23.12.2016

A, en i Finland bosatt rysk medborgare, som hade finsk personbeteckning, hade hos en bank ansökt om att beviljas koder för användning av nättjänster. Vid den inledande identifieringen av A hade banken i egenskap av leverantör av identifieringstjänster vägrat att som dokument som verifierade A:s identitet acceptera ett av en rysk myndighet utfärdat pass eller ett körkort som meddelats så att ett ryskt körkort av en finsk polismyndighet bytts ut mot ett finskt. Diskrimineringsnämnden hade ansett att banken inte hade förfarit i strid med lagen om likabehandling. Förvaltningsdomstolen hade avslagit A:s besvär över diskrimineringsnämndens beslut.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att banken inte var skyldig att vid inledande identifiering acceptera andra pass eller identitetskort än sådana i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (autentiseringslagen) avsedda pass och identitetskort som utfärdats av en myndighet i en medlemsstat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, i Schweiz eller i San Marino. Dessutom hade banken, om den så önskade, i sina principer för identifiering kunnat ange vilka andra stater som var sådana att banken accepterade körkort utfärdade av dessa staters myndigheter.

Enligt ovan nämnda autentiseringslag får en leverantör av identifieringstjänster vid inledande identifiering använda också ett giltigt körkort som en myndighet i en medlemsstat i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet har beviljat efter 1.10.1990. Enligt autentiseringslagen och dess förarbeten har en leverantör som så önskar rätt att välja ut de stater som är sådana att leverantören anser sig kunna acceptera körkort utfärdade av dessa staters myndigheter.

Banken hade i sina principer för identifiering såsom dokument som banken ansåg verifiera en person identitet accepterat körkort som den finska polisen efter 1.10.1990 beviljat en finsk medborgare, men inte utländska körkort eller körkort som en utlänning fått genom att den finska polisen bytt ut ett utländskt körkort mot ett finskt.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att banken i enlighet med sina principer för identifiering kunnat vägra att såsom dokument som banken ansåg verifiera en persons identitet acceptera det körkort som A fått genom att den finska polisen bytt ut ett utländskt körkort mot ett finskt.

Banken hade således inte förfarit i strid med lagen om likabehandling och bankens förfarande eller principer för identifiering ansågs inte heller vara oskäliga ur A:s synvinkel, då A hade möjlighet att få nättjänstkoder antingen genom att skaffa sig ett sådant i 17 § 1 mom. i autentiseringslagen avsett identitetskort som accepterades vid inledande identifiering eller alternativt genom att låta polisen utföra den inledande identifieringen på det sätt som avses i 4 mom. i samma 17 §.

Finlands grundlag 6 § 2 mom.

Lagen om likabehandling (21/2004) 1 §, 2 § 2 mom. 4 punkten (84/2009), 6 § 1 mom. samt 2 mom. 1 och 2 punkten, 11 § 2 mom., 13 § 1 mom. 2 punkten, 15 § 1 mom. och 17 §

Lagen om införande av diskrimineringslagstiftningen (1347/2014) 6 § 1 mom.

Lagen om minoritetsombudsmannen och diskrimineringsnämnden (660/2001) 7 c § (22/2004)

Lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (617/2009) 1 §, 2 § 1 och 2 punkten samt 4 - 6 punkten, 14 § 1 och 4 mom. samt 17 § 1 och 4 mom.

Kreditinstitutslagen (121/2007) 145 § 1 - 4 mom.

Lagen om förhindrande och utredning av penningtvätt och av finansiering av terrorism (503/2008) 7 § 1 mom. 1 och 5 punkten samt 4 mom.