980/1973

För statens myndigheters prestationer kan till staten uppbäras avgifter i enlighet med vad i denna lag stadgas. Med myndigheters prestationer avses i denna lag av statens ämbetsverk, inrättningar och övriga myndigheter utförda tjänster och producerade varor.

Denna lag gäller icke statens affärsföretags prestationer, ej heller prestationer, tillkomna i samband med skötsel och användning av statens inkomstbringande egendom.

Avgifts storlek skall, med nedannämnda undantag, bestämmas så, att den motsvarar beloppet av de totalkostnader staten tillskyndas av prestationen, dvs. prestationens självkostnadsvärde. I totalkostnaderna skall, förutom de direkta kostnader prestationen åsamkar myndigheten, även medräknas förvaltningskostnaderna, de pensionskostnader för personalen, vilka icke ingår i de förstnämnda kostnaderna, avskrivningarna på anläggningstillgångarna, räntekostnaderna för det kapital, som placerats i anläggnings- och omsättningstillgångar, samt övriga kostnader, till den del de hänför sig till ifrågavarande prestations andel av dylika kostnader för myndigheten. I totalkostnader skall även inräknas motsvarande kostnader, som förorsakas annan statens myndighet än den som uppbär avgiften, om denna myndighet på annat sätt än genom att utfärda direktiv och bestämmelser väsentligen deltar i prestationens tillkomst och om dessa kostnader ej ersättes staten särskilt för sig.

Avgift får bestämmas till ett lägre belopp än prestationens självkostnadsvärde, om särskilt skäl därtill föreligger av orsaker, som hänför sig till hälso- eller sjukvård, andra sociala ändamål, rättsvård, utbildningsverksamhet, allmän kulturverksamhet eller av orsaker som är jämförliga med dessa.

Avgift får bestämmas till ett lägre belopp än prestationens självkostnadsvärde även då detta är motiverat från ekonomisk synpunkt.

Är prestation till sin art sådan, att dylik eller med den jämförlig prestation åstadkommes även på åtgärd av annan än statlig myndighet, får avgiften bestämmas till ett högre belopp än prestationens självkostnadsvärde. Detta får ske även av andra synnerliga skäl.

För prestationer av samma slag skall avgift av samma storlek bestämmas, om icke särskilt skäl till annorlunda förfarande föreligger. Vid bestämmandet av storleken av dylik fast avgift skall prestationernas genomsnittliga totalkostnad beaktas.

Bestämmes för prestation icke fast avgift på sätt som avses i 1 mom., skall för den bestämmas en avgift, vars storlek den myndighet, som åstadkommer prestationen räknar ut för varje prestation särskilt för sig.

Avgift, som bestämts att utgå med ett fast belopp, skall justeras senast vid den tidpunkt, då det totalkostnadsbelopp som utgör grund för avgiften väsentligen förändrats i jämförelse med det totalkostnadsbelopp, på basen av vilket avgiftens storlek bestämdes.

Genom förordning stadgas, för vilka prestationer avgifter uppbäres ävensom om storleken av fasta avgifter och om uträknandet av storleken av de i 3 § 2 mom. avsedda, för vissa prestationer utgående avgifterna.

Närmare bestämmelser om verkställigheten av denna lag utfärdas vid behov genom förordning.

Då med stöd av denna lag stadgas att avgift för prestation skall uppbäras, uppbäres motsvarande avgift även hos statens myndighet, om icke genom förordning annorlunda stadgas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1974. Genom densamma upphäves 2 § 2 mom. lagen den 8 maj 1940 öm statskontoret (190/40), sådant detta lagrum lyder i lagen den 19 maj 1972 (387/72), 3 a § lagen den 17 juli 1945 om veterinärmedicinska högskolan (725/45), sådant detta lagrum lyder i lagen den 23 januari 1959 (24/59), 3 § lagen den 6 maj 1949 om forskningsanstalten för lantbruksmaskiner (366/49), 5 § lagen den 5 september 1952 om lantbruksekonomiska forskningsanstalten (315/52), 4 § 3 mom. lagen den 29 december 1967 om bilregistercentralen (644/67), sådant detta lagrum lyder i lagen den 14 januari 1972 (33/72), 28 § lagen den 21 februari 1969 om befolkningsböcker (141/69), 12 § lagen den 4 juli 1969 om Villmanstrands tekniska högskola (458/69), lagen den 11 mars 1970 om grunderna för ersättningen till staten för tagande av ostyrkta avskrifter (195/70) och 3 a § lagen den 9 januari 1970 om vattenförvaltningen (18/70), sådant detta lagrum lyder i lagen den 11 juli 1972 (558/72). De förordningar samt statsrådets och ministeriernas beslut, vilka utfärdats med stöd av de upphävda stadgandena, förblir likväl i kraft tills genom förordning annorlunda stadgas.