24.11.1992

KONSUMENTOMBUDSMANNENS YRKANDE

KO har yrkat att Independent Yksityisrahoitus Oy med stöd av konsumentskyddslagen (KSL) 2 kap. 1 och 7 § vid vite förbjudes att i sin marknadsföring erbjuda kredit för privatkonsumtion

1. med betoning i ord eller med hjälp av bild användning av kredit för vanliga anskaffningar så att marknadsföringen

a) inger en överdriven bild av hur konsumenten med hjälp av kredit klarar av sociala problemtillfällen eller bättrar levnadskvalit‚n,

b) inte ger en verklig bild av de på en ingången kreditförbindelse följande återbetalningsskyldigheten för konsumenten;

2. utan att det omtalas för konsumentens ekonomiska trygghet erforderliga uppgifter för bedömande av kreditkostnaden, då beviljande av krediten sker på grundval av näringsidkaren fastställda standardvillkor, utan att det förekommer personlig överläggning rörande villkoren.

Independent Yksityisrahoitus Oy marknadsförde hösten 1991 till konsumenterna genom televisionsreklam direktkredit, som fanns att få genom låneansökningar, vilka tillhandahölls genom Rkioskerna. Reklamen visades i rikstäckande televisionsnät under flera veckors tid.

Independent Yksityisrahoitus Oy:s televisionsreklam var en snabbt framskridande animationsfilm, där det avbildas konsumentens låneanskaffnings- och låneanvändningssituation. Konsumenten fick oväntat inbjudan till en fest och märkte att han behöver nya kläder. Han rusade till R-kiosken och fyllde i en Independent-låneansökan. Snart fick han också med posten ett kuvert med en bunt pengar och skyndade med pengarna på uppköp i ekiperings- och guldsmedsaffärer. Som lyckligt slut på historien överräckte den för lånade pengar stiligt klädde konsumenten leende ett på kredit anskaffat värdefullt smycke till sin nya flickvän. Independent-krediten hade löst konsumentens problem. I reklamens slut sade speakern: "Det betyder inget vad Du behöver pengar till. Hämta lånepapper från R-kiosken."

I den låneansökan, som erhålles från R-kiosken, redogöres för de erbjudna krediternas standardvillkor och kostnader. Blancolån är på 10 000 - 75 000 mark. Räntan är 18,9 % och bunden till 3 månaders Helibor-ränta, vartill dessutom uppbäres en uppläggningsavgift, som beroende på lånesumman är 550 eller 950 mark samt 20 mark i skötselavgift per månad. Den verkliga årliga räntan på ett 50 000 marks Blanco-lån är 20,3 %. Snabblån är på 5 000 - 9 000 mark. Dess ränta 20,25 % är bunden till 3 månaders Helibor-ränta, uppläggningsavgiften är 350 mark oberoende av lånesumma, vartill kommer en månatlig skötselavgift på 20 mark. Den verkliga årliga räntan på ett 9 000 marks snabblån är 27,4 %. I Independent Yksityisrahoitus Oy:s televisionsreklam lämnas ingen som helst uppgift om kostnaderna för lånepaketen.

Enligt KSL 2 kap. 1 § får vid marknadsföring inte användas förfarande, som strider mot god sed eller eljest är otillbörligt mot konsumenterna. Marknadsföring, vari ej ingår uppgifter, som är av behovet påkallade med hänsyn till konsumenternas hälsa eller ekonomiska trygghet, skall alltid anses otillbörlig.

I regeringens proposition med förslag till konsumentskyddslagstiftning (RP 8/1988) fastslås att lagens stadganden om marknadsföring har två huvudsyften: att förebygga osakliga marknadsföringsåtgärder, vilka riktas mot konsumenterna, samt förmå näringsidkarna att i samband med marknadsföringen ge konsumenterna den information, som fordras för förnuftiga konsumtionsbeslut. Stadgandets målsättning är att inverka så att man vid marknadsföringen i tillräcklig grad tar hänsyn också till konsumenternas intressen.

Även i regeringens proposition med förslag till lagstiftning om konsumentkrediter (RP 88/1985) nämnes det som ett centralt syfte att skapa sådana marknadsförhållanden att konsumenten på sakliga grunder kan avgöra om det lönar sig för honom att ta upp kredit för ifrågavarande ändamål och i vilken form krediten blir förmånligast för honom.

I motiveringarna för KSL 7 kap. fästes uppmärksamheten uttryckligen vid en kraftig kreditmarknadsförings betydelse för att ge upphov till lägen med överstor skuldsättning. I regeringens proposition fastslås det att en intensiv marknadsföring av krediter kan, om den är oreglerad, leda till att konsumenten ingår sådana förbindelser att han därigenom blir över-skuldsatt. Av denna anledning intogs i KSL 7 kap. 5 § ett stadgande, enligt vilket konsumentkreditgivning inte får användas som huvudsakligt argument vid marknadsföring av andra konsumtionsnyttigheter. Stadgandet hindrar emellertid inte marknadsföring av kreditkortssystem eller någon direktkredit såsom sådant. Det har därför inte kunnat inverka på bankers och penninginrättningars direkta kreditmarknadsföring. Sådan marknadsföring kan emellertid alltid bedömas med stöd av reglerna om otillbörlig marknadsföring i KSL 2 kap. 1 §.

I regeringens proposition beträffande lagstiftning om konsumentkrediter (RP 88/1985) fastslogs det att det ur utredningar beträffande förhållandena i Finland framgick att hushållens skuldsättning beträffande konsumtionskrediter dittills inte var särskilt omfattande och att skulderna i Finland i jämförelse med andra länder var kortvariga. I propositionen konstaterades det dock att det vore skäl att även i Finland vara beredd på att utvecklingen kunde gå mot att konsumenterna bleve över-skuldsatta.

Vid utformningen av konsumentkreditlagstiftningen sysslade man föga med åtgärder för att förebygga att konsumenterna bleve över-skuldsatta. Då lagstiftningen bereddes kunde man inte förutse kreditgivningens väldiga tillväxt under slutet av 1980-talet. Flera möjliga medel, såsom begränsning av kredithandeln, medgivande av rätt att frånträda eller stadgande om skyldighet för kreditgivaren att skaffa sig upplysningar, kom ej att användas. Till förebyggande strävade man uttryckligen blott i några stadganden, vari man önskade stödja konsumentens rationella valmöjligheter då han fattade beslut rörande upptagande av kredit.

Man kan emellertid anföra tvivel på enbart informationsstadgandens betydelse då det gäller konsumentens beslutsfattande, speciellt om marknadsföringen av kredit är mycket intensiv och lockande. Informationen når då inte nödvändigtvis konsumenten så att han skulle begripa dess innebörd. Speciellt mindre bemedlade, mindre än genomsnittligt utbildade konsumenter, förmår inte alltid tillgodogöra sig informationen, ehuru den just för deras del med hänsyn till risken för alltför stor skuldsättning vore speciellt viktig. Även psykologiska skäl kan förhindra ett rationellt utnyttjande av lämnad information, speciellt om denna information lämnas i beslutsfattandeprocessens senare skede, då beslutet att skaffa i själva verket, till följd av den intensiva marknadsföringens inverkan, redan har fattats. Dessutom hjälper lämnad information inte sådan konsument, som ej längre beviljas billig kredit och inte besitter tillräckliga kontanter för de önskade anskaffningarna. Hos sådana konsumenter är det synnerligen klandervärt att uppväcka en stark önskan till konsumtion och locka till ett riskfyllt kredittagande genom lockande och intensiv marknadsföring av en kredit, som man lätt kan skaffa sig.

