275/1987

Syftet med denna lag är att för finska medborgare anordna möjlighet att arbeta.

För att full sysselsättning, som tryggar medborgarnas utkomst samt grundar sig på fritt val av arbetsplats och på utförande av produktivt arbete, skall uppnås bör staten främja en stabil och regionalt balanserad utveckling av ekonomin, sysselsättningen och samhället i övrigt.

För att full sysselsättning skall uppnås bör staten genom allmänna ekonomisk-politiska och andra åtgärder som inverkar på sysselsättningen främja en hög och jämn efterfrågan på arbetskraft.

För att bekämpa arbetslöshet och förebygga brist på arbetskraft bör staten genom arbetskrafts- och utbildningspolitiska samt andra utvecklande och styrande åtgärder främja anpassning av efterfrågan på och utbudet av arbetskraft enligt yrke och regionalt.

För arbetskraftspolitiken skall uppgöras planer samt utredas förändringar i fråga om produktionsverksamheten, arbetskraften och arbetsmarknaden samt hur dessa förändringar och olika åtgärder inverkar på sysselsättningen och arbetslösheten. I detta syfte skall företas undersökningar samt uppgöras statistik och prognoser.

Statens arbetsverk samt kommunerna och kommunalförbunden skall på förhand för följande år uppgöra planer för anordnandet av de av sina arbeten som de ämnar genomföra med arbetsanslag, med beaktande av stadgandena i denna lag.

Statens ämbetsverk och inrättningar samt kommunerna och kommunalförbunden skall årligen, utöver de i 1 mom. stadgade planerna, uppgöra en plan över arbeten som helt eller delvis finansieras med sysselsättningsanslag.

Statens ämbetsverk och inrättningar samt kommunerna och kommunalförbunden skall tillställa arbetskraftsmyndigheterna de i 1 och 2 mom. nämnda planerna enligt arbetskraftsministeriets anvisningar.

Statsrådet godkänner årligen en dispositionsplan för arbetsverkens arbetsanslag och arbetskraften samt en plan för de arbeten som helt eller delvis skall finansieras med sysselsättningsanslag.

Statsrådet uppgör årligen under våren ett målsättningsprogram för skötseln av sysselsättningen under den närmaste tiden. Målsättningsprogrammet skall innehålla en prognos för ekonomin och sysselsättningen. Programmet skall bland annat klarlägga de åtgärder som behövs för att utveckla arbetskraftsservicen, förebygga ungdoms- och långtidsarbetslöshet, främja sysselsättningen av begränsat arbetsföra och minska de regionala skillnaderna i arbetslösheten samt för att ordna det samarbete mellan olika förvaltningsområden som dessa åtgärder förutsätter.

I den berättelse som regeringen skall avge enligt 29 § riksdagsordningen skall årligen redogöras för regeringens åtgärder för uppnående av denna lags syften.

I syfte att trygga medborgarnas placering i arbete och främja arbetsgivarnas tillgång på arbetskraft skall staten anordna arbetskraftsservice på det sätt som därom stadgas i denna lag och separat.

Arbetskraftsservice är i synnerhet arbetsförmedling, yrkesvägledning, sysselsättningsfrämjande utbildning, anordnande av utkomstskydd vid flyttning, lokaliseringsrådgivning, handledning till sysselsättning på eget initiativ, internationellt praktikantutbyte, informationsservice och specialtjänster för handikappade.

Arbetskraftsservicen skall ordnas så, att den ger beredskap inför förändringar i behovet av arbetskraft och i arbetskraftsresursernas storlek och struktur samt så att den främjar uppnående av jämställdhet mellan könen på arbetsmarknaden. När arbetskraftsservice ordnas skall dessutom beaktas de behov som beror på arbetskraftens internationella rörlighet.

Arbetsgivarna skall till arbetskraftsmyndigheterna anmäla betydande ändringar i användningen av arbetskraft och inrättandet av nya verksamhetsställen samt lediga arbetsplatser.

Statsrådet skall med de föreningar som företräder arbetsgivarna närmare komma överens om hur anmälningsskyldigheten skall fullgöras.

