422/1974

Har någon blivit häktad såsom misstänkt för brott och förundersökningen blivit avslutad utan att åtal blivit väckt eller har åtalet blivit nedlagt eller förkastat eller har någon blivit häktad för brott, ehuru lagliga förutsättningar för häktning icke förelegat, äger han rätt att av staten utfå ersättning för den frihetsförlust, som förorsakats honom genom häktningen och, om han vid häktningen var anhållen, även genom anhållandet. Vad här är stadgat om häktads rätt till ersättning skall gälla även den, som varit anhållen såsom misstänkt för brott längre tid än ett dygn, trots att förutsättningar för anhållandet ej varit för handen. Har anhållande varat utöver stadgad tid, har den anhållne rätt att få ersättning för den tid, som han varit anhållen utöver den lagliga tiden för anhållande.

Har den misstänkte försökt rymma, annorledes undandraga sig undersökning eller rättegång, förstöra bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning, utgår ej i 1 § avsedd ersättning, såframt icke hans beteende med hänsyn till hans uppskakade sinnestillstånd, misstag eller annan dylik orsak kan anses vara ursäktligt. Ersättning utgår icke heller, om den misstänkte genom falsk bekännelse eller eljest uppsåtligen givit anledning till att han hållits häktad eller anhållen, ej heller i annat fall, när omständigheterna är sådana, att utgivandet av ersättning icke skulle kunna anses vara skäligt.

Har till frihetsstraff dömd helt eller delvis utstått straffet och blir straffdomen återbruten eller efter klagan undanröjd och åtalet genom vid ny handläggning av målet given dom förkastat eller dömes han till mildare straff än det han redan utstått, äger han rätt att av staten utfå ersättning på grund därav, att straffet eller den del av det, från vilket han befriats, blivit verkställt.

Ersättning utgår icke, om den dömde genom falsk bekännelse eller eljest uppsåtligen för sin del medverkat till straffdomen eller om erläggandet av ersättning med hänsyn till omständigheterna i övrigt ej skulle kunna anses vara skäligt.

Vad i 1 och 2 mom. är sagt, äger motsvarande tillämpning beträffande den, som utstått förvandlingsstraff för böter eller arreststraff samt beträffande farlig återfallsförbrytare, som internerats i tvångsinrättning.

Såsom i 1 och 3 §§ avsedd ersättning kan erläggas gottgörelse för kostnader, för minskning i inkomst eller uppehälle och, om särskilt skäl föreligger, också för lidande.

Har den skadelidande avlidit, äger delägarna i dödsboet icke rätt att anhängiggöra talan om ersättning för lidande.

Rätt till ersättning kan ej överföras på annan, innan ersättningsdomen vunnit laga kraft. Detta bor nämnas i ersättningsbeslutet.

Krav på ersättning med stöd av 1 § kan framställas i det brottmål, på grund av vilket den skadelidande varit anhållen eller hållits häktad.

Har ej åtal väckts eller ersättningsanspråk framställts på sätt i 1 mom. är sagt eller då yrkandet grundar sig på 3 §, skall talan om ersättning anhängiggöras mot staten i den ordning, som gäller för tvistemål, vid den domstol där åtalet mot den, som yrkar på ersättning bort handläggas eller där det handlagts i första instans eller vid den krigsrätt, inom vars domkrets arreststraffet utmätts, eller då fråga är om ersättningsanspråk på grund av fel vid bestämmande av förvandlingsstraff, vid den underrätt, där förvandlingsstraffet utmättes. Stämningsansökan skall inlämnas till domstolen eller dess kansli inom sex månader från den dag, då sökanden fick veta, att åtal icke väckes, eller åtalet blev nedlagt eller dom, som givits efter ny handläggning av målet, vunnit laga kraft.

Över ersättningsanspråket skall allmänna åklagaren höras. Denne för statens talan i målet, om ej särskilt ombud utsetts.

Skulle den, som med stöd av denna lag utfått ersättning av staten, ha kunnat med stöd av annan lag söka samma ersättning av tredje man äger staten rätt att av denne yrka åter vad den erlagt. Angående statens regressrätt gäller vad därom är stadgat annorstädes.