13.8.2008

Vid prövningen av förutsättningarna att bevilja tillstånd enligt vattenlagen för ett företag, som syftade till att försörja Åbotrakten med vatten och som förutsatte att man byggde en anläggning för konstgjord grundvattenbildning, tog grundvatten och konstgjort grundvatten från Virttaankangas grundvattenområde, tog i bruk ett område som skyddsområde för nyss nämnda anläggning, byggde en råvattentäkt, tog råvatten ur Kumo älv, beviljades miljötillstånd för en förbehandlingsanläggning för råvatten samt anlade en vattenöverföringsledning mellan Vittis och Virttaa, tillämpades vid jämförelsen av den nytta respektive skada som företaget medförde bestämmelserna i 9 kap. 8 § 1 mom. till den del som det var fråga om konstgjord grundvattenbildning samt tagning av grundvatten och konstgjort grundvatten, bestämmelserna i 2 kap. 6 § 2 mom. i vattenlagen till den del som det var fråga om att ta vatten ur Kumo älv samt i bägge fallen dessutom bestämmelserna i 2 kap. 11 § i vattenlagen. Vid intresseavvägningen skulle även andra alternativ än det som hade valts beaktas, om det var sannolikt att det enligt dessa var möjligt att ordna vattenförsörjningen på ett sätt som medförde mindre skada än det valda alternativet, som inte var det enda möjliga sättet att ordna vattenförsörjningen. Enbart den omständigheten att företaget i den form som det hade enligt ansökan kanske kunde genomföras till lägre kostnader än enligt andra alternativ innebar inte direkt att det valda alternativet skulle ges prioritet.

Som men eller annan förlust av förmån skulle beaktas framför allt att den värdefulla naturmiljön åtminstone i någon mån förändrades och löpte risk att förändras på ett menligt sätt. De menliga konsekvenser som skulle beaktas kunde gälla såväl grundvattnet och vattendragen som jordmånen och naturen samt utövningen av näringar. Risken för men av betydelse skulle dock betraktas som liten, när hänsyn togs även till de tillståndsvillkor som hade bestämts i syfte att skydda jordmånen och grundvattnet, och som högsta förvaltningsdomstolen delvis ändrade med sitt beslut.

När det gällde markanvändningen på området, innebar realiseringen av företaget att de begränsningar skulle iakttas som beror på att lagen och skyddsområdesbestämmelserna föreskriver en skyldighet att vid sidan av naturligt grundvatten skydda även konstgjort grundvatten. Det naturliga grundvatten som i varje händelse finns på området begränsade å andra sidan redan i sig markanvändningen på området. Vid tillståndsprövningen skulle hänsyn även tas till de olägenheter som uppstår till följd av de begränsningar som följer av behovet att skydda det konstgjorda grundvattnet samt till den omständigheten att vattenöverföringsledningen mellan Vittis och Virttaa, som var en vital del av det företaget med att skapa konstgjort grundvatten, begränsade markanvändningen på det område som berördes av ledningen.

Olägenheterna i anslutning till företaget med att skapa konstgjort grundvatten var dock inte sammantagna så stora att de kunde anses vara betydande med tanke på den nytta som sökanden fick genom att vattenbehovet blev tillgodosett, när hänsyn även togs till den omständigheten att man genom företaget kunde basera vattenförsörjningen i Åbotrakten på grundvatten, som var ett riskfriare alternativ än ytvatten.

Nyttan av företaget var avsevärt större än den skada, det men och den övriga förlust av förmån som företaget medförde, även med hänsyn till övriga tillbudsstående alternativ att ordna vattenförsörjningen i Åbotrakten. Det fanns således förutsättningar att bevilja tillståndet.

Alternativa sätt att genomföra företaget var det fråga om även vid bedömningen av om miljökonsekvensbedömningen i ärendet hade varit lagenlig.

Infiltrationen av det förbehandlade vattnet från Kumo älv medförde att jordmånen och grundvattnet tillfördes mera näringssalter och eventuellt även andra ämnen samt sediment än i det fall att vatten inte infiltrerades för konstgjord grundvattenbildning. Infiltration av grundvatten i jordmånen kunde därför på lång sikt ha menlig inverkan på jordmånen och grundvattnet. För att undvika sådana följder skulle vattnet från Kumo älv renas tillräckligt innan det infiltrerades för att bilda grundvatten. Enbart infiltrering i sand var inte tillräckligt.

För att förhindra sådana skadliga följder var det nödvändigt att ändra de tillståndsvillkor i miljötillståndsverkets beslut som gällde effektivering av förbehandlingsanläggningens verksamhet, avbrott i vattentagningen samt kvaliteten hos det förbehandlade vattnet. Det var nödvändigt att göra observationer om projektets inverkan på jordmånen och grundvattnet. I samband med ansökan om justering av tillståndsvillkoren skulle sökanden komma med en utredning om projektets verkningar, som skulle basera sig på de uppgifter som man inhämtat vid observationen.