Konsumenternas skuldbörda har i Finland avsevärt ökat under 1980-talets senare del. Enligt den av rättspolitiska forskningsanstalten år 1991 publicerade undersökningen har hushållens skuldsättningsgrad stigit från c:a 50 procent i början av 1980-talet till över 80 procent år 1989.

Upphävandet av kreditregleringen har i avgörande grad förändrat hushållens ställning på kreditmarknaden. Pengar har blivit en handelsvara. Kreditgivarna har från att ha setat på pengarna ändrats så att de trugar dem på folk och marknadsföringen av för konsumtion avsedda krediter har tilltagit. För de fria finansieringsförhållandena typiska kreditmarknadsföringsmedel har varit exempelvis TV-, text-TV- och lokalradioreklam, ökning av kreditansökningarna genom tidningsannonser samt användning av en kioskkedja som distributionskanal för kreditblanketterna. Marknadsföringens tyngdpunkt har förskjutits mot att förmedla föreställningar: speciellt har kreditens behändighet, besvärsfrihet och vidsträckta användbarhetsområde varit kraftigt marknadsförda egenskaper. Den intensiva marknadsföringen av för konsumtion avsedda krediter har sänkt konsumenternas tröskel då det gäller att skaffa sig kredit. Detta har för sin del delvis lett till illa genomtänkta beslut att taga lån och till uppkomsten av betalningssvårigheter hos konsumenterna.

Konsumenternas betalningsförsummelser ligger på toppen. Den explosionsartade ökningen av konsumtionsgäldenärer, som blivit föremål för inkassobyråernas åtgärder kan som huvudorsak anses ha en alltför släpphänt kreditgivning samt förändringen i konsumenternas betalningsvanor, vilket har lett därhän att konsumenterna skaffar alldeles vardagliga förnödenheter på kredit. En sådan betalningspraxis är ägnad att leda till att konsumenten kommer i en skuldspiral, d.v.s. ett tillstånd, då konsumentens kontanter genast går åt till skötseln av gamla skulder, varför alla nya anskaffningar måste finansieras med nya lånemedel. På en sådan konsumtion siktar emellertid den intensiva marknadsföringen av direktkrediter, som speciellt understryker att krediterna beviljas utan säkerhet samt att det inte fordras någon utredning beträffande det ändamål, som pengarna skall användas för. En marknadsföring, där lättheten att få lån för vilket ändamål som helst betonas, och där man försöker väcka konsumentens lust att konsumera genom att ge en bild av hur problemet skall lösas samt en höjning av konsumentens ställning och aktning i takt med på kredit skaffade konsumtionsförnödenheter, måste anses vara otillbörlig ur konsumenternas synpunkt. Marknadsföringen måste anses vara otillbörlig även då den eggar till ett snabbt beslutsfattande genom att ge en förvrängd bild av konsumentens återbetalningsskyldigheter till följd av beslutet att ikläda sig en skuld, genom att lämna ett omnämnande av denna sida av låneavtalet utan avseende.

För konsumenten är det av stor ekonomisk betydelse då ett lån tages. Även långivaren borde känna ansvar såväl då krediten beviljas som då krediten marknadsföres. Vid marknadsföring av kredit bör det lämnas tillräckliga uppgifter som grund för konsumentens förnuftiga beslutsfattande beträffande den erbjudna krediten, ej heller får man genom marknadsföringen söka påverka konsumentens beslutsfattande med osakliga motiv.

I Independent Yksityisrahoitus Oy:s reklam erbjudes lån för anskaffning av vanliga konsumtionsnyttigheter. Detta framgår såväl av den i bild visade historiens tema som av det i reklamens slutskede lämnade verbala budskapet: "Det betyder inget vad Du behöver pangar till." I reklamen betonas just hur enkelt och bekymmersfritt det är att använda krediten, förutom att det visas hur besvärsfritt och enkelt det är att söka krediten.

Den av Independent Yksityisrahoitus Oy erbjudna krediten sökes per post på ansökningsblankett, som erhålles i R-kioskerna. Det förekommer inga överläggningar om det enskilda fallet, utan Independent Yksityisrahoitus Oy erbjuder konsumenterna två alternativa lånepaket, där alla avtalsvillkor är fast bestämda på förhand. De enda individuella faktorerna vid det beviljade lånet är kreditens storlek och kredittiden. Eftersom behandlingen av låneansökan och beviljandet av krediten sker helt utan personliga överläggningar, blir de i marknadsföringen lämnade uppgifterna den enda grunden för konsumentens beslutsfattande. Vid ett sådant förfarande är det speciellt viktigt att marknadsföringen inte lockar konsumenten att fatta oöverlagda beslut att skuldsätta sig.

Till följd av enkelheten att söka kredit och frånvaron av enskilda kreditöverläggningar kommer den kunskap och den uppmuntran, som kommer genom Independent Yksityisrahoitus Oy:s marknadsföring genom televisionsreklam, i främsta rummet. I Independent Yksityisrahoitus Oy:s televisionsreklam inges intryck av att det för var och en, som önskar så, är lätt att erhålla ett lån. Kreditgivaren är ej ens intresserad av för vilket ändamål lånet önskas. I reklamen inges det en bild av hur bekymmersfritt det är att köpa på kredit och hur konsumentens problem löses med på kredit inköpta konsumentnyttigheter. I reklamen framhäves kraftigt de materiella sidorna av livet och därmed följande förbättring av livskvalit‚n och hur aktningen för konsumenten stiger i medmänniskornas ögon. I reklamen koncentreras det på att ge en bild av bekymmersfri användning av kredit; däremot antydes det däri inte ens de skyldigheter för konsumenten, som följer med att använda kredit, eller de ekonomiska följderna av konsumentens beslut att skuldsätta sig. Reklamen eggar till användning av kredit för vanliga anskaffningar och lämnar den delen av kreditavtalet helt obeaktad, som säger att krediten och dess kostnader också skall återbetalas. Independent Yksityisrahoitus Oy:s televisionsreklam förmedlar en snedvriden bild av följderna av konsumentens beslut att skuldsätta sig och lämnar osakliga grunder som bas för konsumentens beslutsfattande. Independent Yksityisrahoitus Oy:s marknadsföring är i denna del otillbörlig mot konsumenterna och därför stridande mot KSL 2 kap. 1 §.

Den av reklamen lämnade överdrivna bilden av den bekymmersfria användningen av krediten kan inte korrigeras enbart genom att finansbolaget granskar den kreditsökandes kredituppgifter innan krediten beviljas och försöker att i det skedet gallra bort för det självt oförmånliga och riskfyllda låneansökningar. Detta tillvägagångssätt avlägsnar inte risken för att konsumenten, till följd av den stimulans reklamen ger, fattar ett oöverlagt beslut om skuldsättning, som leder till ett för honom oförmånligt slutresultat och exempelvis till följd av ändrade anställningsförhållanden till direkta ekonomiska svårigheter. Finansbolaget kan inte förutse sådana förhållanden enbart på grundval av de lämnade kreditupplysningarna, utan konsumenten måste själv noga överväga innan han fattar sitt beslut och taga hänsyn till sin levnadssituation, sina framtidsplaner samt möjliga, av honom själv oberoende, förändringar i omständigheterna. En marknadsföring, som stimulerar till ett snabbt och oöverlagt beslutsfattande genom att ge en överdriven bild av hur lätt det är att få och hur bekymmersfritt det är att använda kredit, är otillbörlig.

