HFD:2020:41
- Keywords
- Handikappservice, Personlig assistans, Assistentens resekostnader, Funktioner som hör till normal livsföring, Resans längd, Kommunens stående anvisningar, Socialhjälp i utlandet
- Year of case
- 2020
- Date of Issue
- Register number
- 1165/3/19
- Archival record
- 1702
- ECLI identifier
- ECLI:FI:KHO:2020:41
Stadens social- och hälsovårdsnämnds sektion hade avslagit en ansökan om ersättning för en personlig assistents rese- och inkvarteringskostnader till den del den assisterade personens resa hade räckt mer än 14 dagar. I skälen till beslutet konstaterades att hemkommunen enligt 57 § i socialvårdslagen inte är skyldig att ordna socialvård för en person som vistas utomlands och att det inte finns någon subjektiv rättighet till personlig assistans utanför Finlands gränser. Enligt stadens stående anvisningar från år 2016 kunde assistentens rese- och inkvarteringskostnader i regel ersättas för högst två kalenderveckor om året.
Frågan i högsta förvaltningsdomstolen gällde vilken betydelse 57 § i socialvårdslagen skulle ges i ärendet, som gällde ersättning för en i handikappservicelagen avsedd personlig assistents rese- och inkvarteringskostnader. Enligt 57 § i socialvårdslagen är hemkommunen inte skyldig att ordna socialvård för en person som vistas utomlands, om inte något annat föreskrivs någon annanstans. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att bestämmelserna i 8 § 2 mom. och 8 c § 1 mom. i handikappservicelagen, med beaktande av hur de enligt lagberedningsmaterialet har tillämpats i högsta förvaltningsdomstolens praxis, i det aktuella sambandet utgjorde ett sådant undantag från huvudregeln som avses i 57 § i socialvårdslagen. Nämnda bestämmelse i socialvårdslagen var inte tillämplig i ärendet.
Enligt stadgad rättspraxis ska en handikappad persons hemkommun bevilja personlig assistans för en gravt handikappad person även utomlands med stöd av 8 § 2 mom. och 8 c § 1 mom. i handikappservicelagen när vistelsen utomlands utgör en funktion som hör till personens normala livsföring. Med stöd av 8 d § 2 mom. 1 punkten ska kommunen ersätta den handikappade för skäliga och nödvändiga utgifter som anlitandet av en assistent föranleder. Staden kunde inte genom att hänvisa till sina stående anvisningar avsäga sig dessa skyldigheter.
Lagen om service och stöd på grund av handikapp 1 §, 8 § 2 mom., 8 c § 1 mom. och 8 d § 2 mom. 1 punkten
Socialvårdslagen 57 §
Se och jfr. HFD 2014:14 och 2019:134
Ärendet har avgjorts av justitieråden Eija Siitari, Outi Suviranta, Petri Helander, Toomas Kotkas och Antti Pekkala. Föredragande Johanna Haapala-Mrena.