28.11.2013

I ett ärende, som gällde frågan om det enligt markanvändnings- och bygglagen fanns förutsättningar för ett bolag att få förverkliga ett projekt som omfattade byggande av fem vindkraftverk, hade högsta förvaltningsdomstolen att på besvär av bolaget ta ställning till om frågan kunde avgöras med ett planeringsbehovsavgörande eller om planläggning var nödvändig innan bygget kunde genomföras.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att faktorer som inverkade på bedömningen av det enskilda fallet var bland annat kraftverkens storlek, deras avstånd till platser där störning kunde uppstå samt den omständigheten för vilka ändamål marken på det omgivande området användes eller anvisats att användas. En omständighet som också inverkade på bedömningen var att vindkraftverk måste placeras på flera hundra meters avstånd från varandra, beroende bland annat på vindkraftverkens rotorstorlek, antalet vindkraftverk och deras placeringsmönster. Av detta följer att man, också när det är fråga bara om några vindkraftverk, för vindkraftverken måste reservera områden som är exceptionellt stora i jämförelse med vad som är fallet vid sedvanligt bostadsbyggande. Dessa områden kan då inte användas för andra ändamål. Ett särdrag vid byggande av vindkraftverk är dessutom, till exempel i jämförelse med sedvanligt bostadsbyggande, att de inskränkningar i markanvändningen som vindkraftverkens verksamhet medför för omgivande områden såväl till sin art som till sin omfattning skiljer sig från situationen vid sådant byggande som det vanligtvis är frågan om när byggplatser anvisas med planeringsbehovsavgörande. Detta är fallet även om projektet inte skulle leda till byggande som har betydande konsekvenser eller medföra betydande skadliga miljökonsekvenser eller andra betydande och skadliga konsekvenser, på det sätt som avses i 137 § 4 mom. i markanvändnings- och bygglagen.

Det aktuella bygget skulle komma att genomföras på områden som är värdefulla med hänsyn till sin geologi, landskapsbild och kulturhistoria, eller inom den omedelbara verkningskretsen för dessa områden. Till följd av sina särdrag skulle området, till följd av ovan nämnda områdesreserveringar, som skulle komma att inskränka byggandet och placeringen av byggnader på området, anses ha betydelse bland annat för rekreationsändamål. Vindkraftverkens antal och storlek innebar att projektet skulle komma att ha verkningar för ett betydligt större område än vad sedvanligt bostadsbyggande skulle ha. Med hänsyn till det ovan anförda kunde ett enskilt planeringsbehovsavgörande inte erbjuda utredning som kunde tjäna som grund för att bedöma projektet utgående från de krav som ställs på innehållet i en detaljplan eller generalplan för byggande av vindkraftverk.

Möjligheterna att genomföra projektet skulle utredas genom planläggning av området, varvid även byggbehoven hos de övriga markägarnas på området och andra sätt att använda marken kunde beaktas. Med hänsyn till kraftverkens storlek och antal skulle ett beviljande av projektet ha begränsat planläggningsalternativen på ett mycket stort område, när området senare eventuellt planlades. Eftersom möjligheterna till delaktighet och växelverkan också är större vid planläggning än i samband med planeringsbehovsavgöranden, hade det inte heller någon betydelse för bedömningen av saken att de nuvarande invånarna i den närliggande tätorten eller i den planerade vindkraftsparkens omgivning inte hade motsatt sig projektet.

På ovan nämnda grunder skulle ett beviljande av ansökan ha förorsakat sådana olägenheter med tanke på planläggningen eller annan reglering av områdesanvändningen som avses i 137 § 1 mom. 1 punkten i markanvändnings- och bygglagen. Följaktligen fanns det inte juridiska förutsättningar att bevilja ansökan.

Markanvändnings- och bygglagen 16 § 1 och 2 mom. samt 137 § 1 och 4 mom.