449/1987

Förundersökning med anledning av brott görs enligt denna lag, om inte annorlunda stadgas i någon annan lag.

Polisen eller någon annan förundersökningsmyndighet skall göra förundersökning när det på grund av anmälan till den eller annars finns skäl att misstänka att ett brott har begåtts.

Får åklagaren väcka åtal för brott endast efter anmälan av målsäganden (målsägandebrott), görs förundersökning endast om målsäganden har anmält till förundersökningsmyndigheten eller åklagaren att han yrkar straff på den som är skyldig till brottet. Om målsäganden återtar sitt straffyrkande, skall undersökningen läggas ned.

Förundersökning av målsägandebrott får inledas även om straffyrkande inte har framställts, ifall det är uppenbart att målsäganden inte ännu har vetskap om brottet och undersökningen inte kan framskjutas utan att utredningen av brottet äventyras. Målsäganden skall härvid utan dröjsmål underrättas om att undersökningen har inletts. Undersökningen skall läggas ned, om målsäganden sedan han fått vetskap om brottet inte meddelar att han yrkar straff på den som är skyldig till brottet.

Får åklagaren enligt lag väcka åtal för målsägandebrott när allmänt intresse förutsätter det, även om målsäganden inte skulle yrka straff på den som är skyldig till brottet, skall förundersökning göras på åklagarens begäran.

Om det, för att en åtgärd skall kunna vidtas eller en förmån bestå, enligt lag förutsätts att det visas att ett brott har begåtts, skall förundersökning av målsägandebrott i nödvändig omfattning göras på begäran av målsäganden, även om han inte meddelar att han yrkar straff på den som är skyldig till brottet.

Om en myndighet, i enlighet med vad som stadgas särskilt, avstår från åtgärder för att ställa den skyldige under åtal för brott, görs förundersökning endast av särskilda skäl.

Vid förundersökning utreds brottet, de förhållanden under vilka det begåtts, vilka parterna är samt de andra omständigheter som måste klarläggas för beslut om åtal och för rättegång i brottmål. Undersökningen skall göras så att hela bevismaterialet, om möjligt, står till domstolens förfogande när den börjar behandla åtalet.

Förundersökning skall göras utan onödigt dröjsmål.

Vid förundersökning skall redas ut och beaktas såväl de omständigheter och bevis vilka talar mot den misstänkte som de vilka talar för honom.

Vid förundersökningen skall den misstänkte bemötas som oskyldig.

Vid förundersökning får inte ingripas i någons rättigheter i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att syftet med undersökningen skall kunna nås.

Förundersökning skall göras så att ingen i onödan utsätts för misstanke eller tillfogas skada eller olägenhet.

När åtgärder vidtas mot någon vid förundersökning, skall han så snart som möjligt underrättas om sin ställning. Om hans ställning vid förundersökningen förändras, skall han även underrättas om detta.

En part har rätt att anlita biträde vid förundersökningen.

Den som är misstänkt för brott och som har gripits, anhållits eller häktats har rätt att hålla kontakt med sitt biträde genom möten, brev och telefonsamtal på det sätt som närmare stadgas i 12 och 13 b §§ lagen om rannsakningsfängelse.

En part har rätt att få del av vad som kommit fram vid förundersökningen så snart detta kan ske utan men för utredningen av brottet.

Förhör och andra undersökningsåtgärder som en part begär skall vidtas, om parten visar att de kan ha betydelse för saken och om de inte med beaktande av ärendets art medför oskäliga kostnader.

Förundersökning görs av polisen, om inte annat stadgas särskilt. Om den enhet inom polisen på vilken förundersökningen ankommer stadgas och bestäms särskilt.

Förundersökningen leds av en undersökningsledare. Undersökningsledare är en i 1 kap. 6 § tvångsmedelslagen (450/87) nämnd anhållningsberättigad tjänsteman. Av särskilda skäl får en kriminalöverkonstapel eller överkonstapel vara undersökningsledare vid förundersökning som görs av polisen, och en sådan tjänsteman som i lag särskilt givits denna rättighet vara undersökningsledare vid förundersökning som görs av någon annan myndighet.

