831/2001

I denna förordning bestäms om de avgifter som skall tas ut till staten eller kommunen för sådan livsmedelshygienisk tillsyn över fiskerivaror och fiskanläggningar som utförs av Livsmedelsverket och kommunerna.

De avgifter som skall tas ut till Livsmedelsverket är offentligrättsliga prestationer enligt 6 § lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) . Som grund för de avgifter som avses i denna förordning beaktas vid beräkning av de kostnader som föranleds av kontrollerna motsvarande belopp som vid beräkning av självkostnadsvärdet av de prestationer som avses i lagen om grunderna för avgifter till staten.

För den organoleptiska kontroll av fisk från Finland som avses i 2 kap. punkt 2 i bilaga 1 till jord- och skogsbruksministeriets förordning om fiskhygien (16/VLA/2000) tas ut hos den anläggning som tar emot fiskerivarorna i kontrollavgift en euro per ton för de första 50 tonnen fiskerivaror och därefter 0,50 euro per ton för varje därpå följande ton.

När det gäller strömmings- (Clupea harengus), sardin- (Sardina pilchardus), makrill- (Scomber scomprus, Scomber japonicus och Trachurus spp.) och anjovisarter (Engraulis spp.) samt picareler av arten Maena smaris är den avgift som avses i 1 mom. högst 50 euro per mottaget parti, om de faktiska kostnaderna för kontrollen inte är högre.

Om den avgift som avses i denna paragraf inte räcker till för att täcka de kostnader som föranleds av kontrollen, kan kommunen eller Livsmedelsverket besluta att ett system med timdebitering som täcker kostnaderna skall tillämpas.

Den avgift som avses i 1 mom. skall när det gäller odlad fisk, strömming och även andra fiskarter sänkas med högst 55 procent, om fisken är sorterad enligt färskhetsgrad eller storlek eller om åtgärderna i samband med den första försäljningen har sammanslagits och kontrollkostnaderna av denna orsak blir lägre än den fasta avgiften.

För tillsyn över fiskanläggningar samt för sådan organoleptisk kontroll, kemisk kontroll eller parasitkontroll som utförs vid fiskanläggningarna tas ut en euro per ton för varje parti fiskerivaror som anländer till en anläggning eller ett fabriksfartyg.

Om den avgift som avses i 1 mom. inte räcker till för att täcka de kostnader som föranleds av tillsynen, kan kommunen eller Livsmedelsverket besluta att man i fråga om de anläggningar som står under deras tillsyn skall tillämpa ett system med timdebitering som täcker kostnaderna.

Den avgift som avses i 1 mom. skall sänkas så att den motsvarar de kostnader som föranleds av kontrollen, om kostnaderna understiger den fasta avgift som avses i 1 mom. på grund av att bearbetningen och beredningen utförs på ett ställe där även den första försäljningen och beredningen sker, eller om det på grund av anläggningens verksamhetsbetingelser eller egenkontroll behövs mindre kontrollpersonal än genomsnittligt vid anläggningen. Avgiften får dock sänkas med högst 55 procent.

För tillsyn över anläggningar som endast kyler, fryser, förpackar eller lagrar fiskerivaror tas ut en avgift som täcker kostnaderna.

Om de avgifter som avses i 2 och 3 § redan täcker alla tillsynskostnader, tas inte den avgift ut som avses i 1 mom.

För tillsyn över finska fabriksfartyg som befinner sig utomlands tas ut en avgift som täcker de kostnader som föranleds av tillsynen.

Jord- och skogsbruksministeriet kan vid behov meddela närmare anvisningar om tillämpningen av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2002. Genom förordningen upphävs jord- och skogsbruksministeriets beslut av den 2 juni 1999 om avgifter som skall uppbäras för tillsynen över vissa fiskerivaror och fiskanläggningar (715/1999) jämte ändringar.

Avgifter enligt denna avgiftsförordning får också betalas med sedlar och metallmynt i mark fram till utgången av februari 2002. Priset i euro ändras då till mark genom att beloppet multipliceras med 5,94573 och slutsumman avrundas till närmaste penni.