1017/2002

Syftet med denna förordning är att förebygga förorening av miljön genom att minska de partikelutsläpp och försurande utsläpp som släpps ut i luften från förbränningsanläggningar och gasturbiner. För att syftet skall uppnås skall utsläpp av dessa luftföroreningar begränsas åtminstone till den mängd som bestäms nedan.

Syftet med denna förordning är också att i fråga om förbränningsanläggningar som erhållit tillstånd före den 1 juli 1987 minska utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider på ett sådant sätt att utsläppen är mindre än den mängd som fastställs i bilagorna I och II till Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar.

Denna förordning tillämpas på förbränningsanläggningar och gasturbiner med en bränsleeffekt (P) på minst 50 megawatt (MW) som använder fast, flytande eller gasformigt bränsle och vilkas uppgift är att producera energi.

Denna förordning tillämpas dock inte på

I denna förordning avses med

Om det vid en förbränningsanläggning vars drift har inletts enligt ett tillstånd som beviljats den 1 juli 1987 eller senare, har installerats eller skall installeras två eller flera separata anläggningar på ett sådant sätt att rökgaserna från dessa, med beaktande av de tekniska och ekonomiska förutsättningarna, enligt miljötillståndsmyndighetens bedömning kan ledas ut genom en gemensam skorsten, skall en sådan kombination av anläggningar betraktas som en förbränningsanläggning.

I miljötillståndet för en förbränningsanläggning och gasturbin skall föreskrivas att rökgaser förs ut i luften genom en skorsten. Skorstenshöjden skall beräknas på ett sådant sätt att människors hälsa och miljön skyddas.

Ett tillståndsvillkor kan vara strängare än minimikraven enligt denna förordning om tillämpningen av bästa tillgängliga teknik förutsätter det.

En gammal befintlig anläggning skall ansöka om tillstånd enligt 28 § i miljöskyddslagen (86/2000) senast den 30 november 2007. Ansökan om tillstånd behöver dock inte göras, om tillståndsärendet är anhängigt vid denna förordnings ikraftträdande och inte heller, om avgörande har träffats i tillståndsärendet efter den 9 december 2002 och verksamhetsutövaren inte vill att tillståndsfrågan gällande anläggningen skall avgöras med tillämpning av 10 b §.

I miljötillståndet för en förbränningsanläggning med en nominell elektrisk effekt på 300 megawatt eller mer, för vilken ett miljötillstånd för inledandet av verksamheten beviljas efter den 26 juni 2009, ska det föreskrivas att lämpligt utrymme avsätts vid anläggningen för den utrustning som krävs för att avskilja och komprimera koldioxid, såvida villkoren för koldioxidavskiljning på grundval av informationen i den utredning som avses i 10 § 2 mom. i miljöskyddsförordningen (169/2000) är uppfyllda.

Utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider samt partikelutsläpp från nya förbränningsanläggningar och gasturbiner får inte överstiga de gränsvärden som fastställs i tabellerna 1–8 i bilaga 1, och som anges i milligram per normalkubikmeter (mg/m ³ (n)) med ett syreinnehåll på 6 volymprocent vid förbränning av fasta bränslen och 3 volymprocent vid förbränning av flytande och gasformiga bränslen samt 15 volymprocent vid förbränning i gasturbin.

Utsläppsgränsvärdena skall anses ha följts då inte något med gränsvärdet jämförbart dygnsmedelvärde för utsläppen överskrider gränsvärdena och då 95 procent av alla med gränsvärdet jämförbara timmedelvärden för utsläppen under året inte överstiger 200 procent av gränsvärdet.

De dygnsmedelvärden och timmedelvärden som är jämförbara med gränsvärdet fastställs utgående från de uppmätta timmedelvärden som är jämförbara med gränsvärdet, och som fås genom att man från det uppmätta värdet drar av en andel som beräknad utifrån gränsvärdeskoncentrationen anger tillförlitligheten av mätresultatet till 95 procent. Detta 95-procentiga konfidensintervall är för svaveldioxid och kväveoxider 20 procent och för partikelutsläpp 30 procent av utsläppsgränsvärdet.

Avsvavlingsgraden skall anses ha följts då de mätningar som gjorts enligt bilaga 3 visar att den avsvavlingsgrad som krävs uppnås enligt samtliga medelvärden för en kalendermånad eller samtliga glidande 30-dagarsmedelvärden.