Staten, kommunerna och kommunalförbunden skall se till att av dem finansierade investeringar samt den användning av arbetskraften som dessa förutsätter tidsbestäms på ett sätt som utjämnar konjunktur- och säsongväxlingar.

I arbeten som finansieras av en kommun får det genomsnittliga antalet med arbetsanslag avlönade arbetstagare mellan den 1 juni och den 31 augusti inte överstiga motsvarande genomsnittliga antal för övriga månader under året. Vid beräkning av det genomsnittliga antalet beaktas inte arbetsplatser som anordnats för studerande eller praktikanter.

Om konjunkturpolitiska eller andra särskilda skäl föreligger, har arbetskraftsmyndigheterna rätt att under ett kalenderår bevilja statens arbetsverk och kommunerna rätt att avvika från den skyldighet som nämns ovan, på det sätt som närmare stadgas genom förordning.

Är antalet arbetstagare i en kommuns tjänst under sommarsäsongen större än vad som stadgas i 2 mom., skall kommunen till staten betala en sådan ersättning för varje arbetsdag att dagsersättningen motsvarar de genomsnittliga arbetskraftskostnaderna i statens arbeten av investeringsnatur beräknade per dag. Ersättningens belopp fastställs av arbetskraftsministeriet.

Statens ämbetsverk och inrättningar samt kommunerna och kommunalförbunden skall, om inte annat följer av sådana internationella avtal om utrikeshandeln som är bindande för Finland, vid sin upphandling beakta stadgandena i denna lag.

Statens ämbetsverk och inrättningar samt kommunerna och kommunalförbunden skall, då de anställer ny arbetskraft i arbeten som avses i 4 § 1 och 2 mom., göra detta på det sätt som de lokala arbetskraftsmyndigheterna anger. Dessa skall, då arbetskraft anvisas för arbeten som avses i 4 § 2 mom., ge dem företräde vilkas behov av arbete är störst.

Innan lån, understöd eller räntestöd för investeringar kan beviljas av anslag som ingår i statsförslaget skall utlåtande inhämtas av arbetskraftsministeriet, om det inte är fråga om projekt som ingår i en dispositionsplan i statsförslaget. Önskas undantag från utlåtandet, skall frågan föras till statsrådets finansutskott, om ministeriet har beslutanderätt i saken.

När lån, understöd eller räntestöd som avses i 1 mom. beviljas, skall för dess begagnande uppställas villkor som gäller användningen av arbetskraft och för vilka statsrådet fastställer grunderna.

Av sysselsättningsanslagen i statsförslaget kan, i enlighet med motiveringen i statsförslaget, anslag anvisas eller beviljas statliga ämbetsverk och inrättningar, kommuner och kommunalförbund samt enskilda och samfund för projekt som gäller byggande, underhåll, grundförbättring, utvidgning och ändring av konstruktioner eller andra investeringar, på det sätt som närmare stadgas genom förordning, samt för avlönande av personal eller för ersättningar som skall utbetalas till arbetslösa, på det sätt som särskilt stadgas genom lag eller förordning eller som statsrådet eller arbetskraftsministeriet har beslutat.

Sysselsättningsanslag är de anslag som i statsförslaget anvisats under huvudtiteln för arbetskraftsministeriets förvaltningsområde och som är avsedda att främja sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten.

Statsunderstöd som av sysselsättningsanslag beviljas för projekt som gäller byggande, underhåll, grundförbättring, utvidgning eller ändring av konstruktioner eller annan investering får inte, sammanräknat med annat statsunderstöd som beviljas för samma ändamål, överstiga maximibeloppet för det statsunderstöd som angivits i specialstadganden eller specialbestämmelser som gäller ett dylikt statsunderstödsprojekt eller som annars fastställts för projektet. Statsunderstödet får dock ej överstiga 90 procent av de godtagbara kostnaderna. Statsunderstöd som beviljats av sysselsättningsanslag beaktas som avdrag från statsunderstöd som betalas med stöd av specialstadganden.