När inrikesministeriet med stöd av 3 § 2 mom. polislagen ger en viss tjänsteman befogenhet att göra förundersökning, får ministeriet samtidigt förordna honom att vara undersökningsledare.

Polisen skall, i enlighet med vad som närmare stadgas genom förordning, underrätta åklagaren om ett brottsärende som kommit till polisen för undersökning.

Polisen skall på åklagarens begäran göra förundersökning eller ytterligare undersökningar i ett ärende där förundersökning redan pågår eller har gjorts.

Under förundersökningen beslutar undersökningsledaren om undersökningsåtgärder enligt 12 § som en part begärt. Då ärendet har överförts på åklagaren beslutar denne om åtgärderna.

En undersökningsledare eller utredare är jävig,

Med nära släkting avses i 1 mom. undersökningsledarens eller utredarens barn, föräldrar, far- och morföräldrar och syskon samt deras makar och barn. Med nära släkting jämställs undersökningsledarens eller utredarens make samt den som lever med honom i äktenskapsliknande förhållanden samt deras barn, föräldrar, far- och morföräldrar och syskon, deras makar och barn samt den som är förlovad med undersökningsledaren eller utredaren. Såsom nära släkting betraktas också motsvarande halvsläkting.

Undersökningsledaren eller utredaren får även om han är jävig vidta åtgärder som inte kan uppskjutas utan att utredningen av brottet äventyras.

Var och en som antas kunna bidra till utredningen av ett brott är skyldig att på kallelse infinna sig till förundersökning i det polisdistrikt där han vistas eller, om polisdistriktets ämbetsrum finns i ett annat polisdistrikt eller distriktets polisväsen sköts i samarbete med ett annat distrikt, även i det andra polisdistriktet.

I den kallelse som avses i 1 mom. skall anledningen till den anges, om detta kan ske utan men för utredningen av brottet.

Om den som kallats till förundersökning, utan godtagbar orsak underlåter att hörsamma kallelsen, får han hämtas till undersökningen. En misstänkt får också utan kallelse hämtas till förundersökning, om fängelse kan följa på brottet och det är sannolikt att han inte hörsammar en kallelse eller att han efter att ha fått kallelse försvårar förundersökningen genom att fly eller undanröja bevis eller på något annat sätt.

Om hämtning beslutar en anhållningsberättigad tjänsteman. Över hämtningen skall utfärdas ett skriftligt förordnande.

En polisman får gripa den som enligt förordnande därom skall hämtas.

Om transport av fångar till förundersökning stadgas särskilt.

Den som påträffas på en brotts- eller olycksplats eller i dess omedelbara närhet skall på uppmaning av polisman stanna kvar på platsen eller omedelbart infinna sig på någon annan plats inom det område som avses i 17 §, om det för utredningen av saken är behövligt att han genast hörs. Vägrar den som fått uppmaning utan godtagbar orsak att hörsamma den eller är det på grund av hans uppträdande sannolikt att han inte kommer att hörsamma uppmaningen, får polismannen hindra honom att avlägsna sig från platsen eller gripa honom och föra honom med sig för att höras.

De undersökningsåtgärder, för vilka någon har infunnit sig eller hämtats till förundersökning eller enligt 19 § kvarhållits eller förts för att höras, skall vidtas utan dröjsmål.

Ingen får hållas i förundersökning längre än nödvändigt.

Den som inte är misstänkt för brott är skyldig att vara närvarande vid förundersökning högst 6 timmar åt gången. En misstänkt som inte är anhållen eller häktad är skyldig att vara närvarande vid förundersökning högst 12 timmar åt gången och, när förutsättningar för anhållande föreligger enligt 1 kap. 3 § tvångsmedelslagen, högst 24 timmar. Om åtgärder som får vidtas för att förhindra att en misstänkt avlägsnar sig stadgas i 6 kap. 1 § tvångsmedelslagen.

Den som har varit närvarande vid förundersökning får inte utan särskild orsak åläggas att infinna sig på nytt eller hämtas till förundersökning under de följande 12 timmarna.

