15.3.2018

Verksamheten vid en distributionsstation för flytande bränsle förutsatte en anmälan enligt lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (kemikaliesäkerhetslagen), eftersom verksamheten innebar liten upplagring av farliga kemikalier. Distributionsstationen var avsedd att placeras utanför ett grundvattenområde av första klass, varför verksamheten inte förutsatte tillstånd enligt miljöskyddslagen, utan omfattades av den registreringsplikt om vilken föreskrivs i miljöskyddslagen.

Enligt 135 § i kemikaliesäkerhetslagen offentliggör Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) en förteckning över de standarder vilka, om de följs, medför att kraven i de bestämmelser som utfärdats med stöd av kemikaliesäkerhetslagen anses uppfyllda. I den förteckning som Tukes offentliggjort fanns standarden SFS 3352 för distributionsstationer, enligt vilken huvudregeln var att när en distributionsstation förläggs till ett område utanför ett viktigt grundvattenområde eller ett annat grundvattenområde som lämpar sig för vattenförsörjning, tillämpas en basmodell för konstruktionen av stationen. I det beslut som räddningsmyndigheten hade meddelat med anledning av den anmälan som ändringssökanden hade gjort enligt kemikaliesäkerhetslagen hade räddningsmyndigheten ställt som villkor att distributionsstationen skulle anläggas enligt den specialmodell som enligt standarden tillämpades för konstruktionen av en distributionsstationer som förläggs till ett grundvattenområde.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det i miljöskyddslagen föreskrivna registreringsförfarandet är det huvudsakliga sättet att säkerställa att miljöskyddslagstiftningens krav uppfylls genom att den distributionsstationsförordning iakttas som utfärdats med stöd av miljöskyddslagen. Enligt den princip som framgår av 135 § i kemikaliesäkerhetslagen uppfylls på motsvarande sätt kraven i ministeriets distributionsstationsbeslut genom att standarden för distributionsstationer iakttas, till den del som bestämmelserna i beslutet och standarden överlappar varandra. Att standarden iakttas innebär dock inte att räddningsmyndigheten inte skulle ha behörighet att ställa villkor även för distributionsstationer, när detta behövs för att säkerhetskraven i 2 kap. I kemikaliesäkerhetslagen ska uppfyllas.

Med hänsyn till särdragen hos den tilltänkta förläggningsplatsen, den omständigheten att ett av syftena med kemikaliesäkerhetslagen var att avvärja skador på miljön, de allmänna säkerhetskraven i lagens 2 kap, de preciserande bestämmelserna om dessa i 10 § 1 mom. i kemikaliesäkerhetsförordningen samt de risker som verksamheten vid en distributionsstation typiskt innebär för grundvattnet, hade räddningsmyndigheten i detta fall haft behörighet och enligt kemikaliesäkerhetslagen sakliga skäl att i syfte att skydda grundvattnet ställa strängare krav på konstruktionen av distributionsstationen än vad standarden innebar.

Lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (kemikaliesäkerhetslagen) 1 §, 2 kap., 24 § 1 mom., 25 § och 135 §

Miljöskyddslagen 17 § 1 mom. och 116 §

Statsrådets förordning om säkerhetskraven vid tillverkning, hantering och upplagring av explosiva varor (kemikaliesäkerhetslagen) 10 § 1 mom.

Statsrådets förordning om miljöskyddskrav för distributionsstationer för flytande bränslen (444/2010, distributionsstationsförordningen)

Handels- och industriministeriets beslut om hantering och upplagring av farliga kemikalier på distributionsstation (415/1998, distributionsstationsbeslutet)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Kari Kuusiniemi, Riitta Mutikainen, Hannu Ranta, Kari Tornikoski och Jaakko Autio. Föredragande Hanna Lehtinen.