275/1987

Syftet med denna lag är att för finska medborgare anordna möjlighet att arbeta.

För att full sysselsättning, som tryggar medborgarnas utkomst samt grundar sig på fritt val av arbetsplats och på utförande av produktivt arbete, skall uppnås bör staten främja en stabil och regionalt balanserad utveckling av ekonomin, sysselsättningen och samhället i övrigt.

För att full sysselsättning skall uppnås bör staten genom allmänna ekonomisk-politiska och andra åtgärder som inverkar på sysselsättningen främja en hög och jämn efterfrågan på arbetskraft.

För att bekämpa arbetslöshet och förebygga brist på arbetskraft bör staten genom arbetskrafts- och utbildningspolitiska samt andra utvecklande och styrande åtgärder främja anpassning av efterfrågan på och utbudet av arbetskraft enligt yrke och regionalt.

I denna lag avses med

För arbetskraftspolitiken skall uppgöras planer samt utredas förändringar i fråga om produktionsverksamheten, arbetskraften och arbetsmarknaden samt hur dessa förändringar och olika åtgärder inverkar på sysselsättningen och arbetslösheten. I detta syfte skall företas undersökningar samt uppgöras statistik och prognoser.

4 § har upphävts genom L 1113/2001.

Statsrådet uppgör vid behov ett målsättningsprogram för skötseln av sysselsättningen under den närmaste tiden. Programmet skall innehålla en prognos för ekonomin och sysselsättningen. Det skall bland annat klarlägga de åtgärder som behövs för att utveckla arbetskraftsservicen, förebygga ungdoms- och långtidsarbetslöshet, främja sysselsättningen av begränsat arbetsföra och minska de regionala skillnaderna i arbetslösheten, samt för att ordna det samarbete mellan olika förvaltningsområden som dessa åtgärder förutsätter.

Vederbörande ministerium skall årligen i form av ett särskilt komplement till berättelsen om regeringens åtgärder lämna en berättelse om de åtgärder som vidtagits för genomförande av målen enligt denna lag.

7 § har upphävts genom L 1005/1993.

8 § har upphävts genom L 1005/1993.

Staten, kommunerna och samkommunerna skall se till att av dem finansierade investeringar samt den användning av arbetskraften som dessa förutsätter tidsbestäms på ett sätt som utjämnar konjunkturväxlingar.

Statens ämbetsverk och inrättningar samt kommunerna och kommunalförbunden skall, om inte annat följer av sådana internationella avtal om utrikeshandeln som är bindande för Finland, vid sin upphandling beakta stadgandena i denna lag.

11 § har upphävts genom L 1113/2001.

När lån, understöd eller räntestöd för investeringar beviljas av anslag i statsbudgeten skall sysselsättningsaspekterna och en balanserad regional utveckling beaktas.

Av sysselsättningsanslagen i statsförslaget kan, i enlighet med motiveringen i statsförslaget, anslag anvisas eller beviljas statliga ämbetsverk och inrättningar, kommuner och kommunalförbund samt enskilda och samfund för projekt som gäller byggande, underhåll, grundförbättring, utvidgning och ändring av konstruktioner eller andra investeringar, på det sätt som närmare stadgas genom förordning, samt för avlönande av personal eller för ersättningar som skall utbetalas till arbetslösa, på det sätt som särskilt stadgas genom lag eller förordning eller som statsrådet eller arbetskraftsministeriet har beslutat.

Sysselsättningsanslag är de anslag som i statsförslaget anvisats under huvudtiteln för arbetskraftsministeriets förvaltningsområde och som är avsedda att främja sysselsättningen och bekämpa arbetslösheten.

Statsunderstöd som av sysselsättningsanslag beviljas för projekt som gäller byggande, underhåll, grundförbättring, utvidgning eller ändring av konstruktioner eller annan investering får inte, sammanräknat med annat statsunderstöd som beviljas för samma ändamål, överstiga maximibeloppet för det statsunderstöd som angivits i specialstadganden eller specialbestämmelser som gäller ett dylikt statsunderstödsprojekt eller som annars fastställts för projektet. Statsunderstödet får dock ej överstiga 90 procent av de godtagbara kostnaderna. Statsunderstöd som beviljats av sysselsättningsanslag beaktas som avdrag från statsunderstöd som betalas med stöd av specialstadganden.