En animationsfilm är både en form inom filmkonsten och har dessutom en för reklamens effektmedel typisk överdrift samt strävan efter en snabb och humoristisk presentation. Dessa egenskaper framträder också i Independent Yksityisrahoitus Oy:s tecknade reklamfilm. Man kan inte förutsätta att verkligheten i en tecknad film framställes fullständigt realistiskt, en viss överdrift är naturlig. Oberoende av reklamens presentationssätt är det emellertid viktigt att dess innehåll och den föreställning den förmedlar är sanningsenliga. Reklamen får ej ens som ett marknadsföringens effektmedel vara sådan att åskådaren inte förmår därur urskilja för ett förnuftigt beslutsfattande viktiga saker. Independent Yksityisrahoitus Oy:s reklamfilms otillbörlighet blir inte alls mera ursäktlig därför att händelserna framställas tecknade. Den tecknade filmen är tvärtom ägnad att ytterligare förstärka den i reklamen givna orealistiska bilden av följderna av en konsuments beslut att skuldsätta sig.

Televisionen är en av de effektivaste reklamkanalerna. Televisionsreklamer är av kort varaktighet och dessprägel slående. Televisionsreklam överraskar tittaren och det är ofta svårt att undvika att taga emot den.

I televisionsreklam är det svårt att i klar och lättbegriplig form förmedla utförlig information om den marknadsförda nyttigheten. En televisionsreklams budskap består därför också huvudsakligen av de av bilden, rörelsen och ljudeffekten framkallade föreställningarna. Genom television förmedlad marknadsföring av krediter kompletteras också ofta med skriftligt broschyrmaterial, varvid den verkställda marknadsföringen bör bedömas som en helhet. Alla delåtgärder i marknadsföringen måste emellertid vara sakenliga ur konsumentens synpunkt och ge en riktig bild av den erbjudna nyttigheten.

Independent Yksityisrahoitus Oy:s televisionsreklam koncentrar sig på att väcka konsumentens intresse och ger en förvrängd bild av följderna av konsumentens beslut att skuldsätta sig. I televisionsreklamen ges ingen som helst information om den erbjudna produkten, d.v.s. standardvillkoren för lånepaketen, ehuru det i reklamen accentuerat kommer fram just produktens användning för konsumtionsändamål.

Konsumenten får saklig information om den av Independent Yksityisrahoitus Oy erbjudna krediten först i det skede, då han med anledning av den av televisionsreklamen förmedlade impulsen redan har fattat det aktiva beslutet att hämta en låneansökan från R-kiosken. Då har televisionsreklamen redan påverkat konsumentens beslutsfattande och som grund därför givit den snedvridna bilden av den bekymmersfria användningen av krediten samt av hur man kan lösa problemsituationer i livet med hjälp av kredit. Independent Yksityisrahoitus Oy:s tevereklam ger ingen sakenlig och riktig bild av den erbjudna nyttigheten, den strävar blott att med osakliga grunder påverka konsumentens beslutsfattande.

För att marknadsföringen i dess helhet skall ge en riktig bild av den erbjudna krediten är det viktigt att det i marknadsföringens alla skeden lämnas konsumenten med hänsyn till dennes ekonomiska trygghet behövliga uppgifter för bedömning av kreditens kostnader. För att konsumentens beslut att skuldsätta sig skall kunna fattas efter tillräckligt övervägande är det, även i televisionsreklam, som ger en stark impuls att skaffa kredit, nödvändigt att ge tillräcklig information för bedömning av kreditens kostnader. I Independent Yksityisrahoitus Oy:s televisionsreklam ges inte sådan information, varför marknadsföringen i denna del strider mot KSL 2 kap. 1 § 2 mom.

Vid bedömning av de medel, som användes vid erbjudande av kredit, måste man å andra sidan ta hänsyn till att erhållande av kredit kan vara av mycket central betydelse för konsumenten. Konsumenten kan på kredit skaffa sig nyttigheter han behöver, utan att han i förväg behöver spara till hela priset, på så sätt får han tidigare tillgång till nyttigheten. Detta behov accentueras i vissa levnadsskeden, exempelvis då familjen grundas. Det är därtill av betydelse för konsumenten att användningen av krediten är enkel och bekväm. Det föreligger inget skäl att i och för sig begränsa dessa fördelar, i stället bör man vid marknadsföring av konsumtionskrediter använda medel, som avlägsnar eller förhindrar med kreditmarknadsföringen och kreditanvändningen förenade olägenheter utan att i onödan störa en sund kreditgivningspraxis. Att uppväcka en omotiverad konsumtionsvilja, genom att ge en förvriden bild av bekymmersfri användning av kredit för vanliga anskaffningar och följderna av sådan skuldsättning, utgör emellertid exempel på reklam, som förvränger marknadsföringen av krediter. Ett förbud enligt yrkandet hindrar inte bolaget att marknadsföra sina produkter, såvida det inte i marknadsföringen försökes att locka konsumenterna att göra oöverlagda beslut om skuldsättning genom att ge en förvriden bild av friheten från bekymmer genom att använda kredit och av de ekonomiska följderna av ett beslut att taga ett lån.

KO har under åren 1988-1991 vid flera tillfällen haft kontakt med Independent Yksityisrahoitus Oy och klargjort sin inställning till finansbolagets till konsumenterna riktade marknadsföring. Independent Yksityisrahoitus Oy har 7.9.1988 skriftligen förbundit sig att i sin marknadsföring av lån uppge de av konsumenterna uppburna kostnaderna. I överläggningar KO och Independent Yksityisrahoitus Oy emellan 31.1.1990 fastställdes det att som grund för finansbolagets kreditmarknadsföring skall anses tjäna KSL 7 kap. samt i tillämpliga delar den som resultat av överläggningar KO och olika bankgrupperingar emellan 17.2.1989 avfattade promemorian om marknadsföring av för konsumtion erbjudna bankkrediter. Independent Yksityisrahoitus Oy har dessutom i 14.2.1991 daterat brev till KO bekräftat att bolaget i sin produktreklam använder de principer för beräkning av den årliga räntan, som framgår av de av KO 22.3.1988 och 17.2.1989 utarbetade promemoriorna, d.v.s. i marknadsföringen till konsumenter ange den verkliga årliga räntan, med undantag av om det rör sig om reklam, där allmänheten informeras blott om bolagets distributionskanaler utan att själva produkten marknadsföres.

Manuskriptet till den televisionsreklam, varom nu är fråga, lämnades i juni 1991 till KO:s byrå för kommentarer. Den föredragande, som tog emot förfrågningen, kunde inte enbart på grund av manuskriptet taga ställning till reklamens allmänna otillbörlighet, men han klargjorde på basen av KO:s tidigare avgörandepraxis att en reklam enligt manuskriptet inte alls kunde anses utgöra en reklam för enbart distributionskanalen. I reklamen erbjudes alternativa lånepaket för konsumtionsändamål och däri betonas just användningen av kredit. Trots det på förhand givna ställningstagandet genomförde Independent Yksityisrahoitus Oy marknadsföringen i enlighet med manuskriptet.

Independent Yksityisrahoitus Oy tillfrågades i oktober 1991 telefonledes hur länge det hade för avsikt att låta ifrågavarande marknadsföringskampanj fortsätta. Bolagets verkställande direktör berättade då att visningen av reklamen i rikstäckande tevenät redan upphört och att kampanjen inte skulle fortsätta åtminstone under år 1991. Eftersom visningen av reklamen genom Independent Yksityisrahoitus Oy:s försorg redan avbrutits, ansåg KO det inte vara nödvändigt att meddela temporärt marknadsföringsförbud i saken utan beslöt fortsätta ärendet genom vanlig ansökan till marknadsdomstolen. Independent Yksityisrahoitus Oy informerades telefonledes om KO:s uppfattning 12.11.1991 och i detta sammanhang ombads Independent Yksityisrahoitus Oy att meddela sitt ställningstagande till marknadsföringens lagenlighet. Denna begäran om förklaring upprepades skriftligen 26.11.1991. Independent Yksityisrahoitus Oy höll fast vid sin uppfattning, enligt vilken det i ifrågavarande televisionsreklam endast presenteras finansbolagets distributionskanal, inte alls själva produkten.

