235/1929

Äktenskapslagen träder i kraft den 1 januari 1930. Genom densamma upphävas giftermålsbalken i 1734 års lag, såvitt den ännu är gällande, 1―6 §§ 8 kap. ärvdabalken, lagen om makars egendoms- och gäldsförhållanden av den 15 april 1889 samt förordningen den 2 november 1917 om ingående av äktenskap inför borgerlig myndighet ävensom övriga bestämmelser, vilka strida mot stadgandena i äktenskapslagen. Dock sker ej någon ändring av vad i 1 § 13 kap. och 7 § 17 kap. rättegångsbalken stadgas angående jäv för domare och vittnen på grund av släktskap eller svågerlag, varom nämnes i 2 kap. av giftermålsbalken.

Angående fånges rätt att ingå äktenskap gäller vad därom är särskilt stadgat.

Å rättsförhållandet mellan makar, som ingått äktenskap före äktenskapslagens trädande i kraft, skall äldre lag fortfarande tillämpas, såvitt ej nedan i 3 och 4 §§ annorlunda sägs.

Sedan äktenskapslagen trätt i kraft, skall även i äktenskap, som därförinnan ingåtts, mannens målsmanskap anses upphävt. Dock råde mannen, såvitt ej nedan annorlunda sägs i samma omfattning som härintills över makarnas egendom med rätt att ensam kära och svara för egendom, varöver han råder; och må sådan egendom icke användas till betalning av hustrus gäld i större utsträckning än vad i äldre lag är stadgat.

Makarna må ej sluta avtal med varandra rörande andra frågor än dem, som avses i 46―48, 51, 79 och 80 §§ av äktenskapslagen eller i 4 momentet av denna paragraf.

Över egendom, som hustrun efter det äktenskapslagen trätt i kraft förvärvar genom arv, gåva eller testamente, samt över avkomsten av sådan egendom äge hon råda, även om egendomen jämlikt äldre lag skolat stå under mannens förvaltning.

Makarna må genom äktenskapsförord avtala, att egendom, som ena maken i ägo bekommer, skall tillhöra honom enskilt, så ock att hustrun skall råda över sitt enskilda fasta gods. I fråga om sådant förord skall tillämpas vad i 42―44 och 66 §§ av äktenskapslagen sägs.

Stadgandena i 39, 40 och 46―51 §§ samt i III och V avdelningen av äktenskapslagen skola i tillämpliga delar landa till efterrättelse jämväl beträffande makar, som ingått äktenskap innan densamma trädde i kraft; och skall vid bedömande av vardera makens förmåga att bidraga till familjens underhåll hänsyn tagas till storleken av den egendom, varöver han råder.

Hava makar vunnit boskillnad, skall, efter det med domen förfarits såsom i 43 § av äktenskapslagen om äktenskapsförord stadgas och skifte ägt rum, i fråga om dem sagda lag i dess helhet tillämpas; dock njute den ena ej giftorätt i den andras egendom, där ej genom förord annorlunda bestämmes. Makarna äge förutom i fall, då boskillnad härförinnan kunnat dem medgivas, vinna boskillnad jämväl när de äro ense därom.

Vad i 3 § 9 kap. strafflagen, 13 § konkursstadgan eller eljest i allmän lag är stadgat om hustru eller änka, skall i tillämpliga fall gälla även om man eller änkling.

Återgång av äktenskap inverkar ej på de i äktenskapet avlade barnens rättsliga ställning.

Utom äktenskap avlat barn har, om föräldrarna sedermera, ingå äktenskap med varandra, samma ställning som i äktenskap avlat barn.

Barn, som avlats i trolovning eller vars föräldrar därefter ingått trolovning, åtnjuter samma, rättsliga ställning som utom äktenskap fött barn, vilket i behörig ordning erkänts av fadern. Lag samma vare om barn, som avlats i våldtäkt.

På de barn, vilka avlats innan äktenskapslagen trädde i kraft, tillämpas tidigare gällande stadganden rörande barns rättsliga ställning.