För projekt som genomförs på de områden där arbetslösheten är svårast kan, utöver vad som stadgas i 1 mom., anvisas extra statsunderstöd till högst 20 procent av de godtagbara kostnader som lagts till grund för statsunderstödet. Det sammanlagda beloppet av den statliga finansiering som kommer ett projekt till godo får dock inte överstiga 90 procent av de godtagbara kostnaderna. Extra statsunderstöd beaktas inte som avdrag från annat statsunderstöd som möjligen beviljas.

Har angående statsunderstödets maximibelopp inte utfärdats sådana särskilda stadganden eller bestämmelser som avses i 1 mom., får det statsunderstöd som beviljas ur sysselsättningsanslag tillsammans med annat statsunderstöd inte överstiga 75 procent av de kostnader för projektet som är godtagbara.

En förutsättning för användning av sysselsättningsanslag för projekt som avses i 14 § är att vid planeringen och genomförandet av statsunderstödsprojekt och i statsunderstödsverksamheten iakttas vad som möjligen särskilt stadgas eller bestäms om respektive projekt.

En arbetsför person i åldern 17-64 år som står till arbetsmarknadens förfogande och som vid arbetskraftsbyrån anmält sig som arbetslös arbetssökande skall, såvitt möjligt, i första hand med hjälp av arbetskraftsservicen sysselsättas på de arbetsplatser inom pendlingsregionen som anmälts lediga, eller anvisas utbildning som främjar möjligheterna att få arbete.

Om en arbetssökande inte har kunnat sysselsättas så som avses i 1 mom. eller genom sådana effektiverade åtgärder som hans eller hennes individuella situation förutsätter, kan hans eller hennes sysselsättande stödas med hjälp av sysselsättningsanslag enligt vad som föreskrivs i denna lag och genom förordning. Arbetskraftsmyndigheterna skall vid sysselsättning genom sysselsättningsanslag ge de arbetssökande vilkas behov av arbete är störst företräde. Sysselsättningsanslagen skall särskilt inriktas på sysselsättning av unga, långtidsarbetslösa och handikappade, förebyggande av långtidsarbetslöshet och främjande av en regionalt balanserad sysselsättning. Enligt de anslag som anvisats i statsbudgeten kan av sysselsättningsanslagen beviljas stöd även för sysselsättning av andra arbetslösa och för annat främjande av sysselsättningen. (1.2.2002/74)

En person anses inte stå till arbetsmarknadens förfogande, om han själv anger sådana begränsningar som utgör hinder för mottagande av arbete vilket erbjudits honom på de villkor som allmänt tillämpas på arbetsmarknaden, eller för deltagande i lämplig utbildning som erbjudits honom.

En arbetslös kan för främjande av sina egna insatser för att skaffa sig arbete och för tryggande av sin utkomst beviljas sysselsättningsstöd. Stödet kan enligt statsbudgeten beviljas en arbetslös för arbetslivsträning på en arbetsplats, för inledande och stabilisering av företagsverksamhet, för ökande av arbets-möjligheterna för deltidsanställda samt för andra sysselsättningsfrämjande åtgärder. Bestämmelser om förutsättningarna för beviljande av stödet, om dess belopp och varaktighet, ersättning för resekostnader och andra kostnader för uppehälle samt om behandlingen av ärenden som gäller stödet utfärdas genom förordning av statsrådet.

Den som deltar i arbetslivsträning enligt denna lag står inte i sådant anställningsförhållande som avses i 1 kap. 1 § arbetsavtalslagen (55/2001) till den som ordnar arbetslivsträningen eller till arbetskraftsbyrån.

Om ansvaret för arbetarskyddet för den som deltar i arbetslivsträning bestäms särskilt.

På arbetslivsträning enligt denna lag tillämpas vad som i 6 § 2 mom., 8 § 1–4 mom. och 9 § lagen om arbetsmarknadsstöd (1542/1993) bestäms om arbetslivsträning för mottagare av arbetsmarknadsstöd.

För en sådan arbetslös arbetssökande som är född 1942 eller därefter och som har fyllt 55 år och till vilken arbetslöshetsdagpenning har betalts för den i lagen om utkomstskydd för arbetslösa stadgade maximitiden, men som enligt de stadganden i lagen om utkomstskydd för arbetslösa, som gällde före den 1 januari 1997, trots dagpenningsperiodens maximilängd har haft rätt att få arbetslöshetsdagpenning tills han fyller 60 år, tryggas möjlighet till sysselsättningsfrämjande rehabilitering eller utbildning. Vid en på detta sätt ordnad utbildning har den arbetslösa under utbildningstiden rätt till de i lagen om arbetskraftspolitisk vuxenutbildning (763/90) avsedda studiesociala förmånerna på de villkor som stadgas i nämnda lag.

