150/1992

Denna lag innehåller stadganden om de allmänna grunderna för när statliga myndigheters prestationer skall vara avgiftsbelagda och för storleken av de avgifter som uppbärs för prestationerna samt om övriga grunder för avgifterna.

Denna lag gäller republikens president i fråga om beslutsfattande i statsrådet. (16.5.1994/348)

Lagen gäller också republikens presidents kansli, riksdagens kansli och riksdagens justitieombudsmans kansli liksom också statens revisionsverk och forskningsinstitutet för internationella relationer och EU-frågor, som båda finns i anknytning till riksdagen. (25.5.2007/607)

Lagen gäller inte statens affärsverk eller de statliga fonderna, om inte något annat stadgas om fonderna. Lagen gäller inte heller de ämbetsverk eller inrättningar i fråga om vilka det innan denna lag träder i kraft genom lag har stadgats att deras avgiftsbelagda verksamhet skall skötas enligt företagsekonomiska principer.

Om det i någon annan lag eller med stöd av ett bemyndigande i någon annan lag utfärdas stadganden som avviker från denna lag, skall de tillämpas i stället.

Genom förordning som ges med stöd av denna lag får avvikelser göras från lagen om avstående från indrivning av särskilda smärre fordringar (266/50) .

I denna lag avses med

Följande prestationer skall vara avgiftsbelagda, om det inte finns grundad anledning för avgiftsfrihet:

(14.12.1998/961)

En prestation skall i synnerhet vara avgiftsbelagd, om också någon annan än en statlig myndighet utför den eller en jämförbar prestation mot avgift eller om prestationen hänför sig till mottagarens ekonomiska verksamhet.

Följande prestationer skall vara avgiftsfria, om det inte finns särskilda skäl för att de beläggs med avgift:

Storleken på den avgift som staten uppbär för en offentligrättslig prestation skall motsvara beloppet av statens totalkostnader för prestationen ( självkostnadsvärde ).

För en eller flera myndigheters prestationer av samma slag får fastställas en lika stor avgift även om kostnaderna för utförandet är olika. När storleken av en sådan fast avgift bestäms, skall den genomsnittliga totalkostnaden för prestationen beaktas.

Det får bestämmas att en avgift allmänt uppbärs till ett lägre belopp än prestationens självkostnadsvärde eller att avgift inte alls skall uppbäras, om det finns grundad anledning till detta av orsaker som hänför sig till hälso- och sjukvård, andra sociala ändamål, rättsvård, miljövård, utbildningsverksamhet eller allmän kulturverksamhet eller av orsaker som kan jämföras med dessa. Av särskilda skäl får det för vissa grupper bestämmas att avgift skall uppbäras till ett lägre belopp än prestationens självkostnadsvärde eller att avgift inte alls skall uppbäras. Av särskilda skäl får en avgift som annars skall fastställas så att den motsvarar prestationens självkostnadsvärde fastställas till ett högre belopp.

När det bestäms att avgift skall uppbäras för en prestation, uppbärs motsvarande avgift också hos statliga myndigheter, om det inte finns särskilda skäl för något annat förfarande.

Den myndighet som utför en prestation skall se till att utförandet inte medför högre kostnader än vad en ändamålsenlig kvalitetsnivå förutsätter.

Priserna på andra myndighetsprestationer än de som nämns i 6 § bestäms enligt företagsekonomiska grunder. I statsbudgeten kan anvisas anslag för att sänka priset på prestationer som prissatts enligt företagsekonomiska grunder.

Om en myndighet har faktisk ensamrätt att utföra en sådan prestation som avses i 1 mom., kan det pris som uppbärs för prestationen även bestämmas så att det motsvarar prestationens självkostnadsvärde. (14.12.1998/961)

Om en myndighet utför prestationer i en dominerande ställning på marknaden, ska de bestämmelser i konkurrenslagen (948/2011) som gäller missbruk av dominerande marknadsställning beaktas vid prissättningen av prestationerna. (10.6.2022/427)

Genom förordning stadgas om när beslut som fattas av republikens president och av statsrådet vid allmänt sammanträde är avgiftsbelagda samt för vilka beslut avgiften bestäms enligt självkostnadsvärdet och vilka som prissätts på företagsekonomiska grunder. Genom förordning stadgas även om de fasta avgifter som nämns i 6 § 2 mom. samt för vilka beslut, på vilken grund enligt 6 § 3 eller 4 mom. och hur avgiftens storlek kan bestämmas med avvikelse från prestationens självkostnadsvärde. I andra ärenden som gäller dessa avgifter har ministerierna själva befogenhet att fatta beslut. Med ministerium avses i denna lag också statsrådets kansli.