Den som förhörs skall vara personligen närvarande vid förhöret. Den som förhörs skall därförinnan underrättas om sin ställning vid förundersökningen. Målsäganden, samt i ärenden av ringa betydelse även en misstänkt som inte bestrider att brottsanmälan är riktig, får likväl avge sin utsaga genom förmedling av ombud eller per telefon, om utredaren anser att detta kan ske utan men och att det inte äventyrar undersökningens tillförlitlighet. Likaså får ett vittne enligt utredarens prövning förhöras per telefon. Av förhörsprotokollet skall framgå till vilka delar utsagan eller berättelsen avgivits genom förmedling av ombud eller per telefon.

Av en part skall tas emot skriftliga utredningar som han vill komplettera sin förhörsberättelse med. Av särskilda skäl får sådana utredningar tas emot också av ett vittne när han förhörs.

Det är inte nödvändigt att vid förundersökningen förhöra en målsägande som uppenbarligen inte kan lämna uppgifter som har betydelse för utredningen, om han när brottsanmälan gjordes eller i annat sammanhang har uppgivit de omständigheter som behövs för beslut om åtal och för rättegång.

Den som förhörs skall behandlas lugnt och sakligt. För att få fram en bekännelse eller ett uttalande i viss riktning av den förhörde får inte användas medvetet oriktiga uppgifter, löften eller förespeglingar om särskilda förmåner, uttröttning, hot, tvång eller andra otillbörliga medel eller förfaringssätt som påverkar den förhördes beslutsfrihet, viljestyrka, minne eller omdömesförmåga.

Förhör får inte utan särskilda skäl hållas mellan klockan 21 och 6. Den som förhörs skall ges tillfälle till regelbundna måltider och tillräcklig vila.

Målsäganden samt hans lagliga företrädare eller ombud skall hålla sig till sanningen när de redogör för den sak som utreds och svarar på de frågor som ställs.

Som vittne vid förundersökning får inte höras den som inte skulle få vittna i rättegång som gäller det brott som undersöks. Om vittnesförhör med den som avses i 17 kap. 21 § rättegångsbalken beslutar undersökningsledaren.

Ett vittne skall sanningsenligt och utan att förtiga något uppge vad han vet om den sak som undersöks. Om han dock i en rättegång vore berättigad eller skyldig att vägra vittna, yppa något eller besvara någon fråga, ifall åtal väcks för det brott som undersöks, har han samma rätt respektive skyldighet även vid en förundersökning.

Den som avses i 17 kap. 23 § 1 mom. rättegångsbalken, och som enligt 3 mom. i samma paragraf kan förpliktas att vittna om sådant som skall hållas hemligt, har rätt att vittna därom vid förundersökning, om denna gäller ett brott för vilket det strängaste straffet är minst sex års fängelse. Den som avses i 17 kap. 24 § 2 eller 3 mom. rättegångsbalken och som enligt paragrafens 4 mom. kan förpliktas att svara på frågor som avses i 2 mom., är skyldig att även vid förundersökning besvara sådana frågor, om undersökningen gäller ett brott som avses ovan i detta moment.

Är det uppenbart att ett vittne känner till någon omständighet som är av vikt för utredningen av skuldfrågan och vägrar han att yppa den, fastän han har skyldighet eller enligt 27 § 2 mom. rätt att göra detta, får domstolen på begäran av undersökningsledaren förplikta honom att yppa omständigheten. Vittnesförhöret får i dessa fall helt eller delvis hållas inför domstol.

Begäran som avses i 1 mom. görs hos den underrätt där handläggningen lämpligen kan ske. Angående rätt för en part samt hans biträde eller ombud att vara närvarande när begäran handläggs och vittnet förhörs gäller vad som stadgas i 32 och 35 §§. Om närvarorätten beslutar domstolen efter att ha hört undersökningsledaren. Vittnet har rätt till ersättning för ekonomisk förlust samt för resor och uppehälle enligt de grunder som stadgas i lagen om bestridande av bevisningskostnader med statens medel (666/72). Rätt till ersättning föreligger dock inte, om domstolen anser att vittnets vägran uppenbart har varit ogrundad. Vid vittnesförhör skall i tillämpliga delar iakttas vad som stadgas i 17 kap. rättegångsbalken.

Innan förhöret inleds skall den misstänkte underrättas om det brott för vilket han misstänks.

Före förhöret skall den misstänkte också upplysas om att han har rätt att anlita biträde vid förundersökningen.

