7.12.2009

Enligt de lagar om farledsavgift som var i kraft åren 1999-2004 hade farledsavgift tagits ut på ett annat sätt i utrikes fart än i inrikes fart. Systemet hade därför kunnat leda till en situation som stod i strid med artikel 49 i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (som sedermera blivit artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), Rådets förordning (EEG) nr 4055/86 och Europeiska gemenskapernas domstols rättspraxis, då en högre farledsavgift hade burits upp för ett fartyg i utrikes fart än för fartyg i inrikes trafik i motsvarande situation.

Det betalningspliktiga bolaget hade inte inom den föreskrivna besvärstiden om tre år sökt ändring i de farledsavgifter som hade bestämts för bolaget. Att det fanns en konflikt mellan lagen om farledsavgift och gemenskapsrätten hade inte kommit i dagen först efter att den ordinarie besvärstiden hade gått ut. Farledsavgifter hade tagits ut av bolaget när det bedrev näringsverksamhet och bolaget hade kunnat beakta avgifterna i sin prissättning av produkter till kunderna. Dessa omständigheter kunde beaktas vid den sammantagna prövningen av frågan om återbrytande av beslutet, särskilt av den anledningen att enligt 63 § 2 mom. i förvaltningsprocesslagen får ett beslut inte återbrytas om det inte kränker den enskildes rätt. Det fanns inte sådana förutsättningar för återbrytande som bestäms i 63 § i förvaltningsprocesslagen. Omröstning 4-1.