Om en sådan arbetslös person som avses i 1 mom. inte kan sysselsättas på den öppna arbetsmarknaden och lämplig utbildning eller rehabilitering inte kan ordnas för honom, är den kommun som enligt 2 § lagen om hemkommun (201/94) är personens hemkommun skyldig att på anvisning av arbetskraftsmyndigheterna för personen i fråga ordna möjlighet till arbete för 10 månader ( sysselsättningsskyldighet ). Kommunen skall ordna möjligheten till arbete så att den som sysselsätts kan påbörja arbetet när den i lagen om utkomstskydd för arbetslösa stadgade maximitiden för dagpenningsperioden har gått till ända. Arbetet skall vara ett heltidsarbete enligt branschens regelbundna arbetstider.

Vad 1 och 2 mom. stadgar tillämpas inte om en person genom att inte ansöka om dagpenning eller annars har gett upphov till att maximitiden för dagpenningsperioden inte har gått till ända innan han har fyllt 55 år.

Under den granskningsperiod som stadgas i lagen om utkomstskydd för arbetslösa utfört arbete eller genomgången utbildning, som hänförs till arbetsvillkoret, förkortar sysselsättningsskyldigheten på 10 månader.

Om den verkställighet som gäller ordnandet av möjlighet till arbete stadgas närmare genom förordning.

Kommunens skyldighet att med stöd av 18 § ordna möjlighet till arbete för därtill berättigade upphör om

18 b § har upphävts genom L 1696/1992.

Genom åtgärder som staten, kommunerna och företagen gemensamt vidtar inom den ekonomiska politiken och sysselsättningspolitiken skall sörjas för en regionalt balanserad sysselsättning, så att arbetslösheten inte inom någon pendlingsregion väsentligt överstiger den genomsnittliga nivån i landet.

Kommunen är inte skyldig att enligt 19 § ordna en möjlighet till arbete på årsnivå för mer än en procent av arbetskraften inom kommunen. För den som avses i 19 § och som kommunen inte har sysselsatt, är staten skyldig att ordna möjlighet att arbeta.

Anvisar arbetskraftsbyrån med stöd av 19 § en arbetslös person att sysselsättas av kommunen, har kommunen rätt att av sysselsättningsanslagen i sysselsättningsstöd för sysselsättningskostnaderna få 19,85 euro för de dagar för vilka kommunen är skyldig att betala lön, dock för högst fem dagar per vecka ( normalt sysselsättningsstöd ). Genom förordning av statsrådet kan bestämmas att ett högre stöd än det normala sysselsättningsstödet skall betalas till kommunen för sysselsättande av en arbetslös. (26.10.2001/861)

Normalt sysselsättningsstöd kan betalas till kommunen för ordnande av sådant arbete inom vilket arbetstiden under en tidsperiod som motsvarar löneutbetalningsperioden utgör minst 75 procent av den ordinarie arbetstiden i branschen.

Om arbetskraftsbyrån med stöd av 18 § anvisar en arbetslös person att sysselsättas av kommunen, har kommunen rätt att få normalt sysselsättningsstöd höjt med 80 procent. (30.12.1996/1329)

Till kommunen betalas tilläggsstöd på grundval av den andel av områdets arbetskraft som kommunen i genomsnitt under en månad har sysselsatt med sysselsättningsalag. Tilläggsstöd betalas endast för de sysselsatta vilkas antal överstiger de sysselsattas andel av arbetskraften i kommunen. Tilläggsstödets storlek bestäms enligt följande:

Till kommunen kan för sysselsättande av arbetslösa enligt 19 § för varje sysselsatt person betalas sysselsättningsstöd för högst sex månader i sänder.

Om beviljande och utbetalning av sysselsättningsstöd stadgas genom förordning.

Utkomsten för en arbetslös som avses i 16 § tryggas på det sätt som särskilt stadgas genom lag.

Arbetskraftsmyndigheterna har rätt att utan ersättning av andra statliga myndigheter samt av kommuner och kommunalförbund få de upplysningar som behövs för skötseln av sysselsättningsärenden.

På statsunderstöd eller stöd som skall återbetalas och som har anvisats eller beviljats av sysselsättningsanslagen skall från utbetalningsdagen betalas årlig ränta enligt den räntefot som avses i 3 § 2 mom. räntelagen (633/1982) , ökad med tre procentenheter. Om det belopp som skall återbetalas inte betalas senast på den i beslutet om återkrav utsatta återbetalningsdagen, skall på det försenade beloppet betalas en årlig dröjsmålsränta enligt den räntefot som avses i 4 § 3 mom. räntelagen räknat från återbetalningsdagen.