Målsäganden, hans lagliga företrädare och ombud samt ett vittne skall underrättas om plikten att hålla sig till sanningen och hotet om straff för osann utsaga. Vittnet skall tillfrågas om det föreligger sådana omständigheter som enligt lag berättigar eller förpliktar honom att vägra vittna. När det finns anledning, skall vittnet underrättas om vad som stadgas i 27 och 28 §§.

På begäran av den som förhörs skall vid förhöret vara närvarande ett trovärdigt vittne som är ojävigt enligt 17 kap. 43 § rättegångsbalken. Utredaren kan också på eget initiativ tillkalla ett vittne. Om förhöret inte kan uppskjutas utan att undersökningen äventyras, får det trots begäran av den som skall förhöras hållas utan vittne. En misstänkt som är yngre än aderton år får inte förhöras utan vittne.

Innan förhöret inleds skall den som förhörs underrättas om sin rätt att tillkalla förhörsvittne.

När en part förhörs har hans biträde rätt att vara närvarande, om inte undersökningsledaren av vägande skäl som gäller utredningen av brottet förbjuder detta.

Utredaren kan tillåta att en part och hans biträde eller ombud är närvarande när en annan part eller ett vittne förhörs, om detta kan ske utan men för utredningen av brottet.

Åklagaren har rätt att vara närvarande vid förhör.

Om vissa tjänstemäns närvaro vid förhör stadgas särskilt.

Har den som förhörs inte fyllt femton år, skall hans vårdnadshavare eller förmyndare eller annan laglig företrädare för honom beredas tillfälle att vara närvarande vid förhöret.

Om en omyndig som fyllt femton år hörs som målsägande eller misstänkt, skall hans förmyndare, vårdnadshavare eller annan laglig företrädare för honom beredas tillfälle att vara närvarande vid förhöret, ifall en sådan person enligt 12 kap. 1 eller 2 § rättegångsbalken vid rättegång som gäller det brott som undersöks skulle få föra talan i stället för eller vid sidan av den omyndige.

En i 1 och 2 mom. nämnd företrädare för en omyndig behöver likväl inte beredas tillfälle att vara närvarande vid förhör, om det för utredningen av brottet är nödvändigt att omedelbart förhöra den omyndige. Den förhördes företrädare skall i sådant fall så snart som möjligt underrättas om förhöret.

En part och hans biträde eller ombud får vid förhöret med utredarens tillstånd ställa frågor till den förhörde för utredande av saken. Utredaren får besluta om att frågorna skall ställas genom hans förmedling. Även åklagaren får ställa frågor till den förhörde. Parten, hans biträde eller ombud samt åklagaren har även annars rätt att begära att utredaren frågar den förhörde om sådant som behövs för att klarlägga saken.

Utredaren får från förhöret avlägsna den som genom sitt uppträdande stör förhöret eller vars närvaro annars försvårar utredningen av saken.

Om en part eller hans biträde eller ombud trots begäran inte har fått vara närvarande vid förhöret eller har avlägsnats därifrån, skall han beredas tillfälle att ta del av vad som kommit fram vid förhöret och att ställa behövliga frågor så snart detta kan ske utan men för utredningen av brottet.

Förundersökningsmyndigheten skall ombesörja tolkning, om den som skall förhöras inte behärskar det språk som enligt språklagen (148/22) skall användas vid myndigheten eller om han på grund av hörsel- eller talskada inte kan göra sig förstådd.

Vad som stadgas i 24 § 1 mom. och 27 § gäller också förberedande samtal för utredning av brott.

Vid förhör skall ett förhörsprotokoll föras. Också över andra förundersökningsåtgärder skall protokoll uppsättas eller anteckning göras i någon annan handling.

Genast efter förhöret skall den protokollförda berättelsen läsas upp för den förhörde och ges till honom för granskning. Den förhörde skall tillfrågas om hans berättelse har blivit riktigt antecknad. I förhörsprotokollet skall också införas en sådan begäran om korrigering eller tillägg som inte har föranlett ändring i protokollet. Protokollet får inte ändras sedan den förhörde har granskat det och de begärda korrigeringarna och tilläggen har gjorts.

