13.1.2015

Med stöd av lagen om olycksfallsförsäkring hade till X för en skada som han drabbats av vid ett olycksfall i arbetet betalats menersättning, som betalats till honom med ett engångsbelopp. Ersättningen hade beräknats så att dess storlek enligt bestämmelserna i den nationella lagstiftningen påverkats av att män enligt statistiska uppgifter har en kortare livslängd än kvinnor. Beräkningsgrunderna hade medfört att till X i ersättning hade betalats ett lägre belopp än vad som skulle ha betalats till till en kvinna i samma ålder och i övrigt motsvarande situation.

X hade med en ansökan, som han anhängiggjort som förvaltningstvistemål, yrkat att Finska staten skulle åläggas att ersätta honom för den skada som han vållats genom att artikel 4.1 i direktivet 79/7/EEG (rådets direktiv om successivt genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om social trygghet) inte hade tillämpats riktigt. Det belopp som X yrkade i skadestånd motsvarade skillnaden mellan det engångsbelopp som betalats till honom som menersättning och det engångsbelopp som i menersättning skulle ha betalats till en kvinna i samma ålder och i övrigt motsvarande situation.

Efter att högsta förvaltningsdomstolen hade fått den dom som unionens domstol gett med anledning av högsta förvaltningsdomstolens begäran om förhandsavgörande, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att artikel 4.1 i direktivet 79/7/EEG utgjorde hinder för sådana nationella rättsregler på vilka baserade grunder för beräkningen av ersättningen hade medfört att det engångsbelopp som betalats till X i menersättning varit lägre än vad som skulle ha betalats till en kvinna i samma ålder och i övrigt motsvarande situation. Finska staten hade således försummat skyldigheter som följde av unionens rättsregler.

Enligt unionens domstols rättspraxis blir en medlemsstat skadeståndsskyldig för en överträdelse av unionens rättsregler om tre kumulativa villkor uppfylls. För det första måste syftet med rättsregeln vara att tillföra en enskild person rättigheter, för det andra måste överträdelsen vara tillräckligt klar och för det tredje ska det finnas ett direkt orsakssamband mellan den skada som tillfogats en tredje person, vars rättigheter har kränkts, och statens försummelse att fullgöra sin skyldighet.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att av de villkor som måste vara uppfyllda för att medlemsstaten skulle bli skadeståndsskyldig uppfylldes det villkor som gällde syftet med den rättsregel som staten överträtt samt det villkor som gällde orsakssambandet mellan statens försummelse av sin skyldighet och den skada som X lidit. Däremot var överträdelsen av unionsrätten inte tillräckligt klar på det sätt som unionens domstol förutsatt i sin rättspraxis, särskilt när man beaktade den utveckling av unionsrätten som skett efter att direktivet 79/7/EEG kom till år 1978 samt övriga omständigheter som unionens domstol hade refererat till i den dom som den gett med anledning av högsta förvaltningsdomstolens begäran om förhandsavgörande. Då samtliga villkor för att medlemsstaten skulle bli skadeståndsskyldig med anledning av att överträdelsen av unionsrätten inte var uppfyllas, avslog högsta förvaltningsdomstolen X:s yrkande om skadestånd av Finska staten.

Lagen om olycksfallsförsäkring (608/1948) 14 § 1 mom. 1 punkten (192/1987), 18 b § (1642/1992) 1 och 3 mom.

Social- och hälsovårdsministeriets beslut (1662/453/82)

Direktivet 79/7/EEG artikel 3.1.a och 4.1

Unionens domstols dom i målet C-318/13 -X

Se HFD 2013:105 och HFD 2012:104