För barn, vilka avlats före äktenskapslagens trädande i kraft och vilkas föräldrar icke äro förenade i äktenskap genom kyrklig eller borgerlig vigsel, vare modern lagbestämd förmyndare, även om lagen om barn utom äktenskap ej är tillämplig. Finner rätten henne olämplig, skall annan förmyndare utses.

Sedan tre år förflutit, efter det äktenskapslagen trätt i kraft, må ej man eller kvinna i stöd av 9 eller 10 § 3 kap. eller 1 § 5 kap. giftermålsbalken väcka talan på grund av hävd, som skett före nästsagda tidpunkt, ej heller eljest på sådan grund göra gällande någon rätt, för vilken ej kan åberopas före utgången av sagda tid väckt talan eller ett därförinnan tillkommet fastställande.

Vill någon inom den i 1 momentet sagda tid i stöd av där nämnda lagrum göra gällande hinder mot äktenskap och har det förhållande, som åberopas såsom hinder, icke blivit fastställt, skall i saken förfaras såsom i äldre lag är sagt.

Den, som efter äktenskapslagens trädande i kraft av rätten förklarats för någons äkta make, äge vid avvittring samma rätt som om vigsel skett.

Förbindelse, varom talas i 9 och 10 §§ 3 kap. samt i 1 § 5 kap. giftermålsbalken och som icke blivit fastställd genom kyrklig eller borgerlig vigsel, må, där skäl finnes, av republikens president på ansökan av endera parten, upplösas i dispensväg.

I mål, som angå äktenskaps upplösning, må svarande, vars vistelseort är okänd, kunna stämmas genom kungörelse, i allmänna tidningarna, såsom i 2 och 4 mom. 7 § 11 kap. rättegångsbalken sägs, om ock där nämnda förutsättningar ej äro för handen.

Om svarande, som blivit stämd genom kungörelse i allmänna tidningarna, uteblir från rätten utan laga förfall, skall god man utses att företräda honom i rättegången.

I mål om äktenskaps upplösning skall rätten för sanningens uppdagande låta införskaffa erforderlig utredning samt avgöra saken efter fri prövning av vad däri förekommit.

Uteblir svarande, som blivit stämd annorlunda än genom kungörelse i allmänna tidningarna, från rätten och visar ej laga förtala, äge rätten dock företaga målet till avgörande; återvinning må i dylikt fall ej sökas.

I mål om äktenskaps upplösning bör allmän åklagare vid underrätt tillvarataga det allmännas intresse. Finner han, att denna eller högre rätt utan tillräcklig anledning dömt till upplösning av äktenskap, skall han söka ändring i utslaget.

Mål angående äktenskaps upplösning, vilka voro vid rätten anhängiga, då äktenskapslagen trädde i kraft, skola handläggas och avgöras enligt den nya lagen; likväl bör, om käromålet enligt äldre lag bort godkännas, men enligt den nya lagen förkastas, den förra lagen tillämpas i detta avseende.

Ansökningar om äktenskapsskillnad i dispensväg, vilka vid äktenskapslagens trädande i kraft voro oavgjorda, skola anses förfallna.

Har någon i skriftlig försäkran, som enligt lag bör till lysningsmyndighet eller vigselförrättare ingivas, mot bättre vetande avgivit falsk utsaga och den icke rättat före vigseln, dömes till fängelse i högst två år eller böter. Skedde det av oaktsamhet, vare straffet böter.

Arbetsgivare, vilken underlåter att lämna utmätningsman uppgifter, som erfordras för innehållande av avlöning, eller lämnar falska uppgifter, dömes till högst tjugu dagsböter.

I äktenskapslagen förstås med könssjukdom syfilis, enkelt veneriskt sår och dröppel.

Närmare stadganden därom, huru hinderlöshet till äktenskap skall utredas samt lysning och borgerlig vigsel ske, så ock övriga för tillämpningen av äktenskapslagen samt denna lag erforderliga bestämmelser meddelas genom förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1930.