23.4.2014

En kyrklig samfällighet hade beslutat att vid utgången av år 2019 avsluta de gravskötselkontrakt enligt vilka de i kontrakten avsedda gravarna skulle skötas för alltid. Som skäl angav samfälligheten att kapitalet av de avgifter som betalats för kontrakten var otillräckligt.

A och samfälligheten hade ett kontrakt enligt vilket samfälligheten för alltid skulle sköta en grav där en nära anhörig till A var gravlagd. A väckte förvaltningstvistemål i förvaltningsdomstolen och yrkade i sin ansökan att samfälligheten skulle åläggas att sköta graven enligt kontraktet. Förvaltningsdomstolen avslog A:s ansökan och ansåg att den kyrkliga samfälligheten hade haft rätt att avsluta kontraktet.

I högsta förvaltningsdomstolen anförde A bland annat att orsaken till att samfällighetens gravskötselfond visade underskott var att tillgångarna i fonden hade värderats till bokföringsvärden, vilka understeg tillgångarnas gängse värden.

I sina beslutsskäl konstaterade högsta förvaltningsdomstolen att man i rättspraxis ansett att även ett kontrakt om att sköta en grav för alltid kunde avslutas om det kapital som betalats in för ändamålet samt även kapitalets avkastning helt hade konsumerats.

I det aktuella fallet hade den kyrkliga samfälligheten presenterat kalkyler med vilka man ville visa att det kapital konsumerats som samfälligheten mottagit enligt sina kontrakt om att sköta gravar för alltid. Detsamma gällde de medel som influtit som ränta på kapitalet. Bland annat skillnaden mellan tillgångarnas bokföringsvärde och gängse värde beaktades dock inte i kalkylerna. Samfälligheten hade inte visat att kapitalet och dess avkastning faktiskt i sin helhet hade konsumerats.

Högsta förvaltningsdomstolen upphävde förvaltningsdomstolens beslut och fastställde att den kyrkliga samfälligheten inte med stöd av de kalkyler som den presenterat hade haft rätt att säga upp den förbindelse att sköta graven som det var fråga om.

Förvaltningsprocesslagen 69 §

Kyrkolagen 17 kap. 5 §