skillnader och på oriktiga associationer. Relevant i en varumärkesrättslig jämförelse var likheten mellan produkterna, likheten mellan märkena, märkenas särskiljningsförmåga, målgruppen och omständigheter som gäller hur märkena uppfattas (t.ex. C-363/99, Postkantoor p 34-35 och när det gäller helhetsbedömning av risken för förväxling Lloyd, C-342/97, punkt 19).

En varumärkesrättslig princip var att ju mer varor liknade varandra, desto större var risken för förväxling. I detta fall var varorna identiska. När man såg på varumärkena VOIMARIINI och INGMARIINI var likheten mellan märkena uppenbar. Båda hade samma slutled MARIINI, vilket bör anses vara en dominant del av Valios äldre varumärke. Det var sannolikt att konsumenterna uppfattade denna särskiljningsbara del av märkena och beträffande märket INGMARIINI därigenom bildade sig en föreställning med association till Valios kända varumärke VOIMARIINI liksom även till Valios senare varumärke OIVARIINI för samma produkt. Eftersom ett beslut att köpa ett bredbart fett vanligen fattades snabbt utan närmare kunskap om förhållandena mellan näringsidkarna, var det sannolikt att risk för förväxling kunde uppstå för genomsnittskonsumenten. Risken för förväxling uppstod således av hur märkena uppfattades, av om märket MARIINI hade särskiljningsförmåga, av konkurrensförhållandena mellan märkena och slutligen av att varorna och suffixen var identiska. Det var uppenbart att konsumentens uppmärksamhet fästes vid varumärkets slutled MARIINI, som hade god särskiljningsförmåga och var känt.

Eftersom suffixet i Ingmans produktnamn även fonetiskt hade likadan betydelse förelåg det risk för förväxling mellan Valios och Ingmans produkter. I detta fall var en s.k. indirekt förväxling möjlig, eftersom märkena INGMARIINI, MARIINI, VOIMARIINI och OIVARIINI kunde ge konsumenten uppfattningen att de bredbara fetterna hade producerats under kontroll av samma företag eller att det mellan märkena kunde finnas något ekonomiskt intressesamband (Canon, C-39/97, p 29). Konsumenten kunde således i misstag tro att Valio som innehavare av det kända märket MARIINI t.ex. hade utvidgat den s.k. familjen för bredbara fetter eller hade förvärvat det företag som tillverkade ett annat bredbart fett. På dessa grunder ansåg den skiljaktiga ledamoten att INGMARIINI kunde förväxlas med varumärkena OIVARIINI, VOIMARIINI eller MARIINI. Han konstaterade ytterligare att fastän vissa konsumenter kunde skilja mellan märkena, förelåg det i varje fall rättsligt sett risk för förväxling mellan Valios och Ingmans märken i fråga. Inte heller den omständigheten att Ingmans företagsnamn hade använts i Ingmans kännetecken avhjälpte risken för förväxling (Thomson Life, C-120/04 p 30-35).

Den skiljaktiga ledamoten hade samma uppfattning som majoriteten att varumärkena VOIMARIINI och INGMARIINI på de grunder som anförts av tingsrätten och hovrätten skulle anses vara kända varumärken i den mening som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och i artikel 5.2 i varumärkesdirektivet. Således skulle de åtnjuta särskilt effektivt och omfattande skydd enligt lagen och direktivet. Han hade också samma uppfattning som majoriteten att det identiska slutledet medförde att varumärket INGMARIINI skulle anses vara till den grad liknande som varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI att den berörda allmänheten visuellt, fonetiskt och begreppsmässigt förknippade märkena med varandra. Detta framkom särskilt när det gällde varumärket VOIMARIINI och märket INGMARIINI. Märkena VOIMARIINI, OIVARIINI och MARIINI fick varumärkesrättsligt skydd gentemot märket INGMARIINI. Om Valios märken inte fick effektivt varumärkesrättsligt skydd, skulle det särskiljningsbara slutledet MARIINI urvattnas och Valios investeringar i sitt märke skulle gå förlorade.
Den skiljaktiga ledamoten ansåg på de grunder som han anfört att det i målet inte hade utretts att Ingman skulle ha haft ett i 6 § 2 mom. varumärkeslagen avsett godtagbart skäl eller en i artikel 5.2 i varumärkesdirektivet avsedd ”due cause” att använda en annans varumärke.

