26.1.2009

I strandgeneralplanen för en stad hade föreskrivits att byggrätten för en semesterbyggnadsenhet motsvarade byggnadsordningens bestämmelser för en byggplats och att bygglov för semesterbostad kunde beviljas direkt med stöd av strandgeneralplanen. I stadens gällande byggnadsordning föreskrevs att byggnadernas sammanlagda våningsyta på strandgeneralplanens byggplatser för semesterbostäder (RA) fick vara högst 150 kvadratmeter. Kommunfullmäktige hade nu godkänt en sådan ändring av byggnadsordningen att våningsytan i nämnda fall fick vara högst 12,5 procent (av byggplatsens areal) eller 250 kvadratmeter.

Enligt 14 § i markanvändnings- och bygglagen kan stadsfullmäktige visserligen i en byggnadsordning reglera byggrätten storlek. I detta fall gällde den av stadsfullmäktige antagna bestämmelsen i byggnadsordningen dock RA-områden för vilka det i strandgeneralplanen särskilt har bestämts att generalplanen direkt kunde användas som grund för beviljande av bygglov för semesterbostad och byggrätten på dessa byggplatser har kopplats till en bestämmelse i den byggnadsordning som gäller vid tidpunkten i fråga. Ändringen av bestämmelsen i byggnadsordningen hade inte närmare motiverats i handlingarna och i målet har inte heller annars utretts hur den betydande ökningen av byggrätten kunde inverka på de lokala förhållandena på strandgeneralplaneområdet. I målet hade således inte framlagts sådan utredning som skulle göra det möjligt att bedöma om byggnadsordningen i sin ändrade lydelse uppfyllde de krav som enligt nämnda lagrum ställs på bestämmelserna i en byggnadsordning. Till denna del var stadsfullmäktiges beslut således lagstridigt till följd av den otillräckliga utredningen.

Markanvändnings- och bygglagen 14 § 2 och 3 mom.
Kommunallagen 90 § 2 mom. 3 punkten