19.12.1984

MÅLETS HANDLÄGGNING I DE LÄGRE INSTANSERNA

A hade i stöd av en landskapet Åland 4.11.1982 delgiven stämning i Ålands HR anfört, att han söndagen 25.11.1982 omkring klockan halv två på natten hade varit på väg till sitt hem till fots längs Lemlandsvägens gångbana. Det hade rått blidväder och gångbanan hade varit isig och belagd med vatten. På grund av att gångbanan varit hal och inte alls hade sandats hade A omkring 200 meter utanför Mariehamns stads gräns fallit omkull varvid han hade skadats. Olyckan hade berott på att ansvariga väghållaren landskapet Åland underlåtit att i tillräcklig mån vidta åtgärder för att säkerställa att man säkert hade kunnat gå på gångbanan även vid halka. På grund av de skador A åsamkats då han föll omkull hade han varit intagen på sjukhus under 6 dygn och sjukskriven fram till 28.7.1981. Under sagda tid eller inalles sex månader och tre dagar hade A förorsakats inkomstbortfall motsvarande en bruttolön om 4.472 mark per månad. A hade även förorsakats sjukvårdskostnader om 233 mark 50 penni. På dessa grunder hade A yrkat, att landskapet Åland förpliktades att erlägga till honom i skadestånd för inkomstbortfall en ersättning motsvarande lön för sex månader tre dagar enligt en bruttolön om 4.472 mark per månad, för sjukvårdskostnader 233 mark 50 penni och i ersättning för sveda och värk 5.000 mark, samtliga belopp jämte sec procents ränta från 25.1.1981.

Folkpensionsanstalten hade såsom intervenient i HR anfört, att den erlagt 4.245 mark 75 penni i dagpenning åt A för sjukdomstiden från 3.2. till 28.7.1981. A:s rätt till ersättning av skadevållaren hade övergått till folkpenionsanstalten till ett belopp motsvarande beloppet för de erlagda dagpengarna. Folkpensionsanstalten hade därför yrkat, att landskapet Åland av de av A ursprungligen yrkade beloppen förpliktades att erlägga 4.245 mark 75 penni till folkpensionsanstalten.

Sedan landskapet Åland som hörts om yrkandena, hade bestridit käromålet i dess helhet och ansett, att landskapslagen om allmänna vägar inte förutsatte halkbekämpning av gångbanor, hade HR i utslag 8.2.1983 funnit utrett, att A 25.1.1981 på morgonnatten i egenskap av fotgängare färdats längs Lemlandsvägens gångbana i Jomala kommun och att han härvidlag halkat på gångbanan, vilken även enligt företedd bevisning vid ifrågavarande tillfälle varit glanshal. Till följd av olyckan erhöll käranden så svåra skador att han varit sjukskriven över sex månader. Olyckan hade emellertid inträffat vid en sådan tid på dygnet och under sådana väderleksförhållanden att sandning av nämnda gångbana skulle ha varit meningslös med tanke på bestående halkbekämpning. Därför och eftersom landskapet inte heller varit skyldigt att bekämpa halka längs ifrågavarande gångväg, hade HR förkastat käromålet. Vid denna utgång hade även folkpensions anstaltens yrkanden förkastats.

Åbo HovR, under vars prövning A och folkpensionsanstalten dragit målet, hade i dom 23.12.1983 funnit utrett, att ifrågavarande gångväg vid den tidpunkt då A hade skadats på grund av is varit hal och att den inte hade sandats. Landskapet Åland var såsom ansvarig väghållare skyldig att ombesörja att också gångvägarna såsom delar av vägarna var i sådant skick att de utan fara för olycka kunde användas av fotgängare. Med hänsyn till att olycksplatsen var belägen cirka 200 meter från Mariehamns stads gräns vid ett ställe där fotgängartrafik förekommit i större grad än på landsorten i allmänhet och enär der regnat föregående kväll och temperaturen vid markytan sjunkit nära nollgränsen måste landskapet anses ha varit skyldigt att vidta åtgärder för bekämpning av halka på ifrågavarande ställe. Landskapet Åland hade helt underlåtit att vidta dylika åtgärder och därigenom förorskat A:s skada. A hade på grund av skadan, vid vilken han brutit sitt högra ben, förlorat arbetsförtjänst om 27.040 mark, åsamkats sjukvårdskostnader om 233 mark 50 penni samt förorsakats sveda och värk. A hade av folkpensionsanstalten såsom dagpenning från 3.2. till 28.7.1981 erhållit 4.245 mark 75 penni. Enligt 27 § 2 moment sjukförsäkringslagen hade A:s rätt till ersättning övergått till folkpensionsanstalten till den del den motsvarade de erlagda dagpenningens belopp. På ovan anförda grunder hade HovR ändrat HR:s utslag så, att landskapet Åland förpliktades att till A erlägga 22.794 mark 25 penni i ersättning för förlorad arbetsförtjänst och 233 mark 50 penni i ersättning för sjukvårdskostnader samt såsom skälig prövad ersättning för sveda och värk 2.000 mark eller inalles 25 027 mark 75 penni jämte 5 procents ränta från stämningsdagen 4.11.1982 och att till folkpensionsanstalten i ersättning för det belopp som utbetalats till A som dagpenning erlägga 4 245 mark 75 penni jämte 5 procents ränta från det anspråket hade framställts 25.1.1983.