18.12.2018

A-koncernens bolag hade under skatteåren 2006 - 2008 bedrivit tillverkning och försäljning av produkter inom byggbranschen. I den dokumentation av internprissättning som gjorts i koncernen hade marknadsmässigheten av de licensavgifter som moderbolaget A Ab uppburit av tillverkningsbolagen fastställts med användning av marknadsprismetoden. Marknadsmässigheten av de internpris som använts vid försäljningen av färdiga produkter hade fastställts med användning av återförsäljningsprismetoden.

Skatteförvaltningen hade rättat beskattningen av A Ab, det vill säga det finska moderbolaget i A-koncernen, för skatteåren 2006 - 2008 samt B Ab, som var finskt dotterbolag som bedrev tillverkningsverksamhet, för skatteåret 2006 till bolagens nackdel. Detta eftersom de avtal som varit föremål för jämförelse i fråga om licensavgifterna haft sådana skillnader avseende produkter, avtalsvillkor och marknadsområden att de varit ojämförbara. I fråga om försäljning av färdiga produkter hade återförsäljningsprismetoden inte ansetts ge en tillräckligt tillförlitlig bild av jämförelsebolagens resultat, eftersom bara fyra av de bolag som funnits genom sökningen av jämförelseobjekt hade ansetts potentiellt jämförbara och av dessa hade bara ett bolag sålt likadana produkter som bolagen i A-koncernen. Skatteförvaltningen hade på grundval av OECD:s riktlinjer för internprissättning av år 2010 ansett att den metod som bäst lämpade sig för fastställande av marknadsmässigheten av vinster hos A-koncernens bolag var restvärdesmetoden med basis i vinstfördelningsmetoden.

I ärendet skulle prövas huruvida A Ab och B Ab hade lämnat in felaktiga skattedeklarationer, då de fastställt marknadsmässigheten av internprissättningen på basis av den i OECD:s riktlinjer avsedda marknadsprismetoden respektive återförsäljningsprismetoden. För det första skulle avgöras huruvida bolagen förfarit rätt vid valet av metod för internprissättning. Valet av metod för internprissättning utgjorde den centrala utgångspunkten för bedömningen av huruvida skattedeklarationerna var att betrakta som på så sätt felaktiga i fråga om internprissättningen att förutsättningar för skatterättelse förelegat. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det i detta avseende var motiverat att fästa särskild uppmärksamhet vid de riktlinjer för internprissättning av OECD som var publicerade då deklarationsskyldigheten varit aktuell.

Högsta förvaltningsdomstolen fann, av skäl som närmare framgår av avgörandet, att beloppen på de marknadsmässiga vinsterna hos A Ab och B Ab hade kunnat fastställas med tillämpning av de metoder för internprissättning som bolagen använt sig av i sin dokumentation av internprissättningen och att bolagens skattedeklarationer för de aktuella skatteåren inte var att betrakta som felaktiga i fråga om valet av metod för internprissättning.

Lagen om beskattningsförfarande 14 b § (1041/2006), 31 § (1558/1995 och 1041/2006), 56 § (1079/2005) 1 mom. och 57 § 1 mom. (1079/2005)

Ärendet har avgjorts av justitieråden Irma Telivuo, Leena Äärilä, Mikko Pikkujämsä, Vesa-Pekka Nuotio och Antti Pekkala. Föredragande Anu Punavaara.