16.12.1999

Konsumentombudsmannen (KO) mot Helsingfors Telefon Abp (bolaget). Bolaget tillämpade i de avtal som det ingick med konsumenterna ett avtalsvillkor enligt vilket konsumenten är skyldig att betala en separat avgift för att få ett betalningsprogram fastställt. Bolaget tillämpade avtalsvillkoret i sådana situationer där en konsument som hade fått en telefonräkning bad bolaget om tilläggstid för att betala räkningen. Avtalsvillkoret var omfattande och till sin ordalydelse allmänt. Avtalsvillkoret gjorde det möjligt att en separat avgift uppbars i alla de situationer där konsumenten av bolaget bad om att få extra betalningstid för att betala telefonräkningen. Avgiften kunde uppbäras oberoende av orsaken till dröjsmålet eller längden på den begärda betalningstiden. Avtalsvillkoret gjorde det möjligt att avgiften i fråga uppbars även då betalningsdröjsmålet berodde på konsumentens sjukdom, arbetslöshet eller någon annan omständighet som kan jämställas med dem och som är oberoende av konsumenten. Bestämmandet av den dröjsmålsränta som uppbars för räkningen påverkades inte av att en betalningsplan enligt avtalsvillkoret fastställdes.

En konsument som vinnlade sig om att betala räkningarna i rätt tid på förfallodagen kunde till följd av tillfälliga betalningssvårigheter kontakta bolaget även i det fall att han behövde endast en kortare tilläggstid för att erlägga betalningen. Också i ett sådant fall hade bolaget enligt sitt avtalsvillkor rätt att uppbära avgiften i fråga, även om bolaget inte i praktiken skulle ha uppburit avgiften för en alldeles kort flyttning av betalningsdagen. En konsument som i ett sådant fall inte alls tog kontakt undvek däremot avgiften. En konsument som lämnade meddelande om betalningsdröjsmålet kunde således i ett sådant fall råka i en sämre ställning än en sådan konsument som inte alls lämnade något meddelande om betalningsdröjsmålet.

En konsument som tog kontakt till följd av betalningsdröjsmålet och med vilken bolaget i telefon ingick ett avtal om att senarelägga betalningsdagen för räkningen antog att eventuella indrivningsåtgärder då skulle utebli. Konsumenten visste inte nödvändigtvis att det att han tog kontakt orsakade att en flyttning av den avtalade förfallodagen ledde till att en separat avgift uppbars. När konsumenten tog kontakt efter förfallodagen visste han inte heller alltid att ett påminnelsebrev i fråga om räkningen redan hade kunnat skickas eller att en separat avgift uppbärs för det skickade påminnelsebrevet oberoende av om förfallodagen senareläggs. Även om konsumenten skulle ha tagit kontakt med bolaget innan påminnelsebrevet hade skickats, gav en senareläggning av förfallodagen konsumenten ingen fördel, om en separat avgift automatiskt uppbars för senareläggningen av betalningsdagen också till följd av ett kort betalningsdröjsmål.

Bolagets avtalsvillkor, som gav möjligheten att uppbära en separat avgift av alla konsumenter som till följd av betalningsdröjsmål tog kontakt oberoende av den begärda betalningtidens längd och orsaken till dröjsmålet, var oskäligt med hänsyn till konsumenterna.

KSL_3_kap._1_§, 2_§ och 3_§