96/2013

Denna förordning tillämpas på sådana förbränningsanläggningar med en bränsleeffekt på minst 50 megawatt som använder fast, flytande eller gasformigt bränsle.

Denna förordning tillämpas inte på

Denna förordning tillämpas inte heller på anläggningar där diesel-, gas- eller flerbränslemotorer undersöks, utvecklas eller testas.

I denna förordning avses med

Om en förbränningsanläggning består av flera än en energiproducerande enhet ska enheternas bränsleeffekter räknas samman vid bestämmandet av bränsleeffekten för förbränningsanläggningen.

När minst två sådana separata energiproducerande enheter vars drift har inletts enligt ett miljötillstånd som har beviljats eller beviljas efter den 1 juli 1987 eller senare har uppförts eller uppförs så att rökgaserna från dem enligt miljötillståndsmyndighetens prövning och med beaktande av tekniska och ekonomiska omständigheter kan ledas ut genom en gemensam skorsten, ska kombinationen av dessa enheter betraktas som en förbränningsanläggning och deras bränsleeffekter räknas samman vid bestämmandet av förbränningsanläggningens bränsleeffekt.

Vid beräkning av förbränningsanläggningens bränsleeffekt beaktas inte sådana energiproducerande enheter, vars bränsleeffekt är under 15 megawatt.

Det som föreskrivs i 1 mom. tillämpas inte om de energiproducerande enheter från vilka rökgaser leds ut genom en gemensam skorsten har varit i olika verksamhetsutövares besittning och tagits i drift senast den 31 december 1994.

Rökgaserna från en förbränningsanläggning ska på ett kontrollerat sätt föras ut i luften genom en skorsten. Skorstenshöjden ska bestämmas så att verksamheten inte medför olägenhet för hälsan eller betydande förorening av miljön i övrigt eller risk för sådan.

Utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider, partiklar och kolmonoxid från nya energiproducerande enheter får inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges i bilaga 1.

Utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider, partiklar och kolmonoxid från befintliga energiproducerande enheter får inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges i bilaga 2.

I sådana befintliga energiproducerande enheter vars drift har inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 juli 1987 och vars verksamhetsutövare före den 1 januari 2008 har förbundit sig till att anläggningen används högst 20 000 timmar under perioden mellan den 1 januari 2008 och den 31 december 2015 och som är i drift efter den 1 januari 2016 får utsläppen av svaveldioxid, kväveoxider och partiklar inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges i bilaga 1.

Utsläppsgränsvärdena för sådana energiproducerande enheter som hör till en förbränningsanläggning som avses i 3 § ska i miljötillståndet bestämmas utifrån förbränningsanläggningens bränsleeffekt.

Utsläppsgränsvärdena för kväveoxider och kolmonoxid enligt tabell 4 i bilaga 1 och tabellerna 12 och 13 i bilaga 2 i denna förordning tillämpas inte på energiproducerande enheter som används för reservdrift i nödsituationer.

Utsläppsgränsvärdena enligt bilaga 1 och 2 i denna förordning tillämpas inte på dieselmotorer eller sodapannor.

Denna förordning kan tillämpas på en i 3 § avsedd energiproducerande enhet som hör till en förbränningsanläggning, även i det fall att förbränningsanläggningen omfattar en sådan samförbränningsanläggning för avfall som avses i 1 § 2 mom. 10 punkten.

Ett tillståndsvillkor kan vara strängare än minimikraven enligt denna förordning om tillämpningen av bästa tillgängliga teknik förutsätter det.

I miljötillståndet kan det bestämmas att en befintlig förbränningsanläggning eller en energiproducerande enhet som hör till en sådan anläggning inte under perioden mellan den 1 januari 2016 och den 31 december 2023 behöver iaktta de utsläppsgränsvärden som avses i 5 § 2 mom., om verksamhetsutövaren senast den 1 januari 2014 genom en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten förbinder sig att under nämnda period driva förbränningsanläggningen eller den energiproducerande enheten högst 17 500 timmar.

I miljötillståndet för en sådan förbränningsanläggning eller energiproducerande enhet som avses i 1 mom. ska de utsläppsgränsvärden bestämmas som baserar sig på de utsläppsgränsvärden som är i kraft den 31 december 2015 och som överensstämmer med bilaga 1 eller 2 till statsrådets förordning om begränsning av utsläpp av svaveldioxid och kväveoxider samt partikelutsläpp från förbränningsanläggningar och gasturbiner med en bränsleeffekt på minst 50 megawatt (1017/2002) , nedan LCP-förordningen , eller har bestämts med stöd av 51 § i miljöskyddslagen (86/2000) , om det inte är nödvändigt att fastställa strängare tillståndsvillkor för att uppfylla villkoren för beviljande av tillstånd eller för att tillgodose de miljökvalitetskrav som anges i en förordning av statsrådet.