Varken start- eller stopperioder eller störningar i driften vid förbränningsanläggningen eller gasturbinen beaktas då man granskar hur utsläppsgränsvärden eller avsvavlingsgraden följts.

Utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider samt partikelutsläpp från befintliga förbränningsanläggningar och gasturbiner får efter den 1 januari 2008 inte överstiga de gränsvärden som fastställs i tabellerna 9–15 i bilaga 2, och som anges i milligram per normalkubikmeter (mg/m ³ (n)) med ett syreinnehåll på 6 volymprocent vid förbränning av fasta bränslen och 3 volymprocent vid förbränning av flytande och gasformiga bränslen samt 15 volymprocent vid förbränning i gasturbin.

Utsläppen av kväveoxider vid anläggningar med en bränsleeffekt på över 500 megawatt vilka använder fast bränsle skall minskas från och med den 1 januari 2016 enligt etapp II i tabell 12 i bilaga 2.

I miljötillståndet kan bestämmas att en befintlig förbränningsanläggning vars drift har inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 juli 1987 kan låta bli att följa utsläppsgränsvärdena enligt 8 §, om verksamhetsutövaren förbinder sig att driva anläggningen högst 20 000 timmar mellan den 1 januari 2008 och den 31 december 2015. Verksamhetsutövaren skall senast den 30 juni 2004 skriftligen underrätta den behöriga miljötillståndsmyndigheten samt tillsynsmyndigheten om detta.

Ett tillståndsvillkor kan dock inte meddelas för en sådan förbränningsanläggning med en bränsleeffekt på över 200 megawatt, vars drift har inletts före den 1 juli 1987 och på vars verksamhet har tillämpats 4 § 2 mom. statsrådets beslut om begränsande av svaveldioxidutsläpp från kraftverk och pannanläggningar som använder stenkol (256/1990) som gäller när denna förordning träder i kraft.

Verksamhetsutövaren ska årligen före utgången av februari månad till närings-, trafik- och miljöcentralen och till den kommunala miljövårdsmyndigheten lämna uppgifter om hur mycket tid som före utgången av föregående kalenderår har använts och hur mycket tid som återstår av förbränningsanläggningens återstående tillåtna drifttid enligt 1 mom. (23.9.2010/835)

En befintlig förbränningsanläggning med en bränsleeffekt på minst 400 megawatt som använder fast bränsle kan iaktta ett gränsvärde på 800 mg/m ³ (n) för svaveldioxidutsläpp, om anläggningen drivs högst 2 000 timmar per år beräknat enligt ett glidande medelvärde på fem år fram till och med den 31 december 2015, och högst 1 500 timmar per år beräknat enligt ett glidande medelvärde på fem år från och med den 1 januari 2016.

En befintlig förbränningsanläggning med en bränsleeffekt på över 500 megawatt som använder fast bränsle och vars drift inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 juli 1987, kan fram till den 31 december 2015 iaktta ett gränsvärde på 600 mg/m ³ (n) för kväveoxidutsläpp, uttryckt som kvävedioxid (NO ₂ ), om anläggningen från och med den 1 januari 2008 drivs högst 2 000 timmar per år beräknat enligt ett glidande medelvärde på fem år.

En befintlig förbränningsanläggning med en bränsleeffekt på över 500 megawatt som använder fast bränsle och vars drift inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 juli 1987, kan från och med den 1 januari 2016 iaktta ett gränsvärde på 450 mg/m ³ (n) för kväveoxidutsläpp, uttryckt som kvävedioxid, om anläggningen från och med den 1 januari 2016 drivs högst 1 500 timmar per år beräknat enligt ett glidande medelvärde på fem år.

En befintlig gasturbin med en bränsleeffekt på över 100 megawatt vars drift inletts enligt ett tillstånd som har beviljats före den 1 april 1991 kan låta bli att följa utsläppsgränsvärdena för kväveoxider enligt 8 §, om verksamhetsutövaren senast den 30 juni 2003 underrättar närings-, trafik- och miljöcentralen om att anläggningen beräknad efter ingången av år 1995 kommer att drivas med toppeffekt högst 15 000 timmar. (23.9.2010/835)

I en befintlig anläggning som använder fast bränsle med en bränsleeffekt under 500 megawatt och i en befintlig anläggning som använder flytande bränsle med en askhalt på över 0,06 procent kan ett gränsvärde på högst 100 mg/m ³ (n) följas för partikelutsläpp, om verksamhetsutövaren på ett sätt som har godkänts av tillståndsmyndigheten kan visa att det inte tekniskt och ekonomiskt sett är möjligt för anläggningen att följa det gränsvärde för partikelutsläpp som anges i tabell 15 i bilaga 2.

