5.7.2019

Sametingets styrelse hade ansökt om återbrytande av bl.a. tre lagakraftvunna beslut av högsta förvaltningsdomstolen. Besluten gällde upptagning i sametingets vallängd. Av dessa tre beslut gällde ett familjens far och hade givits 2001 (HFD 2011:18). De två andra, som gällde familjens dotter och son, hade givits 2015.

Ansökan om återbrytande hade motiverats med att FN:s människorättskommitté 1.2.2019 i sina synpunkter ansåg att Finland hade brutit mot FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter för att högsta förvaltningsdomstolens tolkning av förutsättningarna för att upptas i sametingets vallängd, bland annat i de nu aktuella besluten som ansökan om återbrytande gällde, inte hade grundat sig på rimliga och objektiva kriterier i synnerhet till de delar besluten inte grundade sig på objektiva kriterier utan på en så kallad helhetsbedömning.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog ansökan om återbrytande.

Människorättskommittén hade i sina synpunkter konstaterat att högsta förvaltningsdomstolen i de flesta fallen lämnat kravet på att minst en av de objektiva grunderna ska uppfyllas obeaktat och i stället tytt sig till en "helhetsbedömning" av om personen själv på "starka" grunder betraktade sig som same.

Helhetsbedömningen hade i högsta förvaltningsdomstolens beslut haft betydelse om personen i princip hade uppfyllt ordalydelsen i 3 § 2 punkten i sametingslagen om att han är efterkommande till en sådan person som har antecknats som en fjäll-, skogs- eller fiskelapp i jordeböckerna eller uppbörds- och mantalslängderna. Det faktum att en sådan anteckning var äldre än den i lagens förarbeten avsedda tidpunkten dvs 1875, hade ändå förutsatt tilläggsutredning om personens övriga band till den samiska kulturen. På motsvarande sätt hade helhetsbedömningen i de fall som gällde den i 3 § 1 punkten i sametingslagen avsedda språkgrunden haft betydelse då det förelåg utredning om att en far- eller morförälders första språk varit samiska, men denna utredning ändå inte var heltäckande.

På dessa grunder ansåg högsta förvaltningsdomstolen att den inte hade förbigått de i lagen nämnda objektiva kriterierna i sin helhetsbedömning. Det hade varit fråga om lagtolkning där man strävat efter att beakta förutom förarbetena till sametingslagen, grundlagsutskottets ställningstaganden, övrig nationell lagstiftning och de internationella människorättskonventionerna samt principen om en grund- och människorättsvänlig lagtolkning, även FN:s kommittés för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) rekommendationer om en tolkning av samedefinitionen som baserade sig på internationell rätt. I sitt betänkande GruB 12/2014 rd år 2015 hade även grundlagsutskottet ansett att självidentifikation och helhetsbedömning är viktiga i tolkningen av samdefinitionen.

Trots de ovan beskrivna skillnaderna i synen på tolkningen av den nationella lagen ifrågasatte högsta förvaltningsdomstolen inte människorättskommitténs synpunkter gällande tolkningen av de bestämmelser om ursprungsfolkens rättigheter som ingår i MP-konventionen och andra källor för internationell rätt. Kommittén hade särskilt betonat vikten av gruppgodkännande i samband med bedömningen av om de begränsningar som föreskrevs i lagen var rimliga och objektiva.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att en ändring i rättspraxis eller tolkning inte har ansetts utgöra en sådan grund som kunde beaktas som ny utredning i enlighet med 63 § 1 mom. 3 punkten i förvaltningsprocesslagen. Människorättskommitténs avgöranden från år 2019 utgjorde inte sådan i 3 punkten avsedd ny utredning som kunde ha lett till att besluten från åren 2011 och 2015 skulle återbrytas.

En förutsättning för att ett beslut ska återbrytas för att det har grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag på det sätt som avses i 63 § 1 mom. 2 punkten i förvaltningsprocesslagen är att lagen i det beslut som ansökan om återbrytande gäller har tillämpats klart och obestridligt i strid med då rådande rättsläge. Det att lagens tillämpning lämnar utrymme för tolkning är däremot inte en grund för att återbryta ett lagakraftvunnet domstolsbeslut (se HFD 2017:140).