Den skiljaktiga ledamoten ansåg att användningen av märket INGMARIINI för ett bredbart fett kränkte Valios registrerade märken VOIMARIINI, OIVARIINI och MARIINI. Ingman hade genom sitt förfarande otillbörligt utnyttjat att Valios varumärken var bekanta och kända samt på ett sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och artikel 5.2. i varumärkesdirektivet skadat märkenas särskiljningsförmåga.

Motivering

Bakgrunden i målet och frågeställningen i Högsta domstolen

1. I klass 29 har för Valio 5.12.1980 registrerats varumärket VOIMARIINI, 20.5.1996 varumärket MARIINI och 15.11.2004 varumärket OIVARIINI. För Ingman har 15.6.2005 i klass 29 registrerats varumärket INGMARIINI. Det är i målet ostridigt att varumärkena VOIMARIINI, MARIINI, OIVARIINI och INGMARIINI avser likadana eller liknande produkter, dvs. bredbara fetter.

2. I målet är det för det första fråga om Ingmans användning av varumärket INGMARIINI som kännetecken för ett bredbart fett gör intrång i Valios rätt till varumärkena VOIMARIINI och MARIINI på det sätt som avses i 4 § och 6 § 1 mom. varumärkeslagen. Beträffande varumärket OIVARIINI har Valio inte sökt ändring i Högsta domstolen. Till den delen är det främst fråga om varumärket INGMARIINI är förväxlingsbart med Valios nämnda varumärken på det sätt som avses i lagrummet. Genom de nämnda lagrummen har rådets första direktiv 89/104/EEG om tillnärmningen av medlemsstaternas varumärkeslagar (varumärkesdirektivet) genomförts i Finland. Detta direktiv har sedermera upphävts genom direktivet 2008/95/EG, som är en kodifierad version. EG-, numera EU-domstolens rättspraxis när det gäller varumärken måste således behörigen beaktas när lagrummen tolkas.

3. I målet är det för det andra fråga om varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI är sådana kända varumärken som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen. För det fall det anses att varumärkena i fråga är kända, är det fråga om den sagda användningen av varumärket INGMARIINI gör intrång i Valios rätt till varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI på det sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och artikel 5.2 i varumärkesdirektivet.

Frågan om varumärket INGMARIINI är förväxlingsbart med varumärkena VOIMARIINI och MARIINI på det sätt som avses i 6 § 1 mom. varumärkeslagen

4. Högsta domstolen godkänner på samma sätt som hovrätten tingsrättens motiveringar och anser att det för Ingman registrerade varumärket INGMARIINI inte på det sätt som avses i 6 § 1 mom. varumärkeslagen är förväxlingsbart med de för Valio registrerade varumärkena VOIMARIINI och MARIINI.

Frågan om varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI är väl kända kännetecken i den mening som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen

5. På de sätt som framgår av tingsrättens dom har varumärket VOIMARIINI varit väl känt inom hela landet som kännetecken för en bredbar fettblandning. VOIMARIINI har i sitt slag varit den ledande produkten på marknaden. Valio har åren 1980-2004 marknadsfört produkten under detta varumärke. Valio har redan 14.3.1977 ansökt om registrering av varumärket. Enligt en marknadsundersökning som Valio lät utföra i februari 2006 har 87 procent av de medverkande på något sätt känt igen märket. Högsta domstolen anser i likhet med tingsrätten och hovrätten att varumärket VOIMARIINI är ett väl känt kännetecken på det sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen.

6. Beträffande varumärket OIVARIINI konstaterar Högsta domstolen att Valio har ansökt om registrering 18.2.2004, dvs. först ungefär 11 månader innan Ingman 17.1.2005 har ansökt om registrering av varumärket INGMARIINI. Varumärket OIVARIINI har registrerats 15.11.2004, dvs. endast ungefär två månader innan ansökan om registrering av varumärket INGMARIINI gjordes.