INDEPENDENT YKSITYISRAHOITUS OY:S BEMÖTANDE

Svaranden har bestridit att dess marknadsföring skulle vara otillbörlig ur konsumenternas synpunkt och yrkat att ansökan förkastas.

Den av Independent Rahoitus Oy bedrivna kreditgivningen till privatpersoner överfördes från 1.1.1991 till det nya av Independent Rahoitus Oy ägda dotterbolaget Independent Yksityisrahoitus Oy. Verksamheten i finansieringsbranschen har börjat för nära 20 år sedan. Independent Yksityisrahoitus Oy:s huvudprodukter är för privatpersoner avsedda Blanco- och Snabblån. Blancolån är på 10 000 - 75 000 mark. Lånets maximibelopp är beroende av gäldenärens månadsinkomster således att en person, som från sin huvudtjänst har en månadsinkomst på 6 100 8 000 mark kan få ett lån på högst 15 000 mark. Beviljande av lån förutsätter inte någon säkerhet och räntan, för närvarande 18,9 %, är bunden till tre månaders helibor-ränta. Som uppläggningsavgift beräknas i samband med den första betalningsraten 550 eller 950 mark beroende på lånesumman, härtill kommer en månatlig skötselavgift på 20 mark. Snabblån är på 5 000 - 9 000 mark och dess ränta, för närvarande 20,25 % är likaså bunden vid tre månaders helibor-ränta. Som uppläggningsavgift beräknas i samband med den första betalningsraten 350 mark och en månatlig skötselavgift på 20 mark debiteras.

Independent Yksityisrahoitus Oy:s verksamhet avviker avsevärt exempelvis från bankernas kreditgivning. Independent Yksityisrahoitus Oy verkar utan kontorsnät och därför utan eget distributionsnät, genom vilket kunderna skulle kunna få kännedom om Independent Yksityisrahoitus Oy och dess produkter. Av denna anledning har samarbete etablerats med Rautakirja Oy. Specificerade, frivilligt i enlighet med fordringarna i KSL 7 kap. utformade marknadsföringsbroschyrer, som också innefattar låneansökansblankett, kan av konsumenterna erhållas på R-kioskerna. Om denna distributionskanal informerar Independent Yksityisrahoitus Oy konsumenterna i huvudsak genom marknadsföring, som sker i tidningar, tidskrifter och television.

Såsom det i KO:s ansökan har angivits har Independent Yksityisrahoitus Oy frivilligt förbundit sig att i sin marknadsföring iakttaga reglerna i KSL 7 kap., ehuru dess produkter inte i egenskap av s.k. direktkrediter hör till dessa reglers tillämpningsområde. Detta har skett därför att en saklig information har ansetts tjäna såväl kreditgivarens som kredittagarens intressen. Förutom att Independent Yksityisrahoitus Oy bedriver ansvarskännande marknadsföring, tillämpar bolaget synnerligen noggrann, kontrollerad och ansvarsfull kreditgivningspolitik. Då ett kreditbeslut fattas granskas ungefär 50 olika punkter i ansökan och bilagorna.

Av den till marknadsdomstolen av KO lämnade lånebroschyren framgår klart att ifyllandet av låneansökningsblanketten av konsumenten fordrar noggrant övervägande i samband med skuldsättningen. Det måste anges hushållandets bostadsskulder, övriga skulders summa, låneamorteringarna per månad, makes/makas inkomster av huvudtjänst samt många andra uppgifter. Det månatliga betalningsbeloppet till följd av kombinationen av den valda lånesumman och kredittidens längd kan klart iakttagas av konsumenten. På själva låneansökansblanketten anges det också klart alla kostnader för lånet. Som bilagor till ansökan måste det skaffas bl.a. intyg om lön och skatteintyg. Bristfälliga ansökningar behandlas inte av Independent Yksityisrahoitus Oy. Independent Yksityisrahoitus Oy har verkligen tillämpat en aktiv informationsinhämtningsplikt och förmår på basen av den erhållna informationen iakttaga en ansvarskännande och kontrollerad kreditgivningspolitik. Detta visas också klart av bolagets ringa antal kreditförluster. Bolaget har ungefär 400 000 låntagare över hela Finland. Beräknat på det nuvarande kreditbeståndet är kreditförlusterna blott ungefär 3 %, vilket måste anses vara lågt med hänsyn till att det är fråga om krediter utan säkerhet. Vid en genomförd rundfråga till kunderna förklarade 71 % av dem, som returnerade blanketten, att de ämnade taga nästa konsumtionskredit från Independent Yksityisrahoitus Oy.

Den televisionsreklam, som ligger till grund för förhandenvarande förbudsyrkande, skickades i juni 1991 till KO:s byrå för kommentarer i förväg, så som det anges i KO:s ansökan. Parterna synes däremot ha en något olika uppfattning om det svar, som erhölls från KO:s byrå. Något officiellt ställningstagande kunde man inte få inom den nödvändigtvis korta tiden. Som inofficiell åsikt meddelades det från KO:s byrå att reklamen inte enligt de i samtalet deltagandes mening stred mot lagens anda på så sätt att KO skulle ingripa däremot. Samtidigt betonades emellertid att om KO skulle bli ombedd att ingripa därför att priset på produkten lämnats onämnt, skulle han kanske göra så. Den, som begärt yttrandet, och tjänstemannen på KO:s byrå hade sedan under samtalet kommit till det resultatet att det dock inte var fråga om reklam för produkten, eftersom produkten inte ens hade nämnts, man hade blott åskådligt redogjort för hur man skulle ansöka om den kredit, som utgjorde produkten, och framför allt den kanal, genom vilken ansökningspapperna kunde erhållas.

Då televisionsmarknadsföringen genomfördes hade Independent Yksityisrahoitus Oy den uppfattningen att KO:s byrå ansåg reklamen godtagbar. KO:s byrå fordrade lika litet att dess visning skulle förbjudas under den tid den sändes. I ett till KO:s byrå 29.11.1991 sänt yttrande har det därtill meddelats att, såvida KO mot Independent Yksityisrahoitus Oy:s uppfattning likväl skulle anse det vara fråga om reklam även för produkten, kreditens pris kan inkluderas i den nämnda televisionsreklamen. Då visningen av den nämnda reklamen därtill ännu har upphört, verkar det mycket egendomligt att KO nu bringar saken inför marknadsdomstolen. Det är uppenbart att KO med detta tillvägagångssätt strävar att skapa dels en faktisk reglering beträffande distributionskanalreklam och dels utvidga tillämpningsområdet för normerna om konsumtionskrediter i KSL 7 kap. att, mot lagens förarbeten, omfatta även s.k. direkta krediter. Att åstadkomma sådan reglering hör emellertid till de lagstiftande organen.

I sin förbudsansökan har KO rätt mångordigt framfört sin uppfattning om anledningarna till konsumenternas betalningssvårigheter och skuldsättning samt bristerna i de möjligheter att påverka, som finns i lagstiftningen. De framförda synpunkterna, varav flera har framförts rätt ensidigt, har mycket litet att göra med det nu föreliggande konkreta fallet.

Independent Yksityisrahoitus Oy iakttager som ett ansvarskännande företag inom finansbranschen frivilligt stadgandena i KSL 7 kap. och har till och med godtagit den i KO:s ansökan efterfrågade skyldigheten att införskaffa upplysningar.