I en gammal befintlig anläggning som använder flytande bränsle kan gränsvärdet 100 mg/m ³ (n) följas för partikelutsläpp, om anläggningen är i drift högst 800 timmar per år räknat som ett glidande medelvärde på tre år.

I en gammal befintlig anläggning som använder fast bränsle med undantag av torv och biomassa och som har en bränsleeffekt på över 200 megawatt men högst 400 megawatt kan ett gränsvärde på högst 800 mg/m ³ (n) följas för svaveldioxidutsläpp, om verksamhetsutövaren på ett sätt som har godkänts av tillståndsmyndigheten kan påvisa att det tekniskt och ekonomiskt sett inte är möjligt för anläggningen att följa det gränsvärde för svaveldioxidutsläpp som anges i tabell 9 i bilaga 2.

Utsläppsgränsvärdena skall, när kontinuerliga mätningar utförs, anses ha följts när under kalenderåret inte ett enda medelvärde för en kalendermånad överstiger utsläppsgränsvärdena och när 97 procent av samtliga 48-timmarsmedelvärden för svaveldioxid och partiklar och 95 procent av samtliga 48-timmarsmedelvärden för kväveoxider uppgår till högst 110 procent av utsläppsgränsvärdena. Vid kontinuerliga mätningar skall dock utsläppsgränsvärdena i gamla befintliga anläggningar anses ha följts när under kalenderåret inte ett enda medelvärde för en kalendermånad överstiger gränsvärdena. (16.8.2007/798)

Utsläppsgränsvärdena skall, när icke-kontinuerliga mätningar utförs, anses ha följts om det av resultaten från varje serie mätningar eller från de andra förfaranden som godkänts av tillståndsmyndigheten framgår att utsläppsgränsvärdena inte överskrids.

Varken start- eller stopperioder eller störningar i driften vid förbränningsanläggningen eller gasturbinen beaktas då man granskar hur utsläppsgränsvärdena följs.

I ett beslut av statsrådet enligt 110 a § i miljöskyddslagen ska det anges minst en förorening från varje anläggning som avses i beslutet, antingen svaveldioxid, kväveoxider eller partiklar. I fråga om gasturbiner kan beslutet endast omfatta kväveoxider.

Statsrådets beslut ska enligt det som närmare bestäms i Europeiska kommissionens genomförandebestämmelser, som antagits med stöd av artikel 41 första stycket b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU om industriutsläpp (samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar), nedan direktivet om industriutsläpp , innehålla följande information:

Utsläppsgränsvärdena för en anläggning som avses i statsrådets beslut ska under beslutets giltighetstid grunda sig på de utsläppsgränsvärden som gäller den 31 december 2015 och som överensstämmer med 6 eller 8 § eller 10 § 1 och 2 mom. i denna förordning eller som fastställts med stöd av 51 § i miljöskyddslagen.

En förbränningsanläggning som använder fast bränsle och har en bränsleeffekt på över 500 megawatt och vars drift har inletts enligt ett tillstånd som har beviljats efter den 1 juli 1987 ska iaktta det utsläppsgränsvärde på 200 mg/m ³ (n) som fastställts för utsläpp av kväveoxider, uttryckt som kvävedioxid.

I tillståndet för anläggningen kan det fastställas utsläppsgränsvärden som är strängare än de utsläppsgränsvärden som avses i 1 och 2 mom., om detta är nödvändigt för att förutsättningarna för beviljande av tillstånd ska uppfyllas eller för att miljökvalitetskraven i en förordning av statsrådet ska tillgodoses.

De årliga utsläppstaken för anläggningar som avses i statsrådets beslut beräknas enligt anläggningens bränsleeffekt den 31 december 2010 på det sätt som närmare bestäms i de genomförandebestämmelser av Europeiska kommissionen som avses i 12 § 2 mom. Utsläppstaken beräknas med beaktande av den förväntade drifttiden och bränsleförbrukningen, som beräknas på basis av den årliga drifttiden och bränsleförbrukningen enligt medelvärdet för åren 2001−2010.