7. Den korta tidsskillnaden mellan tidpunkterna då registreringarna söktes är i sig ägnad att stödja uppfattningen att varumärket OIVARIINI inte har kunnat bli väl känt innan ansökan som gällde varumärket INGMARIINI gjordes. Det bör dock beaktas att Valio enligt utredningen i målet hade upphört att använda varumärket VOIMARIINI samtidigt som bolaget hade tagit i bruk varumärket OIVARIINI för samma produkt. När bolaget efter detta fortsatte marknadsföringen av produkten med det nya varumärket har bolaget när det nya varumärket introducerades kunnat dra nytta av att dess tidigare varumärke var väl känt. Under dessa omständigheter har det varit möjligt att rätt snabbt åstadkomma att kännetecknet för dagligvaran i fråga blev väl känt. Denna uppfattning stöds även av den marknadsundersökning som Valio lät utföra i februari 2006, enligt vilken redan 79 procent av dem som deltog i undersökningen på något sätt hade känt igen varumärket OIVARIINI sedan det även räknat från registreringstidpunkten varit i bruk endast knappt över ett år. På de nämnda grunderna anser Högsta domstolen i likhet med de lägre domstolarna att även varumärket OIVARIINI är ett i varumärkeslagens 6 § 2 mom. avsett väl känt kännetecken.

Frågan om användningen av varumärket INGMARIINI gör intrång i Valios varumärken VOIMARIINI och OIVARIINI på det sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen och i varumärkesdirektivet

8. Enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen kan utan hinder av 1 mom. förväxlingsbarhet åberopas till förmån för ett kännetecken som är väl känt här i landet, om användningen av ett annat liknande kännetecken utan godtagbara skäl innebär ett otillbörligt utnyttjande av det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga och goodwill eller är till förfång för det äldre kännetecknets särskiljningsförmåga eller goodwill. För att skydd enligt denna bestämmelse ska erhållas krävs således enligt ordalydelsen att innehavaren av varumärket visar att hans varumärke är väl känt här i landet, att användningen av kännetecknet innebär ett otillbörligt utnyttjande av varumärkets särskiljningsförmåga eller goodwill eller är till förfång för märkets särskiljningsförmåga eller goodwill och att den som gör intrånget inte har godtagbara skäl till användningen.

9. Enligt artikel 5.2 i varumärkesdirektivet får en medlemsstat besluta att innehavaren av ett registrerat varumärke ska ha rätt att förhindra tredje man, som inte har hans tillstånd, från att i näringsverksamhet använda ett tecken som är identiskt med eller liknar varumärket med avseende på varor och tjänster av annan art än dem för vilka varumärket är registrerat, om detta är känt i den medlemsstaten och om användningen av tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. En nationell domstol ska i synnerhet när den tillämpar sådana nationella lagbestämmelser som har givits för att genomföra ett direktiv i så hög grad som möjligt tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med direktivets ordalydelse och syfte.

10. Europeiska gemenskapernas domstol har i sin dom 9.1.2003 i målet C-292/00, Davidoff, Vol. s. I-389 bl.a. konstaterat (punkt 25) att artikel 5.2 i varumärkesdirektivet inte kan tolkas så att kända varumärken till följd av tolkningen skulle ges sämre skydd när märket använts för identiska eller likartade varor eller tjänster än när det används som märke för sådana varor eller tjänster som inte är liknande. I punkt 26 i domen konstateras dessutom att det inte i domstolen på allvar har bestridits att ett väl känt varumärke när det används för identiska eller liknande varor eller tjänster bör få åtminstone lika omfattande skydd som när märket används för sådana varor eller tjänster som inte är likartade.

11. I sin dom 23.10.2003 i målet C-408/01, Adidas-Salomon och Adidas Benelux, Vol. s. I-12537, konstaterade gemenskapernas domstol (punkterna 27-31) att det skydd som ges i artikel 5.2 i varumärkesdirektivet inte är villkorat av att det konstateras att det föreligger en sådan grad av likhet mellan det kända varumärket och tecknet att det hos den berörda allmänheten finns en risk för förväxling mellan dessa. Det räcker att graden av likhet mellan det kända varumärket och tecknet får till följd att den berörda allmänheten får uppfattningen att det finns ett samband mellan tecknet och varumärket. Bestämmelsen är tillämplig i situationer där det särskilda villkoret för skydd är att användningen av det omtvistade tecknet utan skälig anledning drar otillbörlig fördel av eller är till förfång för varumärkets särskiljningsförmåga eller renommé. För att det ska föreligga likhet mellan varumärket och tecknet enligt bestämmelsen förutsätts särskilt att det finns visuella, ljudmässiga eller begreppsmässiga likheter.