Beviljandet av lån är under kontroll, kreditförlusterna mycket marginella och bolagets kunder nöjda. Att självständigt fylla i kreditansökan och välja bland där erbjudna alternativ fordrar av konsumenten ett rationellt utnyttjande av den i ansökningsbroschyren lämnade informationen och eftertanke. Marknadsföringen riktar sig till konsumenter på medelnivå, inte till grupper, som skulle ha behov av speciellt skydd. Independent Yksityisrahoitus Oy:s kundkrets kan knappast karakteriseras som en sådan marginalgrupp, som enligt KO inte är hjälpt av lämnad information och som KO karakteriserar med orden "konsumenter, som ej längre beviljas billig kredit och inte besitter tillräckliga kontanter för de önskade anskaffningarna". Det är därtill klart att ett företag, som inte har egen distributionsorganisation, måste väcka uppmärksamhet på iögonenfallande sätt, då det sprider kännedom om sin produkts distributionskanal. Just detta är meningen med distributionskanalreklam.

Independent Yksityisrahoitus Oy:s uppfattning rörande syftet med marknadsföring av direktkrediter överensstämmer inte med KO:s. Enligt Independent Yksityisrahoitus Oy:s uppfattning kommer nämligen en konsument, som råkat in i en skuldspiral, att inom kort göra sig skyldig till betalningsförsummelser och föranleda kreditförluster, vilket inte bör vara syftet med Independent Yksityisrahoitus Oy:s affärsverksamhet. De marknadsförda direktkrediterna utan säkerhet utgör däremot för konsumenterna ett alternativ till exempelvis avbetalnings- eller bankkrediter. Konsumenterna informeras krediternas kostnader helt sakenligt, man försöker ej heller på något sätt locka dem att taga någon oöverlagd skuld utan snarare tvärtom. Det kan kanske också vara skäl att nämna att hushållens genomsnittliga skuldsättningsgrad enligt Statistikcentralens källor har varit sjunkande sedan år 1989.

I KO:s ansökan får marknadsföringen av krediter som anledning till konsumenternas skuldsättning en överbetonad plats. Det har verkligen funnits många andra skäl till skuldsättningen såsom det, att staten genom skatteavdragsrättigheterna har uppmuntrat därtill, samt att konsumenternas realinkomster och förmåga att ikläda sig skulder har kraftigt ökat under 1980-talet. Den i varje fall räknat i mark viktigaste gruppen överskuldsatta torde vara dem, som hamnat i kläm med tvenne bostäder, vilka inte nu, till följd av den i förväg oförutsägbart djupa lågkonjunkturen, lyckas sälja sin tidigare bostad. Det har inte förebragts något bevis för det överskuldsättningsläge, som KO beskriver. I KO:s framställning har det citerats utvalda bitar av motiveringarna för KSL 7 kap. men lämnat onämnt bl.a. att som den väsentligaste anledningen till att oöverlagda beslut att taga kredit har fattats, enligt regeringens proposition (RP 88/1985, sid. 6) har ansetts vara bristfällig uppgift om vad en kredit i verkligheten kostar, ingalunda en effektiv marknadsföring av kredit i och för sig. Vad avser Independent Yksityisrahoitus Oy:s produkter får konsumenterna fullständig sakenlig information för att fatta ett övertänkt beslut att taga en kredit. Slutsatserna beträffande sambandet mellan lättheten att skaffa kredit och beslutet att konsumera är enbart spekulationer.

KO har i sin ansökan försökt motivera sina ospecificerade yrkanden 1 a) och 1 b). KO anser uppenbarligen Independent Yksityisrahoitus Oy:s marknadsföring vara otillbörlig i första hand därför att den, enligt hans egna ord "erbjuder lån för anskaffning av vanliga konsumtionsnyttigheter". Som KO själv har konstaterat har utvecklingen av betalningsförfarandena och finansieringsformerna i Finland lett till förändringar i betalningsvanorna. Det är numera mycket vanligt att konsumtionsförnödenheter skaffas på kredit. Läget skiljer sig på intet sätt från exempelvis kreditkortens acceptans. KO har dessutom i sin förbudsansökan upprepat framhållit framställningen av låneanskaffningen som besvärsfri och enkel som ett negativt drag. Därtill har lättheten och bekymmersfriheten vid användning av krediten blivit föremål för KO:s kritik. Ifrågavarande omständigheter som sådana eller deras användning i samband med marknadsföringen har inget negativt.

KO har vidare i sin förbudsansökan fäst uppmärksamheten på standardvillkoren hos Independent Yksityisrahoitus Oy:s produkter och på bristen på enskilda överläggningar om krediten. Det är naturligt att vid sådana förhållanden som dessa utgör de i marknadsföringen meddelade uppgifterna grunden för konsumentens beslutsfattande. Däremot kan KO:s påstående, att Independent Yksityisrahoitus Oy:s televisionsreklam rörande distributionskanalen skulle i detta hänseende utgöra grund för konsumentens beslut att taga ett lån, inte vara riktigt. Ett ifyllande av Independent Yksityisrahoitus Oy:s låneansökan förutsätter att den i marknadsföringsbroschyren klart lämnade informationen blivit förstådd och att konsumenten självständigt överväger vad som hör samman med skuldsättningen. Just som KO har konstaterat i sin ansökan kompletterar det hos Rkiosken tillgängliga broschyrmaterialet den genom televisionen förmedlade distributionskanalreklamen. Independent Yksityisrahoitus Oy:s marknadsföring bör bedömas på grundval av denna helhet.

KO har vidare i sin ansökan ansett det vara otillbörligt att Independent Yksityisrahoitus Oy i sin distributionskanalreklam inte fäster uppmärksamheten på "den delen av kreditavtalet, som säger att krediten och dess kostnader också skall återbetalas". Det förefaller ofattbart att man i ett land, där det finns ett av världens äldsta folkskolesystem, 9 års obligatorisk skolplikt samt ett av världens mest tidningsläsande folk, skulle behöva för konsumenten speciellt tala om att han måste betala de lånade pengarna tillbaka. Enligt svarandens uppfattning kan det inte vara förenligt med det allmännas intressen att konsumentlagstiftningen eller annan den svagare parten skyddande lagstiftning genom en vidsträcktare tolkning eller med hjälp av andra motsvarande medel drives till sin spets. I sådana fall kommer den reglering, som avser att skydda den svagare parten, oftast att vändas mot honom. Dessutom måste överdrivet förmynderi anses lädera individernas grundrättigheter, något som staten eller myndigheterna inte borde göra sig skyldig till.

KO:s förbudsansökan förmedlar just en sådan undervärdering av de finländska konsumenternas omdömesförmåga och strävan till förmynderi. Fattningsförmågan hos en konsument på genomsnittsnivå synes vara bortglömd i argumenteringen. Det kan konstateras att man redan i fallet MD 1981:5 ansåg att det inte är nödvändigt att i marknadsföringen redogöra för bl.a. de allmänna följderna av försenad betalning. Då man försöker tolka KO:s yrkanden, som blivit ospecificerade, fästes uppmärksamheten i detta avseende speciellt vid omöjligheten för yrkandepunkten 1). Innehållet i denna punkt kan närmast jämställas med punkt 3 i den internationella handelskammarens råd beträffande reklam riktad till barn, vilken behandlar sociala värderingar och lyder sålunda: "Sociala värderingar får inte undergrävas genom reklampåståenden om att själva innehavet eller användningen av en viss produkt ger ett barn fysiskt, socialt eller psykologiskt övertag över barn i samma ålder eller att avsaknad av produkten kan få motsatta följder". Vid en jämförelse mellan det nämnda rådet rörande reklam riktad till barn och punkt 1) i KO:s yrkande, förefaller det som om KO försöker att beträffande finländarnas omdöme sätta detta i samma läge som det internationellt samarbete har ansetts vara skäl att tillämpa för barnens vidkommande.

