10.4.2015

I egenskap av kommunal miljövårdsmyndighet hade miljönämnden för viss tid beviljat A:s och B:s fastigheter Rnr 1:301 och 1:302, som gränsade till varandra, från skyldigheten att ansluta sig till vattentjänstverkets avlopp. C och D ägde en fastighet i närheten, som i likhet med de fastigheter som för viss tid befriats från anslutningsskyldigheten gränsade till Pemar å. Förvaltningsdomstolen avvisade C:s och D:s besvär över nämndens beslut på den grunden att C och D inte hade besvärsrätt och prövade således inte besvären.

I sina besvär hos förvaltningsdomstolen hade C och D hänvisat till att egnahemshuset och bastun på fastigheten Rnr 1:302 låg cirka 20 meter från Pemar å och att avloppsvattnet från fastigheten rann ut i ån. Med hänsyn till att den fastighet som C och D ägde låg vid stranden av Pemar å, i närheten av fastigheten Rnr 1:302, väster om den och i samma riktning som vattnet strömmade, kunde miljönämndens beslut gälla C: s och D:s rätt eller fördel på det sätt som avses i 33 § 1 mom. 1 punkten i lagen om vattentjänster och C och D hade således till denna del rätt att anföra besvär över miljönämndens beslut.

I sina besvär i förvaltningsdomstolen hade C och D hänvisat även till att den befrielse som miljönämnden beviljat kränkte deras rätt och fördel vilkas fastigheter hade ålagts skyldighet att ansluta sig till avloppet. C:s och D:s fastighet var belägen på verksamhetsområdet för samma vattentjänstverk som de fastigheter som befrielsebeslutet gällde. Nämndens beslut kunde dock inte gälla C:s och D:s rätt och fördel på det sätt som avses i 33 § 1 mom. 1 punkten i lagen om vattentjänster enbart på den i besvären anföra grunden att beviljande av befrielse inte skulle ha varit rättvist mot de övriga fastighetsägarna på vattentjänstverkets verksamhetsområde.

Lagen om vattentjänster 1 §, 10 § (119/2001) 1 mom., 11 § (1488/2009) 1 och 2 mom., 32 § 2 mom. samt 33 § 1 mom.