Det åligger arbetskraftsmyndigheterna att se till att det uppgörs förslag om hur andra statliga myndigheters mål och åtgärder skall samordnas för att full sysselsättning enligt 2 § 1 och 2 mom. skall uppnås.

Vid verkställigheten av denna lag skall arbetskraftsmyndigheterna även samarbeta med de organisationer som företräder arbetsgivarna, arbetstagarna och kommunerna samt med andra berörda organisationer.

3 mom. har upphävts genom L 1432/2001. (21.12.2001/1432)

Även för den som är bosatt i Finland men som inte är finsk medborgare skall möjlighet att arbeta anordnas så som i denna lag stadgas, dock med beaktande av de särskilda stadganden som gäller hans arbete.

2 mom. har upphävts genom L 1005/1993. (26.11.1993/1005)

Vid de arbetskraftskommissioner som finns i anslutning till arbetskraftsbyråerna och om vilka stadgas särskilt behandlas ärenden som gäller verkställigheten av denna lag.

I ett beslut av en arbetskrafts- och näringscentral om att anvisa ett statligt ämbetsverk eller en statlig inrättning sysselsättningsanslag för projekt som gäller byggande, underhåll, grundlig förbättring, utvidgning eller ändring av konstruktioner eller andra investeringar för att beviljas den som ansökt om statsunderstöd får ändring inte sökas genom besvär, om inte något annat bestäms särskilt genom lag.

Om inte något annat bestäms särskilt genom lag får besvär inte anföras över arbetskraftsbyråns beslut som gäller

Närmare stadganden om verkställigheten av denna lag utfärdas genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988. Den i 18 § 3 mom. stadgade skyldigheten att ordna möjlighet att arbeta för personer som fortlöpande har varit arbetslösa i 12 månader samt 19 § träder i kraft den 1 januari 1988 i Lapplands läns, Uleåborgs, Kainuu, Norra Karelens läns, Satakunta och Kymmene läns arbetskraftsdistrikt samt i kommunerna Jämsänkoski, Kinnula och Viitasaari, den 1 januari 1989 i Mellersta Finlands läns arbetskraftsdistrikt, med undantag för kommunerna Jämsänkoski, Kinnula och Viitasaari, samt i Kuopio läns, Tavastehus och S:t Michels läns arbetskraftsdistrikt samt den 1 januari 1990 i Vasa läns, Åbo och Nylands läns arbetskraftsdistrikt. För dem som avses i 18 § 2 mom. och som under de två senaste åren har varit arbetslösa i 12 månader skall möjlighet till arbete i enlighet med 18 § 3 mom. ordnas i alla arbetskraftsdistrikt, med undantag för Vasa läns, Åbo och Nylands läns arbetskraftsdistrikt, sedan de efter den 1 januari 1988 har varit arbetslösa i sammanlagt 12 månader. I Vasa läns, Åbo och Nylands läns arbetskraftsdistrikt skall möjlighet att arbeta ordnas för dem som efter den 1 januari 1989 har varit arbetslösa i sammanlagt 12 månader. (23.12.1987/1174)

När en kommun ordnar möjlighet att arbeta för en sådan långtidsarbetslös som avses i 18 § 2 mom. och som fortlöpande har varit arbetslös i 12 månader, kan till kommunen betalas förhöjd statsandel i enlighet med 21 § 2 mom., även om kommunen inte är skyldig att ordna möjlighet till arbete. Personer som sysselsatts på detta sätt anses höra till de sysselsatta för vilka tilläggsstöd betalas enligt 21 § 4 och 5 mom. (23.12.1987/1174)

En ung person som inte har fyllt 20 år och som varit arbetslös i tre månader, och den som fortlöpande varit arbetslös i 12 månader och för vilken kommunen före lagens ikraftträdande ordnat möjlighet att arbeta med stöd av förordningen om kommunalt sysselsättningsstöd (1092/81) , anses efter den 1 januari 1988 enligt 17 § och 18 § 2 mom. i lagen som sysselsatt så länge de i sex månader fortlöpande varit sysselsatta av kommunen. (23.12.1987/1174)

Genom denna lag upphävs lagen den 23 december 1971 om sysselsättning (946/71) jämte senare ändringar.