Den i förbudsansökningen envist återkommande uppfattningen att konsumenten till följd av televisionsreklamen rörande distributionskanalen skulle fatta ett oöverlagt beslut att skuldsätta sig, "som leder till ett för honom oförmånligt slutresultat och exempelvis till följd av ändrade anställningsförhållanden till direkta ekonomiska svårigheter", avslöjar ännu en gång KO:s felaktiga uppfattning rörande kontrollen före kreditgivningen och det övervägande, som förutsättes då kreditansökan ifylles. I själva verket torde KO härmed avse just att Independent Yksityisrahoitus Oy:s distributionskanalreklam enligt KO:s uppfattning har varit i förhandenvarande ekonomiska läge otillbörlig. Argumentet är emellertid ohållbart av den anledningen att lagstiftningens innehåll, med hänsyn till rättssäkerheten och förutsägbarheten, inte kan bestämmas efter konjukturväxlingarna. I sin ansökan anser KO till och med det vara klandervärt att "lämna en överdriven bild av hur lätt det är att få krediten". Läsaren kan inte undgå den föreställningen att KO egentligen inte själv vet vad som kan vara otillbörligt i den av honom uppmärksammade fartfyllda reklamen.

KO:s argumentering är motstridig också för den del, som behandlar reklamens stilart, den tecknade filmen. Som KO helt riktigt har konstaterat är det typiskt för en animationsfilm att den är överdriven samt strävar till en fartfylld och humoristisk framställning, varför man ej ens kan antaga att verkligheten skulle framställas helt realistiskt. Vad som för Independent Yksityisrahoitus Oy:s reklamfilms räkning säges vara en allmänt accepterad stilart blir emellertid enligt KO:s uppfattning överraskande "ägnat att ytterligare förstärka den i reklamen givna orealistiska bilden av följderna av en konsuments beslut att skuldsätta sig". Denna motiveringskedja kan inte i skälighetens namn anses vara konsekvent. Den slutsats man skulle kunna draga därur skulle närmast vara att företag, som erbjuder finansiering, inte får använda stilarten animationsfilm, ehuru sådan, med de karikerande dragen, är helt acceptabel för annan marknadsföring.

KO har i yrkandepunkten 2) i sin förbudsansökan ansett det vara klandervärt att Independent Yksityisrahoitus Oy:s televisionsreklam "koncentrerar på att väcka konsumentens intresse". Detta är just meningen med distributionskanalreklamen och den enda möjligheten för ett företag, som verkar utan distributionsnät, att tala om att det finns till. Det är också klart att meningen med Independent Yksityisrahoitus Oy:s reklam har varit att endast marknadsföra företagets distributionskanaler, där man sakenligt kan få tilläggsinformation om produkterna.

KO anser det emellertid vara otillbörligt att "konsumenten får information om den av Independent Yksityisrahoitus Oy erbjudna produkten först i det skede, då han med anledning av den av televisionsreklamen förmedlade impulsen redan har fattat det aktiva beslutet att hämta en låneansökan från R-kiosken." Det måste än en gång betonas att det i detta skede inte är fråga om något beslut om att taga eller bevilja lån.

Det kan fastslås att det i regeringens proposition uttryckligen nämnes att vid tillämpning av KSL 2 kap. 1 § 2 mom. är betydelsefullt att konsumenten har tillgång till all behövlig kunskap innan nyttigheten anskaffas. Man kan således inte beträffande olika delområden av marknadsföringen rikta krav på fullständig information.

På ovan anförda grunder har Independent Yksityisrahoitus Oy i sin distributionskanalmarknadsföring eller i sin övriga marknadsföring inte gjort sig skyldigt till något mot KSL 2 kap. 1 § stridande, ur konsumentens synpunkt otillbörligt förfarande.

Beträffande reklamens stilart, intensitet och lyckliga utgång kan man ha synnerligen många uppfattningar. Att en reklam till sitt tema eller sin utformning kan vara naiv eller till och med väcka anstöt och att dess förevisningstid i tid råkar komma så, att motsvarande affärsverksamhet då ej just marknadsföres, kan emellertid inte betyda att ifrågavarande reklam skulle vara otillbörlig eller strida mot KSL.

Marknadsföringen är huvudsakligen distributionskanalmarknadsföring. Om marknadsföringen till någon del innehåller även produktmarknadsföring, lyder den naturligtvis under KSL. Därför är frågan om huruvida den marknadsföring, som är föremål för ansökan, har varit distributionskanalmarknadsföring eller ej, fastmera en juridisk argumentering. Å andra sidan är en distributionskanalreklam, utan att man där på någon abstrakt nivå presenterar de produkter, som använder ifrågavarande kanal, inte tänkbar. Därför är gränsen mellan produktmarknadsföring och distributionskanalmarknadsföring alltid svävande.

Vid bedömning av den eventuella otillbörligheten hos en till distributionskanalmarknadsföring ansluten produktmarknadsföring måste produktmarknadsföringens delområde granskas under hänsynstagande till all annan information, som hör till ifrågavarande produktmarknadsföring i dess helhet. Detta av den anledningen att distributionskanalmarknadsföringen i sig försöker att vara kanske mera uppmärksamhetsväckande än vanligt och då detta just är meningen med denna marknadsföring, kan den i distributionskanalmarknadsföringen ingående produktmarknadsföringens tillbörlighet eller otillbörlighet inte bedömas skild från annan till ifrågavarande produkt hörande produktmarknadsföring. Uppmärksamheten fästes därvid speciellt vid marknadsföringens grad av information, varvid det avgörande bör vara vilka uppgifter konsumenten förfogar över innan han fattar det slutliga beslutet att skaffa konsumtionsnyttigheten.

Det ändamål, för vilket krediten tages, kan inte ha någon betydelse vid bedömning av marknadsföringens tillbörlighet. Om krediten marknadsföres för vilket andamål som helst (egentliga konsumtionskrediter är naturligtvis en sak för sig), som inte strider mot god sed, är marknadsföringen i denna del i överensstämmelse med konsumentskyddslagstiftningen. Dessutom har reklamen inte på något opassande sätt betonat användning av krediten just för vanliga anskaffnigar. Reklamen är mycket abstrakt för användningsändamålets del och mest betonar speakerns röst i slutet av reklamen "De betyder inget vad Du behöver pengar till. Hämta lånepapper från R-kiosken".

Följande fråga gäller huruvida reklamen i den del den ger en överdriven bild av hur konsumenten klarar sig ur ett socialt problemläge, kan anses otillbörlig. Marknadsföringen ger ofta en överdriven bild av hur konsumenterna klarar sig ur sociala problemlägen. Detta är särskilt typiskt inom produktmarknadsföringen. Det behöver blott nämnas olika bil-, smycke-, päls-, kosmetik- och dylika annonser. Det är klart att marknadsföring av sådana nyttigheter, ofta med omnämnande av möjligheten till konsumtionskredit, lockar konsumenterna mera till "vanliga anskaffningar" än ren kreditmarknadsföring. Då penningar och kreditmöjligheter i och för sig numera jämställes med konsumtionsnyttigheter, bör på dessas marknadsföring också kunna tillämpas samma kriterier som på marknadsföringen av andra nyttigheter. Förevarande krediter avviker beträffande ekonomisk betydelse och storlek inte alls från ovan nämnda nyttigheter. Vid en jämförelse av den reklam, som är objekt för ansökan, och som dock i första hand är avsedd att marknadsföra distributionskanalen, avviker graden av överdrift inte på något sätt från marknadsföringen av andra konsumtionsnyttigheter, tvärtom, den tecknade filmen gör den rätt så osannolik och ämnet är också helt absurt och fristående från någon speciell produkt eller produktgrupp.

