10.5.2001

Sonera Abp mot Oy Radiolinja Ab. I sina reklamer hade svaranden använt ett märke som hänvisade till återvinning som skonar miljön. Märket innehöll texten "auktoriserat ställe för återvinning av NMT-telefoner". I samband med märket hade det funnits en uppmaning att ta med sig den begagnade telefonen till ett sådant "ställe för återvinning". Svarandebolaget hade ordnat insamlingsverksamheten genom sina återförsäljare och informationen om en sådan insamling var i sig nyttig med tanke på konsumenterna. Emellertid var bolaget redan med stöd av lagen skyldigt att för lämplig återvinning av avfall skicka de telefoner som konsumenterna gett i utbyte och som inte längre var brukbara. Det var inte fråga om någon särskild återvinningsverksamhet som var påbjuden i miljölagstiftningen, utan en kommersiell kampanj som svaranden hade presenterat i sin reklam. Av svarandens reklam hade den bilden kunnat uppstå att den återvinningsverksamhet som svarandebolagets representanter skötte utgjorde en sådan särskild återvinningsverksamhet som baserade sig på miljölagstiftningen och att konsumenten genom att vara kund i dessa affärer därför kunde handla så att belastningen på naturen minskade. Märket som svaranden använde hade kunnat vara vilseledande för människornas uppfattning om den verksamhet som skonade naturen och som anknöt till återvinning. Då det inte var fråga om någon särskild återvinningsverksamhet som skulle ha skonat naturen utan om en kampanj med erbjudanden i syfte att få konsumenterna att byta ut mobiltelefonanslutningar och mobiltelefoner, hade en felaktig bild av syftet med kampanjen kunnat uppstå av svarandens marknadsföring. Genom att i sin marknadsföring använda det märke som svaranden själv hade utarbetat och med vilket svaranden utan grund betonade den inverkan återvinningsmöjligheten hade på skonandet av naturen trots att frågan dock gällde ett erbjudande att byta ut mobiltelefonanslutningar och mobiltelefoner, hade svaranden till denna del förfarit i strid med god affärssed.

Omnämnandet i svarandens reklamer om att de obrukbara telefonerna pga. de tungmetaller som telefonernas batterier innehåller klassificeras som problemavfall var riktigt. Svarandebolagets återförsäljare hade under kampanjen i utbyte av köparna tagit emot obrukbara mobiltelefoner, vilkas batterier måste skickas för återvinning av problemavfall. Svarandebolaget hade under kampanjen haft hand om insamlingen av apparaterna. Då svarandebolaget och dess återförsäljare i samband med att de tog emot en telefon som blev avfall likväl hade haft en skyldighet som baserade sig på avfallslagstiftningen att sända telefonens batteri till insamlingen av problemavfall, hade svarandens reklam vad gäller avfallshanteringen inte förpliktat svaranden till något mer än vad som följer av gällande lagstiftning. Genom att i sin marknadsföring om erbjudandet att byta ut mobiltelefonanslutningar och mobiltelefoner utan grund ge konsumenterna en sådan bild att det var fråga om en särskild möjlighet att återvinna problemavfall hade svarandebolaget i sin marknadsföring förfarit i strid med god affärssed.

OtillbFörfL 1 § och 6 §