12. EG-domstolen har i sitt avgörande 27.11.2008 i målet C-252/07, Intel Corporation, Vol. s. I-8823, närmare behandlat frågan om vilka bedömningsgrunder som är betydelsefulla vid prövningen av om det mellan ett tidigare väl känt varumärke och ett senare varumärke finns ett samband i den mening som avses ovan i den dom som nämns i punkt 11. Enligt domstolen ska det vid prövningen av ett sådant samband göras en helhetsbedömning mot bakgrund av samtliga relevanta faktorer i det enskilda fallet. Sådana faktorer är åtminstone graden av likhet mellan de motstående varumärkena, arten av de varor och tjänster för vilka vart och ett av de motstående varumärkena är registrerat, inbegripet dels hur närliggande eller olikartade dessa varor eller tjänster är, dels omsättningskretsen, i hur hög grad det äldre varumärket är känt, graden av ursprunglig eller genom användning förvärvad särskiljningsförmåga hos det äldre varumärket och förekomsten av risk för förväxling hos allmänheten (punkterna 40-42). Den omständigheten att det yngre varumärket för tankarna hos en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument till det äldre varumärket innebär att det finns ett sådant samband (punkterna 60 och 63).

13. Även när 6 § 2 mom. varumärkeslagen tillämpas ska således utifrån en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsuments synvinkel undersökas om det mellan Valios registrerade varumärken VOIMARIINI och OIVARIINI samt Ingmans senare registrerade varumärke INGMARIINI finns en sådan likhet med tillämpning av de kriterier EG-domstolen har utvecklat att varumärket INGMARIINI för tankarna till varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI.

14. När det gäller varumärkena VOIMARIINI, OIVARIINI och INGMARIINI är det fråga om ordmärken. Det är motiverat att utgå ifrån att en ovan avsedd genomsnittskonsument uppfattar en eventuell likhet mellan dessa märken i synnerhet på grundval av märkenas utformning och särskilt skrivsättet. När man bedömer skrivsättet kan man konstatera att intrycket av likhet mellan märkena VOIMARIINI, OIVARIINI och INGMARIINI uppstår huvudsakligen av slutledet -RIINI eller -ARIINI som är gemensamt för dem alla. Beträffande märkena VOIMARIINI och INGMARIINI kan ett intryck av likhet dessutom uppstå även av det gemensamma slutledet -MARIINI. Intrycket av likhet till följd av delvis olika slutled i namnen kan som utgångspunkt inte anses vara särskilt starkt. Högsta domstolen anser i likhet med de lägre domstolarna att det gemensamma ledet i märkena använt för bredbara fetter närmast ger genomsnittskonsumenten en association till margarin som beskriver produktens art.

15. De första leden i märkena skiljer sig tydligt från varandra, vilket medför att märkena också betraktade som helhet skiljer sig i fråga om skrivsätt och uttalsform. Dessutom bör man beakta att en finländsk genomsnittskonsument kan anses vara medveten om att Ingman och Valio här i landet är separata och betydelsefulla producenter av mjölkhushållningsprodukter och olika slags bredbara fetter. Även dessa omständigheter talar mot att genomsnittskonsumenten skulle förväxla varumärkena med varandra.

Högsta domstolens slutsats

16. På de nämnda grunderna anser Högsta domstolen att det inte mellan varumärket INGMARIINI och varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI kan anses föreligga sådan likhet att det först nämnda varumärket skulle föra en genomsnittskonsuments tankar till VOIMARIINI och OIVARIINI på ett sådant sätt att konsumenten skulle förväxla varumärket INGMARIINI med dem. Ingmans användning av varumärket INGMARIINI som märke på bredbart fett har därför inte på det sätt som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen kränkt Valios rätt till varumärkena VOIMARIINI och OIVARIINI.

