27.11.2013

A Ab hade ansökt om tillstånd för återvinning av avfall genom anläggning av ett upplagringsfält i anslutning till sin produktionsanläggning. Avsikten vara att lagringsfältet skulle anläggas på en myr, där de mjuka jordmassorna skulle ha nått ner till ett djup av mellan en och åtta meter. De mjuka marksubstanserna skulle ha ersatts med nästan maximalt tjocka lager av betong-, tegel- glas- och däckavfall. Alternativt skulle håligheten ha fyllts med kvalitetssäkrat glas-, betong- och tegelavfall med en grovlek av 150 millimeter samt med däckavfall som skulle hindra kapillär vattenstigning. Jordbyggnaden skulle ha tagit cirka fem år i anspråk.

I ärendet hade inte anförts skäl för att det med hänsyn till fältets planerade användningsändamål eller till jordmånens bärighet skulle ha varit motiverat att byta ut marksubstanser i en så stor omfattning som avsågs i ansökan. När man beaktade hur stor avfallsmängden skulle vara, att byggprojektet skulle ta en osedvanligt lång tid i anspråk samt att utredningen om hur det avfall som man hade för avsikt att lagra lämpade sig för återvinning på myren, var återvinning av avfallet inte möjligt i den utbytta marksubstansen eller i det skikt som skulle förhindra kapillär vattenstigning. Ansökan skulle till denna del avslås.

Ansökan bifölls till den del som avfall återvanns i de övre skikten av lagringsfältet. Enligt tillståndsvillkoren skulle bolaget innan det lade ner avfallet i fältet förvissa sig om att avfallet var miljödugligt. Förvaltningsdomstolen hade kompletterat tillståndsvillkoret så, att nedläggning av glasskross i fältet skulle föregås av en utredning till tillsynsmyndigheten om att glaskrosset var odugligt för återvinning. En begränsning av glaskrossets mängd till 5 000 ton fick inte stöd av skäl som hänförde sig till miljövård eller avfallshantering.

Miljöskyddslagen (86/2000) 42 § 1 och 2 mom., 43 § 1 och 3 mom., 45 § 1 mom. (934/2003) och 2 mom. (86/2000) samt 50 § 1 mom. (86/2000)

Avfallslagen (1072/1993) 6 och 40 §

Avfallslagen (646/2011) 8 §