Den förhördes berättelse får även spelas in på en ljud- eller bildupptagning. Den förhörde skall få granska den upptagna berättelsen på det sätt varom närmare stadgas genom förordning.

Sedan förundersökningen avslutats skall över det uppkomna materialet uppsättas ett protokoll (förundersökningsprotokoll), om detta behövs för fortsatt behandling av ärendet. I protokollet skall intas förhörsprotokollen och redogörelser för undersökningsåtgärderna samt därtill fogas de handlingar och upptagningar som kommit till vid undersökningen, om de kan antas ha betydelse i saken.

Om det material som uppkommit vid förundersökningen och som inte har tagits in i förundersökningsprotokollet skall anteckning göras i detta.

Om förundersökningshandlingarnas offentlighet stadgas särskilt.

Innan förundersökningen avslutas skall parterna beredas tillfälle att till förundersökningsmyndigheten ge sin utsaga om det material som upptagits vid förundersökningen, om detta är ägnat att påskynda eller underlätta handläggningen av ärendet vid domstol. Utsagan skall fogas till förundersökningsprotokollet.

Efter avslutad förundersökning skall saken överlämnas till åklagaren för prövning, utom då

När det har beslutats att saken inte skall överlämnas till åklagaren, skall den som förhörts såsom part vid förundersökningen omedelbart underrättas om beslutet, ifall detta inte skall anses onödigt.

I enkla och klara ärenden får summarisk förundersökning göras, om för gärningen inte stadgas annat straff än böter eller fängelse i högst sex månader.

Vid summarisk förundersökning finns ingen undersökningsledare. I förhörsberättelsen antecknas endast huvudinnehållet av den förhördes utsaga, vilken kan intas i någon annan handling än ett förhörsprotokoll.

Summarisk förundersökning får göras utan att 29 § 2 mom. samt 30 och 33 §§ iakttas.

Biträde för part vid förundersökning får vara den som är advokat eller allmänt rättsbiträde eller någon annan som är behörig att vara rättegångsombud och som avlagt juridisk examen eller som allmänt vid domstol utför sakföraruppgifter.

Biträde vid förundersökning får inte vara den som

Biträdets behörighet avgörs av undersökningsledaren. Har någon förvägrats rätt att biträda en part vid förundersökning, skall parten beredas tillfälle att skaffa ett biträde som uppfyller behörighetsvillkoren. Undersökningen behöver dock inte uppskjutas av denna orsak.

Undersökningsledaren har rätt att vid behov inhämta sakkunnigutlåtanden. Den som står i ett sådant förhållande till ärendet eller till en part att hans opartiskhet äventyras får inte vara sakkunnig.

Domstolen kan på begäran av undersökningsledaren, åklagaren eller en part ta emot bevis som är avsedda att framläggas vid den rättegång som kommer att göras anhängig, om det finns uppenbar risk för att bevisen förstörs eller försvinner eller att ett vittne eller en sakkunnig uteblir från rättegången.

Bevis tas i de fall som avses i 1 mom. emot vid den underrätt där detta lämpligen kan ske. Därvid gäller i tillämpliga delar vad som stadgas i 17 kap. rättegångsbalken.

Yppas för någon som är närvarande vid en förundersökning uppgifter som gäller andra än honom själv eller hans huvudman och som ansluter sig till undersökningen och som han inte tidigare har kännedom om, kan undersökningsledaren förbjuda honom att röja dem för utomstående medan förundersökningen pågår. En förutsättning för förbudet är att ett avslöjande av dylika uppgifter, medan undersökningen pågår, kan försvåra utredningen av brottet eller orsaka parterna eller andra skada eller olägenhet. Förbudet kan meddelas en parts företrädare eller biträde även i det fall att han inte har varit närvarande vid undersökningen. Förbudet gäller högst tre månader åt gången.

Den som utan laga orsak röjer sådant som enligt 1 mom. skall hållas hemligt, skall för brott mot tystnadsplikt som gäller förundersökning dömas till böter eller fängelse i högst sex månader, om inte strängare straff för gärningen stadgas annanstans.

Om förundersökning skall informeras så att ingen utan fog utsätts för misstankar och så att ingen i onödan orsakas skada och men.

Genom förordning stadgas om den information som lämnas om förundersökning till offentligheten.

Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfärdas genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.