Sådana i 1 mom. avsedda energiproducerande enheter med en bränsleeffekt på mer än 500 megawatt som använder fast bränsle och vars verksamhet har beviljats tillstånd efter den 1 juli 1987 ska dock från och med den 1 januari 2016 iaktta det gränsvärdet för utsläpp av kväveoxider som anges i bilaga 2.

Denna paragraf tillämpas inte på sådana energiproducerande enheter som avses i 5 § 3 mom.

I miljötillståndet kan det bestämmas att gamla befintliga förbränningsanläggningar med en bränsleeffekt på högst 200 megawatt inte under perioden mellan den 1 januari 2016 och den 31 december 2022 behöver iaktta de utsläppsgränsvärden som anges i 5 § 2 mom., om verksamhetsutövaren förbinder sig till att minst 50 procent av anläggningens produktion av nyttiggjord värme räknat som ett glidande medelvärde över en period på fem år levereras som ånga eller hetvatten till ett offentligt fjärrvärmenät. Verksamhetsutövaren ska senast den 30 juni 2014 lämna en anmälan om detta till tillsynsmyndigheten.

Utsläppsgränsvärdena för en förbränningsanläggning som avses i 1 mom. ska i miljötillståndet bestämmas i enlighet med 8 § 2 mom.

I miljötillståndet kan det bestämmas att de utsläppsgränsvärden för svaveldioxid som anges i tabell 8 i bilaga 2 får iakttas i en eller flera gamla befintliga energiproducerande enheter som bränner fast eller flytande bränsle, om den energiproducerande enheten är i drift högst 1 500 timmar per år räknat som ett glidande medelvärde över en period på fem år.

I miljötillståndet kan det bestämmas att de utsläppsgränsvärden för kväveoxider som anges i tabellerna 11 och 12 i bilaga 2 får iakttas i en eller flera gamla befintliga energiproducerande enheter som bränner fast eller flytande bränsle eller i en gammal befintlig gasturbin, om den energiproducerande enheten eller gasturbinen är i drift högst 1 500 timmar per år räknat som ett glidande medelvärde över en period på fem år.

I ett beslut av statsrådet enligt 110 a § i miljöskyddslagen ska det anges minst en förorening från varje anläggning som avses i beslutet, antingen svaveldioxid, kväveoxider eller partiklar. I fråga om gasturbiner kan beslutet endast omfatta kväveoxider.

Statsrådets beslut ska enligt det som närmare bestäms i Europeiska kommissionens genomförandebestämmelser, som antagits med stöd av artikel 41 första stycket b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar), nedan direktivet om industriutsläpp , innehålla följande information:

Utsläppsgränsvärdena för en anläggning som avses i statsrådets beslut ska under beslutets giltighetstid grunda sig på de utsläppsgränsvärden som gäller den 31 december 2015 och som överensstämmer med 6 eller 8 § eller 10 § 1 och 2 mom. i LCP-förordningen eller som bestämts med stöd av 51 § i miljöskyddslagen.

En förbränningsanläggning som använder fast bränsle och har en bränsleeffekt på över 500 megawatt och vars drift har inletts enligt ett tillstånd som har beviljats efter den 1 juli 1987 ska iaktta det utsläppsgränsvärde på 200 mg/m ³ (n) som bestämts för utsläpp av kväveoxider, uttryckt som kvävedioxid.

I tillståndet för anläggningen kan det fastställas utsläppsgränsvärden som är strängare än de utsläppsgränsvärden som avses i 1 och 2 mom., om detta är nödvändigt för att förutsättningarna för beviljande av tillstånd ska uppfyllas eller för att miljökvalitetskraven i en förordning av statsrådet ska tillgodoses.

De årliga utsläppstaken för anläggningar som avses i statsrådets beslut beräknas enligt anläggningens bränsleeffekt den 31 december 2010 på det sätt som närmare bestäms i de genomförandebestämmelser av Europeiska kommissionen som avses i 12 § 2 mom. Utsläppstaken beräknas med beaktande av den förväntade drifttiden och bränsleförbrukningen, som beräknas på basis av den årliga drifttiden och bränsleförbrukningen enligt medelvärdet för åren 2001–2010.

