2.12.2016

A, som var född år 1931, led av en blodtryckssjukdom och förutom av andra grundsjukdomar också av åldersdegeneration av ögonbotten i sjukdomens våta form. Åldersdegenerationen av ögonbottnen hade konstaterats år 2011 och A:s synförmåga hade år 2012 snabbt försvagats. A var blind på vänstra ögat och med det högra kunde A urskilja gestalter. A ansökte om personlig assistans med anledning av sin försämrade synförmåga. A:s ansökan hade avslagits på den grunden att försvagningen av synförmågan i A:s fall hade ansetts vara ett funktionshinder som berodde på en sjukdom som hade samband med åldrandet. Förvaltningsdomstolen hade avslagit A:s besvär.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att A:s behov av personlig assistans berodde huvudsakligen på funktionshinder som förorsakats av åldersdegeneration av ögonbotten i sjukdomens våta form. På basis av den utredning som lämnats i ärendet ansåg högsta förvaltningsdomstolen att risken att insjukna i degeneration av ögonbottnen ökade med ökad ålder, men att till insjuknandet också bidrar andra riskfaktorer och att man inte vet vad som förorsakar sjukdomen. Även unga personer kan insjukna i den. Åldersdegeneration av ögonbottnen hade därför inte samband med åldrande på det sätt som avses i lagen om service och stöd på grund av handikapp eller lagens förarbeten. A:s ögonsjukdom och svåra synskada var följaktligen inte en följd av att organismen oundvikligen försvagas när en människa åldras, och ögonsjukdomen och synskadan samt de svåra funktionhinder som dessa medförde hade inte samband med normalt åldrande. Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och återvisade ärendet till social- och hälsovårdsnämndens individsektion för beviljande av personlig assistans.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp 1 §, 8 § 2 mom. samt 8 c § 1 och 3 mom.