19.9.2016

År 1944 födda A:s funktionsförmåga hade försvagats till följd av en hjärnblödning år 2013 och en infarkt i hjärnbarken år 2014, varför han nu behövde mycket hjälp med dagliga sysslor. Före hjärnblödningen hade A kunnat röra sig självständigt med stöd av käpp, men efter den endast korta sträckor och med stöd. Nämnden ansåg att A:s insjuknande hängde samman med hans åldrande och att hans behov av assistans till denna del skulle tillgodoses med stöd av socialvårdslagen, som är primär i förhållande till lagen om service och stöd på grund av handikapp.

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att A inte skulle betraktas som en sådan äldre person vars funktionsförmåga är nedsatt på grund av sjukdomar eller skador som har uppkommit, tilltagit eller förvärrats i och med hög ålder, eller på grund av degeneration i anslutning till hög ålder. A:s behov av hjälp borde således ha tillgodosetts med stöd av lagen om service och stöd på grund av handikapp. Högsta förvaltningsdomstolen fastställde förvaltningsdomstolens beslut, enligt vilket A var berättigade till serviceboende enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp.

Lagen om service och stöd på grund av handikapp 8 § 2 mom.

Förordningen om service och stöd på grund av handikapp 10 och 11 §

Lagen om klientens ställning och rättigheter i socialvården 5 § 1 och 2 mom.

Lagen om stödjande av den äldre befolkningens funktionsförmåga och om social- och hälsovårdstjänster för äldre 3 § 2 punkten

Ärendet har avgjorts av president Pekka Vihervuori samt förvaltningsråden Leena Äärilä, Mikko Pikkujämsä, Vesa-Pekka Nuotio och Antti Pekkala. Föredragande Anna Heikkilä.