Utsläppstaket för 2016 beräknas enligt de utsläppsgränsvärden som anges i bilagorna III–VII till Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/80/EG om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar. Vid beräkning av taket för utsläpp av svaveldioxid för 2016 för anläggningar som använder torv och biomassa som bränsle används de gränsvärden för utsläpp av svaveldioxid för anläggningar som förbränner torv och biomassa som anges i bilagorna 1 och 2. Vid beräkning av de i 12 a § 2 mom. avsedda förbränningsanläggningarnas andel när det gäller utsläppstaket för kväveoxider ska användas de utsläppsgränsvärden som avses i momentet i fråga.

Utsläppstaken för 2019 och 2020 beräknas enligt utsläppsgränsvärdena i del 1 i bilaga V till direktivet om industriutsläpp. Utsläppstaken för 2017 och 2018 fastställs genom att utsläppen minskas linjärt mellan åren 2016 och 2019.

13 § har upphävts genom F 25.10.2012/574 .

Tillståndsmyndigheten skall i miljötillståndet, för det fall att utrustningen för rening av rökgaser vid en förbränningsanläggning eller gasturbin havererar eller fungerar dåligt, föreskriva att verksamhetsutövaren skall driva anläggningen med bränslen som förorenar mindre. Är det inte möjligt att använda bränslen som förorenar mindre, skall tillståndsmyndigheten i miljötillståndet ålägga verksamhetsutövaren att begränsa driften eller förbjuda den tills vidare eller för en viss tid, om den normala driften vid anläggningen inte kan återupptas inom 24 timmar.

I miljötillståndet skall tillståndsmyndigheten föreskriva att anläggningen utan utrustning för rening av rökgaser får drivas i högst 120 timmar under ett kalenderår. (17.11.2005/907)

Om utrustningen för rening av rökgaser vid en förbränningsanläggning eller gasturbin fungerar dåligt eller havererar ska verksamhetsutövaren inom 48 timmar från det att störningen eller felet uppstod göra en anmälan enligt 64 a § i miljöskyddslagen till närings-, trafik- och miljöcentralen och till den kommunala miljövårdsmyndigheten, och i fråga om störningar i tillgången på bränsle ska motsvarande anmälan göras genast.

Med anledning av en anmälan om en exceptionell situation kan närings-, trafik- och miljöcentralen med stöd av 64 a § i miljöskyddslagen föreskriva om avvikelser från de tidsangivelser som avses i 14 §, om det är nödvändigt att upprätthålla energiförsörjningen, eller om anläggningen med den havererade utrustningen under en begränsad tid skulle ersättas av en annan anläggning som skulle orsaka större utsläpp än utrustningen vid anläggningen då den fungerar dåligt. (23.9.2010/835)

Om man vid en anläggning som använder bränsle med låg svavelhalt inte klarar av att iaktta utsläppsgränsvärdena för att bränsleleveranserna avbrutits till följd av en allvarlig brist på bränslet i fråga, kan den regionala miljöcentralen låta den exceptionella situationen fortgå under högst sex månader.

Om man vid en anläggning som använder gasformigt bränsle inte klarar av att iaktta utsläppsgränsvärdena på grund av brister i tillgången på bränslet i fråga, och om man i anläggningen då skulle vara tvungen att installera utrustning för rening av rökgaser, kan den regionala miljöcentralen tillåta att man vid anläggningen under högst tio dygn använder någon annan typ av bränsle än gasformigt bränsle. Om det är nödvändigt att upprätthålla energiförsörjningen kan den regionala miljöcentralen tillåta att användningen av det andra bränslet fortgår även en längre period. Ett utlåtande om nödvändigheten att upprätthålla energiförsörjningen skall begäras av handels- och industriministeriet.

Verksamhetsutövaren ska varje år före utgången av februari månad till närings-, trafik- och miljöcentralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten lämna de i bilaga 3 angivna uppgifterna om förbränningsanläggningar och gasturbiner samt om åtgärder genom vilka det kan bedömas hur bestämmelserna i denna förordning följs. (23.9.2010/835)

Uppgifterna om utsläpp från raffinaderiernas förbränningsanläggningar skall lämnas separat.

I miljötillståndet kan miljötillståndsmyndigheten ålägga verksamhetsutövaren att lämna även andra uppgifter om utsläpp från anläggningen och om anläggningens verksamhet än sådana som avses i bilaga 3.