För projekt som genomförs på de områden där arbetslösheten är svårast kan, utöver vad som stadgas i 1 mom., anvisas extra statsunderstöd till högst 20 procent av de godtagbara kostnader som lagts till grund för statsunderstödet. Det sammanlagda beloppet av den statliga finansiering som kommer ett projekt till godo får dock inte överstiga 90 procent av de godtagbara kostnaderna. Extra statsunderstöd beaktas inte som avdrag från annat statsunderstöd som möjligen beviljas.

Har angående statsunderstödets maximibelopp inte utfärdats sådana särskilda stadganden eller bestämmelser som avses i 1 mom., får det statsunderstöd som beviljas ur sysselsättningsanslag tillsammans med annat statsunderstöd inte överstiga 75 procent av de kostnader för projektet som är godtagbara.

En förutsättning för användning av sysselsättningsanslag för projekt som avses i 14 § är att vid planeringen och genomförandet av statsunderstödsprojekt och i statsunderstödsverksamheten iakttas vad som möjligen särskilt stadgas eller bestäms om respektive projekt.

En arbetsför person i åldern 17-64 år som står till arbetsmarknadens förfogande och som vid arbetskraftsbyrån anmält sig som arbetslös arbetssökande skall, såvitt möjligt, i första hand med hjälp av arbetskraftsservicen sysselsättas på de arbetsplatser inom pendlingsregionen som anmälts lediga, eller anvisas utbildning som främjar möjligheterna att få arbete.

Om någon som avses i 1 mom. inte har blivit sysselsatt på eget initiativ eller på det sätt som avses i 1 mom. skall staten eller den kommun, där han enligt lagen om befolkningsböcker (141/69) har sin hemort, försöka att med hjälp av de sysselsättningsanslag som avses i 13 § och på det sätt som särskilt stadgas genom förordning för honom inom hans pendlingsregion ordna en möjlighet till arbete som motsvarar hans arbetsförmåga och som tryggar hans utkomst inom eget eller annans företag, förening, kommun, kommunalförbund, statligt ämbetsverk eller statlig inrättning, med beaktande av vad som på annat ställe i denna lag stadgas om anordnande av arbetstillfällen och utbildning.

En person anses inte stå till arbetsmarknadens förfogande, om han själv anger sådana begränsningar som utgör hinder för mottagande av arbete vilket erbjudits honom på de villkor som allmänt tillämpas på arbetsmarknaden, eller för deltagande i lämplig utbildning som erbjudits honom.

För en ung person under 20 år, som arbetskraftsmyndigheterna inte inom tre månader från det han vid arbetskraftsbyrån anmälde sig som arbetslös arbetssökande har kunnat anvisa arbete eller utbildning som främjar möjligheterna att få arbete, skall den kommun, där han har sin hemort, inom hans pendlingsregion ordna en arbets- eller praktikplats för sex månader.

Arbetskraftsbyrån skall i samråd med undervisnings- samt social- och hälsovårdsmyndigheterna göra en utredning om förutsättningarna för att sysselsätta eller utbilda den som länge varit arbetslös samt vid behov uppgöra ett åtgärdsprogram i syfte att förbättra dessa förutsättningar.

Har någon som avses i 16 § 2 mom. fortlöpande varit arbetslös i 12 månader eller under de två senaste åren varit arbetslös i 12 månader och har han under denna tid inte sysselsatts enligt 3 mom., skall arbetskraftsmyndigheterna försöka anvisa den arbetssökande en utbildningsplats, sysselsätta honom enligt 7-16 §§ eller genom speciella sysselsättningsåtgärder placera honom i tjänst hos staten, en kommun, ett kommunalförbund, en enskild eller ett samfund på det sätt som närmare stadgas genom förordning. Om sysselsättningsstöd till företag som förbinder sig att sysselsätta en dylik person stadgas likaså närmare genom förordning.

Kan en arbetssökande inte sysselsättas på det sätt som avses i 2 mom., skall staten eller kommunen på anvisning av arbetskraftsmyndigheten för honom anordna en möjlighet att arbeta under sex månader. Kommunen behöver inte ordna möjlighet att arbeta för mer än hälften av arbetssökandena.

Vad som stadgas i 2 och 3 mom. gäller inte den som får arbetslöshetspension.

