10.5.2001

KO mot Oy Radiolinja Ab (bolaget). I sina reklamer hade bolaget använt ett märke som hänvisade till återvinning som skonar miljön. Märket innehöll texten "auktoriserat ställe för återvinning av NMT-telefoner". I samband med märket hade det funnits en uppmaning att ta med sig den begagnade telefonen till ett sådant "ställe för återvinning". Svarandebolaget hade ordnat insamlingsverksamheten genom sina återförsäljare och informationen om en sådan insamling var i sig nyttig med tanke på konsumenterna. Emellertid var bolaget redan med stöd av lagen skyldigt att för lämplig återvinning av avfall skicka de telefoner som konsumenterna gett i utbyte och som inte längre var brukbara. Det var inte fråga om någon särskild återvinningsverksamhet som var påbjuden i miljölagstiftningen, utan en kommersiell kampanj som bolaget hade presenterat i sin reklam. Av reklamerna hade den bilden kunnat uppstå att den återvinningsverksamhet som svarandebolagets representanter skötte utgjorde en sådan särskild återvinningsverksamhet som baserade sig på miljölagstiftningen och att konsumenten genom att vara kund i dessa affärer därför kunde handla så att belastningen på naturen minskade. Märket som bolaget använde hade kunnat vara vilseledande för människornas uppfattning om den verksamhet som skonade naturen och som anknöt till återvinning. Då det inte var fråga om någon särskild återvinningsverksamhet som skulle ha skonat naturen utan om en kampanj med erbjudanden i syfte att få konsumenterna att byta ut mobiltelefonanslutningar och mobiltelefoner, hade en felaktig bild av syftet med kampanjen kunnat uppstå av marknadsföringen. Genom att i sin marknadsföring använda det märke som bolaget självt hade utarbetat och med vilket bolaget utan grund betonade den inverkan återvinningsmöjligheten hade på skonandet av naturen trots att frågan dock gällde ett erbjudande att byta ut mobiltelefonanslutningar och mobiltelefoner, hade bolaget i sin marknadsföring förfarit otillbörligt med hänsyn till konsumenterna.

Omnämnandet i bolagets reklamer om att de obrukbara telefonerna pga. de tungmetaller som telefonernas batterier innehåller klassificeras som problemavfall var riktigt. Svarandebolagets återförsäljare hade under kampanjen i utbyte av köparna tagit emot obrukbara mobiltelefoner, vilkas batterier måste skickas för återvinning av problemavfall. Svarandebolaget hade under kampanjen haft hand om insamlingen av apparaterna. Då svarandebolaget och dess återförsäljare i samband med att de tog emot en telefon som blev avfall likväl hade haft en skyldighet som baserade sig på avfallslagstiftningen att sända telefonens batteri till insamlingen av problemavfall, hade bolagets reklam vad gäller avfallshanteringen inte förpliktat bolaget till något mer än vad som följer av gällande lagstiftning. Genom att i sin marknadsföring om erbjudandet att byta ut mobiltelefonanslutningar och mobiltelefoner utan grund ge konsumenterna en sådan bild att det var fråga om en särskild möjlighet att återvinna problemavfall hade bolaget i sin marknadsföring förfarit otillbörligt med hänsyn till konsumenterna.

I bolagets TV-reklam hade inte de mobiltelefonanslutningar som reklamen gällde specificerats särskilt. Då i en tidningsannons som hörde till samma kampanj likväl hade marknadsförts en specificerad anslutning och angetts den prisinformation som gällde denna anslutning, ansågs det att individualiserade mobiltelefonanslutningar hade marknadsförts även i TV-reklamen. Prisinformationen i TV-reklamen hade angetts med så fin stil och i övrigt även så oklart att det var nästan omöjligt att få klarhet om dem. I reklamen hade inte heller muntligt angetts något om priserna. I reklamen hade dock erbjudandet om gratis samtalstid samt erbjudandet om mellanskillnaden när telefonen byts ut angetts effektfullt med siffror som täckte nästan hela rutan. I reklamen hade konsumentens uppmärksamhet således fästs enbart vid de förmåner som ingick i reklamen, utan att någonting skulle ha angetts om priset på själva den marknadsförda nyttigheten. Bolagets reklam, i vilken de förmåner som ingick i erbjudandet hade angetts vid marknadsföringen av individualiserade nyttigheter, men i vilken prisinformation om själva den marknadsförda nyttigheten hade utelämnats, hade stridit mot 4 och 5 § förordningen om prisinformation. Genom att i sin TV-reklam erbjuda individualiserade mobiltelefonanslutningar utan att samtidigt ange kostnaderna för användningen på ett klart och entydigt sätt samt på ett sätt som konsumenten lätt kan se och förstå, hade bolaget således i sin marknadsföring förfarit otillbörligt med hänsyn till konsumenterna.

KSL 2 kap. 1 §, 6 § och 7 §