Utsläppstaket för 2016 beräknas enligt de utsläppsgränsvärden som anges i bilagorna III–VII till Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar. Vid beräkning av taket för utsläpp av svaveldioxid för 2016 för anläggningar som använder torv och biomassa som bränsle används de gränsvärden för utsläpp av svaveldioxid för anläggningar som förbränner torv och biomassa som anges i bilagorna 1 och 2 till LCP-förordningen. Vid beräkning av de i 13 § 2 mom. avsedda förbränningsanläggningarnas andel när det gäller utsläppstaket för kväveoxider ska användas det utsläppsgränsvärdet som avses i momentet i fråga.

Utsläppstaken för 2019 och 2020 beräknas enligt utsläppsgränsvärdena i del 1 i bilaga V till direktivet om industriutsläpp. Utsläppstaken för 2017 och 2018 fastställs genom att utsläppen minskas linjärt mellan åren 2016 och 2019.

I miljötillståndet ska, i enlighet med vad som närmare bestäms i Europeiska kommissionens genomförandebestämmelser som antagits med stöd av artikel 41 första stycket a i direktivet om industriutsläpp, för förbränningsanläggningen eller den energiproducerande enheten anges när startperioden avslutas och stopperioden börjar. Dessutom ska de särskilda processer eller driftsparametrar som är förknippade med dessa perioder anges liksom även de åtgärder som säkerställer att start- och stopperioderna är så korta som möjligt samt att all reningsutrustning tas i drift så snart det tekniskt är möjligt. Om någon sådan egenskap hos förbränningsanläggningen som påverkar start- och stopperioderna förändras, ska tillståndsvillkoren för start- och stopperioderna vid behov ses över.

Till drifttimmarna för en förbränningsanläggning som består av två eller flera energiproducerande enheter räknas inte timmarna under startperioden för den energiproducerande enhet som startas först och inte heller timmarna under stopperioden för den energiproducerande enhet som stoppas sist.

I en förbränningsanläggning till vilken hör minst två sådana energiproducerande enheter som avses i 10 eller 11 § ska start- och stopperioderna bestämmas enligt vad som närmare bestäms i de genomförandebestämmelser som nämns i 1 mom.

Utsläppsgränsvärdena för en energiproducerande enhet anses på basis av kontinuerliga mätningar ha följts då

De dygnsmedelvärden och timmedelvärden som är jämförbara med gränsvärdet bestäms utgående från de uppmätta timmedelvärden som är jämförbara med gränsvärdet, och som fås genom att man från det uppmätta värdet drar av en andel som beräknad utifrån gränsvärdeskoncentrationen anger tillförlitligheten av mätresultatet till 95 procent. Detta 95-procentiga konfidensintervall är för kolmonoxid 10 procent, för svaveldioxid och kväveoxider 20 procent och för partikelutsläpp 30 procent av utsläppsgränsvärdet.

Utsläppsgränsvärdena ska på basis av icke-kontinuerliga mätningar anses ha följts, om det av resultaten från varje serie mätningar eller andra förfaranden som godkänts av tillståndsmyndigheten framgår att utsläppsgränsvärdena inte överskrids.

Vid granskningen av hur utsläppsgränsvärdena har följts beaktas inte de start- och stopperioder som bestämts för förbränningsanläggningar eller energiproducerande enheter i de genomförandebestämmelser som avses i 15 § och inte heller sådana störningar i driften vid energiproducerande enheter som avses i 18 §.

Trots det som anges i 16 § 1 mom. ska iakttagandet av utsläppsgränsvärdena vid sådana energiproducerande enheter eller förbränningsanläggningar som avses ovan i 8 och 9 § samt i det statsrådsbeslut som avses i 110 a § i miljöskyddslagen granskas i överensstämmelse med denna paragraf under de perioder som avses i 8 § 1 mom. och 9 § 1 mom. samt i 110 a § 1 mom. i miljöskyddslagen.

Utsläppsgränsvärdena för en befintlig energiproducerande enhet anses på basis av kontinuerliga mätningar ha följts då inte ett enda med gränsvärdet jämförbart dygnsmedelvärde för utsläppen överstiger gränsvärdena och då 95 procent av alla med gränsvärdet jämförbara timmedelvärden för utsläppen under året inte överstiger 200 procent av gränsvärdet. De dygnsmedelvärden och timmedelvärden som jämförs med gränsvärdet bestäms i enlighet med 16 § 2 mom.

