15.9.2021

Stadsstrukturnämnden avslog A:s och B:s anmärkning om dagvattenavgiftsfakturan för år 2018 för deras gemensamt ägda egnahemsfastighet. Avgiften var sammanlagt 40 euro. Fastigheten låg inom stadens detaljplaneområde.

Enligt stadsfullmäktiges beslut år 2017 hade alla detaljplaneområden fastställts som verkningsområde för dagvattensystemet. Stadsstyrelsen hade vidare med ett annat beslut år 2018 fastställt dagvattentaxan för år 2018. Besluten hade vunnit laga kraft.

I ärendet skulle på A:s och B:s besvär avgöras om staden hade kunnat fastställa en dagvattenavgift om 40 euro för år 2018 åt dem som ägare av en bostadsfastighet när man beaktade grunderna för beräkning av dagvattenavgiften enligt markanvändnings- och bygglagen och de ovan nämnda stadsfullmäktigebesluten gällande verkningsområdet för dagvattensystemet och dagvattentaxan.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att kommunen enligt 103 i § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen ansvarar för att ordna dagvattenhanteringen i detaljplaneområden. Kommunen har följaktligen en skyldighet ombesörja och ett ansvar för att dess dagvattensystem motsvarar den förverkligade detaljplanens markanvändningsbehov. På olika områden kan dagvattenhanteringen trots det lösas på olika sätt till exempel beroende på områdenas särdrag eller fastigheternas användningssyfte.

Syftet med dagvattenavgiften enligt markanvändnings- och bygglagen är att täcka kommunens kostnader för planeringen av dagvattensystemet samt kostnaderna för byggandet, användningen och underhållet. Dagvattenavgifterna gäller ägarna eller innehavarna till de fastigheter som ligger inom dagvattensystemets verkningsområde. Enligt lagens förarbeten är det inte en förutsättning för att ta ut dagvattenavgift att fastigheten är ansluten till systemet, utan kommunens dagvattensystem kan tjäna fastigheten också genom att det hindrar dagvatten att rinna till fastigheten eller så att dagvatten från allmänna områden såsom parker och gatuområden hanteras med hjälp av det.

Dagvattenavgiften beräknades för varje fastighet enligt den av kommunen fastställda taxan. Avgiftens storlek skulle enligt lagen fastställas i taxan så att med de enskilda avgifterna täcktes kommunens kostnader för dagvattensystemet i sin helhet och inte endast de kostnader som uppkommer av dagvattenhanteringen. Även om avgiften upptogs årligen var det möjligt att i samband med att avgiftsnivån godkändes beakta förutom sådana direkta kostnader för kommunen som uppkommit under året också sådana åtgärder i anslutning till utvecklandet och underhållet av dagvattensystemet som inte riktar sig till ett enskilt år. Av det ovan sagda följer att kommunen, när den fastställer den årliga dagvattenavgiften för en enskild fastighet, inte är skyldig visa att den fastställda avgiften motsvaras av fastighetens dagvattenhantering orsakade direkta kostnader för kommunen.

A:s och B:s egnahemsfastighet låg inom ett detaljplaneområde som med laga kraft har bestämts höra till verkningsområdet för kommunens dagvattensystem. I denna situation förutsatte en årligen fastställd dagvattenavgift inte att kommunen lämnar en specifik utredning om hur stadens dagvattensystem tjänar uttryckligen deras fastighet.

Med ytterligare beaktande av att den uttagna avgiften till sitt belopp och till sina grunder motsvarade den av stadsfullmäktige godkända dagvattentaxan, var stadsstrukturnämndens beslut att avslå A:s och B:s anmärkning om dagvattenavgiften för år 2018 inte lagstridigt.

Markanvändnings- och bygglagen 103 b §, 103 i § 1 och 2 mom., 103 m §, 103 n § 1 och 2 mom., 103 o § 1 mom.

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Mika Seppälä, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen och Veronica Storträsk. Föredragande Petri Hellstén.