De nyttjanderätter som hade stiftats att gälla områden i andras ägo hade i tillståndsbeslutet specificerats endast med en hänvisning till den förteckning över ersättningar som ingick bland tillståndsbestämmelserna. Specificeringen av nyttjanderättsområdena var bristfällig även såtillvida, att miljötillståndsverket när det beviljade nyttjanderätter inte hade hänvisat till några kartor där områdena skulle ha framgått. Tillståndet saknade också bestämmelser om vilka åtgärder aktiebolaget Turun Seudun Vesi Oy med stöd av beviljade nyttjanderätter hade rätt att vidta på områden i andras ägo. Beträffande de områden som var avsedda för vattentäkt eller infiltrering framgick detta dock indirekt av begränsningarna i skyddsområdetsbeslutets bestämmelser om skyddsområdet. Tillståndsbeslutets bestämmelse om nyttjanderätterna skulle kompletteras.

Av tillståndsbeslutet framgick inte exakt hur bassängerna skulle komma att placeras på infiltreringsområdet eller den mängd vatten som skulle infiltreras från dem. En utredning om dessa omständigheter utgjorde en väsentlig del av den plan som enligt 16 kap. 1 § i vattenlagen skall fogas till ansökan om tillstånd. Infiltreringsbassängernas konstruktion och placering samt planerna för infiltreringen och vattentagningen under det så kallade provdriftsskedet och vid en senare övergång till fullskalig drift samt effektiveringen av förbehandlingsanläggningens verksamhet genom kemiska åtgärder skulle såsom utgörande väsentliga delar av tillståndet regleras genom ett på tillräckligt detaljerade planer baserat beslut av miljötillståndsverket, i stället för att tillståndstagaren skulle förpliktas att lägga fram en särskild plan om dessa omständigheter för den regionala miljöcentralen, då vattenlagen inte upptar några särskilda bestämmelser om ett sådant beslut av den regionala miljöcentralen eller om möjligheten att yrka rättelse eller överklaga beslutet. Om planen eventuellt medförde att nyttjanderätt behövdes till nya områden, gällde det också att observera att endast miljötillståndsverket har behörighet att besluta om dessa.

Eftersom anläggningen av en vattenöverföringsledning förutom ett beslut om nyttjanderätt enligt 9 kap. 18 § i vattenlagen inte förutsatte något annat tillstånd eller beslut enligt vattenlagen eller någon annan lag, skulle nämnda avgörande betraktas som ett beslut som enligt 65 § i naturvårdslagen jämställs med ett tillstånd, vilket innebär att när beslutet fattades skulle en bedömning göras beträffande konsekvenserna för ett objekt som omfattas av nätverket Natura 2000.

I ärendet var det även fråga om att ersätta markägarna för värdet av marksubstanser på skyddsområdet respektive nyttjanderättsområdet. Tagning av marksubstanser på skyddsområdet förutsatte tillstånd enligt marktäktslagen och, såvida täkten kunde ha konsekvenser som avses i 1 kap. 18 § i vattenlagen, även tillstånd enligt 9 kap. 8 § i vattenlagen. Dessutom förutsatte täkten ett sådant separat tillstånd av miljötillståndsverket att avvika från skyddsområdesbestämmelserna som avses i 9 kap. 20 § i vattenlagen. Att marktäktstillstånd enligt marktäktslagen saknades utgjorde inte i sig något hinder för att bestämma ersättning enligt vattenlagen. Huruvida nya tillstånd enligt marktäktslagen och eventuellt även enligt vattenlagen skulle komma att beviljas på områden inom skyddsområdet och i vilken omfattning tagning av marksubstanser i så fall skulle tillåtas var dock så osäkert att värdet av gruset på nyttjanderättsområdena inte skulle läggas till grund för den ersättning som nu bestämdes med stöd av vattenlagen.

På de områden i andras ägo som hörde till skyddsområdet och till vilka inte hade beviljats någon bestående nyttjanderätt var det med hänsyn till 1 kap. 18 § i vattenlagen, förutsättningarna för att bevilja sådana tillstånd som enligt marktäktslagen och vattenlagen krävdes för tagning av marksubstanser samt bestämmelserna om tillståndsvillkor inte fråga om en sådan förlust av förmån som avses i 9 kap. 19 § 2 mom. i vattenlagen och för vilken, när hänsyn tas till 9 kap. 20 § 2 mom. i vattenlagen, ersättning i förväg skall bestämmas i beslutet om grundvattentäktens skyddsområde.

I målet var ytterligare fråga om bland annat förutsättningarna för tillstånd att inleda arbeten.

Vattenlagen 1 kap. 18 §, 2 kap. 3, 6, 11, 26 ja 27 §, 9 kap. 2, 4, 8, 11, 16, 18, 19 ja 20 § och 11 kap. 8 § 3 mom.
Miljöskyddslagen 7 och 8 §, 7 kap. och 101 §
Naturvårdslagen 65 och 66 §
Lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning 10, 13 och 17 § (59/1995 och 468/1994)
Förordningen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning (268/1999) 11 § 2 punkten