Varje ministerium beslutar om vilka prestationer eller grupper av prestationer hos ministeriet eller hos andra myndigheter inom dess förvaltningsområde som är avgiftsbelagda och för vilka prestationer eller grupper av prestationer avgiften bestäms enligt självkostnadsvärdet och vilka som prissätts på företagsekonomiska grunder.

Ministerierna beslutar i de fall som avses i 2 mom. också om de fasta avgifter som nämns i 6 § 2 mom. samt för vilka prestationer eller grupper av prestationer, på vilken grund enligt 6 § 3 eller 4 mom. och hur avgiftens storlek kan bestämmas med avvikelse från prestationens självkostnadsvärde.

Om ett ärende som i övrigt hör till ministeriets beslutanderätt överförs till statsrådets allmänna sammanträde, avgörs frågan om beslutet skall vara avgiftsbelagt och hur stor avgift som skall uppbäras för det, med avvikelse från 1 mom., som om det vore fråga om ett beslut av ett ministerium.

I andra fall än de som nämns i 8 § har myndigheterna själva befogenhet att besluta i ärenden som gäller avgifter och prissättning av prestationer.

Riksdagens kansli, republikens presidents kansli, riksdagens justitieombudsmans kansli samt statens revisionsverk och forskningsinstitutet för internationella relationer och EU-frågor, som båda finns i anknytning till riksdagen, liksom också justitiekanslersämbetet, Finlands Bank och Folkpensionsanstalten bestämmer själva sina avgifter.

Bestämmelser om direkt utsökbarhet utan utsökningsgrund när det gäller avgifter för offentligrättsliga prestationer som avses i 6 § finns i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007) . (10.6.2022/427)

Vid indrivning av fordringar som hänför sig till andra prestationer som nämns i 7 § iakttas vad som stadgas om indrivning av privaträttsliga fordringar.

De bestämmelser på vilka en avgift grundar sig skall framgå av ett verifikat eller en annan handling som gäller påförandet av avgiften. Om påförandet av avgifter i fråga om offentligrättsliga prestationer grundar sig på en särskild kalkyl, skall denna bifogas.

Fel som konstateras vid påförandet av avgifter kan rättas med iakttagande av vad som i förvaltningslagen (434/2003) föreskrivs om rättelse av sakfel och skrivfel. (10.6.2022/427)

Då avgifter för offentligrättsliga prestationer påförs, skall den myndighet som påfört avgiften ge anvisningar om användningen av det rättelsemedel som avses i 11 b §.

Omprövning av ett beslut om fastställande av en avgift som avses i 6 § får begäras inom sex månader från fastställandet av avgiften. På begäran om omprövning tillämpas i övrigt bestämmelserna i förvaltningslagen. (10.6.2022/427)

Bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol finns i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019) . Förvaltningsdomstolens beslut får dock inte överklagas genom besvär. (10.6.2022/427)

Tvister som gäller betalningar för övriga prestationer som avses i 7 § behandlas som tvistemål vid tingsrätten.

Genom förordning kan, med beaktande av 10 §, utfärdas närmare stadganden om de kostnader som ingår i självkostnadsvärdet, om dröjsmålsränta vid försenad betalning, om dröjsmålsavgift som uppbärs i stället för dröjsmålsränta, om betalningstiden och om ränta under betalningstiden, om förskott och säkerheter och om när en fordran inte behöver drivas in samt om andra omständigheter som gäller indrivningen och om verkställigheten av lagen i övrigt.

För enhetlig tillämpning av lagen om grunderna för avgifter till staten kan finansministeriet ge anvisningar om allmänna principer för avgiftsbeläggning och prissättning av prestationer och likaså om övriga förfaranden som anknyter till allmän administrering inom ramen för lagen om grunderna för avgifter till staten.

Denna lag träder i kraft den 1 mars 1992.

Genom denna lag upphävs

Åtgärder som verkställigheten av lagen förutsätter får vidtas innan den träder i kraft.

De förordningar som har utfärdats med stöd av de upphävda lagarna är i kraft till och med den 31 december 1993, om de inte särskilt upphävs dessförinnan.

Om det i annan lagstiftning hänvisas till de lagar som upphävs genom denna lag, skall hänvisningen anses gälla denna.