Genom åtgärder som staten, kommunerna och företagen gemensamt vidtar inom den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken skall sörjas för en regionalt balanserad sysselsättning, så att arbetslösheten inte inom någon pendlingsregion väsentligt överstiger den genomsnittliga nivån i landet.

skyldighet

Kommunen är inte skyldig att enligt 17-19 §§ ordna en möjlighet till arbete på årsnivå för mer än två procent av den yrkesverksamma befolkningen inom kommunen. För dem som avses i 17-19 §§ och som kommunen inte har sysselsatt, är staten skyldig att ordna möjlighet att arbeta.

Har en kommun sysselsatt en av arbetskraftsbyrån anvisad arbetslös som avses i 16 § 2 mom., har kommunen rätt att av sysselsättningsanslag i statsandel för sysselsättningskostnaderna erhålla ett belopp som motsvarar den maximala förhöjda dagpenningen per person enligt lagen om utkomstskydd för arbetslösa (602/84) för de dagar för vilka kommunen är skyldig att betala lön (normal statsandel) .

Anvisar arbetskraftsbyrån med stöd av 17 § en ung person under 20 år att sysselsättas av kommunen, har denna rätt till normal statsandel förhöjd med 70 procent. Om arbetskraftsbyrån med stöd av 18 § 3 mom. anvisar en långtidsarbetslös arbetssökande att sysselsättas av kommunen, har denna rätt till normal statsandel förhöjd med 70 procent. Om kommunen sysselsätter en av arbetskraftsbyrån anvisad person i åldern 20-24 år som avses i 16 § 1 mom., har den rätt till normal statsandel förhöjd med 50 procent (förhöjd statsandel) .

Vad som i 1 och 2 mom. stadgas om kommunens rätt till statsandel tillämpas också på ett kommunalförbund i de fall då detta sysselsätter någon som avses i 1 respektive 2 mom.

Till kommunen utges på basis av den andel av områdets yrkesverksamma befolkning som kommunen i genomsnitt under kvartalet har sysselsatt på det sätt som avses i 1 och 2 mom. tilläggsstöd enligt följande:

Om en kommun sysselsätter arbetslösa utöver 2 procent av den yrkesverksamma befolkningen inom kommunen, betalas till kommunen ett tilläggsstöd om vars storlek stadgas genom förordning.

Kommunen och kommunalförbundet har rätt att för varje sysselsatt person erhålla statsandel enligt 1 respektive 2 mom. för högst sex månader i sänder.

Om beviljande av statsandel beslutar arbetskraftsbyrån. Statsandelen utbetalas av arbetskraftsdistriktsbyrån.

Vid betalning av statsandel skall iakttas vad som stadgas om statsandelar i 5 och 8 kap. lagen om statsandelar och -understöd åt kommuner och kommunalförbund (35/73).

Utkomsten för en arbetslös som avses i 16 § tryggas på det sätt som särskilt stadgas genom lag.

Arbetskraftsmyndigheterna har rätt att utan ersättning av andra statliga myndigheter samt av kommuner och kommunalförbund få de upplysningar som behövs för skötseln av sysselsättningsärenden.

Det åligger arbetskraftsmyndigheterna att se till att det uppgörs förslag om hur andra statliga myndigheters mål och åtgärder skall samordnas för att full sysselsättning enligt 2 § 1 och 2 mom. skall uppnås.

Vid verkställigheten av denna lag skall arbetskraftsmyndigheterna även samarbeta med de organisationer som företräder arbetsgivarna, arbetstagarna och kommunerna samt med andra berörda organisationer.

medborgare

Även för den som är bosatt i Finland men som inte är finsk medborgare skall möjlighet att arbeta anordnas så som i denna lag stadgas, dock med beaktande av de särskilda stadganden som gäller hans arbete.

Vid de arbetskraftskommissioner som finns i anslutning till arbetskraftsbyråerna och om vilka stadgas särskilt behandlas ärenden som gäller verkställigheten av denna lag.

Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfärdas genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.

Genom denna lag upphävs lagen den 23 december 1971 om sysselsättning (946/71) jämte senare ändringar.