Det ovan nämnda avser också frågan om förbättring av livskvalit‚n med hjälp av kredit. Produktmarknadsföring försöker just betona förbättring av livskvalit‚n med hjälp av den marknadsförda nyttigheten. Marknadsföring av kredit kan inte i detta avseende bedömas på grundval av olikartade kriterier.

Den omständigheten att det i den reklam, som är föremål för ansökan, inte har nämnts att krediten skall återbetalas, gör ej heller marknadsföringen otillbörlig. Skyldigheten att återbetala ett lån är en så självklar sak att även de av KO nämnda, för marknadsföringen mera känsliga målgrupperna, förstår att krediten skall betalas tillbaka. I detta sammanhang kan det ånyo hänvisas till marknadsdomstolens avgörande MD 1981:5, där det ansågs att det inte är nödvändigt att i marknadsföringen tala om bl.a. allmänna följderna av försenad betalning. Även i regeringens proposition rörande konsumentskyddslagstiftning har det fastslagits att informationsskyldigheten inte sträcker sig till omständigheter, vilka gäller produktens allmänt kända egenskaper. Denna princip har också klart uttalats i marknadsdomstolens avgörande 1991:4.

Enligt yrkandet skulle med hänsyn till den ekonomiska tryggheten nödvändig information inte behöva lämnas vid marknadsföring av krediten, såvida krediten inte lämnas på basen av standardvillkor. Vidare skulle även på basen av standardvillkor utförd marknadsföring av kredit inte vara otillbörlig, om konsumenten bereddes tillfälle till ett personligt samtal. På motsvarande sätt, om det i marknadsföringen lämnas de med hänsyn till den ekonomiska tryggheten erforderliga uppgifterna, medför inte den omständigheten att krediten beviljas på basen av standardvillkor utan personligt samtal, att marknadsföringen blir otillbörlig.

I detta avseende är det tillräckligt att konsumenten innan han fattar beslut till sitt förfogande har alla med hänsyn till den ekonomiska tryggheten erforderliga informationer. I regeringens proposition rörande konsumentskyddslagstiftning anföres det att det i KSL 2 kap. 1 § 1 mom. inte är uttryckligen bestämt i vilken grad skyldigheten att lämna minimiuppgifter avser delåtgärder vid marknadsföringen eller om det är fråga om en helhetsbedömning. Enligt regeringens proposition skall vanligen den avgörande betydelsen givas åt vilken information, som står till konsumentens förfogande innan nyttihgeten anskaffas.

Marknadsföringen har avsetts att vara distributionskanalsmarknadsförig och den däri ingående ringa del, som hör samman med själva produkten, bör därför bedömas i förhållande till hela den informationsmängd, som konsumenten erhåller som grund för sitt beslutsfattande innan han inlämnar sin slutliga ansökan om lån. Även i marknadsdomstolens avgörande MD 1991:4, där det var fråga om marknadsföring av kredit i TV, fastslogs det att beslut om att ta ett (bank)lån inte fattas enbart på grundval av en televisionsreklam, varför det inte var nödvändigt att i TV-reklamen tala om kostnaderna för krediten, eftersom sådan information eljest fanns att få innan det slutliga beslutet fattades.

Användningen av standardvillkor är i detta sammanhang inte relevant, med hänsyn till att en synnerligen stor del av handeln med konsumtionsvaror grundar sig på standardvillkor. Standardvillkor är i och för sig acceptabla. KO har enligt KSL 3 kap. befogenhet att ingripa mot av näringsidkare använda avtalsvillkor. Förekomsten av avtalsvillkor och uttryckligen standardvillkor kan därför inte ha någon betydelse vid bedömning av en marknadsförings tillbörlighet.

Även omständigheten, huruvida konsumenten har möjlighet till personlig överläggning om standardvillkoren eller ej, hör snarare till regleringen av avtalsvillkoren än marknadsföringen. Standardvillkor betyder att de i regel inte diskuteras. Därför kan möjligheten till en personlig diskussion inte ha någon betydelse i ärendet. Det kan för andra krediters marknadsförings del konstateras att också i dessa fall krediten regelmässigt beviljas på grundval av standardvillkor.

Ett godkännande av KO:s andra yrkande skulle betyda att marknadsföringen av direktkrediter ställdes i ett annat läge än marknadsföring av andra krediter. De av bankkontoren beviljade krediterna skulle framgent kunna marknadsföras exempelvis genom TV-reklam enligt nuvarande praxis, utan att det samtidigt skulle berättas om alla för den ekonomiska tryggheten nödvändiga uppgifterna för bedömning av kreditkostnaderna. Alla direktkrediter skulle däremot bli föremål för annorlunda behandling, varför en effektiv marknadsföring av detta kreditslag skulle väsentligt försvagas i förhållande till annan kreditmarknadsföring.

Ett sådant prejudikat kan inte komma i fråga. Om man önskar göra direktkrediter för marknadsföringens del till objekt för andra regler än de, som gäller för krediter i allmänhet, förutsätter detta lagstiftningsåtgärder. Genom KSL 2 kap. 6 § 2 mom. har regeringen beviljats fullmakt att utfärda förordning just för fall som detta. Eftersom KO inte i och för sig tänker individualisera sitt yrkande, eller precisera det så att det riktar sig enbart mot någon omständighet hos krediten i ansökan, som kan anses vara uttryckligen otillbörlig, blir förbuds yrkandet med stöd av generalklausulen i KSL 2 kap. 1 § alltför vidsträckt och kommer i verkligheten att ställa marknadsföring av direktkrediter i ett sämre läge än speciellt jämfört med andra krediter och exempelvis marknadsföring av försäkringar. Samtidigt skulle ett godkännande av förbudsyrkandet i dess nuvarande utformning ge KO möjlighet att via formuleringen "med hänsyn till dennes ekonomiska trygghet behövliga uppgifter för bedömning av kreditens kostnader" i verkligheten inverka på direktkrediternas materiella villkor och jämställa direktkrediter med de i KSL 7 kap. avsedda konsumtionskrediterna. Detta förutsätter emellertid lagstiftningsåtgärder.

Vad angår det generella orsaks-verkan sambandet mellan marknadsföringen och konsumenternas skuldsättningsgrad förefaller det som om sådant orsaks-verkan samband inte går att påvisa. Ur detta enskilda falls synpunkt har saken i och för sig ingen betydelse. Den enda slutsats, som man kan draga därur, är den att man i brist på orsakssamband inte borde försöka behandla direktkreditmarknadsföring på annat sätt än marknadsföring av liknande tjänster/nyttihgeter.

MOTIVERINGAR FÖR MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Independent Yksityisrahoitus Oy har hösten 1991 genom TV-reklam till konsumenterna marknadsfört krediter, som kan sökas genom låneansökningsblanketter, som erhålles på R-kioskerna. Reklamen har visats 19.9. - 14.10.1991 i rikstäckande tevenät sammanlagt 12 gånger.

Bolagets TV-reklam har varit en tecknad film i snabbt tempo, där det avbildats hur lånet sökes och användes. I filmen får en mansperson överraskande inbjudan till fest hos grannen. Han märker att han behöver nya kläder. Han rusar till R-kiosken och fyller i Independent-låneansökan. Sedan får han på posten ett kuvert med en bunt sedlar och rusar med pengarna på uppköp hos konfektions- och guldsmedsaffärer. I slutet lämnar han, stiligt klädd, sin kvinnliga granne ett smycke. Till slut säger speakern: "Det betyder ingenting vad Du behöver pengar till. Hämta lånepapper från R-kiosken."