Utsläppsgränsvärdena för gamla befintliga energiproducerande enheter anses på basis av kontinuerliga mätningar ha följts när inte ett enda medelvärde för en kalendermånad under kalenderåret överstiger utsläppsgränsvärdena och när 97 procent av samtliga 48-timmarsmedelvärden för svaveldioxid och partiklar och 95 procent av samtliga 48-timmarsmedelvärden för kväveoxider inte överskrider 110 procent av gränsvärdena.

I en sådan energiproducerande enhet som avses i 8 § 1 mom. och vars drift har inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 juli 1987 anses på basis av kontinuerliga mätningar utsläppsgränsvärdena dock ha följts, om inte ett enda medelvärde för en kalendermånad överstiger gränsvärdet under kalenderåret.

I miljötillståndet ska det bestämmas att verksamhetsutövaren vid en förbränningsanläggning för det fall att utrustningen för rening av rökgaser vid en energiproducerande enhet har havererat eller drabbats av driftsstörningar ska driva anläggningen med bränslen som orsakar små mängder av utsläpp. Är det inte möjligt att använda bränslen som orsakar små mängder av utsläpp, ska det i miljötillståndet bestämmas att verksamhetsutövaren ska begränsa driften vid den energiproducerande enheten eller avbryta den för viss tid eller tills vidare, om den normala driften vid den energiproducerande enheten inte kan återupptas inom 24 timmar. I tillståndet ska det också bestämmas att en energiproducerande enhet får drivas utan utrustning för rening av rökgaser högst 120 timmar under vilken som helst period om 12 månader.

Om utrustningen för rening av rökgaser vid en energiproducerande enhet har havererat eller drabbats av driftsstörningar ska en anmälan enligt 64 a § 1 mom. i miljöskyddslagen göras senast inom 48 timmar från det att störningen eller felet uppstod.

Med anledning av en anmälan kan närings-, trafik- och miljöcentralen tillåta avvikelser från de tidsangivelser som avses i 1 mom., om det är nödvändigt att upprätthålla energiförsörjningen, eller under en begränsad tid ersätta den havererade energiproducerande enheten med en annan energiproducerande enhet som skulle orsaka en ökning av de totala utsläppen.

Om man vid en energiproducerande enhet som använder bränsle med låg svavelhalt inte förmår iaktta de utsläppsgränsvärden som gäller för enheten på grund av att bränsleleveranserna avbrutits till följd av en allvarlig brist i tillgången på bränslet i fråga, kan närings-, trafik- och miljöcentralen bevilja verksamhetsutövaren rätt att under högst sex månader låta bli att iaktta de utsläppsgränsvärden som bestämts för den energiproducerande enheten.

Om man vid en energiproducerande enhet som använder gasformiga bränslen inte förmår iaktta de utsläppsgränsvärden som gäller för enheten på grund av att bränsleleveranserna avbrutits till följd av brist på bränslet i fråga och om man i den energiproducerande enheten på grund av användning av något annat än gasformigt bränsle är tvungen att installera utrustning för rening av rökgaser, kan närings-, trafik- och miljöcentralen bevilja verksamhetsutövaren rätt att i enheten använda något annat än gasformigt bränsle i högst 10 dygn eller undantagsvis även en längre tid, om detta är nödvändigt för att upprätthålla energiförsörjningen. Närings-, trafik- och miljöcentralen ska underrätta arbets- och näringsministeriet om sådana avvikelser som medgetts med hänsyn till upprätthållande av energiförsörjningen.

Bestämmelser om verksamhetsutövarens skyldighet att underrätta tillsynsmyndigheten om de omständigheter som avses i 1 och 2 mom. finns i 64 a § 1 mom. i miljöskyddslagen.

I miljötillståndet för en förbränningsanläggning med en nominell elektrisk effekt på 300 megawatt eller mer, för vilken ett miljötillstånd för inledande av verksamheten beviljas eller har beviljats efter den 26 juni 2009, ska det föreskrivas att lämpligt utrymme avsätts vid anläggningen för den utrustning som krävs för att avskilja och komprimera koldioxid, om villkoren för koldioxidavskiljning på grundval av informationen i den utredning som avses i 10 § 2 mom. i miljöskyddsförordningen (169/2000) är uppfyllda.