17. Eftersom det inte mellan varumärkena VOIMARIINI, OIVARIINI och INGMARIINI föreligger ett sådant samband som avses i 6 § 2 mom. varumärkeslagen, har Valio inte rättsligt behov att få ett uttalande om de övriga villkoren för tillämpning av lagrummet.

Domslut

Hovrättens dom ändras inte.

Målet har avgjorts av justitieråden Mikko Tulokas, Kari Kitunen, Gustav Bygglin, Juha Häyhä (skiljaktig) och Timo Esko. Föredragande var Kari Vesanen.

Den skiljaktiga ledamotens yttrande

Justitierådet Häyhä: Jag är ense med majoriteten beträffande punkterna 1-12. Därefter yttrar jag följande:

Som det ovan har framgått beträffande rättspraxis har det inte för skydd enligt 6 § 2 mom. varumärkeslagen ansetts centralt om en genomsnittskonsument misstar sig på produktens kommersiella ursprung utan det centrala är om det yngre varumärket gör att genomsnittskonsumenten associerar till det äldre varumärket.

Vid bedömningen måste man beakta den helhetssituation utifrån vilken genomsnittskonsumentens föreställningar om varumärken typiskt uppstår. Gemensamt för namnen på de nämnda varumärkena är de nästan identiska slutleden som hänvisar till margarin. De första leden i varumärkena skiljer sig i sin tur så, att första ledet i varumärket INGMARIINI hänvisar till bolagets firma, första ledet i varumärket VOIMARIINI till att smör används som beståndsdel i produkten och första ledet i OIVARIINI till Valios uppfattning om kvalitén på bolagets produkt. Som helhet bedömd kan graden av likhet mellan märkena inte anses svag när det gäller skrivsättet.

I målet är det ostridigt att varumärkena gäller samma slags smörväxtoljeblandningar. Valio har visat att bolaget med sina tidigare registrerade varumärken VOIMARIINI och OIVARIINI har varit synnerligen känt på marknaden redan innan Ingman har börjat marknadsföra sin produkt med varumärket INGMARIINI. Det är allmänt känt att bolagen är konkurrenter när det gäller mjölkhushållningsprodukter. Under dessa omständigheter är det uppenbart att likheten mellan märkena gör att den berörda allmänheten förväxlar varumärket INGMARIINI med varumärkena VOIMARIINI/OIVARIINI fastän det inte nödvändigtvis finns risk för förväxling när det gäller produkternas kommersiella ursprung.

Som det ovan har konstaterats har Ingman kommit ut på marknaden med sin smörväxtoljeblandning under varumärket INGMARIINI vid en tidpunkt då Valios varumärken för liknande produkter VOIMARIINI/OIVARIINI redan hade blivit väl kända märken. Ingman har i målet ansett att konsumenterna uppfattar att de produkter alla dessa märken avser är margarinbaserade. I marknadsföringen av Ingmans produkt har det således funnits en uppenbar fördel av att produkten i fråga har varit känd på marknaden på grund av de varumärken Valio har använt. Ingman har således utnyttjat särskiljningsförmågan och goodwillen hos Valios varumärken när bolaget har släppt ut sitt egna bredbara fett på marknaden under varumärket INGMARIINI.

Slutleden MARIINI eller ARIINI i varumärkena är nästan identiska och hänvisar till att det är fråga om en margarinbaserad produkt. Om användningen av dessa slutled begränsades uteslutande till att vara Valios skyddade varumärkesrättigheter, skulle detta oskäligt begränsa möjligheterna för konkurrenter inom samma bransch att på marknaden erbjuda sina egna margarinbaserade produkter. Ingmans varumärke INGMARIINI är också en konsekvent fortsättning på Ingmans tidigare varumärken INGMANTAL och INGMANDAM, i vilka slutleden föregås av förledet ING som hänvisar till bolagets firma. På dessa grunder anser jag i likhet med hovrätten att Ingman har haft godtagbara skäl att ta i bruk varumärket INGMARIINI.

Angående slutresultatet är jag av samma åsikt som majoriteten.