Bolaget erbjuder konsumenterna två olika slags lån, "blancolån" och "snabblån". "Blancolånen" är på 10 000 - 75 000 mark. Räntan, 18,9 procent, är bunden till tre månaders helibor-ränta. Dessutom upptages en uppläggningsavgift, 550 eller 950 mark beroende på lånesumman, och en månatlig skötselavgift på 20 mark. Som exempel blir den verkliga årliga räntan på ett 50 000 marks "blancolån" 20,3 procent. "Snabblån" är på 5 000 - 9 000 mark. Räntan, 20,25 procent, är bunden till tre månaders helibor-ränta. Uppläggningsavgiften är oberoende av lånesumman 350 mark, vartill kommer en månatlig skötselavgift på 20 mark. Som exempel blir den verkliga årliga räntan på ett 9 000 marks "snabblån" 24,7 procent.

Villkoren för de i ifrågavarande TV-reklam erbjudna krediterna finns med i de broschyrer, som kan erhållas från R-kioskerna. I broschyren återfinnes också uppgifter om de båda lånens ränta, uppläggningsavgift och skötselavgift. Broschyren innehåller också avrivbara låneansökningsblanketter för de båda lånen, som skall av konsumenten fyllas i, samt ett kuvert att användas då ansökan insändes.

Enligt de i broschyren befintliga skriftliga villkoren ger bolaget "blancolån" till personer, som fyllt 25 år och vars löneinkomster är minst 6 000 mark i månaden, och "snabblån" till personer, som fyllt 22 år och vars stadigvarande löneinkomster är minst 5 000 mark i månaden. Till låneansökan skall konsumenten bifoga av arbetsgivaren ifyllt löneintyg eller -kalkyl, fotokopia av pass, körkort eller officiellt personbevis samt det senaste intyget om beskattning eller avskrift därav.

1. I den animationsfilm, som utgör bolagets TV-reklam, avbildas ansökan om lån och lånets användningsändamål på det för sådana filmer vanliga sättet, överdrivet och humoristiskt. Det är klart för konsumenterna att ansökan om och användning av lånet inte i verkligheten sker på det sätt, som det avbildas i reklamens tecknade del. Reklamen kan på sin höjd uppväcka en allmän föreställning. Ehuru det i reklamens slut inges en bild av att man kan få lån till vad som helst och att det är bekvämt att ansöka om lån, kan reklamen inte anses egga konsumenterna att oöverlagt taga upp kredit.

Marknadsdomstolen anser att bolagets reklam inte ger konsumenterna någon överdriven bild av att klara upp sociala problemsituationer eller förbättra levnadskvalit‚n med hjälp av kredit.

Bolagets TV-reklam innehåller alls inga detaljerade uppgifter om de erbjudna krediterna. Man kan allmänt antaga att konsumenterna vet att ett lån skall betalas tillbaka och att man måste betala ränta på lån. I bolagets broschyr får konsumenten även information om lånets ränta, om uppläggnings- och skötsel avgifter. I broschyren finns också tabeller, som visar de enskilda månatliga betalningsraterna vid olika återbetalningsalternativ. Bolagets ifrågavarande reklam kan inte ha ingett bilden att man inte måste återbetala det erbjudna lånet med räntor och kostnader. Det har inte varit nödvändigt att i reklamen berätta om skyldigheten att återbetala lånet.

Marknadsdomstolen anser att bolagets reklam inte ger någon verkligheten inte motsvarande bild av den konsumentens återbetalningsskyldighet, som följer av att ett kreditförhållande ingås.

2. Marknadsdomstolen har i motiveringarna för avgörandet 1991:4 uttalat bl.a. följande: "Televisionsreklamer är vanligen kortvariga. Enskilda uppgifter, som lämnas i televisionsreklam är svåra att tillägna sig och de kan inte genast kontrolleras. Man kan inte förutsätta att de lämnar ingående uppgifter om den marknadsförda nyttigheten. Om det i televisionsreklam presenteras detaljerade uppgifter måste dessa anges synnerligen klart, så att det inte hos konsumenten till följd av televisionsreklamens natur uppstår en felaktig bild." I motiveringarna för det nämnda avgörandet uttalades det därtill att man kan allmänt antaga att konsumenterna känner till att ett banklån alltid medför kostnader, exempelvis ränta, stämpelskatt och olika bankens "serviceavgifter".

Beslut om att taga ett lån fattas inte blott på grundval av en televisionsreklam. I bolagets TV-reklam har det inte talats om några specificerade uppgifter om de erbjudna lånen eller förutsättningarna för att de skall beviljas. Reklamens sakliga innehåll begränsas närmast till kreditgivaren och att låneansökningsblanketter kan hämtas på R-kiosken.

Konsumenterna behöver inte, då de ansöker om lån, för bolaget redogöra för lånets användningsändamål. Konsumenterna måste dock fylla i en ingående låneansökan och bl.a. därtill foga ett av arbetsgivaren lämnat intyg eller kalkyl rörande lönen.

Bolaget erbjuder lån med standardvillkor. Avtalsvillkoren diskuteras inte personligen med konsumenterna. Användningen av standardvillkor kan inte i sig inverka på bedömningen av ifrågavarande TV-reklam. Alla avtalsvillkor finns i bolagets broschyr, som också innehåller låneansökningsblanketter. I broschyren finns bl.a. en tabell, som visar lånens maximibelopp beroende på månadsinkomsterna samt en tabell, som visar alternativa betalningsrater för lånen. I broschyrerna finns också klara besked om kostnaderna för alla de erbjudna krediterna.

Marknadsdomstolen anser att det i bolagets ifrågavarande TVreklam inte har varit nödvändigt att lämna information om kostnaderna för krediten.

MARKNADSDOMSTOLENS AVGÖRANDE

Marknadsdomstolen finner rättvist att förkasta KO:s ansökan.

Närvarande: Huttunen, ordförande, Kurri, viceordförande, Pöyhönen, Aaltonen, Henriksson, Maijala, Luukko, Mäkinen, P. och Ollikainen

Avgörande efter omröstning

Ledamoten Ollikainen yttrade, med instämmande av ledamöterna Aaltonen och Luukko:

Marknadsdomstolen har i motiveringarna för avgörandet 1991:4 uttalat bland annat följande: "Televisionsreklamer är vanligen kortvariga. Enskilda uppgifter, som lämnas i televisionsreklam är svåra att tillägna sig och de kan inte genast kontrolleras. Man kan inte förutsätta att de lämnar ingående uppgifter om den marknadsförda nyttigheten. Om det i televisionsreklam presenteras detaljerade uppgifter måste dessa anges synnerligen klart, så att det inte hos konsumenten till följd av televisionsreklamens natur uppstår en felaktig bild."

Independent Yksityisrahoitus Oy:s räntor, uppläggnings- och skötselavgifter är avsevärt högre än vad som är vanligt. Kredittagaren kan inte vid diskussion påverka deras nivå. Det är möjligt att för båda lånetyperna redogöra för kostnadsnivån genom att visa ett procenttal. Att i televisionsreklam berätta om kostnaderna för att sköta lånet är därför enkelt och möjligt för marknadsföraren. Till följd av de höga kreditkostnaderna är det också motiverat med hänsyn till konsumenternas ekonomiska trygghet.

Av denna anledning måste Independent Yksityisrahoitus Oy:s televisionsreklam, som underlåter att ange låneskötselkostnadernas nivå, anses som otillbörlig med hänsyn till konsumenterna.

Jag finner det rättvist att med stöd av KSL 2 kap. 1 och 7 § vid vite av 200 000 mark förbjuda Independent Yksityisrahoitus Oy att till konsumenter marknadsföra kredit utan att i televisionsreklamen informera om den av lånets ränta, uppläggningsoch skötselavgift, bestående kreditkostnadens storleksnivå, då krediten beviljas på grundval av näringsidkarens standardvillkor, utan att det sker en personlig diskussion om villkoren.

Förbudet skall iakttagas genast.

I övriga delar förenar jag mig med majoritetens beslut.