22.5.2015

Stadsfullmäktige i Juankoski hade beslutat ställa en proprieborgen (borgen såsom för egen skuld) för ett aktiebolag i en situation där den kartongfabrik som varit verksam i staden hade försatts i konkurs och aktiebolaget för vars förbindelser borgen ställdes hade gett konkursboet en avsiktsförklaring om att aktiebolaget hade för avsikt att av konkursboet förvärva bland annat fabriken i Juankoski. När fullmäktige fattade beslutet hade man tillämpat Europeiska kommissionens tillkännagivande om garantier och de undantag som i tillkännagivandet gjordes för SMF-företag och inte underrättat kommissionen om borgen så som föreskrivs i artikel 108.3 i FEUF. Den regionala förvaltningsdomstolen hade avslagit de besvär som ett annat bolag hade anfört över fullmäktiges beslut.

De frågor som högsta förvaltningsdomstolen hade att avgöra var huruvida det hade hört till kommunens verksamhetsområde att kunna ställa denna borgen och huruvida beslutet om att ställa den skulle anses lagstridigt på den grunden att Europeiska unionens bestämmelser om statligt stöd inte skulle ha iakttagits.

Med stöd av den utredning som presenterats om det sysselsättningsfrämjande syftet, lånets investeringskaraktär samt motsäkerhetens värde och den ekonomiska risken, ansåg högsta förvaltningsdomstolen att det hörde till kommunens verksamhetsområde att kunna ställa ifrågavarande borgen. Förvaltningsdomstolen hade gjort samma bedömning.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att för att ett företag ska kunna definieras som ett sådant SMF-företag som avses i kommissionens tillkännagivande om garantier, måste företaget vid kategoriseringen uppfylla kriterierna både i fråga om personalstyrka och finansiella tröskelvärden. Definitionen av ett företag som ett SMF-företag innebär lindrade förutsättningar för statligt stöd, bland annat därför att ett SMF-företag inte anses vara i svårigheter om det har gått mindre än tre år sedan det bildades. Vid kalkyleringen av tröskelvärdena för ett företag används uppgifter vilkas innehåll påverkas av bolagets ägarintressen och anknytningar, då värdena kalkyleras enligt vad som närmare bestäms i bilaga I till kommissionens rekommendation (2003/361/EG). Rekommendationens definition av SMF-företag skulle enligt unionens domstols rättspraxis tolkas snävt, bland annat för att förhindra att definitionen kringgås genom helt formell tillämpning av kriterierna. Eftersom samtliga aktier i det ifrågavarande bolaget ägdes av ett annat bolag, kunde det förstnämnda bolaget med hänsyn till de ägarintressen som framgick av bolagets handlingar inte betraktas som ett sådant fristående företag som avses i bilagan till kommissionens rekommendation. Följaktligen kunde de för saken relevanta uppgifter som hänförde sig till personalmängd och finansiella trösklar och vilka användes vid kategoriseringen av företaget inte bestämmas enbart utgående från bokslutet för det företag för vilket stadsfullmäktige ställt borgen.

Eftersom kommunfullmäktige hade fattat sitt beslut utan att man på behörigt sätt tagit fram uppgifter om bolagets ägarintresseföretag, hade kommunfullmäktige inte när borgensbeslutet fattades kunnat betrakta företaget som ett SMF-företag och tillämpa de undantag som gällde sådana företag. Den övriga utredning som handlingarna erbjöd var inte heller sådan att bolaget med stöd av den kunde betraktas som ett SMF-företag. Stadsfullmäktiges beslut hade fattats i felaktig ordning på det sätt som avses i 90 § 2 mom. i kommunallagen (365/1995). Högsta förvaltningsdomstolen upphävde därför stadsfullmäktiges och förvaltningsdomstolens beslut.

Föredraget om Europeiska unionens funktionssätt artikel 107.1 och 108.3

Kommunallagen (365/1995) 2 § 1 mom., 13 § 1 mom. och 13 § 2 mom. 6 punkten

Unionens domstols dom HaTeFo, C-110/13, EU:C:2014:114