820/1989

I denna lag avses med:

När skadeståndsbeloppet fastställs, omräknas den särskilda dragningsrätten i finska mark enligt kursen den dag då atomolyckan inträffade, om inte de stater som anslutit sig till tilläggskonventionen har kommit överens om att i de fall som avses i 30-32 §§ någon annan dag skall läggas till grund för omräkningen i fråga om en bestämd atomolycka. När den särskilda dragningsrätten omräknas i finska mark, skall markens värde bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod som Internationella Valutafonden tillämpade i sin verksamhet och på sina betalningar den dag som avses ovan.

Statsrådet eller en myndighet som statsrådet förordnar kan bestämma att två eller flera atomanläggningar, som har samma innehavare och som är belägna inom samma område i Finland, vid tillämpningen av denna lag skall anses som en enda anläggning sådana de är eller som en anläggning tillsammans med samma innehavares övriga utrymmen på området, i vilka förvaras något radioaktivt ämne.

Denna lag gäller inte, med undantag av 15 § 3 mom. och 15 a § 1 mom., en atomskada som till följd av en atomolycka har inträffat i någon annan stat än en konventionsstat.

Genom förordning kan stadgas att det för en atomskada som uppkommer i någon annan stat än en konventionsstat inte i Finland skall betalas större ersättning än vad som enligt samma stats rättsordning skall betalas för en atomskada som uppkommer i Finland. Genom förordning kan dock inte inskränkningar göras i ansvarighet som grundar sig på en konvention som avses i 15 a § 2 mom. och som Finland har anslutit sig till.

Har en atomskada i andra fall än de som avses i 6-9 §§ orsakats av en atomsubstans, som kommer från en atomanläggning i Finland eller i en annan konventionsstat eller som före atomolyckan varit under transport som avses i 8 §, vilar ansvaret för skadan på den anläggningsinnehavare som vid tiden för olyckan hade substansen i sin besittning. Om substansen då inte var i någon anläggningsinnehavares besittning, ansvarar den anläggningsinnehavare för skadan som senast haft substansen i sin besittning.

En anläggningsinnehavare som genom ett skriftligt avtal har förbundit sig att ansvara för en atomskada är utan hinder av 1 mom. ansvarig för skadan. Om atomsubstansen före olyckan varit under transport och inte efter transporten varit i någon anläggningsinnehavares besittning, vilar ansvaret på den anläggningsinnehavare som när transporten upphörde var ansvarig enligt 7 eller 8 § för en atomskada till följd av atomolycka under transport.

Innehavaren av en atomanläggning ansvarar inte enligt denna lag för atomskador på själva anläggningen eller på andra färdiga atomanläggningar eller atomanläggningar under uppförande, som vid tiden för atomolyckan fanns inom den förstnämnda anläggningens område, eller för atomskada på egendom som då fanns inom anläggningarnas område och som användes eller var avsedd att användas i förbindelse med anläggningarna.

Anspråk på ersättning för en atomskada som omfattas av ersättningsstadgandena i denna lag eller i motsvarande lagstiftning i någon annan konventionsstat får inte göras gällande mot någon annan än innehavaren av atomanläggningen eller det försäkringsbolag som har meddelat försäkring för hans ansvar, om inte något annat följer av 15 a § eller 17 § 2 mom.

För en atomskada som inte berörs av ersättningsstadgandena i denna lag eller av motsvarande stadganden i någon annan konventionsstats lag får anspråk på ersättning inte göras i Finland, om atomskadan har orsakats av en atomolycka ombord på ett fartyg under transport av atomsubstans eller annars har uppkommit till följd av begagnande av fartyg, och den som innehar eller driver atomanläggningen är ansvarig för skadan enligt lagen i en stat som har anslutit sig till den i Wien den 21 maj 1963 ingångna konventionen om skadeståndsansvar på atomskadeområdet eller enligt sådan annan, i en främmande stat gällande lagstiftning om skadeståndsansvar för atomskador som i alla hänseenden är lika förmånlig för de skadelidande som Pariskonventionen eller den nämnda Wienkonventionen. Om den som innehar eller driver atomanläggningen i dessa fall är ansvarig för en atomskada tillämpas, utöver vad denna lag stadgar om en fysisk persons ansvar för atomskador som han har orsakat uppsåtligen, dessutom vad som i denna lag stadgas om fysiska personers ansvar för atomskador som avses i 12 § och 13 § 1 mom. samt för skada på ett transportmedel. Vad som här sägs gäller även om den som innehar eller driver anläggningen inte svarar för skadan enligt särskilda bestämmelser om detta i Wienkonventionen eller enligt motsvarande stadganden i en sådan främmande stats lag som avses i detta moment.

Stadgandena i 15 § tillämpas inte till den del de strider mot förpliktelser enligt internationella avtal som Finland ingått.

Vad 15 § 1 och 2 mom. stadgar om ansvar för atomskada till följd av en atomolycka som inträffat under transport av atomsubstans eller om ansvar för atomskada som annars uppkommit till följd av begagnande av fartyg eller annat transportmedel utgör inte hinder för tillämpning av lufttransportlagen (387/86). Genom förordning kan stadgas att detta moment även skall gälla i fråga om ett annat stadgande i en konventionsstats lag vilket i huvudsak motsvarar en bestämmelse i en sådan konvention som den 29 juli 1960 var i kraft eller öppen för undertecknande, ratificering eller tillträde.

Den som för en atomskada har blivit tvungen att betala ersättning enligt lufttransportlagen eller lagstiftning i en främmande stat eller enligt en konvention eller ett stadgande som avses i 15 a § 2 mom., övertar den skadelidandes rätt mot den anläggningsinnehavare som svarar för skadan enligt denna lag. Om ersättningen beror på en skada som avses i ett stadgande som har utfärdats med stöd av 4 § 3 mom., har den ersättningsskyldige rätt att återkräva ersättningen av den anläggningsinnehavare som skulle ha svarat för skadan, om stadgandet inte hade utfärdats.

För innehavaren av en atomanläggning i Finland är ansvaret enligt denna lag begränsat till högst 100 miljoner särskilda dragningsrätter för atomskador till följd av en och samma atomolycka. Statsrådet har rätt att med hänsyn till anläggningens storlek eller art, omfattningen av transporten eller andra på saken verkande omständigheter fastställa ett lägre ansvarsbelopp, som dock inte får vara mindre än fem miljoner särskilda dragningsrätter. I fråga om en atomolycka som har inträffat under transport av atomsubstans uppgår anläggningsinnehavarens ansvar enligt denna lag för andra skador än skada på transportmedlet till minst fem miljoner särskilda dragningsrätter.

Det sammanlagda beloppet av de ersättningar som innehavaren av en atomanläggning och staten skall betala till följd av en och samma atomolycka, dels med stöd av 6-22 §§ samt 30 och 31 §§, dels enligt ett i tilläggskonventionens artikel 15 angivet avtal mellan en stat som har anslutit sig till tilläggskonventionen och någon annan stat, är begränsat till 300 miljoner dragningsrätter. I beloppet inräknas inte ränta eller ersättning för rättegångskostnader.