I förvaltningsprocesslagen har inte betydelsen av de domar eller beslut av sådana lagskipnings- eller undersökningsorgan som övervakar att de internationella människorättsförpliktelserna följs, nämnts som grund för extraordinärt ändringssökande. I bedömningen av om grunderna för återbrytande uppfylls på grund av uppenbart oriktig tillämpning av lag kan det vara av betydelse om det skett en ny eller förändrad tolkning i det internationella lagskipnings- eller undersökningsorganet praxis i ett annat ärende eller om en sådan tolkning gjorts uttryckligen i ett ärende som har gällt den som ansöker om återbrytande.

Förutsättningarna för att tillämpa den i 63 § 1 mom. 2 punkten i förvaltningsprocesslagen nämnda grunden uppenbart oriktig tillämpning av lag uppfylls inte heller nödvändigtvis ens när ett fällande avgörande av ett internationellt lagskipnings- eller undersökningsorgan direkt riktar sig till ett nationellt domstolsbeslut när en ansökan om återbrytande har gjorts gällande beslutet i fråga. I de högsta domstolarnas rättspraxis har också beaktats om lagtillämparen utgående från redan existerande praxis borde ha varit medveten om det internationella övervakningsorganets tolkning (se HFD 2016:33 och HD 2014:93).

Som sin slutsats konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att domstolen i det beslut från år 2011 som var föremål för ansökan om återbrytande hade stött sig på förutom förarbetena till 3 § i sametingslagen, även på FN:s kommittés för avskaffande av rasdiskriminering (CERD) rekommendationer år 2009. Enligt rekommendationerna borde Finland ge mer tyngd åt personernas självidentifikation. Med beaktande av hur nämnda kommittés betoningar under olika tider varierade mellan självidentifikation och gruppgodkännande kunde enbart det, att kommittén i sin rekommendation år 2012 hade uttryckt sin oro över att den av högsta förvaltningsdomstolen godkända definitionen inte i tillräcklig grad fäste vikt vid samernas självbestämmanderätt, inte heller innebära att de beslut från år 2015 som var föremål för ansökan om återbrytande, på denna grund skulle anses ha grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lagen.

Människorättskommittén hade i sina synpunkter år 2019 preciserat och förtydligat tolkningen av samedefinitionen ur den internationella rättens synvinkel gällande ursprungsfolk. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att de internationella övervakningsorganens praxis före dessa beslut har varit oklar särskilt i fråga om förhållandet mellan självidentifikation och gruppgodkännande i samband med definitionen av vem som är same. Högsta förvaltningsdomstolen kunde inte anses ha tillämpat lagen uppenbart oriktigt i ljuset av den vid den tidpunkt då de nu ifrågavarande besluten hade avgjorts aktuella praxisen inom internationell rätt. Det hade därför inte framförts sådana grunder i ärendena som skulle ge anledning till att avvika från de högsta domstolarnas stadgade praxis avseende uppenbart oriktig tillämpning av lag som grund för återbrytande.

Det hade inte i ansökan framförts en i 63 § i förvaltningsprocesslagen avsedd grund för återbrytande av besluten.

Omröstning 3 - 1 - 1. Föredragandens skiljaktiga mening.

Förvaltningsprocesslagen 63 § 1 mom.

Sametingslagen 1 § 1 mom., 3 §, 5 § 1 mom., 6 §, 13 § 3 mom., 14 §, 23 § 1 mom. och 23 a § 1 mom.

Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (MP-konventionen) artikel 1.1 och 3, artikel 2, artikel 25 och artikel 27 samt det fakultativa protokollet artikel 1, artikel 2 och artikel 5.1 och 4 (FördrS 8/1976)

FN:s människorättskommittén synpunkter 1.2.2019 avseende framställning nr 2668/2015 ( Tiina Sanila-Aikio ) och nr 2950/2017 ( Klemetti Näkkäläjärvi m. fl )

Se även HFD 2019:89

Ärendet har avgjorts av justitieråden Hannu Ranta, Petri Helander, Timo Räbinä, Antti Pekkala och Jaakko Autio. Föredragande Suvi Leskinen.