16.4.2014

Justitieministeriet hade med en 27.7.2006 daterad och 14.8.2006 kompletterad handling begärt att X skulle utlämnas till Finland med stöd av överenskommelsen mellan Finland och Australien om utlämning för brott. X hade yrkat att justitieministeriets begäran och kompletteringen skulle anses vara lagstridiga på de grunder som X anfört i sin ansökan och därför återbrytas, åtminstone till den del som X hade begärts utlämnad för gärningar för vilka åtal inte hade väckts när utlämning begärdes.

Med stöd av justitieministeriets begäran och kompletteringen hade en australiensisk myndighet fattat ett utlämningsbeslut och X hade utlämnats till Finland i oktober 2009. Enligt X var begäran om utlämning lagstridig och skulle återbrytas, eftersom de åtal som våren 2010 väckts mot X endast hade varit föremål för förundersökning när begäran framställdes. På motsvarande sätt hade också tiotals gärningar som endast hade varit föremål för förundersökning när begäran om utlämning framställdes inte föranlett åtal, utan beslut om åtalseftergift hade fattats i november 2010.

Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det inte i sig var den begäran om utlämning som justitieministeriet framställt till de australiska myndigheterna som hade gjort att X hade utlämnats till Finland. Efter att begäran framställts hade nämligen förfarandet för utlämning av X ägt rum enligt vederbörande nationella rättsregler i Australien och det var egentligen de australiensiska myndigheternas utlämningsbeslut som hade utgjort grunden för utlämningen av X till Finland.

Utlämningsbegäran i sig kunde inte betraktas som ett förvaltningsbeslut som skulle ha innehållit det slutliga avgörandet i utlämningsärendet. I sin ansökan om återbrytande hade X dock anfört att redan begäran om utlämning hade haft följder som hade påverkat hans rättsställning, såsom att man fortsatt att hålla honom i förvar i Australien och att hans egendom konfiskerats. Av denna anledning kunde frågan huruvida X:s ansökan om återbrytande skulle prövas inte avgöras utan en bedömning av om X vid behandlingen av utlämningsbegäran i Australien hade haft tillgång till sådana processuella garantier att han kunde ha fått ett domstolsavgörande om huruvida justitieministeriets utlämningsbegäran jämte komplettering hade motsvarat bestämmelserna i överenskommelsen mellan Finland och Australien om utlämning för brott.

Av utredningen i ärendet framgick att X hade haft möjlighet att få sina invändningar, som gällde frågan huruvida de gärningar för vilka han begärdes utlämnad motsvarade bestämmelserna i överenskommelsen mellan Finland och Australien om utlämning av brott, prövade i Australien och således där få tillgång till behöriga rättsmedel.

I den straffprocess som följde på utlämningen hade X i Finland haft möjlighet att bestrida de gärningar med hänvisning till vilka han utlämnats. Den omständigheten att X slutligen inte hade åtalats för alla de gärningar för vilka han begärts utlämnad hade inte betydelse för avgörandet.

Av ovan nämnda orsaker var justitieministeriets begäran om utlämning och kompletteringen av denna begäran, vilka det var fråga om i X:s ansökan om extraordinärt ändringssökande, inte ett sådant förvaltningsbeslut som avses i 5 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen och som kan överklagas med stöd av nämnda lag.

Överenskommelsen den 7 juni 1984 mellan Finland och Australien om utlämning för brott (FördrS 24/1985) samt protokollet om ändring av denna överenskommelse (FördrS 14/1986) artikel 1.1 och artikel 3

Lagen om utlämning för brott (456/1970) 1 § (1287/2003), 14 § 1 mom. och 34 § (1287/2003)

Förvaltningsprocesslagen 5 § 1 mom., 63 § 1 mom.