Utsläpp från förbränningsanläggningar och gasturbiner skall kontrolleras i enlighet med bilaga 3.

Då fler än en typ av bränsle samtidigt bränns i en flerbränsleanläggning bestäms anläggningens utsläppsgränsvärde på basis av summan av de viktade utsläppsgränsvärdena för respektive bränsletyp. De viktade utsläppsgränsvärdena beräknas så, att den effekt som kan uppnås med varje bränsletyp multipliceras med motsvarande utsläppsgränsvärde, och produkten divideras med summan av de effekter som kan uppnås med alla bränsletyper som används. Utsläppsgränsvärdet fås genom att addera de viktade utsläppsgränsvärdena för varje typ bränsle enligt formeln i bilaga 4. (17.11.2005/907)

Då olika typer av bränsle används växelvis i en flerbränsleanläggning är utsläppsgränsvärdet det som gäller för respektive bränsletyp enligt tabellerna 1–15 i bilaga 1 och 2.

Vid flerbränsleanläggningar som för egen förbrukning använder destillations- och omvandlingsrester från råoljeraffinering separat eller tillsammans med andra bränsletyper, skall bestämmelserna om den bränsletyp som har det högsta utsläppsgränsvärdet (bestämmande bränsletyp) tillämpas, om den effekt som denna bränsletyp tillför under anläggningens drift utgör minst 50 procent av summan av bränsleeffekterna från samtliga bränsletyper.

Om den bestämmande bränsletypen tillför en bränsleeffekt på mindre än 50 procent, fastställs utsläppsgränsvärdet med utgångspunkt från förhållandet mellan bränsleeffekten för var och en av bränsletyperna och summan av bränsleeffekterna från samtliga bränsletyper, genom att gränsvärdet för utsläppen för den bestämmande bränsletypen beräknas först och summan av de bränsleviktade utsläppsgränsvärdena fastställs efter det. Utsläppsgränsvärdet för den bestämmande bränsletypen beräknas genom att utsläppsgränsvärdet för detta bränsle multipliceras med två, varefter utsläppsgränsvärdet för den bränsletyp som har det lägsta värdet subtraheras från den erhållna produkten. Den bestämmande bränsletypen är det bränsle som enligt tabellerna 1–15 i bilaga 1 och 2 har det högsta utsläppsgränsvärdet, och om två bränsletyper har samma utsläppsgränsvärde, den bränsletyp som har den högsta bränsleeffekten. De viktade utsläppsgränsvärdena beräknas på det sätt som anges i 19 §.

I stället för de utsläppsgränsvärden som avses i 1 och 2 mom. kan vid ett raffinaderi i sådana nya enheter som använder flera än en typ av bränsle i genomsnitt för alla nya förbränningsanläggningar vid raffinaderiet iakttas ett gränsvärde på 600 mg/m ³ (n) för svaveldioxidutsläpp, och i befintliga enheter som använder flera än en typ av bränsle i genomsnitt för alla befintliga förbränningsanläggningar vid raffinaderiet iakttas ett gränsvärde på 1000 mg/m ³ (n) för svaveldioxidutsläpp.

Om en förbränningsanläggning eller en gasturbin ändrar sin verksamhet så, att utsläppen från verksamheten eller inverkan av utsläppen på miljön ökar, skall anläggningen iaktta de utsläppsgränsvärden som anges i tabellerna 1–8 i bilaga 1.

Om en förbränningsanläggning eller en gasturbin utökas med minst 50 megawatt, skall de utsläppsgränsvärden som anges i tabellerna 1–8 i bilaga 1 gälla för den nya delen av anläggningen. Utsläppsgränsvärdena bestäms i förhållande till anläggningens totala bränsleeffekt. Denna bestämmelse tillämpas dock inte i sådana fall som avses i 20 §.

Denna förordning träder i kraft den 9 december 2002.

Bestämmelserna i bilaga 3 tillämpas på befintliga förbränningsanläggningar och gasturbiner från och med den 27 november 2004.

Genom denna förordning upphävs

Bestämmelserna i 1, 4 och 5 § i det statsrådsbeslut som nämns i 3 mom. 1 punkten samt bestämmelserna i 2–4 § i det statsrådsbeslut som nämns i 3 mom. 2 punkten tillämpas dock fram till och med den 31 december 2007.