I miljötillståndet kan det bestämmas att om två eller flera typer av bränsle samtidigt bränns i en flerbränsleenhet är enhetens utsläppsgränsvärde summan av de viktade utsläppsgränsvärdena för respektive bränsletyp. De viktade utsläppsgränsvärdena beräknas så, att den effekt som kan uppnås med varje bränsletyp multipliceras med motsvarande utsläppsgränsvärde, och produkten divideras med summan av de effekter som kan uppnås med alla bränsletyper som används. Utsläppsgränsvärdet fås genom att de viktade utsläppsgränsvärdena för varje typ bränsle adderas enligt formeln i bilaga 4.

I miljötillståndet kan det bestämmas att vid flerbränsleenheter som för egen förbrukning bränner destillations- och omvandlingsrester från råoljeraffinering separat eller tillsammans med andra bränsletyper utsläppsgränsvärdena för det huvudsakliga bränslet kan iakttas i stället för det utsläppsgränsvärde som avses i 5 § 2 mom., om den effekt som denna bränsletyp tillför under anläggningens drift utgör minst 50 procent av den sammanlagda tillförda effekten från samtliga bränsletyper.

Om den huvudsakliga bränsletypen för en flerbränsleenhet som avses i 1 mom. tillför en bränsleeffekt på mindre än 50 procent, bestäms utsläppsgränsvärdet för enheten med utgångspunkt i förhållandet mellan bränsleeffekten för var och en av bränsletyperna och summan av bränsleeffekterna från samtliga bränsletyper, genom att gränsvärdet för utsläppen för den huvudsakliga bränsletypen beräknas först och summan av de bränsleviktade utsläppsgränsvärdena bestäms efter det. Utsläppsgränsvärdet för den huvudsakliga bränsletypen beräknas genom att utsläppsgränsvärdet för detta bränsle multipliceras med två, varefter utsläppsgränsvärdet för den bränsletyp som har det lägsta värdet subtraheras från detta tal. De viktade utsläppsgränsvärdena beräknas på det sätt som anges i 21 §.

I miljötillståndet kan det bestämmas att sådana gamla befintliga flerbränsleenheter vid ett raffinaderi som avses i 1 mom., dock inte gasturbiner och gasmotorer, kan följa det genomsnittliga utsläppsgränsvärdet 1 000 mg/m ³ (n) för svaveldioxid i stället för de utsläppsgränsvärden som avses i 1 och 2 mom.

I miljötillståndet kan det bestämmas att andra flerbränsleenheter vid ett raffinaderi än de som avses i 3 mom., dock inte gasturbiner och gasmotorer, kan följa det genomsnittliga utsläppsgränsvärdet 600 mg/m ³ (n) för svaveldioxid.

Om en förbränningsanläggning utvidgas, får utsläppsgränsvärdena för den utvidgade delen inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges i bilaga 1.

Om en förbränningsanläggning ändras så att utsläppen från verksamheten eller deras effekter på miljön ökar och ändringarna påverkar en sådan del av anläggningen som har en bränsleeffekt på minst 50 megawatt, får utsläppsgränsvärdena för den ändrade delen av anläggningen inte överstiga de utsläppsgränsvärden som anges i bilaga 1.

Utsläppsgränsvärdena för den del som en utvidgning eller ändring enligt 1 och 2 mom. avser ska i miljötillståndet bestämmas utifrån förbränningsanläggningens bränsleeffekt.

Utöver det som i miljötillståndet bestäms om lämnande av uppgifter ska verksamhetsutövaren varje år före utgången av februari till närings-, trafik- och miljöcentralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten lämna följande uppgifter:

Uppgifterna om raffinaderiernas förbränningsanläggningar ska lämnas separat.

Verksamhetsutövaren ska kontrollera de energiproducerande enheternas utsläpp, övervaka installationen av och funktionen hos anordningar som används vid kontrollen och årligen utföra ett inspektionstest på anordningarna i enlighet med bilaga 3. Utsläppen från sådana energiproducerande enheter som avses i 8, 10 och 11 § samt 6 § 3 mom. ska kontrolleras separat.

Verksamhetsutövaren ska då driften inleds och efter varje väsentlig ändring av verksamheten mäta utsläppen från de energiproducerande enheter som används för reservdrift.

Verksamhetsutövaren ska spara och behandla och för närings-, trafik- och miljöcentralen presentera alla kontrollresultat på ett sådant sätt att närings-, trafik- och miljöcentralen kan verifiera att alla de krav på verksamheten som anges i tillståndet och utsläppsgränsvärdena iakttas.

I miljötillståndet eller beslutet om godkännande av kontrollplanen ska det bestämmas var de provtagnings- eller mätningsställen som används vid kontrollen av utsläpp är belägna.