23.12.2020

A Abp:s ansökan om rivningslov gällde kraftverket, skorstenen, kontorsdelen och asksilon på det tidigare fabriksområdet inom Kymmene bruk. Byggnadsnämnden hade avslagit bolagets ansökan och förvaltningsdomstolen hade avslagit bolagets besvär.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att syftet med bestämmelserna om rivningslov i markanvändnings- och bygglagen inte var att skapa ett nytt tillståndssystem att begränsa rivningen av byggnader utan försäkra att ett ärende som gäller byggnadsskydd kan avgöras inom skälig tid genom ett planebeslut enligt markanvändnings- och bygglagen eller ett skyddsbeslut enligt lagen om skyddande av byggnadsarvet.

De kraftverksbyggnader som rivningsansökan gällde låg inom ett område som i den år 2015 godkända och lagakraftvunna generalplanen hade fått beteckningen ”Byggda kulturmiljöer av riksintresse (RKY)”. I landskapsplanen som godkänts år 2006 och senare fastställts, ingick området i ett i landskapsplanen anvisat industri- och lagerområde, där åtminstone byggnadskulturobjekt av riksintresse skulle bevaras. Kraftverksbyggnaderna ingick i området för byggda kulturmiljöer av riksintresse (RKY) Kuusankosken - Kymintehtaan teollisuusymrpäristö. Enligt områdesbeskrivningen är fabriksmiljön i Kuusankoski en av de mest karakteristiska inom finsk industri.

För området inom Kymmene bruk var också andra ansökningar om rivningslov för byggnader på det gamla fabriksområdet anhängiga eller avgjorda.

På området var en år 1975 godkänds detaljplan i kraft. I planen hade byggnadsskyddet inte utretts. Inget ärende gällande ändring av detaljplanen eller skydd av byggnadsarvet gällande byggnaderna var anhängigt. Nämnden som ansvarade för planeringen av stadens markanvändning hade i sitt yttrande om ansökan om rivningslov motsatt sig att rivningslov beviljas. Staden hade också i sitt utlåtande över besvären konstaterat att ett behov för uppdatering riktade sig mot detaljplanen över området så att skyddsbehovet för de byggnader rivningslovet gällde kunde avgöras.

Enligt 139 § 1 mom. i markanvändnings- och bygglagen förutsätts för att rivningslov skall beviljas att rivningen inte innebär att traditions- eller skönhetsvärden eller andra värden som ingår i den byggda miljön förstörs och att den inte medför olägenheter för genomförandet av planläggningen. Ett ärende gällande skydd av de byggnader rivningslovet gällde var inte anhängigt med stöd av lagen om skyddande av byggnadsarvet och ingen detaljplaneändring var under arbete. Med beaktande ändå av att de byggnader ansökan om rivningslovet gällde ingick i ett RKY-område och byggnadernas betydelse i områdets fabriksmiljö, stadens synpunkt om behovet av att uppdatera den aktuella detaljplanen, de skyddsbeteckningar gällande området som ingick i de allmänt hållna planerna och deras styrande verkan i en detaljplaneändring, samt att också andra ansökningar om rivningslov för byggnader på det gamla fabriksområdet varit samtidigt anhängiga, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att nämnden under dessa omständigheter hade kunnat avslå ansökan om rivningslov.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade samtidigt att detta beslut inte hindrar frågan om förutsättningarna för rivningslovet att prövas på nytt ifall skyddet av byggnaderna inte inom en skälig tid avgörs med en detaljplan.

Markanvändnings- och bygglagen 54 § 1 mom., 118 §, 127 § 1 mom. och 139 § 1 mom.

Jmfr. HFD 2002:73 och HFD 2002:74

Ärendet har avgjorts av justitieråden Riitta Mutikainen, Kari Tornikoski, Tuomas Kuokkanen, Jaakko Autio och Monica Gullans. Föredragande Satu Sundberg.